"Bonusförälder"/"riktig förälder"

[skrocken]

Då jag för ett tag sen inledde ett förhållande med en man som har två barn, som fortfarande bor hemma, har jag en del funderingar....Det sägs ofta att man inte får klampa in och försöka vara en ny mamma, utan att man ska vara en "vanlig" vuxen. Vad menas egentligen med det?! Vad gör en mamma som inte en bonusförälder får göra?

 

[Kat]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Jag tror det beror på åldern på barnen, hur den vanlige mamman är, på den andre föräldern och om ni ska bo ihop eller inte.
Dessutom är ju alla människor och alla relationer unika, så jag tror man måste prova sig fram.

 

[Snubbelfot]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Skrocken, i tråden http://http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=838451 diskuteras en hel del av det du beskriver. Ta gärna några minuter och ögna igenom den.

Det finns många åsikter i frågan; min är att det är naturligt att en bonusförälder är med och tar ansvar för barnen på olika sätt i det vardagliga livet - i ett stabilt och varaktigt förhållande. Det handlar inte om att klampa in på någons revir, det handlar om att vara med och forma en väl fungerande familjesituation med vuxna och barn tillsammans i tydliga roller.

 

[mirrorgirl]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Har själv erfarenhet av det eftersom min pappa gifte om sig när jag var 13. Allt blev helt fel och eftersom jag bott med min mamma mestadels av tiden (varannan helg hos pappa) så krockade hennes stil totalt med min.

Jag har alltid blivit uppfostrad att ta eget ansvar för saker och haft det ganska fritt, förutsatt att jag skött mig. Jättebra tycker jag =)
Sen när pappas nya kom in i bilden ville hon, när jag var där, bestämma över mig helt, ha en massa regler för allt. Och jag bara slog bakut...
Vi har aldrig haft en bra relation och kommer aldrig ha just för att hon försökte lägga sig i så mycket.

Jag har föredragit att hon hade hållt sig utanför och låtit min far ta ansvaret för just dom delarna.

Hoppas iaf det går bra för dig, förstår att det kan va svårt!

 

[nDian]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Min dotter ( som är 5 år) har en pappa så min pojkvän kommer inte bli en ny pappa till henne. Men klart jag vill att han ska säga till om något är fel eller om min dotter gör något som man inte borde. Jag och min pojkvän har samma åsikter om uppfostring. Vi är som en familj och vi tänker inte så mycket på vad man inte får klampa in på.
Min pojkvän och min dotter har en bra kontakt., men i början så trosade hon och testade gränsen hos honom. Båda är ju så envisa så det var rätt roligt att se. Nu är det över och vi funkar som en familj. Jag har inte emot att min pojkvän säger att något är fel osv.

Mvh

 

[skrocken]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Kan tyvärr inte få fram länken. Det jag funderar kring är just detta med att alla verkar ense om att man inte får bete sig som en mamma. Men när man bor ihop som en familj, var går gränsen? Vad exakt gör mamma som jag inte "får"? Man måste ju ändå agera som en vuxen, eller?

 

[Tajger]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Det här är ju rätt intressant, för i en annan tråd diskuteras ur "nya kvinnans" synpunkt, och då tycker nästan alla att hon måste få ha regler i sitt hem, och bonusdottern måste acceptera att det är bådas hem. Visst finns det alltid två sidor..

 

[skogsridmulle]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Jag säger till mina barns kompisar om de gör tokigheter, kan däremot tänka mig att det blir knasigt om som mirrowgirl säger att man har ett hem med vissa regler o sen ska det förändras för att en ny partner kommer in i bilden. Däremot ska ju du o din partner prata igenom vilka regler ni vill ha. Hur han handskas med vissa saker, om det är bra/dåligt. Så att ni inte säger o tycker olika saker, enhetlig linje är nog ett måste för allas skull. Det besparar nog mycket tjafs, då kan ni även lugnt o sansat berätta reglerna för barnen o vilka konsekvenser det blir om man sköter sig/missköter sig.
Föräldrarskap är en balans av hot o mutor, sa psykologen på radio

 

[pernilla_s]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Jag har ett barn på 8 månader med en annan kille. Min pojkvän är som en pappa till honom och jaghade aldrig accepterat något annat heller. Vi är en familj. Spelar ingen roll den biologiska biten, det viktigaste är vad man känner för varandra. Nu ska vi ha barn i mj och dem kommer vara lika behandlade av pojkvännen. Hn älskar min son som det var hans egen. Min styvfar har inte behndlat mig och min syster som hans egna och det har jag mått väldigt dåligt över då det var som vi var två familjer i en. Därför skulle jag aldrig acceptera att det skulle bli så för min son.

 

[Hedda_007]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Jag lever ihop men en man som har tre barn sedan tidigare. Barnen bor hos oss varannan vecka. Vi har även ett gemensamt barn. Jag anser att alla barnen tillhör vår familj. Min man och jag har samma syn på barnuppfostran. Jag säger till dem och tar beslut på samma sätt som min man. Alla fyra barnen behandlas lika. Men jag är inte bonusarnas mamma. De har ju redan en. Jag tycker att det fungerar bra nu, men det har tagit mig många år att komma hit. Tyckte de första tre åren var värst. Jättesvårt att hitta min roll och veta hur mycket man ska lägga sig i. Tre gånger gjorde jag slut pga att det var så jobbigt.

Men sedan fick jag inse att jag inte kunde leva utan den här mannen och jag tror man får inse att man har en familj som är lite sprucken i kanten redan från början. Det är svårare att leva i en styvfamilj. Tror man måste acceptera det och ta det för vad det är. Lära sig att leva med att det är många människor inblandade när man själv ska planera sin semester till exempel. Många onödiga ekonomiska gnabb med hans ex mm mm. Och när ska vi göra roliga saker. Vi vill ju inte att barnen ska gå miste om något, men samtidigt kan vi ju inte bara sitta och vänta på att barnen ska komma tillbaka efter sin tid hos mamman. Detta leder till en del dåligt samvete framförallt hos min man om vi gör något kul när barnen är hos sin mamma. Man får försöka se förbi sådant och ta situationen för vad den är. Göra det bästa av det.

 

[jaca]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Jag har ett barn på 8 månader med en annan kille. Min pojkvän är som en pappa till honom och jaghade aldrig accepterat något annat heller. Vi är en familj. Spelar ingen roll den biologiska biten, det viktigaste är vad man känner för varandra. Nu ska vi ha barn i mj och dem kommer vara lika behandlade av pojkvännen. Hn älskar min son som det var hans egen. Min styvfar har inte behndlat mig och min syster som hans egna och det har jag mått väldigt dåligt över då det var som vi var två familjer i en. Därför skulle jag aldrig acceptera att det skulle bli så för min son.

Fast det där kan ha en jobbig baksida. Jag hade en sån "pappa", trodde mestadels att han var min riktiga, men så tog det slut mellan honom och min mamma(sånt är ju inte helt ovanligt). Vips, så blev jag av med min pappa.
Inte föratt någon ville det, men en plastpappa är en plastpappa när det kommer till kritan. Visst träffade jag honom i början men det känndes konstigt med tiden, han var ju inte min pappa på riktigt, så det rann ut i sanden. Idag tycker jag inte alls att han är min pappa på något vis, fastän jag levde med honom de första 6 åren av mitt liv. Han var min pappafigur bara så länge han hörde ihop med min mamma.

Tänk på det alla ni som går in för att er nya partner ska bli barnens "pappa". Man ersätter inte en förälder. Det kan ju bli en fantastiskt trevlig vuxen mentor till barnet men en förälder kan det inte bli.

 

[Atoxa]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Jag håller inte med om att man som bonusförälder inte får vara förälder. Och jag anser att man kan ha en mammaroll utan att vara mamma.

I en växande familj där det på sikt finns dina och våra barn är det viktig att inte göra skillnad på barnen. Och det blir ju jätte skillnader på barnen om den ene vuxne inte får vara ha en förälderroll åt nått av barnen. Jag kan inte heller se hur ett familjeliv skulle fungera bra på ett sånt sätt.

Jag tror att det finns en viktig central punkt i nybildande familjer och det är att de vuxna är överens, samspelta och tydliga gent i mot barnen. det är ju viktigt även i alla lägen men jag tror nog att det blir ännu viktigare när en ny vuxen skall lotsas in i ett barns liv.

Det är enklare för ett barn att acceptera att pappa och hans tjej vill inte att jag gör si eller så i vårt hem än att pappas tjej vill inte att jag gör si eller så. Man borde som förälder ha ett stort ansvar att stötta både sitt barn och sin sambo i samvaro anser jag.

Sen tror jag generellt att man skall vara försiktig med att "klampa in" i barns liv hur som helst, att man bör acceptera att det tar tid.

Jag tror att det är sunt att låta den biologiska föräldern ta föräldrarrollen i början. Så att man låter bonusförälderrollen växa fram naturligt. En person som klampar in i ett barns liv, försöker vara förälder (inkluderat bestämma över vissa saker) kan lätt uppfattas som en otäck översittartyp som inkräktar. Vem skulle inte känna så? svartsjuke kännslor och dylikt kan ju också ligga och gro...

Sen tycker jag att många skilda föräldrar rammlar för fort in i nya förhållanden. Känner till ungar med 2 st fd bonusmammor.. Jävligt rörigt, och ganska taskigt. Behöver jag nämna att de absolute inte gillar sin tredje?

Jag anser att det är ännu viktigare att tro att man vet vad man ger sig in på när det finns barn inblandat.

Ålder på barnen spelar naturligtvis in. Det är en sak att få en 3-4 åring i familjen varrannan vecka och en helt annan med en 14 åring.


Långt inlägg, kanske skall skriva en bok i stället ...

 

[Zaria]

Sv: "Bonusförälder"/"riktig förälder"

Då jag för ett tag sen inledde ett förhållande med en man som har två barn, som fortfarande bor hemma, har jag en del funderingar....Det sägs ofta att man inte får klampa in och försöka vara en ny mamma, utan att man ska vara en "vanlig" vuxen. Vad menas egentligen med det?! Vad gör en mamma som inte en bonusförälder får göra?

Vad en biomamma gör som inte en bonusmamma gör. Tex tar viktiga beslut ang barnet eftersom denne oftast är vårdnadshavare, går på utvecklingsamtal och sådana saker.

Jag har en ny sambo och jag vet att min sons pappa har en ny flickvän. Nu har pappan och hon (vet inte vad hon heter och skall visst inte få veta att hon finns heller) bara sonen varanna helg så att så mycket ansvar läggs ju inte på henne. Det jag därmot som biomamma skulle kräva om någon frågade är att hon behandlar Hampus lika bra son sitt eget barn (hon har ett barn) under den tiden han är där och inte särskiljer på dem "Nä jag skall dra iväg med mitt barn du får ta hand om ditt"

Jag har en sambo som ju rent naturligt får mer ansvar över Hampus efterson han lever i vardagen med honom, vi gör nog ungefär lika mycket och självklart säger han till Hampus lika mycket som jag när han hittar på saker, vi turas om med allt, matlagning, gå ut i sandlådan,leka skjutsa till dagis mm
Vi diskuterar barnuppfostran och hur vi skall lösa ev problem (Hampus är 2,5 år= TROTSÅLDER MULTUM) Så där är det viktigt att vi båda bemöter honom likadant, just nu springer han gärna till den andre och "skvallrar" om han anser att en av oss är dum osv.

Givetvis måste det få ta tid och växa fram och mycket tror jag beror på barnen, en 16 åring som bor varannan vecka och har två fungerande föräldrar behöver kanske inte en "modersgestalt" på samma sätt som ett litet barn då en 16 åring nästan är vuxen.

Har sett förhållanden både där bonusmamman redan efter dag 1 tvingat sig på att hämta/lämna bonusarna på dagis,krävt sig med på möten och tvingat barnen 4 och 6 år att kalla dem mamma och särskiljt dem mycket från sitt eget barn (egna barnet fick ta leksaker från bonusarna och egna barnet fick vara med jämt medan bonusarna fick sitta i dotterns rum och bara komma ut till middag), samt att jag sett de bonusmammor om tycker att sambon får sköta sina ungar bäst han kan, är svartsjuk och knappast tål att de ens existerar osv.

Jag tror det mesta löser sig bara man tar det lugnt och låter det få växa fram naturligt, att både tvinga på barnen sin "mammaroll" eller att förneka att man har något ansvar alls är lika illa.

Här har det fått växa fram av sig självt,min sambo tyckte barn var läskiga till en början men då jag har ett minst sagt oblygt barn så fick han ta första steget och sambon hängde på, det liksom föll sig bra redan från början, vi pratade mycket och han frågade mycket hur jag brukade göra,sedan vågade han sig på att prova själv. Givetvis pratade vi mycket om ansvar och jag ville veta hur mycket han var beredd att umgås/ta ansvar över min son hade han han ansett att "det är ju ditt barn jag bara leker med honom om jag känner för det" hade han nog inte blivit långlivad tror jag.