Hoppas någon orkar läsa, jag är i enormt behov av stöttning, kloka ord och andras tankar än mina egna som bara mal runt. Jag vet att det är en jätte lång text men kunde inte korta ner det för det är så mycket i huvudet.
Hade vårdplaneringsmöte idag, det var hemskt, massor av människor som bara pratade om mig och över mitt huvud pratade om hur sjuk jag är, dom var inte överens om vilken vård jag behöver, dom lyssnade inget vidare på mig heller och flera av dom sakerna dom sa sa emot sig själva så jag fattade inte riktigt hur dom tänker eller vad dom menar, känns bara som dom vill ha så lite ansvar för mig som möjligt
Min(ganska ringa) erfarenhet av sådana här möten är att det är svårt att ta in vad de säger eftersom hela situationen gör mig så nervös och obekväm. Dessutom blir tonen av någon anledning lätt ganska hård och som patient är man ju redan väldigt utsatt och känner sig därför gärna överkörd. Försök att istället lyssna på din terapeut och vad de tidigare sagt om dina framsteg på dagvården..
Men vi kom fram till att jag ska gå kvar hos min terapeut till sommaren, försöka få komma med i en sjukgymnastik grupp och sluta i dagvården. Öppenvården ifrågasatte mitt beslut att sluta dagvården och började prata om hur illa det gått för mig förr och alla inläggningar jag haft och hur snabbt det vänder och började liksom planera för de värsta scenariorna och prata sjukhus och bla bla. Inte så positiv inställning
Vi måste väl iaf kämpa för att det ska bli bra och lägga upp en plan för det? Inte en plan för om det går dåligt vilket var i princip det enda dom gjorde...
Bra att du fortsätter hos din terapeut! Är det på ditt initiativ du slutar i dagvårdsbehandlingen? Tyvärr har de väl till viss del skäl för sin oro, samtidigt som jag förstår om du har fått nog av det fokus på det sjuka som blir i vården. En sjukgymnastikgrupp låter också bra - önskar det fanns sånt här!
Men terapueten stödde mig i att sluta dagvården, jag har ju gått där ett år nu, behöver en paus. Hon ville att jag skulle gå i lunchgrupp 2 dagar i veckan men då innebär det att jag ska pendla till den gruppen och det tar 1 timme dit, 1 timme hem och sen bara vara där i 1 timme, bara äta och inga samtal. Känns lite ovärt och tror inte det ger så mycket, tar nog mer energi än det ger och maten är så himla äcklig också så jag blir inte alls inspirerad till att äta så iaf. Och jag vill inte gå i gruppbehandling längre, tjejerna är jätte fina men jag vill inte bara vara i en sjuk miljö där de sjuka beteendena blir naturliga. Men jag kommer ändå få pendla 2 timmar 2 ggr/vecka till terapeuten och sjukgymnastiken, finns ingen bra vård i min stad.
Kan du inte ge lunchgruppen en chans och se det som något du gör som en utslussningsgrej? Som ett steg mellan dag- och öppenvård? Utifrån vad jag sett dig skriva om dina måltider hemma blir jag lite orolig att du kanske tappar greppet om portionsstorlekar om du mest äter för dig själv. Vad tror du? Går det kanske att samköra terapeutbesöken med lunchgruppen så du inte behöver göra resan så många dagar?
Jag tyckte det var ett jätte jobbigt möte, det höll på 75 minuter och jag satt mest och stirrade ner i bordet och hade panik inombords och tillslut sa jag att det fick räcka, att jag inte orkade mer.
Blev också prat om mina andra problem, att jag har det bipolära vet jag ju och alla andra också men sen tog läkaren upp det här med personlighetsstörningen igen, emotionellt instabil personlighetsstörning, hon pratade om det för flera år sedan men sen har vi inte pratat så mycket om det men hon sa idag att dom på öppenvården och hon är helt säkra på att det är det efter alla år dom känt mig. Vi ska träffas om några veckor och diskutera vad som ska stå i journalerna, vad hon ska skriva in. Hon har gett mig diagnosen muntligt förr också men då tycker jag det lika gärna kan stå i journalen också. Vet inte vad jag tycker om att ha så många "fel" på mig, alltså både anorexi, bipolär och borderline. Är jag helt misslyckad?
Vad har ni andra för erfarenhet av det? Är det bra om diagnosen är nedskriven eller är det bättre med bara en muntlig diagnos? Tänker att det kanske är lättare att få rätt vård om jag måste byta enhet?
Slutsumman är att jag känner mig som ett enormt psykfall som bara innebär en massa problem, helt värdelös och aldrig kommer bli frisk. Jag vet att jag varit sjukt trött på dagvården och den världen länge men nu när beslutet är taget och det bara är 2 veckor (4dagar) kvar ger det en viss panik också. Men det kanske är helt normalt när man gått i behandling över ett år? Är det normalt?
Fick gå kvar 4 veckor efter jul också men det skulle också typ bara bli lunch och sen vila, och de grupperna de har har jag redan haft flera gånger eftersom jag gått så länge och att sitta och pyssla i grupp är inget för mig. Men nu står jag verkligen mer på egna ben helt plötsligt. Och jag har trott på mig själv, tänkt att jag kan, men efter dagens möte känns det inte så. Det känns som jag är förutbestämd att misslyckas. Jag är rädd
