Fast det där går knappt inte att svara på förrän man är i en liknande situation som varandra och det varierar för samma person beroende på tillstånd. Jag är så himla rastlös i vanliga fall, sitter sällan ner mer än 20-30 minuter i sträck och kommer på en massa saker jag ska göra. Blir tokig om jag inte får mina 2,5-3 timmars promenader med hundarna och har lite av en städmani, jag har inte bil så handlar lite i taget, det som får plats i min Fjällräven väska och en kasse plus att jag måste till apoteket ofta så jag går ett par turer i veckan till stan, jag går till min terapeut och har boendestöd 2 ggr/vecka och allt måste ske nu nu nu. Jag kan inte vänta. Men nu när jag varit så dålig har jag suttit eller legat i soffan i 12 dagar.
Har försökt spela lite piano, läsa, virka men ingenting har gått. Jag provade att spela piano en stund idag då det är något som gör mig glad eftersom jag vill lära mig hela tiden. Lär mig själv med andra ord, önskade mig en keyboard när jag fyllde år för ca en månad sen och läser och lyssnar och övar mig fram på egen hand. Är väldigt stolt över min flytande Für Elise som jag kan utantill med båda händerna som ett rinnande vatten och så har jag ett antal till låtar jag spelar och övar på olika saker, men nu har det inte gått att spela på 2 veckor. Annars har jag spelat en tre timmar i sträck, ca 6 timmar per dag eller mer.
Idag klarade jag några låtar men efter en liten stund var jag så utmattad att jag nu känner mig helt yr, hjärtat slår och jag blir varm och får ont i huvudet.
Så hur jag är i karantän nu är inte alls som det kommer vara dom där 2 symtomfria dagarna. Att bara sitta i soffan i 12 dagar har jag nog aldrig gjort förutom när jag varit på sjukhus och behandlingshem eller varit väldigt sjuk. Jag orkade ju knappt inte ens ha ögonen öppna när jag var på akuten igår för att jag var så trött. Om jag hade varit mitt vanliga jag skulle jag aldrig pallat att stå ut.
Och jag är ganska nöjd med att vara för mig själv, trodde jag och det är jag normalt sett. Men det blir ensamt på ett sätt jag inte tänkt på innan. Bara det här att inte se annat än min lilla lägenhet, inte se andra vara ute och gå, inte nicka åt en granne och säga hej eller hälsa på kassörskan i affären, gå en hundpromenad i skogen med mormor och morfar eller mina föräldrar. Att inte kunna träffa min terapeut eller mina käraste vänner. Det är ok ett tag men i längden blir det ensamt. Jag bor ju liksom själv också.
. Hälsosamt? Nä
.
