Nej jag tror inte det har med kamplusten att göra.Jag skulle tro att de bruksraser som är mindre bra på att umgås med okända hundar av samma kön och som har närmare till aggression, könsbunden eller ej, ofta är de med mycket kamp i sig. Speciellt om den kampen kommer ur ett förflutet där förväntats slåss med/hålla fast diverse större djur. Det kräver ju en helt annan attityd än vallning eller jakt på fågel. Och sen har vi ju fortsatt att avla en del av dem som skyddshundar, där vi uppmuntrar ett stort föremålsintresse.
Egentligen är det lite förvånande för mig att schäfer och malle är de som dominerar skyddet idag, istället för dobermann, rottweiler och boxer. Där måste ju det mesta ligga i en mycket lyckad avel i modern tid (typ från tidigt 1900-tal) snarare än att de hade så mycket av de egenskaperna tidigare? Eller har de sitt ursprung mer i boskapsvaktande vallare, som förväntades jaga bort varg och andra rovdjur?
Tittar man tex på den uppfödare som @linnsan Schäfer kommer Ifrån så avlar de på mycket hög kamplust och levererar många tjänstehundar och deras hundar är oftast mycket trevliga mot andra hundar.
Finns ännu en kennel där de har 13 Schäfrar av varierande åldrar och kön samboende inne utan grindar. Både egenuppfödda och inköpta. De föder också upp mot tjänst och hundarna har rejäl kamplust. Och det finns fler sånna exempel. Och jag har sett otroligt många MH och MT på hundar med hög kamplust som varit okomplicerade med andra hundar.
Likväl finns det gott om hundar av raser och som individer har mycket låg kamplust men ändå är aggresiva mot hundar/ samma kön.
Det är mer än linjefråga och bottnar i en bit av arvet helt enkelt.
Hundhållningen hos en uppfödare säger en hel del i den här frågan.