Craycray far- och morföräldrar

[kolblakkur]

Tänker mig att detta hör hemma på allmänt, då det handlar inte om barn i sig, utan om vuxna människor.

Jag har länge funderat över varför många nyblivna far- och morföräldrar blir helt batshit crazy över sina barnbarn? Det är som att det är det största som någonsin har hänt dem och det är ibland det enda de pratar om på t.ex. jobb. Ett tag var barnbarnen det enda min mamma pratade om, höll på att driva mig till vansinne.

Även om jag inte gillar barn, så fattar jag att det är en stor grej att bli förälder. Men jag kan ärligt inte förstå hur det kan vara så stort att bli mor- och farförälder, att det tar över ens hela värld? Det ska visas bilder, det ska pratas om dem, de ska passa dem på sin semester osv.

Jag förstår att det kan ses som en provocerande fråga, men det tycker inte jag - jag är uppriktigt nyfiken:

Vad är det som är så speciellt med att få barnbarn?

 

[em-pirre]

Åh så irriterande. Min mamma blir så ledsen över det här. Jag lyckas aldrig få barn och hon har så jättegärna velat ha barnbarn. Det enda hon hör på kaffepauser är vad alla gjort med sina barnbarn, de visar bilder, filmer o.s.v. I all oändlighet.


På mitt förra jobb hängde de upp bilder rpå sina barnbarn och barn. Jag blev knäpp och hängde upp bilder på hundar. Då blev det lite bättre.

 

[Sofie.S]

Nu har jag inga barnbarn men jag har en mamma som engagerar sig något enormt och hjälper oss med våra barn.
Hon säger att det är en okomplicerad och fantastisk relation för hon gör bara det ”roliga”. Hon har ansvar över dem när hon umgås med dem men slipper ”den ständiga tröttheten” som man som förälder kan uppleva.

 

[mandalaki]

Häromdagen kom jag på mig själv med att visa bilder av - inte mina barnbarn, för det har jag inga, utan min systers - på jobbet

Tror att den där totalglädjen kommer av mycket kärlek och inga förpliktelser, man behöver bara dutta och gulla med dem när de är torra, mätta och glada.

 

[Kilauea]

Nu har jag inga barnbarn men jag har en mamma som engagerar sig något enormt och hjälper oss med våra barn.
Hon säger att det är en okomplicerad och fantastisk relation för hon gör bara det ”roliga”. Hon har ansvar över dem när hon umgås med dem men slipper ”den ständiga tröttheten” som man som förälder kan uppleva.

Så säger min mamma med . Både äta kakan och ha den kvar, liksom.

 

[clusia]

Min mamma är sån. Jag och sambon brukar skämtsamt kalla vårat barn för mormors barn. Mormor och morfar säger också att det är för att de bara behöver göra de roliga sakerna och inga förpliktelser. Gå på hallonjakt men sen när barnet är trött och gnällig så tar föräldrarna över.

 

[Tonto]

Tänker mig att detta hör hemma på allmänt, då det handlar inte om barn i sig, utan om vuxna människor.

Jag har länge funderat över varför många nyblivna far- och morföräldrar blir helt batshit crazy över sina barnbarn? Det är som att det är det största som någonsin har hänt dem och det är ibland det enda de pratar om på t.ex. jobb. Ett tag var barnbarnen det enda min mamma pratade om, höll på att driva mig till vansinne.

Även om jag inte gillar barn, så fattar jag att det är en stor grej att bli förälder. Men jag kan ärligt inte förstå hur det kan vara så stort att bli mor- och farförälder, att det tar över ens hela värld? Det ska visas bilder, det ska pratas om dem, de ska passa dem på sin semester osv.

Jag förstår att det kan ses som en provocerande fråga, men det tycker inte jag - jag är uppriktigt nyfiken:

Vad är det som är så speciellt med att få barnbarn?

Förstår verkligen inte heller.

Min mamma tyckte t.ex. att det var jätteintressant och normalt att börja prata om sitt ena barnbarns bajs och dess utseende med min sambo. INGEN ÄR INTRESSERAD AV UNGENS BAJS, sluta snälla. Bara för att din värld roterar runt en unge så betyder det inte att jag är intresserad.

 

[em-pirre]

Förstår verkligen inte heller.

Min mamma tyckte t.ex. att det var jätteintressant och normalt att börja prata om sitt ena barnbarns bajs och dess utseende med min sambo. INGEN ÄR INTRESSERAD AV UNGENS BAJS, sluta snälla. Bara för att din värld roterar runt en unge så betyder det inte att jag är intresserad.

Prova prata om din hunds bajs. Folk brukar fatta hinten

 

[Korven]

För att inte tala om alla bilder på FB , jag har lagt ut en (1) bild på mitt barnbarn . Från sidan när hon matar min häst. Jag får säkert lägga ut nån fler men när inte föräldrarna gör det så gör inte jag det heller.

 

[Riru]

Jag får mest höra att efter egna barn så är barnbarnen det bästa som hänt, och då som mor/far-förälder så behöver man ju bara göra det roliga. Win-win situation. Klart man gläds över något sånt då.

 

[karamelldrottningen]

Handlar väl om att man vill se sina gener spridas vidare.

 

[Stekspaden]

Vissa blir ju så galna i barn och ska ha de i famnen även om de skriker och fri för att de inte vill... Känns nästan som att vissa är "smygpedofiler" och kan vara mer gränslös bara för att man är gammal....
Känner igen beteendet från min uppväxt när vi lämnades hos ett barn älskar de par i släkten. Då var vi tvungna att ligga i deras säng osv fast vi var obekväma...

 

[Umbria]

Tänker mig att detta hör hemma på allmänt, då det handlar inte om barn i sig, utan om vuxna människor.

Jag har länge funderat över varför många nyblivna far- och morföräldrar blir helt batshit crazy över sina barnbarn? Det är som att det är det största som någonsin har hänt dem och det är ibland det enda de pratar om på t.ex. jobb. Ett tag var barnbarnen det enda min mamma pratade om, höll på att driva mig till vansinne.

Även om jag inte gillar barn, så fattar jag att det är en stor grej att bli förälder. Men jag kan ärligt inte förstå hur det kan vara så stort att bli mor- och farförälder, att det tar över ens hela värld? Det ska visas bilder, det ska pratas om dem, de ska passa dem på sin semester osv.

Jag förstår att det kan ses som en provocerande fråga, men det tycker inte jag - jag är uppriktigt nyfiken:

Vad är det som är så speciellt med att få barnbarn?

Det undrar jag också fast jag har barnbarn. Jag känner mig jätteudda som inte tycker det är underbart och fantastiskt och det bästa som hänt i livet. Det är trevligt ja, och de är roliga, kloka, söta mm men det är mina barn som har fått barn, inte jag. Det som är speciellt är väl att man har en relation till ett barn där man inte är uppfostrare utan en annan vuxen än föräldrarna, mer som en vän. Men annars går mitt liv vidare som förut. Jag har planer och drömmar om nuet och framtiden där jag vill göra de saker som jag inte kunde göra när mina egna barn var hemmaboende. Nu är jag fri att göra det och den friheten är jag rädd om. Visst kan jag hjälpa till med barnvakteri ibland en stund om det kniper men när de är små vill jag helst träffa dem tillsammans med deras föräldrar. Jag hade det ganska jobbigt med att vara förälder och tyckte det var skönt när barnen blev stora nog att klara sig själva, och att börja om igen med att ta hand om barn är inget som jag har lust att göra. Inte är jag intresserad av att ordna familjemiddagar eller åka på generationssemestrar heller som så många verkar vara. Jag tror inte att jag skulle ha saknat barnbarn om jag inte hade fått några.

Visst är jag konstig?

 

[Sofie.S]

Det undrar jag också fast jag har barnbarn. Jag känner mig jätteudda som inte tycker det är underbart och fantastiskt och det bästa som hänt i livet. Det är trevligt ja, och de är roliga, kloka, söta mm men det är mina barn som har fått barn, inte jag. Det som är speciellt är väl att man har en relation till ett barn där man inte är uppfostrare utan en annan vuxen än föräldrarna, mer som en vän. Men annars går mitt liv vidare som förut. Jag har planer och drömmar om nuet och framtiden där jag vill göra de saker som jag inte kunde göra när mina egna barn var hemmaboende. Nu är jag fri att göra det och den friheten är jag rädd om. Visst kan jag hjälpa till med barnvakteri ibland en stund om det kniper men när de är små vill jag helst träffa dem tillsammans med deras föräldrar. Jag hade det ganska jobbigt med att vara förälder och tyckte det var skönt när barnen blev stora nog att klara sig själva, och att börja om igen med att ta hand om barn är inget som jag har lust att göra. Inte är jag intresserad av att ordna familjemiddagar eller åka på generationssemestrar heller som så många verkar vara. Jag tror inte att jag skulle ha saknat barnbarn om jag inte hade fått några.

Visst är jag konstig?

Du låter som min pappa som vill vara fri. Det finns alltid två sidor av myntet - mina barn frågar nästan dagligen efter morfar men hur förklarar jag att han inte hinner träffa dem? Att mormor kan spendera timmar på dem medan morfar kommer en kort stund och umgås bara. Klart man inte ska känna sig tvingad att umgås med sina barnbarn men barnen har ju också känslor och kan känna saknad.

 

[MJLee]

Det är det fina med att vara moster/faster och jag antar en gång i världen gammal moster/faster. Man gör allt kul och är den coola personen som gör roliga saker och sedan lämnar tillbaka det innan det blir kink och gråt och gnäll. Dessutom en utomordentlig ursäkt att gå på barnfilmer, Astrid Lindgren och liknande

 

[quintess]

Förstår inte heller vad som är så fantastiskt. Denna fråga återkommer ganska ofta då jag själv inte har barn men min särbo har barnbarn. De ska vara med i alla sammanhang. Jag har barn runt mig på jobbet hela dagarna och är glad att vara "barnfri" på lediga dagar. Han har inte alls någon förståelse för att de ständigt måste vara med. Självklart får han umgås med dem hur mycket han vill men inte förvänta sig att jag ständigt ska vara delaktig och lika road av deras utveckling.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är sån där! Fast jag är moster, inte mormor, och jag skulle aldrig drömma om att prata om (någons) bajs.

Men jag ÄLSKAR mina ungar, jag pratar mycket om dem och jag har deras teckningar uppsatta på mitt kontor. Vad som är så speciellt? Ja du, de är två små individer som jag älskar mer än allt annat och skulle göra vad som helst för. Det är väl det som är speciellt antar jag.

 

[Tass]

Det undrar jag också fast jag har barnbarn. Jag känner mig jätteudda som inte tycker det är underbart och fantastiskt och det bästa som hänt i livet. Det är trevligt ja, och de är roliga, kloka, söta mm men det är mina barn som har fått barn, inte jag. Det som är speciellt är väl att man har en relation till ett barn där man inte är uppfostrare utan en annan vuxen än föräldrarna, mer som en vän. Men annars går mitt liv vidare som förut. Jag har planer och drömmar om nuet och framtiden där jag vill göra de saker som jag inte kunde göra när mina egna barn var hemmaboende. Nu är jag fri att göra det och den friheten är jag rädd om. Visst kan jag hjälpa till med barnvakteri ibland en stund om det kniper men när de är små vill jag helst träffa dem tillsammans med deras föräldrar. Jag hade det ganska jobbigt med att vara förälder och tyckte det var skönt när barnen blev stora nog att klara sig själva, och att börja om igen med att ta hand om barn är inget som jag har lust att göra. Inte är jag intresserad av att ordna familjemiddagar eller åka på generationssemestrar heller som så många verkar vara. Jag tror inte att jag skulle ha saknat barnbarn om jag inte hade fått några.

Visst är jag konstig?

Jag känner en kvinna som har fått fyra barn och är nöjd med det. Hon bryr sig om sina barnbarn men det är inget gulligull och hon är inte särskilt intresserad av att passa dom. Jag har gjort mitt menar hon. Jag finns där om det krisar och det vet dom men annars så klarar dom sig själva. Själv har hon egna planer och är aktiv i sitt liv. Tror att det är så med ganska många, men de flyger lite under radarn för de följer inte normen.

 

[Raderad medlem 6459]

Man gör allt kul och är den coola personen som gör roliga saker och sedan lämnar tillbaka det innan det blir kink och gråt och gnäll.

Jag har aldrig riktigt fattat det där faktiskt. Jag har ju en relation till mina syskonbarn, och den relationen hänger inte på att de beter sig på rätt sätt. De kan vara gnälliga eller arga eller ledsna och jag kommer inte "lämna tillbaka dem" för det.

Vårt umgänge står inte och faller med att de ska vara glada och snälla hela tiden.

 

[Modest]

Jag är trött på barnprat överlag. Det är fan det ENDA folk pratar om på fikarasterna, med få undantag. Både barn och barnbarn. Kan helt omotiverat börja visa bilder och berätta vad barnen gör/lär sig/tycker om/osv och jag vet knappt vad jag ska svara förutom "jaha, vad kul".