Idag gick jag veta att våra vänner har fått sitt andra missfall. Vi själva har bestämt oss för att vänta något år till, lägenheten vi flyttar in i nu är liten och dessutom skulle vi på så vis hinna gifta oss först. Men coronakrisen har rört upp många känslor hos mig kring vad som egentligen är viktigt i livet och längtan har växt sig starkare, och när vi nu fick beskedet om vännernas andra missfall väcker det såklart också känslor kring hur det kommer bli för oss. Om vi ens kommer kunna, om det kommer ta tid osv. Vi har pratat om det idag och sagt att vi ska fundera lite mer kring det närmsta tiden.
Hur gick det till när ni blev med barn? Bestämde ni er för att försöka, och i så fall vad fick er att bestämma er? Eller blev det bara? Om ni slutade med preventivmedel, hur lång tid tog det för er att bli med barn? Och hur tänker ni kring det hela idag?
Jag är rädd för att vi kommer försöka flera år och att jag då kommer ångra att vi bara ”satt av tid” flera år innan. Samtidigt känns det dumt att ta ett beslut baserat på rädsla. Jag längtar med hela kroppen, men känner samtidigt att det är helt okej att vänta ett tag till om vi på något vis hade kunnat veta att det kommer gå. Sambon har varit inställd på att vänta lite till, men är helt öppen för att ändra planen om det är vad vi landar i. Jag är 32.
Såhär gick det till för oss.
Hade aldrig trott att jag skulle vilja ha barn över huvud taget men när jag var runt 27 började det kännas som att det var nånting jag ändå kunde tänka mig. Därifrån gick det väldigt snabbt till nånting jag absolut måste ha, helst nu genast. Minns ett kalas jag var på, tror ett utav mina syskonbarn fyllde 10 år då. Alla syskonbarnen var där och när jag satt på tåget hem kände jag mig bara så himla tom inombords. Det var som att nånting fundamentalt saknades mig.
Tog upp barnfrågan med sambon strax därpå och till min stora förvåning var han med på tåget direkt. Kan ju ha berott på att han var lite full men vi skippade kondomen samma kväll och jag blev gravid på första försöket. Dumma som vi var hade vi dock inte tänkt på att sambon precis slutat med cellgifter och när vi var på väg hem från en semesterresa i Danmark fick jag missfall på bussen. Bland det värsta jag varit med om. Var helt jävla ifrån mig av sorg, trots att det var i vecka typ 8, men hela min värld rasade verkligen.
Nu blir det varning för flum här men jag hade en utav mina mörkare perioder där det kändes som att jag aldrig skulle bli gravid igen, och om jag mot förmodan skulle bli det skulle det garanterat sluta i ett till missfall. Jag var ute och gick mycket, bara promenerade runt utan mål eller mening annat än att döda ångest. Då träffar jag på en ung man. Antagligen har detta aldrig hänt men jag upplevde det där och då som att det verkligen hände. Han sa till mig "Mamma, du ska inte vara ledsen för jag kommer till dig snart". Helt sinnes men jag blev lite lugnare efter detta.
Sen blev jag gravid igen. Vi hade flyttat, men bodde fortfarande i en hyrestvåa och jag höll på med min master. Oklart om sambon hade börjat plugga nu igen. Vi hade hur som helst inga "perfekta förutsättningar" men jag har liksom aldrig jobbat så. Vet att det ibland gör saker onödigt besvärliga för mig men sån är jag liksom. Dock mådde jag SUPERdåligt under denna graviditeten, nojade för missfall exakt hela tiden och fick sammandragningar/prematura värkar redan i vecka typ 17. Blev sjukskriven från vecka 20 och fram till förlossningen, som gick av stapeln 2 veckor innan beräknat. Då hade jag legat på soffan i flera månader och var jävligt leds på skiten rent ut sagt. Men förlossningen gick bra och barnet var friskt och allt därefter har varit ett ständigt pågående äventyr.
Jag kan tänka ibland att vi kanske borde ha väntat, på grund av att saker hade blivit enklare om man hade haft lite mer ordnade förhållanden. Men samtidigt tror jag inte att jag hade haft någon motivation att "ordna det" för mig om jag inte hade haft mitt barn. Har periodvis levt ganska destruktivt tidigare men nu finns liksom inget utrymme för det. Min son är och förblir min stora stolthet i livet, han är den som driver mig framåt. Vi flyttade till större när sonen var typ 3 men innan dess fanns inget direkt behov faktiskt. Nu är det dock rätt skönt att han har eget rum (fyller 5 i sommar).
Var 29 när sonen föddes.
Ursäkta att detta blev en hel novell
