Calazirya
Trådstartare
Just nu sitter jag och är alldeles uppgiven och besviken, detta kommer följdaktligen bli en "gnälltråd", nu har jag iaf varnat Er.
Som de flesta säkert vet här inne så råkade jag ut för en olycka för lite mer än ett år sedan då jag bröt ryggen på två ställen samt ådrog mig en kraftig hjärnskada..
Efter 6 månader på sjukhus har jag flyttat hem och vardagen börjar så smått flyta på igen..
MEN jag har ju en hund också som jag delar med min fd sambo/pojkvän, en Grand Danois på 85 kg ...
Min fd sambo ( som även han är delägare ) sa redan från början att jag inte skulle behöva ödsla en massa kraft på Atlaz ( hunden ) utan det skulle han fixa...
Så nu i sommar kom han fram till att han inte hade tillräckligt med tid för Atlaz och att allt var sååå jobbigt...
Trots att jag inte kan ha honom alls själv utan är beroende av andra som hjälper mig ( min far ) så ställde vi upp så gott vi kunde i sommras ( med kort varsel )
Trots detta så fick jag en massa gnäll från fd sambons sida...
Nu sedan 2 månader så har vi på allvar försökt fått ett nytt hem till Atlaz, och även fast jag sakt att det kommer dröja eftersom Atlaz ändå har en del problem så verkar det inte gå in ...
Jag har under den tiden som jag legat på sjukhuset fått fixa hundvakt flera gånger för att fd sambon först planerar en resa och sedan i sista minuten "kommer på" att inte hundvakt finns, och eftersom jag har dåligt samvete så har jag löst det de flesta gånger.
Nu är det så att jag bor hemma hos min pappa ( + familj ) efter att jag blev utskriven från sjukhuset och här finns barn och kompisar (= måste vakta Atlaz 110% för han är inte säker med barn )
För 2 veckor sedan ringer FD sambon och säger att vi måste ha Atlaz för han ska åka bort följande vecka, han vet att jag inte kan ha honom själv = beroende av min pappa ( som just denna vecka ska resa bort )
Jag får då höra att jag inte bryr mig alls och skiter fulklständigt i Atlaz och ställer inte upp, att han fått ta så mycket skit genom Atlaz ( ja vad tror han att jag fått då som varit sängliggande i 6 månader )
Jag frågar om det inte passar någon annan vecka, jo sista helgen i november fräser han till svar.
Så skickade han ett meddelande nu i kväll ( han har inte hört av sig efter det samtalet ) och skrev att han åker bort nästa helg och Atlaz kan inte följa med, till saken hör att jag är helt ensam hemma och han vet mycket väl att jag inte kan gå långt = svårt att röra mina ben och att ett enda litet ryck från Atlaz kan vara förödande.
Alltså är det jag som bryr mig för lite, är det jag som inte ställt upp tillräckligt för jag börjar tro att det är så snart?
Jag mår verkligen ruskigt dåligt av hela denhär situationen....
Vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta, behövde nog bara skriva av mig lite ångest...
( Kan tillägga att han inte lyft ett endaste finger för att hitta ett nytt hem till honom heller )
/ Ledsen och uppgiven C
Som de flesta säkert vet här inne så råkade jag ut för en olycka för lite mer än ett år sedan då jag bröt ryggen på två ställen samt ådrog mig en kraftig hjärnskada..
Efter 6 månader på sjukhus har jag flyttat hem och vardagen börjar så smått flyta på igen..
MEN jag har ju en hund också som jag delar med min fd sambo/pojkvän, en Grand Danois på 85 kg ...
Min fd sambo ( som även han är delägare ) sa redan från början att jag inte skulle behöva ödsla en massa kraft på Atlaz ( hunden ) utan det skulle han fixa...
Så nu i sommar kom han fram till att han inte hade tillräckligt med tid för Atlaz och att allt var sååå jobbigt...
Trots att jag inte kan ha honom alls själv utan är beroende av andra som hjälper mig ( min far ) så ställde vi upp så gott vi kunde i sommras ( med kort varsel )
Trots detta så fick jag en massa gnäll från fd sambons sida...
Nu sedan 2 månader så har vi på allvar försökt fått ett nytt hem till Atlaz, och även fast jag sakt att det kommer dröja eftersom Atlaz ändå har en del problem så verkar det inte gå in ...
Jag har under den tiden som jag legat på sjukhuset fått fixa hundvakt flera gånger för att fd sambon först planerar en resa och sedan i sista minuten "kommer på" att inte hundvakt finns, och eftersom jag har dåligt samvete så har jag löst det de flesta gånger.
Nu är det så att jag bor hemma hos min pappa ( + familj ) efter att jag blev utskriven från sjukhuset och här finns barn och kompisar (= måste vakta Atlaz 110% för han är inte säker med barn )
För 2 veckor sedan ringer FD sambon och säger att vi måste ha Atlaz för han ska åka bort följande vecka, han vet att jag inte kan ha honom själv = beroende av min pappa ( som just denna vecka ska resa bort )
Jag får då höra att jag inte bryr mig alls och skiter fulklständigt i Atlaz och ställer inte upp, att han fått ta så mycket skit genom Atlaz ( ja vad tror han att jag fått då som varit sängliggande i 6 månader )
Jag frågar om det inte passar någon annan vecka, jo sista helgen i november fräser han till svar.
Så skickade han ett meddelande nu i kväll ( han har inte hört av sig efter det samtalet ) och skrev att han åker bort nästa helg och Atlaz kan inte följa med, till saken hör att jag är helt ensam hemma och han vet mycket väl att jag inte kan gå långt = svårt att röra mina ben och att ett enda litet ryck från Atlaz kan vara förödande.
Alltså är det jag som bryr mig för lite, är det jag som inte ställt upp tillräckligt för jag börjar tro att det är så snart?
Jag mår verkligen ruskigt dåligt av hela denhär situationen....
Vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta, behövde nog bara skriva av mig lite ångest...
( Kan tillägga att han inte lyft ett endaste finger för att hitta ett nytt hem till honom heller )
/ Ledsen och uppgiven C
men tyvärr tror jag inte att Atlaz skulle klara av att flytta från oss till ett hem och sedan vidare igen... Jag är rädd att det knäpper helt i huvudet på honom då.
