Beslut om att försöka - hur gick det till för er?

[Eloise]

Jaa definitivt! Från dejtingtråden till typ höstföräldrar 2021 Tänker att det måste vara fler här som gjort en sån bukeresa?

Jag skrev lite i dejtingtrådarna 2015/2016 men inte särskilt mycket. När vi började kalla varandra för pojk/flickvän skrev jag ett litet inlägg om det. Men jag hänger kvar och smygläser om alla andras dejtande

 

[Kilauea]

Jaa definitivt! Från dejtingtråden till typ höstföräldrar 2021 Tänker att det måste vara fler här som gjort en sån bukeresa?

Skrev inte så mycket om det, men hängde lite i en nätdejtingtråd 2010. Vi har 10 år tillsammans i december i år .

 

[lykke]

För oss tog det 21 månader av försök för att bli med barn, men det slutade i missfall för några veckor sedan.

Vi hade gått klart våra utbildningar, hade väldbetalda jobb och eget boende när vi bestämde oss för att börja försöka få barn efter sju år tillsammans. Jag trivdes inte på mitt dåvarande jobb, men det var ett väldigt bra jobb att ha på CV:t och planen var att min man skulle jobba utomlands och jag vara föräldraledig i några år. När jag inte blev gravid på ett drygt halvår bestämde jag mig för att ta första bästa jobb inom min bransch och fick ett jobb som visade sig vara riktigt trevligt. När jag precis hade börjat på det jobbet kom mitt drömjobb upp och nu med facit i hand är jag så oerhört tacksam att jag inte fått barn och flyttat utomlands, för då hade jag aldrig sökt mitt drömjobb.

Kampen för att bli gravid fortsätter och jag skulle väldigt gärna ha en bebis, men livet har ändå blivit bättre än jag kunnat hoppas på när vi började planera barn.

 

[Poison-heart]

När jag träffade min sambo så hade han redan två barn, men jag gjorde klart för honom ganska direkt att jag vill ha egna barn. Vi skyddade oss inte direkt och hade pratat en del om barn men inte riktigt sagt att vi skulle börja försöka. Så blev jag gravid som slutade i missfall i vecka 8. Det tog väldigt hårt och efter det blev jag som besatt att skaffa barn. Vi försökte direkt efter och jag blev gravid månaden efter som resulterade i sonen.
När vi väl bestämt oss för våran nummer två tog det 2-3 månader innan jag blev gravid som sedan slutade i missfall i vecka 6. Blev sedan gravid direkt efter och är nu i vecka 16
Jag tror inte att livet ger en något perfekt läge för att skaffa barn. Vi hade inte varit tillsammans speciellt länge när jag blev gravid med sonen. Men jag visste ändå att det var rätt. Ibland måste man bara köra på och strunta i att vänta in de perfekta tillfällena

 

[enough]

Min dåvarande sambo ville inte bli pappa, han trodde inte han skulle fixa det. Efter att det ett par gånger kommit upp på fyllan att jag ville ha barn någon gång med just honom började det gro lite i honom en möjlighet att tänka om. Så fick en av mina närmaste vänner barn, jag satt en kväll med hennes bäbis i famnen, blev förtjust, och nästa gång ämnet kom upp så bestämde vi "okej nu kör vi" och gick all in med ägglossningsstickor, Det tog sig på andra försöket. Vi hade inga typiska ordnade förutsättningar, jag jobbade halvtid, han hade skulder och sjukersättning på existensminimumnivå efter att ha misslyckats med det mesta i ungdomen, och vi bodde i en tvåa.
Det blev kanon. Vi hade massor av tid att vara föräldrar tillsammans, han blev en jättebra pappa, och föräldraskapet gav honom självförtroende som fick honom att våga ta tag i saker på nytt, gå en utbildning, bli skuldfri, skaffa jobb. Förhållandet tog slut så småningom, men vi är bra vänner och delar fortfarande föräldraskapet på ett fint sätt. Så glad att vi gav oss på att bli föräldrar trots allt. För oss hade det aldrig blivit av om vi inväntat det stereotypa"rätta läget", ibland behöver saker komma i en annan ordning.

 

[vinkelina]

mannen mer sugen på barn än jag. Så hösten 2015 behövde jag förnya recept på preventivmedel. Bollade lite med mannen som tyckte att vi kan ju köra utan och se vad som händer, detta i augusti och vi skulle gifta oss i september (och båda bli klara med skolan i december, de gick så där med det sista, mannen tog ett sabbatsår, men blev klar sedan, jag håller ännu på)

Tog sig direkt, men blev missfall i vecka 10. Försökt två tog 3 försökt och fyllde just 3 år. Av någon orsak hade jag snöat in mig på barn tätt så vi testade igen när barn 1 var 9 månader. Tog sig på första.

Mannen är kanske lite mer klar nu med barn än vad jag är (så kan det vända) men gick med på ett tredje, ej tjatbarn utan han insåg att det är nått som jag verkligen önskar mig. Började försöka i maj i fjol, och tre försök senare blev de positivt, slutade med missfall i vecka 7-8. Sedan tog det ytterligare 4 försök men är nu i vecka 16.


Vi har alltid lyckats få barn på "fel" tid i livet. Barn ett, trodde vi skulle vara klara med skolan, blev inte så, dvs inget jobb heller

Barn två, mannen hade fått positiva besked om en fast anställning som i sista minuten gick till en annan sökande, jag utan arbete.

Barn tre, mitt i mannens Adhd utredning, som dock snart är klar. Positivt är att vi båda har jobb denna gång, även om jag bara vikariat. Och vi har ett hus som skulle rymma ännu två barn om vi lite bygger om

 

[zassoo]

Vi väntade tills jag var klar med min utbildning och hade fått en tillsvidareanställning, det var året då vi båda skulle fylla 30. Det tog sig på första ägglossningen men slutade tyvärr i missfall i vecka 12. Det tog ganska hårt och sen dröjde det 6 månader innan jag blev gravid igen (vilket kanske inte är så lång tid egentligen men det kändes som en evighet!). Den gången gick det hela vägen och dottern föddes när jag var 31 Hon är nu snart 6 månader gammal.

Jag hade tänkt på barn i flera år och hade gärna velat tidigare, maken tyckte dock att det kändes viktigt att jag kom in på arbetsmarknaden innan. Han hade gärna börjat tidigare annars. Såhär i efterhand kan jag absolut se fördelar med att vi väntade. Förutom stabil ekonomi så har vi lärt oss mer om varandra och har en ännu stabilare grund i förhållandet. Även om det säkert hade gått bra tidigare också!

Det finns nog ingen optimal tidpunkt. Men har man hyfsat stabila levnadsförhållanden så löser sig det mesta tror jag. Det viktigaste är såklart att båda verkligen vill ha barn

 

[Voeux]

Är så glad för alla er som delar med er!

Nu har vi bestämt oss för att sluta med p-piller men att börja med Natural Cycles, fullt medvetna om att det är ett sämre skydd. Men på så viss kan jag få koll på min cykel och vi.. ja, släpper sargen lite ☺ Vi kommer köra ”säkert” till att börja med och sen tar vi nog en månad i taget framöver och känner oss fram. Vi kanske väntar ett helt år ändå, eller så blir det så naturligt, eller inte. Men det känns skönt att ta ett litet steg i rätt riktning just nu och dessutom kunna vara lite mer flexibel framöver.

 

[Emtherlia]

Vi hade funderat en hel del, just eftersom man aldrig vet hur/om det kommer funka. Både jag och mannen hade kunnat vänta ett par år till om vi vetat exakt hur snabbt det skulle gå men då vi haft några i vår närhet som haft svårigheter med att få barn så ville vi inte vänta för länge.

Jag tog ut hormonspiralen och 3 månader senare var jag gravid. Vi fick en dotter när jag var 29 år och mannen 30 år. Vi hade gift oss, stabila jobb och köpte en smidigare lägenhet (med hiss och garage). För mig var det viktigt med den tryggheten innan jag kunde tänka mig att skaffa barn.

 

[vemsomhelst123]

Kan inte tänka mig en bättre bebis än en champagne-bebis

Nä dom verkar sova bra oxå, satsa på en sån

 

[Linn-Nora]

Jag har alltid velat ha barn och varit väldigt fascinerad av allt som har med det att göra. Från hur det växer i magen och blir en egen person. När jag var liten var det självklart att jag ville ha barn.
När jag träffade min blivande man i tidiga tjugoårsåldern och det kom upp sa han att han aldrig ville skaffa barn. Det var innan vi var tillsammans, och jag svarade då att det vill jag.
Sen blev vi tillsammans och han stod kvar i att barn ska han inte ha.
Eftersom jag var så kär (är fortfarande ) och vilsen i mig själv hakade jag ändå på det och blev väldigt övertygande om att jag inte heller ville ha barn. Men något skavde.
Efter flera år, närmare tio, började det pysa över och jag fick till slut fram att jag verkligen vill ha barn, och allra helst med honom, men jag vill inte kompromissa bort det.
Mannen blev chockad, men många samtal och månader senare var han med på båten.
Tog sig på första seriösa försöket, något jag känner mig både tacksam och ödmjuk inför. Dottern är nu snart två år. Och hennes pappa är minst lika förälskad i henne som jag är
Så för oss var det en lång resa. Men vi är glada där vi är idag.
När vi blev gravida hade båda fasta anställningar, men bodde i en liten tvåa utan hiss. Att den var liten var inte det jobbiga, utan det var avsaknad av hiss.
Nu bor vi större och det är skönt, men storleksmässigt hade vi klarat oss ett tag till om vi var tvungna.

 

[AraSlei]

Vi har börjat prata om barn så smått, jag är 30 i år och sambon ett par år yngre. Eller ja, vi har ju pratat tidigare om att vi båda vill ha barn osv, men det börjar kännas mer aktuellt nu. Han började plugga i höstas och har tre år kvar, vilket väl inte känns som helt toppenplanerat för barn dock.. att inte börja försöka förrän om tre år känns inte som ett alternativ dock, så vi får väl se om vi hittar någon gyllene medelväg. Jag har ett fast jobb som jag trivs jättebra på och vi bor relativt billigt i ett hus på familjegården, så rent ekonomiskt skulle det nog inte vara några problem.
Jag har precis bokat en valp med leverans i slutet av maj dock, så riktigt ännu blir det inte

 

[Voeux]

Vi har börjat prata om barn så smått, jag är 30 i år och sambon ett par år yngre. Eller ja, vi har ju pratat tidigare om att vi båda vill ha barn osv, men det börjar kännas mer aktuellt nu. Han började plugga i höstas och har tre år kvar, vilket väl inte känns som helt toppenplanerat för barn dock.. att inte börja försöka förrän om tre år känns inte som ett alternativ dock, så vi får väl se om vi hittar någon gyllene medelväg. Jag har ett fast jobb som jag trivs jättebra på och vi bor relativt billigt i ett hus på familjegården, så rent ekonomiskt skulle det nog inte vara några problem.
Jag har precis bokat en valp med leverans i slutet av maj dock, så riktigt ännu blir det inte

VALPIS! Hur mysigt?!

 

[Voeux]

Jag har alltid velat ha barn och varit väldigt fascinerad av allt som har med det att göra. Från hur det växer i magen och blir en egen person. När jag var liten var det självklart att jag ville ha barn.
När jag träffade min blivande man i tidiga tjugoårsåldern och det kom upp sa han att han aldrig ville skaffa barn. Det var innan vi var tillsammans, och jag svarade då att det vill jag.
Sen blev vi tillsammans och han stod kvar i att barn ska han inte ha.
Eftersom jag var så kär (är fortfarande ) och vilsen i mig själv hakade jag ändå på det och blev väldigt övertygande om att jag inte heller ville ha barn. Men något skavde.
Efter flera år, närmare tio, började det pysa över och jag fick till slut fram att jag verkligen vill ha barn, och allra helst med honom, men jag vill inte kompromissa bort det.
Mannen blev chockad, men många samtal och månader senare var han med på båten.
Tog sig på första seriösa försöket, något jag känner mig både tacksam och ödmjuk inför. Dottern är nu snart två år. Och hennes pappa är minst lika förälskad i henne som jag är ❤
Så för oss var det en lång resa. Men vi är glada där vi är idag.
När vi blev gravida hade båda fasta anställningar, men bodde i en liten tvåa utan hiss. Att den var liten var inte det jobbiga, utan det var avsaknad av hiss.
Nu bor vi större och det är skönt, men storleksmässigt hade vi klarat oss ett tag till om vi var tvungna.

Vad fint ändå, ni måste ha en väldigt stark kärlek som hållit ihop genom allt detta

 

[AraSlei]

VALPIS! Hur mysigt?!

Supermysigt
Och tryggt, en valp vet jag hur jag ska hantera till skillnad från en bebis

 

[Voeux]

Supermysigt
Och tryggt, en valp vet jag hur jag ska hantera till skillnad från en bebis

Äsch, hur svårt kan det va?

 

[KarinStarfighter]

Vi blev tillsammans hösten 2012 och började prata barn runt 2015. Jag hade vid den tiden ett jobb jag inte trivdes med och bytte sen till ett bättre men med lång pendling. Sommaren 2016 blev jag erbjuden ett bra jobb med cykelavstånd så då började vi försöka. Det tog sig inte så hösten 2017 sökte vi utredning som gjordes februari 2018. Man hittade inget fel utan vi beskrevs som oförklarligt barnlösa. Ivf gjordes maj/juni 2018 och det tog sig på första försöket. Sonen föddes mars 2019.

Blev sen spontant gravid i januari 2020 trots ett ligg på typ tre månader och syskon beräknas komma i september 2020.

Vi hade båda fasta jobb men jag väntade ju ngt år pga att jag vantrivdes så mkt och ville ha ett okej jobb att komma tillbaka till. Det var ju det som kändes rätt då och inget jag ångrar alls idag...

Den här gången har vi det kanske lite kärvare med ekonomin iom att vi varit hemma så länge redan, men det löser sig. Vi får dra ner på shopping, äta ute mm.

Jag tänker att mkt löser sig och att det viktigaste är att man känner att relationen är rätt

 

[SaraXX]

Vi har börjat prata om barn så smått, jag är 30 i år och sambon ett par år yngre. Eller ja, vi har ju pratat tidigare om att vi båda vill ha barn osv, men det börjar kännas mer aktuellt nu. Han började plugga i höstas och har tre år kvar, vilket väl inte känns som helt toppenplanerat för barn dock.. att inte börja försöka förrän om tre år känns inte som ett alternativ dock, så vi får väl se om vi hittar någon gyllene medelväg. Jag har ett fast jobb som jag trivs jättebra på och vi bor relativt billigt i ett hus på familjegården, så rent ekonomiskt skulle det nog inte vara några problem.
Jag har precis bokat en valp med leverans i slutet av maj dock, så riktigt ännu blir det inte

Plugg BEHÖVER inte vara negativt för bebisplaneringen. Beroende på hur hans utbildning ser ut och ekonomin då. Men i en del utbildningar har man ju ändå ganska mycket tid, jämfört med att arbeta heltid, så det kan bli mycket tid tillsammans för den nya familjen

 

[FengurLaugar]

Supermysigt
Och tryggt, en valp vet jag hur jag ska hantera till skillnad från en bebis

Jag hade valp och en halvårsbäbis samtidigt. Plus äldsta dottern som då var 3 år. Det gick bra det också

 

[Klura]

Vi bara bestämde oss en dag för att ta bort preventivmedel och köra. Hade varit ihop i 2.5 år då och letade hus. Tog 6 månader ungefär.

Om du är 32 så skulle jag inte vänta särskilt länge med att börja försöka om ni vill ha barn faktiskt. Speciellt om ni vill ha syskon.