Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

[MM]

Har senaste tiden känt att det vore roligt med en till liten men vet inte riktigt om det är vad jag vill.

Livet känns så ordnat nu. Precis köpt hus och häst. Börjat komma igång med aktiviteter via arbetsförmedlingen då jag är psykiskt sjuk med bipolär sjukdom och andra diverse diagnoser. Barnen är 7 och 5 år gamla och det är rätt så skönt att ha självgående barn. Man blir väl bekväm antar jag.

Så jag vet inte riktigt hur jag är på barnfronten. Min man känner detsamma. Vi pratade om det senast igår.

Hur vet man att man är färdig? Hur stort är klivet från 2 till 3 barn? Hur enkelt är det att ha en bebis med syskon som är i den åldern jag nämnde?

Jag vill heller inte ha barn sent utan det känns som det är läge för barn nu och inte om några år framåt.
Jag är inte mer än 28 år så jag har tiden på min sida, det är inte bråttom.

Hur tänkte ni och hur kom ni fram till att ni ville ha ett barn till? Eller det bara kändes så? Och ska man gå på sin känsla?

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

En läkare sa nåt klokt till mig en gång, nämligen att man ska ju kunna ta hand om barnen också - vilket innebär att man behöver ha tid, energi och ekonomi för varje barn. Barn är ju rätt krävande, så även om det är otroligt roligt att få barn, och se vad det blir för en liten människa, så behöver man ju ha orken, tiden och ekonomin för att långsiktigt ta hand om dem och skapa bra förutsättningar för var och en av dem.

Efter vad du berättat här, så är mitt intryck att det borde vara otroligt mycket mer akut och prioriterat för dig att få stadigt fotfäste på arbetsmarknaden, än att få ytterligare ett barn. Mitt intryck är att ytterligare år hemma och ytterligare ett barn att ta hand om, skulle göra det ännu svårare för dig att etablera dig på arbetsmarknaden - och redan nu är det ju en bit kvar. Av det jag förstått om din situation skulle jag inte göra något som tog mig ännu längre bort från arbetsmarknaden, snarare tvärtom.

Så min inställning är nog en sak i taget, och ta sakerna i prioritetsordning efter vad som inte kan vänta. Som jag förstår din situation nu, så kan ju barn vänta, iom att du är så pass ung ur barnfödarperspektiv, men arbetslivet kan absolut inte vänta, iom att du redan är 28. Så jag skulle ta arbetslivet först, i nuläget.

Man måste ju inte hela tiden ha brädet fullt, heller, om nu barnen funkar bra, huset är färdigrenoverat, hästen är färdigutbildad, arbetsträningen i full gång och går bra, och du känner att du har näsan ovanför vattnet för ett ögonblick, måste du genast lägga på ytterligare ett ansvar och fler arbetsuppgifter då?

 

[shampiz]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

En läkare sa nåt klokt till mig en gång, nämligen att man ska ju kunna ta hand om barnen också - vilket innebär att man behöver ha tid, energi och ekonomi för varje barn. Barn är ju rätt krävande, så även om det är otroligt roligt att få barn, och se vad det blir för en liten människa, så behöver man ju ha orken, tiden och ekonomin för att långsiktigt ta hand om dem och skapa bra förutsättningar för var och en av dem.

Efter vad du berättat här, så är mitt intryck att det borde vara otroligt mycket mer akut och prioriterat för dig att få stadigt fotfäste på arbetsmarknaden, än att få ytterligare ett barn. Mitt intryck är att ytterligare år hemma och ytterligare ett barn att ta hand om, skulle göra det ännu svårare för dig att etablera dig på arbetsmarknaden - och redan nu är det ju en bit kvar. Av det jag förstått om din situation skulle jag inte göra något som tog mig ännu längre bort från arbetsmarknaden, snarare tvärtom.

Så min inställning är nog en sak i taget, och ta sakerna i prioritetsordning efter vad som inte kan vänta. Som jag förstår din situation nu, så kan ju barn vänta, iom att du är så pass ung ur barnfödarperspektiv, men arbetslivet kan absolut inte vänta, iom att du redan är 28. Så jag skulle ta arbetslivet först, i nuläget.

Man måste ju inte hela tiden ha brädet fullt, heller, om nu barnen funkar bra, huset är färdigrenoverat, hästen är färdigutbildad, arbetsträningen i full gång och går bra, och du känner att du har näsan ovanför vattnet för ett ögonblick, måste du genast lägga på ytterligare ett ansvar och fler arbetsuppgifter då?

Bra och tänkvärt, som fler borde tänka på innan man överhuvudtaget skaffar barn :-)

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Självklart ska man ha ekonomi för det, och det har vi.

Visserligen bara en inkomst men vi klarar oss bra på den. Har aldrig behövt avstå något pga pengabrist.

Tid och engagemang finns.

Sen är det bra om jag kommer ut i arbetslivet, men jag kommer aldrig kunna arbeta i någon större omfattning. Har nyligen avslutat min arbetsträning och klarade bara att ta mig upp till 18 timmar per vecka. Så något jobb är inte prio för min del. Att ha någon aktivitet är det jag skulle må bäst av. Typ 3 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.
Något mer kommer det troligtvis aldrig bli tal om.

Psykiskt har jag mått så här hela tiden förutom att jag nu medicinerar och mår helt okej. Är väldigt stabil i mitt mående förutom någon dipp eller två om året.

Hästen ska ridas in men det är ingen panik. Mitt mål är en skogsmulle så det kräver inte speciellt mycket med träningar m.m senare.
Jag har inga högre ambitioner inom ridningen.

Huset är under renovering men det börjar närma sig slutet. Har två rum kvar och sedan får en professionell göra vid badrummet. Sedan tar vi resten när vi har tid och ork. Så det är inget som hindrar. Vi borde bli klara till senast februari. Ett av rummet är klart inom en månad.

Så det finns inga speciella hinder om man säger så.


Det är mer det känslomässiga med tre barn jag tänker på.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ärligt talat, "väldigt stabil i ditt mående" är absolut inte det intryck du ger här. Men du kanske menar relativt sett, jämfört med hur du mått tidigare?

Om du har avslutat arbetsträningen, och det gick bra, så är väl nästa steg att söka ett deltidsjobb eller liknande, inte att bli gravid?

Ditt mående och din sjukdom, kombinerat med ansvaret för befintliga barn, häst och hus, låter i min värld som alldeles tillräckligt och mer därtill. Det är i alla fall det intryck man får när man läser dina inlägg här.

Som jag ser det, så är det väl antingen så att du mår bra, och har en massa tid och energi över till nya projekt nu. I det läget är det ju guldläge för att marschera in på arbetsmarknaden, utbilda sig, osv. Om det inte går, för att du inte mår tillräckligt bra, och inte har tillräckligt med tid och energi, så verkar ju inte ett barn till vara ett alternativ ändå. Ett barn kräver ju otroligt mycket mer än ett arbete, normalt sett.

Du har ju redan två barn, det är ungefär vad de flesta människor får under en livstid. Yrkes- och studiemässigt däremot har du ju mindre erfarenhet än de flesta människor idag - så jag skulle satsa krutet där. Om du bedömer att hälsan och orken idag håller för max 15 timmars arbetsträning i veckan, så lär det ju inte bli bättre hälsa och mer ork med ett barn till.

Så tänkte jag i alla fall - jag har två barn, och det vore på sitt sätt jätteroligt med ett till. Men, jag tror inte att jag skulle orka ett barn till, utan att yrkeslivet och ridningen skulle drabbas negativt, alternativt att barnen skulle få mindre tid och energi var än vad jag tycker de borde ha. Så summan av kardemumman blir att det får räcka med barn. Får jag tid och energi över i nåt läge, så finns det massor av annat än fler barn att lägga det på - jobbet, ridningen, vänner...

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ärligt talat, "väldigt stabil i ditt mående" är absolut inte det intryck du ger här. Men du kanske menar relativt sett, jämfört med hur du mått tidigare?

Om du har avslutat arbetsträningen, och det gick bra, så är väl nästa steg att söka ett deltidsjobb eller liknande, inte att bli gravid?

Ditt mående och din sjukdom, kombinerat med ansvaret för befintliga barn, häst och hus, låter i min värld som alldeles tillräckligt och mer därtill. Det är i alla fall det intryck man får när man läser dina inlägg här.

Som jag ser det, så är det väl antingen så att du mår bra, och har en massa tid och energi över till nya projekt nu. I det läget är det ju guldläge för att marschera in på arbetsmarknaden, utbilda sig, osv. Om det inte går, för att du inte mår tillräckligt bra, och inte har tillräckligt med tid och energi, så verkar ju inte ett barn till vara ett alternativ ändå. Ett barn kräver ju otroligt mycket mer än ett arbete, normalt sett.

Du har ju redan två barn, det är ungefär vad de flesta människor får under en livstid. Yrkes- och studiemässigt däremot har du ju mindre erfarenhet än de flesta människor idag - så jag skulle satsa krutet där. Om du bedömer att hälsan och orken idag håller för max 15 timmars arbetsträning i veckan, så lär det ju inte bli bättre hälsa och mer ork med ett barn till.

Så tänkte jag i alla fall - jag har två barn, och det vore på sitt sätt jätteroligt med ett till. Men, jag tror inte att jag skulle orka ett barn till, utan att yrkeslivet och ridningen skulle drabbas negativt, alternativt att barnen skulle få mindre tid och energi var än vad jag tycker de borde ha. Så summan av kardemumman blir att det får räcka med barn. Får jag tid och energi över i nåt läge, så finns det massor av annat än fler barn att lägga det på - jobbet, ridningen, vänner...

Precis så menar jag, att mitt mående är mer stabilt än det någonsin varit och dessutom, jag skriver inte allt här. Det är mycket i mitt liv som ni inte vet om. Min blogg här handlar i första hand om min ätstörning och mitt mående kring den.

Var läser du att jag tänkte bli gravid idag? Jag har inte gett er något som helst tidsperspektiv mer än att jag inte vill ha fler barn flera år framåt. Snarare är ett rimligt tidsperspektiv inom 3-4 år. Inte idag.

Nej, min arbetsträning funkade inte, i första hand för att jag inte alls trivdes där. Därför avslutade jag den. Annars hade jag gärna varit kvar för jag vill ha rutiner i min vardag. Något deltidsjobb kommer det aldrig bli tal om, jag skrev aktiviteter via arbetsförmedlingen och det är så långt jag kommer komma inom arbetslivet. Så jag formar mitt liv utefter det.

Jag vet vad ett barn innebär, så det behöver du inte tala om för mig. Jag har två som du vet.


Vänner är inget jag har och inget jag direkt strävar efter att få. Dom få jag har räcker gott nog och det kräver inget av min vardag att hålla min kontakt med dom.

Fortfarande är min fråga hur man går från två barn till tre. Hur ni bestämde er för ett tredje barn? För er som har.
Hur stor blev skillnaden mellan två och tre barn?

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Alla beslut kring ett tredje barn handlar ju inte att man beslutar sig för att skaffa det. De flesta som har ett eller två barn har ju någon gång funderat på om de vill ha fler, och bestämt sig för att de inte vill det.

Jag bestämde mig för det tredje barnet genom att fundera på hur mycket tid och ork jag hade över i dagsläget, och om det var tillräckligt för vad ett barn kräver. Svaret på det blev nej, alltså bestämde jag mig för att stanna vid två.

Jag förstår att du inte skriver om allt som händer i ditt liv här, men om man bara går på det du skriver här, och inte lägger till allt annat som händer som du inte skriver om, så verkar bara det du skriver om här vara alldeles tillräckligt. Om man då tänker sig att du har ytterligare en massa andra bekymmer, problem och ansvar du inte skriver om här, så verkar det mer än tillräckligt. Även om du nu känner dig relativt sett stabil i måendet, så är det ju jämfört med de flesta en enorm berg- och dalbana, som dina barn får åka med på. Jag tror inte det blir lättare för vare sig dig eller dem om ni är fler som åker med.

Men mycket kan ju hända på 3-5 år såklart, då kanske ditt liv ser helt annorlunda ut.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Alla beslut kring ett tredje barn handlar ju inte att man beslutar sig för att skaffa det. De flesta som har ett eller två barn har ju någon gång funderat på om de vill ha fler, och bestämt sig för att de inte vill det.

Jag bestämde mig för det tredje barnet genom att fundera på hur mycket tid och ork jag hade över i dagsläget, och om det var tillräckligt för vad ett barn kräver. Svaret på det blev nej, alltså bestämde jag mig för att stanna vid två.

Jag förstår att du inte skriver om allt som händer i ditt liv här, men om man bara går på det du skriver här, och inte lägger till allt annat som händer som du inte skriver om, så verkar bara det du skriver om här vara alldeles tillräckligt. Om man då tänker sig att du har ytterligare en massa andra bekymmer, problem och ansvar du inte skriver om här, så verkar det mer än tillräckligt. Även om du nu känner dig relativt sett stabil i måendet, så är det ju jämfört med de flesta en enorm berg- och dalbana, som dina barn får åka med på. Jag tror inte det blir lättare för vare sig dig eller dem om ni är fler som åker med.

Men mycket kan ju hända på 3-5 år såklart, då kanske ditt liv ser helt annorlunda ut.

Jag kom inte på igår att jag eventuellt vill ha ett till barn utan det har vi pratat om tidigare. Det blev nog mer aktuellt precis nu eftersom tiden tickar och jag vill absolut inte ha fler barn efter att jag fyllt 32 år. Så det ger 3-4 år att fundera på det.
Jag ser också på hur mycket jag klarar av och även om livet inte är helt perfekt och läget kanske inte är det bästa just nu så är det ändå en bra tid för att skaffa ett till barn.
Bättre än så här har varit livet aldrig varit. Vi är på en plats i vårat äktenskap som jag hoppas håller för alltid.
Visst åker barnen med på min berg och dalbana men den är inte värre än för många andra skulle jag tro. Mina barn märker nog av att jag mår dåligt ibland men jag är väldigt bra på att dölja det och ger gjort mitt yttersta för att det inte ska påverka dom och jag gör ett bra jobb.

Det är en stor sak att fundera över, och det tänker jag göra ett bra tag till. Just precis nu i livet har jag andra saker som går före. Jag vill försöka bli så frisk jag kan från ätstörningen i första hand, och med det löser sig nog mycket annat. Det är många knutar i mitt liv som lösts upp senare åren och ja, jag känner att jag befinner mig på en bra plats i livet just nu.
Men som sagt, det är inte idag det kommer ske.

 

[Kilauea]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag och sambon är i lite samma situation, men för oss gäller det första barnet och vi är båda några år äldre än dig. Det som stoppar oss i nuläget är dels sjukdom som medför medicinering, kommer dock få besked i veckan hur det fortsättningsvis ser ut för läkaren vet att vi gärna vill ha barn. Dessutom har jag också en depression utöver den andra sjukdomen. Båda delarna gör mig väldigt trött och jag jobbar bara deltid. Jag vill inte ha ett barn och sedan inte orka med, därför lutar det åt att vi väntar nåt år till innan vi börjar "producera". Dock ändras mina tankar från dag till dag, ibland är längtan enorm. Snacka om biologisk klocka som tickar

Sambon har vuxit upp med en förälder med en sjukdom som ger trötthet och har inte funnit det svårt. Han har fått lära sig visa hänsyn, att mamma är med men är trött när man leker inne tex. Han är därför inte alls lika tveksam som jag när det gäller förmågan att ha barn för oss.

Men med tanke på åldern på oss båda (främst mig då) så känns det som om man inte vill vänta för länge heller. Jag menar inte att vara elak mot någon, men jag vill inte vara förstagångsförälder när jag är 40 och barn har en viss leveranstid
Det är mycket att tänka på.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag och sambon är i lite samma situation, men för oss gäller det första barnet och vi är båda några år äldre än dig. Det som stoppar oss i nuläget är dels sjukdom som medför medicinering, kommer dock få besked i veckan hur det fortsättningsvis ser ut för läkaren vet att vi gärna vill ha barn. Dessutom har jag också en depression utöver den andra sjukdomen. Båda delarna gör mig väldigt trött och jag jobbar bara deltid. Jag vill inte ha ett barn och sedan inte orka med, därför lutar det åt att vi väntar nåt år till innan vi börjar "producera". Dock ändras mina tankar från dag till dag, ibland är längtan enorm. Snacka om biologisk klocka som tickar

Sambon har vuxit upp med en förälder med en sjukdom som ger trötthet och har inte funnit det svårt. Han har fått lära sig visa hänsyn, att mamma är med men är trött när man leker inne tex. Han är därför inte alls lika tveksam som jag när det gäller förmågan att ha barn för oss.

Men med tanke på åldern på oss båda (främst mig då) så känns det som om man inte vill vänta för länge heller. Jag menar inte att vara elak mot någon, men jag vill inte vara förstagångsförälder när jag är 40 och barn har en viss leveranstid
Det är mycket att tänka på.

Då är jag inte ensam om att känna att tiden tickar, sen vilket barn i ordningen det är spelar ju ingen roll

Jag medicinerar jag med och kommer få avsluta den behandlingen om vi ska ha en till. Sedan har jag inte kunnat amma mer än en månad, sen har mjölken sinat, båda gångerna. Så jag kommer troligtvis kunna börja med den rätt så snart efter graviditeten ändå. Men det finns andra jag kan ta, så helt medicinlös behöver jag inte vara.

Det är många föräldrar som är deprimerade, men som väljer att skaffa barn ändå, så den delen är jag inte rädd för. Jag vet ju hur jag fungerar och jag är en väldigt bra mamma trots min situation. Min mamma var inte den bästa mamman men det blev folk av mig ändå. Det är andra faktorer till störst del som format mig till den jag är idag.
Så mitt mående är inget jag är orolig över.

Jag vill inte vara gammal när mina barn fortfarande är i tonåren, därav min tidsbegränsning för att skaffa fler.

 

[Kilauea]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Vad skönt att läsa att du inte är orolig trots mående och mediciner. Det gav mig mer styrka och hopp

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Då hade jag inte skaffat dom två jag redan har
Jag har inte låtit måendet komma ivägen för att skaffa familj. Vad vore det för liv om man önskar sig barn.

 

[Kilauea]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag är mer rädd att inte orka med. Det är inte som att skaffa en hund tex, som man i värsta fall kan omplacera och som man har en begränsad tid. Barn är för alltid, liksom.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Man är förhoppningsvis två om det. Min man har alltid ställt upp och tagit det största ansvaret i perioder. Jag har i huvudsak det största ansvaret för barnen då han jobbar mycket men när jag inte orkat så har han funnits där. Alltid. Och har aldrig sagt ett ord om det. Han förstår.

 

[lil-sis]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Visst är barn för alltid men de växer ju faktiskt upp också

 

[mino]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Man kan väl gå på sin känsla om det inte finns några direkta hinder och om man vet med sig att man kan göra en någorlunda realistisk bedömning av vad familjen mäktar med. Jag kände väldigt tydligt inför beslutet om mitt andra barn att vi hade utrymme för en till på alla plan och att vi ville ha minst ett syskon. Efter barn nummer två så kände jag väldigt tydligt att om vår familj skulle orka med ett barn till med allt vad det innebär så skulle vi få tänka om vårt sätt att leva, hittills har vi inte varit beredda att göra det. Även om det är fantastiskt och intressant att få barn och leva med barn så är barn aldrig något som underlättar ens liv. Har man dessutom en problematik som gör att man behöver fokusera på att ta hand om sig själv under perioder så verkar det klokast att bädda mjukt och inte pressa sig själv och familjen utan ha lite marginaler när det behövs.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har ju tre !

Min situation var ju lite annorlunda, efter de två första var jag helt säker på att det inte skulle bli fler, inte för att jag inte ville utan för att jag trodde jag skulle leva ensamstående med mina flickor resten av livet. Sen så träffade jag sambon. Jag visste ganska snart att jag ville ha barn med honom och han ville också ha barn. Vi har ju fem år mellan flickorna och sonen.

Det som vi tyckte var väl att det fanns lite praktiska aspekter sånt som bilstorlek och så. Det var där det tog stopp för ett fjärde barn. Jag hade nog gärna haft en till, men nån måste ju vara den sista

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har ju tre !

Min situation var ju lite annorlunda, efter de två första var jag helt säker på att det inte skulle bli fler, inte för att jag inte ville utan för att jag trodde jag skulle leva ensamstående med mina flickor resten av livet. Sen så träffade jag sambon. Jag visste ganska snart att jag ville ha barn med honom och han ville också ha barn. Vi har ju fem år mellan flickorna och sonen.

Det som vi tyckte var väl att det fanns lite praktiska aspekter sånt som bilstorlek och så. Det var där det tog stopp för ett fjärde barn. Jag hade nog gärna haft en till, men nån måste ju vara den sista

Haha, det var då vad alla ska tänka praktiskt
Min man sa samma sak om bilstolen. Att vi måste fixa en större bil isf för sonen kan inte ha någon bredvid sig. Det första han började tänka på

Jag har alltid sagt att två räcker, men det har alltid känts som att jag velat ha en till. Kan liksom se mina tre springa runt och busa i trädgården tillsammans. Men mer än tre vet jag att jag inte vill ha. Jag har fyra syskon och undrar fortfarande hur mamma orkade med oss alla när vi var små. Tre känner jag att det fixar jag. Lätt som en plätt. Det är mer allt runtomkring som ska klaffa med.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Visst gör dom och mina blev självgående när dom var fyra, så man behöver inte passa på dom dygnet runt hela livet

 

[Skogstrollet]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Då hade jag inte skaffat dom två jag redan har
Jag har inte låtit måendet komma ivägen för att skaffa familj. Vad vore det för liv om man önskar sig barn.

Jag ser det tvärt om. Jag vill gärna ha tre men nöjer mig med två eftersom jag starkt misstänker att jag inte orkar vara en glad mamma med en till. Vad vore det för liv för BARNEN? Självklart måste förälderns mående komma först, det är ju föräldern som skapar förutsättningarna för att ge barnen en bra uppväxt.