Barnmisshandel

[Badger]

Jag har inte samma erfarenhet om att det höhöas eller att folk har "roliga" historier, inte ens på Irland där typ alla i min ålder fick smisk/spank/smack som barn. Eller så är det jag som inte plockar upp på just den biten. I USA har debatten varit att vi i Sverige inte får uppfostra våra barn och så har de spunnit vidare på den.

Min upplevelse är dessutom att de varit på resa någonstans, tex spanska solkusten och tycker att svenska barn är dåligt uppfostrade och får utbrott ifall de inte får som de vill. Tack och lov brukar jag kunna ducka den med att säga att jag inte har egna barn och inte är så intresserad av att prata barnuppfostran.

Såvitt jag hade förstått är aga ineffektivt som uppfostran, inte bara hemskt.

Men antar att det finns fler aspekter i det såklart. Dvs det behöver säkert inte vara en effektiv variant av uppfostran bara för att man inte agar.

 

[Badger]

Det är ungefär det jag ser och hör därifrån (och härifrån) också. Med en massa "roliga" historier från barndomen där det höhöas om läderbälten och tofflor.

Jo men jag förstår nog inte helt hur du menar? Bör de inte prata om det här alls och få bearbeta sina upplevelser tillsammans?

 

[Lobelia]

Jag var tillsammans med en amerikansk kille som var helt övertygad om att han var en bättre människa för att han fick smisk på rumpan som barn i uppfostringssyfte. Han är född 1976.

Det är ju inte omöjligt, hur man nu definierar "bättre människa". Själv tror jag på att alla har samma människovärde. Bara för att uppfostringsvåld generellt sätt är dåligt och skapar trauma hos många innebär det inte att någon enstaka lyckas att skapa något bra. Frågan är ju också vad man ersätter våldet med om något.

 

[Sel]

Jo men jag förstår nog inte helt hur du menar? Bör de inte prata om det här alls och få bearbeta sina upplevelser tillsammans?

Självklart ska det pratas om, jag menar att jag ser ett mönster av hur det tas lätt på det. Det skrattas och klappas på axeln och de som tycker att aga är rätt försvarar det med att "jag fick minsann smaka på toffeln och jag är helylle!".

 

[MJLee]

Lite OT men i high school hade jag en lärare som gått på en av Englands finaste public schools (kommer inte ihåg vilken, tror inte det var Eton) och han berättade att under hela veckan samlade man på sig demerits. Tex komma försent, inte gjort läxorna, inte varit tyst eller inte gjort som läraren sa. Varje måndag efter middagen kallades han in till house master's rum och där fick han x antal rapp i enlighet med hur många demerits han dragit på sig under veckan. Som vuxen kunde han aldrig äta middag på måndagar.

Jag minns att vi pratade lite om hans relation med föräldrarna eftersom det var internat sedan ung ålder och han aldrig träffade dem förutom under loven och vissa högtidsdagar på skolan. Han visste att hans föräldrar älskade honom men han skulle aldrig sätta sina egna barn i internatskola och sörjde fortfarande över något han kände gått förlorat.

 

[Badger]

Självklart ska det pratas om, jag menar att jag ser ett mönster av hur det tas lätt på det. Det skrattas och klappas på axeln och de som tycker att aga är rätt försvarar det med att "jag fick minsann smaka på toffeln och jag är helylle!".

Hm tänker att visst kan det vara så. Men tänker också att om du hade ett gäng folk på en tillställning som bearbetade lite hårdare minnen så tror jag det skulle låta likadant. Dvs det skulle bli en höhö stämning. För allt annat skulle bara bli totalt gråtkalas och dels vill man kanske inte gråta med vem som helst men ändå kanske prata om saker i sällskap och riktigt deprimerande stämning passar inte på en middag.

Hur hade du tänkt dig att samtalet skulle vara? Tänker europeiska/amerikanska män, kanske i som inte pratar så mycket om känslor pga uppfostran på en middagsbjudning. Att de skulle samlas allvarligt och lågmält i en grupp, bara för de som varit utsatta till exempel?

Och om man nu smakat på toffeln och känner sig som en ganska reko människa. Då måste man säga att ens föräldrar var elaka as trots att man kanske älskar dem ändå och inte vill att grannskapet ska betrakta dem som vidriga as och att man blivit misslyckat uppfostrad och har emotionella sår och kanske inte borde ha lyckats med sina studier eller kommer bli en misslyckad far och inte borde skaffa barn.

Känner igen höhö stämningen i miniformat, mamma blev ju slagen på knogarna med linjalen i skolan någon gång. Det förstår ju vem som helst att det måste ha varit hemskt. Men hon gråter inte när hon säger det utan det blir hemska fröken så kunde det vara då med ett nervöst skratt.

Höhö är ett skydd mot starka känslor som tas till när det behövs känner jag. Skratt och gråt ligger nära varandra.

 

[lizzie]

Har för mig att den trädde i kraft 1 januari 1979. Är så gammal att jag minns när den kom.

Den trädde i kraft hösten 1979. Jag hade precis börjat gymnasiet och mina föräldrar var helt galna över att de inte längre fick "uppfostra" mig med stryk.

Jag fick stryk ofta. Om jag kom för sent. Om jag var "uppkäftig". Ibland "bara för att" så jag skulle "veta hut".

Jag höll mest till i stallet och lyckades på något sätt ha ett nätverk med andra vettig vuxna runtomkring mig. Som vuxen anser jag inte att jag lider av min uppväxt. Jag har inga psykiska problem eller tillitsproblem.

Jag flyttade dock hemifrån innan jag gick ut första ring för då kände jag att det fick vara nog. Jag skaffade mig en "reservmorsa" i form av min pojkväns mamma och hon var mycket vettig. När jag berättar för folk vad jag blev utsatt för i form av stryk och psykisk terror mellan 10-16 år så har jag svårt att bli trodd. Men vi bodde på landet och ingen annan ville lägga sig i vad som hände innan för hemmets väggar. Min pappa var alkoholist och min mamma psykiskt sjuk. Min mellansyrra kunde aldrig göra några fel, så hon fick aldrig stryk. Däremot lärde hon sig tidigt att det gick bra att skylla hennes rackartyg på mig - för då fick jag stryk.

Som vuxen har jag ytterst liten kontakt med den systern. Mina föräldrar är avlidna och den enda sorg kan jag kan känna är bristen på normal relation. Den som mina kompisar hade med sina föräldrar.

Det jag kan känna att jag har sviter av efter min barndom - det är att jag blir rejält förbannad när jag blir utsatt för någon form av orättvisa. Jag vet att livet inte är rättvist. Man alla människor har rätt till sitt värde. Ingen människa är mer värd än någon annan.

/Lizzie

 

[Enya]

Hm tänker att visst kan det vara så. Men tänker också att om du hade ett gäng folk på en tillställning som bearbetade lite hårdare minnen så tror jag det skulle låta likadant. Dvs det skulle bli en höhö stämning. För allt annat skulle bara bli totalt gråtkalas och dels vill man kanske inte gråta med vem som helst men ändå kanske prata om saker i sällskap och riktigt deprimerande stämning passar inte på en middag.

Hur hade du tänkt dig att samtalet skulle vara? Tänker europeiska/amerikanska män, kanske i som inte pratar så mycket om känslor pga uppfostran på en middagsbjudning. Att de skulle samlas allvarligt och lågmält i en grupp, bara för de som varit utsatta till exempel?

Och om man nu smakat på toffeln och känner sig som en ganska reko människa. Då måste man säga att ens föräldrar var elaka as trots att man kanske älskar dem ändå och inte vill att grannskapet ska betrakta dem som vidriga as och att man blivit misslyckat uppfostrad och har emotionella sår och kanske inte borde ha lyckats med sina studier eller kommer bli en misslyckad far och inte borde skaffa barn.

Känner igen höhö stämningen i miniformat, mamma blev ju slagen på knogarna med linjalen i skolan någon gång. Det förstår ju vem som helst att det måste ha varit hemskt. Men hon gråter inte när hon säger det utan det blir hemska fröken så kunde det vara då med ett nervöst skratt.

Höhö är ett skydd mot starka känslor som tas till när det behövs känner jag. Skratt och gråt ligger nära varandra.

Just så menar jag, tack för att du skriver som jag inte fick fram!

 

[Enya]

Den trädde i kraft hösten 1979. Jag hade precis börjat gymnasiet och mina föräldrar var helt galna över att de inte längre fick "uppfostra" mig med stryk.

Jag fick stryk ofta. Om jag kom för sent. Om jag var "uppkäftig". Ibland "bara för att" så jag skulle "veta hut".

Jag höll mest till i stallet och lyckades på något sätt ha ett nätverk med andra vettig vuxna runtomkring mig. Som vuxen anser jag inte att jag lider av min uppväxt. Jag har inga psykiska problem eller tillitsproblem.

Jag flyttade dock hemifrån innan jag gick ut första ring för då kände jag att det fick vara nog. Jag skaffade mig en "reservmorsa" i form av min pojkväns mamma och hon var mycket vettig. När jag berättar för folk vad jag blev utsatt för i form av stryk och psykisk terror mellan 10-16 år så har jag svårt att bli trodd. Men vi bodde på landet och ingen annan ville lägga sig i vad som hände innan för hemmets väggar. Min pappa var alkoholist och min mamma psykiskt sjuk. Min mellansyrra kunde aldrig göra några fel, så hon fick aldrig stryk. Däremot lärde hon sig tidigt att det gick bra att skylla hennes rackartyg på mig - för då fick jag stryk.

Som vuxen har jag ytterst liten kontakt med den systern. Mina föräldrar är avlidna och den enda sorg kan jag kan känna är bristen på normal relation. Den som mina kompisar hade med sina föräldrar.

Det jag kan känna att jag har sviter av efter min barndom - det är att jag blir rejält förbannad när jag blir utsatt för någon form av orättvisa. Jag vet att livet inte är rättvist. Man alla människor har rätt till sitt värde. Ingen människa är mer värd än någon annan.

/Lizzie

Tur du hittade din pojkväns mamma!

Jag blev inte slagen när jag växte upp, utöver örfilen då, men det fanns annat som gjorde att vi borde ha blivit placerade hos andra vuxna egentligen redan vid födseln... men konfirmationsprästen var nog den som var min räddning där. Intressant det där att det ibland krävs bara en person som är någon annan persons räddning liksom. Som motpol typ.

Hade för mig det var i september, kollade upp det under tonåren då jag skrev skolarbete om det på kulturkunskapen och har för mig att det stod just september, men kunde inte hitta det nu när jag googlade.

 

[Wille]

Hittade den här artikeln: https://www.mabra.com/psykologi/sva...BmikAXAQi1WMBWkAG8iqbqHrXqlDJ_sFNElMz5pw_9ZQA

Jag vet inte vilken källa de haft för sina påståenden men känner igen mig delvis.

 

[TinyWiny]

Den trädde i kraft hösten 1979. Jag hade precis börjat gymnasiet och mina föräldrar var helt galna över att de inte längre fick "uppfostra" mig med stryk.

Jag fick stryk ofta. Om jag kom för sent. Om jag var "uppkäftig". Ibland "bara för att" så jag skulle "veta hut".

Jag höll mest till i stallet och lyckades på något sätt ha ett nätverk med andra vettig vuxna runtomkring mig. Som vuxen anser jag inte att jag lider av min uppväxt. Jag har inga psykiska problem eller tillitsproblem.

Jag flyttade dock hemifrån innan jag gick ut första ring för då kände jag att det fick vara nog. Jag skaffade mig en "reservmorsa" i form av min pojkväns mamma och hon var mycket vettig. När jag berättar för folk vad jag blev utsatt för i form av stryk och psykisk terror mellan 10-16 år så har jag svårt att bli trodd. Men vi bodde på landet och ingen annan ville lägga sig i vad som hände innan för hemmets väggar. Min pappa var alkoholist och min mamma psykiskt sjuk. Min mellansyrra kunde aldrig göra några fel, så hon fick aldrig stryk. Däremot lärde hon sig tidigt att det gick bra att skylla hennes rackartyg på mig - för då fick jag stryk.

Som vuxen har jag ytterst liten kontakt med den systern. Mina föräldrar är avlidna och den enda sorg kan jag kan känna är bristen på normal relation. Den som mina kompisar hade med sina föräldrar.

Det jag kan känna att jag har sviter av efter min barndom - det är att jag blir rejält förbannad när jag blir utsatt för någon form av orättvisa. Jag vet att livet inte är rättvist. Man alla människor har rätt till sitt värde. Ingen människa är mer värd än någon annan.

/Lizzie

Där och då var det såklart fruktansvärt att bli utkastad hemifrån som trettonåring men i efterhand har jag många gånger tänkt att det var min smala lycka att det hände. Dels är det så mycket lättare att hantera att okända människor begår övergrepp mot en, de är inte där för att älska, skydda och värna så sveket uteblir, hoppet uteblir. Dels tror jag att det faktum att jag kom därifrån så tidigt gjorde att jag såg annat, jag såg hur det kunde vara. Jag sög åt mig som en svamp när mina vänners föräldrar brydde sig om mina vänner. Inte att de brydde sig särskilt om mig men synen av hur det kunde vara gjorde jag till mitt. Jag plockade många russin ur många kakor.

Jag blev ju utkastad för att jag rev fasaden. Jag berättade. Jag blev inte trodd men att jag hade berättat gjorde att mina föräldrar inte tyckte att jag "behövde komma hem mer". Jag minns den där vinterdagen som om det vore igår. Känslan när jag vågade berätta toppen på det där isberget som var mitt liv, hur jag berättade igen för socialen och igen för psykologen på bup bara för att komma tillbaka till socialen där socialchefen klappade mig på huvudet och sa att han kände min farsa och han skulle aldrig göra något sådant. Jag borde fan haft medalj för att jag vågade berätta istället för att stå där ensam med bussbiljetten till min dåvarande pojkvän som socialen gav mig när jag gick in och berättade att jag inte fick komma hem mer. Gud vad jag önskar att jag hade kunnat ta hand om den där lilla tjejen som var jag.

Märkligt nog var det i alkoholisthem, i fattiga hem och hem där psykisk ohälsa av olika slag huserade jag kände mig hemma och blev välkomnad. Skillnaden var att där fanns en kärlek som var stor, stark och oförställd. Mina föräldrar hade inga missbruksproblem och inte heller någon psykisk ohälsa som jag vet om och det gjorde att jag faktiskt var avundsjuk på de som "bara" råkade illa ut när föräldern var påverkad av sitt missbruk eller sjukdom, att de ibland hade en fungerande förälder. Jag ser ju nu som vuxen att det var helt knasigt såklart men så kände jag då. En avundsjuka på att det ibland kunde vara helt normalt och framförallt att kärleken fanns där. Den lyste med sin totala frånvaro i mina föräldrars hem. Likadant var jag avundsjuk på de som hade förlorat en älskad förälder. Så kan jag fortfarande känna ibland. Tanken på att ha haft en förälder man älskat så högt att man sörjer och saknar, åh vad jag hade önskat mig det. Helknasiga tankar med såklart och självklart inget jag säger sådär men jag tänker att det säger så mycket. Att jag hellre hade känt smärtan av att förlora en förälder värd namnet än att inte ha haft någon alls.

Jag hade under en kort period en extramorsa, en kompis gravt alkoholiserade mor. Hon såg mig och hon pratade med mig som en vuxen. Hon var absolut ingen bra förälder rakt över, verkligen inte. Hon var den som langade alkohol till hela skolan på högstadiet och min kompis hade råkat väldigt illa ut ett antal gånger pga hennes missbruk men även där plockade jag russinen.

Jag kan inte säga att jag psykiska problem av min uppväxt men visst sjutton bär jag med mig bagage en normal barndom inte ger. Jag blir precis som du väldigt arg om någon behandlas orättvist. Framförallt om det är barn eller djur men efter ett antal år också vuxna. Skillnaden är att jag vänder det mot andra, det tog lång tid innan jag fick ett värde i mina egna ögon och kunde bli förbannad när någon behandlade mig illa. Att jag kände att jag hade den rätten.

 

[TinyWiny]

Hm tänker att visst kan det vara så. Men tänker också att om du hade ett gäng folk på en tillställning som bearbetade lite hårdare minnen så tror jag det skulle låta likadant. Dvs det skulle bli en höhö stämning. För allt annat skulle bara bli totalt gråtkalas och dels vill man kanske inte gråta med vem som helst men ändå kanske prata om saker i sällskap och riktigt deprimerande stämning passar inte på en middag.

Hur hade du tänkt dig att samtalet skulle vara? Tänker europeiska/amerikanska män, kanske i som inte pratar så mycket om känslor pga uppfostran på en middagsbjudning. Att de skulle samlas allvarligt och lågmält i en grupp, bara för de som varit utsatta till exempel?

Och om man nu smakat på toffeln och känner sig som en ganska reko människa. Då måste man säga att ens föräldrar var elaka as trots att man kanske älskar dem ändå och inte vill att grannskapet ska betrakta dem som vidriga as och att man blivit misslyckat uppfostrad och har emotionella sår och kanske inte borde ha lyckats med sina studier eller kommer bli en misslyckad far och inte borde skaffa barn.

Känner igen höhö stämningen i miniformat, mamma blev ju slagen på knogarna med linjalen i skolan någon gång. Det förstår ju vem som helst att det måste ha varit hemskt. Men hon gråter inte när hon säger det utan det blir hemska fröken så kunde det vara då med ett nervöst skratt.

Höhö är ett skydd mot starka känslor som tas till när det behövs känner jag. Skratt och gråt ligger nära varandra.

Att höhöa om så allvarliga saker gör att man skadar andra och det är aldrig okej. Då är det bättre att hålla käft faktiskt. Allra helst skulle de såklart prata med en nära vän och faktiskt gråta då och bearbeta istället för att förstärka synen på att stryk gör någon något gott.

Man behöver inte säga att ens föräldrar är elaka as om man inte tycker det men man behöver inte heller hylla och säga att man har blivit en bra människa tack vare att man fick stryk utan isåfall trots allt. Att stolt, rak i ryggen säga att man har brutit den äckliga cykeln det är att misshandla de man borde överskölja med kärlek. Det är vad de borde säga.

Att som din mamma säga sådant med ett nervöst skratt som du dessutom uppfattar är ett nervöst skratt är en helt annan sak än att höhöa om att man blir en reko snubbe för att man fick stryk. Om vi alla slutar acceptera höhöandet och istället börjar samtala skulle så många må så mycket bättre. Ingen mår väl av höhöande. Absolut ingen. Det är inte att bearbeta att höhöa, det är att förminska sig själv, sitt lidande och sitt mående vilket är vad som leder till att självmord är så mycket vanligare bland män.

 

[Badger]

Att höhöa om så allvarliga saker gör att man skadar andra och det är aldrig okej. Då är det bättre att hålla käft faktiskt. Allra helst skulle de såklart prata med en nära vän och faktiskt gråta då och bearbeta istället för att förstärka synen på att stryk gör någon något gott.

Man behöver inte säga att ens föräldrar är elaka as om man inte tycker det men man behöver inte heller hylla och säga att man har blivit en bra människa tack vare att man fick stryk utan isåfall trots allt. Att stolt, rak i ryggen säga att man har brutit den äckliga cykeln det är att misshandla de man borde överskölja med kärlek. Det är vad de borde säga.

Att som din mamma säga sådant med ett nervöst skratt som du dessutom uppfattar är ett nervöst skratt är en helt annan sak än att höhöa om att man blir en reko snubbe för att man fick stryk. Om vi alla slutar acceptera höhöandet och istället börjar samtala skulle så många må så mycket bättre. Ingen mår väl av höhöande. Absolut ingen. Det är inte att bearbeta att höhöa, det är att förminska sig själv, sitt lidande och sitt mående vilket är vad som leder till att självmord är så mycket vanligare bland män.

Jag håller nog bara inte med. Men å andra sidan var min uppfattning av situationen också kanske annorlunda. Dvs inte en situation där man stolt sa att man tänkte slå barn nu och det var en uppfostringsmetod man tyckte att alla ska använda nu idag utan en situation där man uteslutande pratade om vad som hänt bakåt i tiden. Att i de flesta europeiska länder prata om att slå barn idag eller att man slog barn i morgon är ju ändå att prata om att man tänker begå lagbrott eller precis begick lagbrott så jag förutsatte nog att så inte var fallet.

Jag tror nog inte att det är bättre att dölja saker som har hänt historiskt sett i barnuppfostran genom att säga att det är otillåtet att nämna vad tex lärare gjorde då som inte är tillåtet nu känns märkligt.

Självklart säger man emot och tar diskussionen om man pratar med någon som säger att hen slog barn, slår barn eller tänker slå barn. Även om det är lagligt i det landet där man är, och även om det enda argument man kan komma med som de skulle förstå är att det är bevisat ineffektivt.

Om du menar att män inte ska få prata om händelser som de varit utsatta för eftersom de är uppfostrade på ett sätt som inte ger dem "rätt" känsloverktyg utan det är enbart framtida generationer män som vi kommer uppfostra om ett par generationer (även idag ger vi inte pojkar samma känsloverktyg eller uppfostran som flickor) som får prata om utsatthet i sällskap.

 

[Badger]

Att höhöa om så allvarliga saker gör att man skadar andra och det är aldrig okej. Då är det bättre att hålla käft faktiskt. Allra helst skulle de såklart prata med en nära vän och faktiskt gråta då och bearbeta istället för att förstärka synen på att stryk gör någon något gott.

Man behöver inte säga att ens föräldrar är elaka as om man inte tycker det men man behöver inte heller hylla och säga att man har blivit en bra människa tack vare att man fick stryk utan isåfall trots allt. Att stolt, rak i ryggen säga att man har brutit den äckliga cykeln det är att misshandla de man borde överskölja med kärlek. Det är vad de borde säga.

Att som din mamma säga sådant med ett nervöst skratt som du dessutom uppfattar är ett nervöst skratt är en helt annan sak än att höhöa om att man blir en reko snubbe för att man fick stryk. Om vi alla slutar acceptera höhöandet och istället börjar samtala skulle så många må så mycket bättre. Ingen mår väl av höhöande. Absolut ingen. Det är inte att bearbeta att höhöa, det är att förminska sig själv, sitt lidande och sitt mående vilket är vad som leder till att självmord är så mycket vanligare bland män.

Men som sagt, vi ser nog framför oss helt olika situationer här och jag uppfattar nog också texten höhö som ett nervöst skratt, om än ett manligt sådant.

 

[TinyWiny]

Jag håller nog bara inte med. Men å andra sidan var min uppfattning av situationen också kanske annorlunda. Dvs inte en situation där man stolt sa att man tänkte slå barn nu och det var en uppfostringsmetod man tyckte att alla ska använda nu idag utan en situation där man uteslutande pratade om vad som hänt bakåt i tiden. Att i de flesta europeiska länder prata om att slå barn idag eller att man slog barn i morgon är ju ändå att prata om att man tänker begå lagbrott eller precis begick lagbrott så jag förutsatte nog att så inte var fallet.

Jag tror nog inte att det är bättre att dölja saker som har hänt historiskt sett i barnuppfostran genom att säga att det är otillåtet att nämna vad tex lärare gjorde då som inte är tillåtet nu känns märkligt.

Självklart säger man emot och tar diskussionen om man pratar med någon som säger att hen slog barn, slår barn eller tänker slå barn. Även om det är lagligt i det landet där man är, och även om det enda argument man kan komma med som de skulle förstå är att det är bevisat ineffektivt.

Om du menar att män inte ska få prata om händelser som de varit utsatta för eftersom de är uppfostrade på ett sätt som inte ger dem "rätt" känsloverktyg utan det är enbart framtida generationer män som vi kommer uppfostra om ett par generationer (även idag ger vi inte pojkar samma känsloverktyg eller uppfostran som flickor) som får prata om utsatthet i sällskap.

Du missförstod mitt inlägg helt. Jag syftar på situationer då folk höhöar över att de blev slagna och att det har gjort dem till reko människor. Det handlar inte om att dölja utan om att sluta ge sken av att barnmisshandel är något bra.
Jag menar att män istället för att höhöa vilket skadar dem och deras omgivning istället bör prata om saker och ting på ett icke höhöande sätt. Jag vet att det finns ett fåtal män som inte kan ha ett vanligt samtal utan att raljera men de är ändå i minoritet. De allra flesta kan ha ett vanligt samtal utan att raljera.

 

[Badger]

Du missförstod mitt inlägg helt. Jag syftar på situationer då folk höhöar över att de blev slagna och att det har gjort dem till reko människor. Det handlar inte om att dölja utan om att sluta ge sken av att barnmisshandel är något bra.
Jag menar att män istället för att höhöa vilket skadar dem och deras omgivning istället bör prata om saker och ting på ett icke höhöande sätt. Jag vet att det finns ett fåtal män som inte kan ha ett vanligt samtal utan att raljera men de är ändå i minoritet. De allra flesta kan ha ett vanligt samtal utan att raljera.

Ja jag syftade mer på det här inlägget från @Sel (nedan)
och då menar jag utan en antydan om att de sedan ska slå egna barn.

Huruvida de flesta amerikanska eller brittiska män (uppfostrade så som du skrev i förra inlägget, att de har svårt att tala om känslor) kan eller inte kan samtala på en social stor tillställning med en blandning av kvinnor och män om svåra barndomshändelser utan att raljera eller inte vet jag inte. Men det sägs ju att många män blivit uppfostrade från barnaår, genom tex -i detta fall, aga, till att inte visa mycket känslor, utan dölja dem, genom att tex raljera.

Jag tror i och för sig att det även bland de "normalfungerande" vuxna som blev agade som barn ofta lever kvar någon slags obehagskänsla. Jag har pratat med många (här i UK verkar det mer norm än undantag att de som är runt 40-50 år fick smisk på stjärten eller värre som små, och det som är gemensamt för nästan alla är "HÖHÖ, men inte är det fel på mig!" Det ska verkligen skrattas och starkt påpekas att det var rätt och riktigt. Ingen skuld på föräldrarna alls.

Att jag kan förstå att man kan behöva ventilera dylikt i grupp och känna att fler varit med om samma sak, att det inte är fel på just dem som blivit utsatta för detta utan det var en kulturell sak då inte specifikt riktat mot just den mannen som pojke och att de tydligt förmedlat en obehagskänsla i sitt höhö och ändå inte vill skuldbelägga sina föräldrar i detta sociala sammanhang, utan på något sätt behandla att fler föräldrar gjorde samma sak mot sina barn och det var en kulturell sak då.

Jag pratar inte om situationer där man marknadsför och framför åsikter om att man ska, bör eller vill slå barn i nutid eller att det vore bättre att slå barn i nutid. Utan uttryck för att prata hur det var förr och ventilera sitt gemensamma obehag men på ett sätt som fungerar i ett socialt sammanhang med andra män som är uppfostrade med dålig kontakt med sina känslor.

 

[TinyWiny]

Ja jag syftade mer på det här inlägget från @Sel (nedan)
och då menar jag utan en antydan om att de sedan ska slå egna barn.

Huruvida de flesta amerikanska eller brittiska män (uppfostrade så som du skrev i förra inlägget, att de har svårt att tala om känslor) kan eller inte kan samtala på en social stor tillställning med en blandning av kvinnor och män om svåra barndomshändelser utan att raljera eller inte vet jag inte. Men det sägs ju att många män blivit uppfostrade från barnaår, genom tex -i detta fall, aga, till att inte visa mycket känslor, utan dölja dem, genom att tex raljera.


Att jag kan förstå att man kan behöva ventilera dylikt i grupp och känna att fler varit med om samma sak, att det inte är fel på just dem som blivit utsatta för detta utan det var en kulturell sak då inte specifikt riktat mot just den mannen som pojke och att de tydligt förmedlat en obehagskänsla i sitt höhö och ändå inte vill skuldbelägga sina föräldrar i detta sociala sammanhang, utan på något sätt behandla att fler föräldrar gjorde samma sak mot sina barn och det var en kulturell sak då.

Jag pratar inte om situationer där man marknadsför och framför åsikter om att man ska, bör eller vill slå barn i nutid eller att det vore bättre att slå barn i nutid. Utan uttryck för att prata hur det var förr och ventilera sitt gemensamma obehag men på ett sätt som fungerar i ett socialt sammanhang med andra män som är uppfostrade med dålig kontakt med sina känslor.

Varför skulle någon ta upp svåra barndomstrauman på en stor social tillställning? Det kan man utan problem låta bli.

 

[Badger]

Varför skulle någon ta upp svåra barndomstrauman på en stor social tillställning? Det kan man utan problem låta bli.

Uhm, fast nu gjorde de ju det. I något sammanhang där de hördes av någon som inte var en man från samma kultur med liknande upplevelser.

Det var ju det som var själva grundfrågan.

Självklart pratar väl folk om både ditten och datten från lumparminnen till allt möjligt.

Folk kan ju också prata om saker som trafikolyckor och ramla av hästar och hamna på sjukhus och få det att låta som en lustig historia trots att det såklart var ganska hemskt när det hände. Eller saker som man skäms över som att bli av med körkortet för att ha kört för fort på 30-sträcka. Det måste väl vara oerhört pinsamt men om de nu säger det så gör de det med en klackspark.

 

[Lobelia]

Att höhöa om så allvarliga saker gör att man skadar andra och det är aldrig okej. Då är det bättre att hålla käft faktiskt. Allra helst skulle de såklart prata med en nära vän och faktiskt gråta då och bearbeta istället för att förstärka synen på att stryk gör någon något gott.

Man behöver inte säga att ens föräldrar är elaka as om man inte tycker det men man behöver inte heller hylla och säga att man har blivit en bra människa tack vare att man fick stryk utan isåfall trots allt. Att stolt, rak i ryggen säga att man har brutit den äckliga cykeln det är att misshandla de man borde överskölja med kärlek. Det är vad de borde säga.

Att som din mamma säga sådant med ett nervöst skratt som du dessutom uppfattar är ett nervöst skratt är en helt annan sak än att höhöa om att man blir en reko snubbe för att man fick stryk. Om vi alla slutar acceptera höhöandet och istället börjar samtala skulle så många må så mycket bättre. Ingen mår väl av höhöande. Absolut ingen. Det är inte att bearbeta att höhöa, det är att förminska sig själv, sitt lidande och sitt mående vilket är vad som leder till att självmord är så mycket vanligare bland män.

Höhöandet kan ha många olika orsaker och många olika effekter på folk, det känns som du drar alla över en kam och stoppar in den i en mall jag inte alls känner igen. Inte så att din "förklaringsmodell" inte stämmer, det gör den säkert för en hel del men andra har andra erfarenheter. Jag reagerar inte särskillt på höhöande, jag tänker mest att personerna har erfarenheter de kanske inte vill eller orkar ta tag i eller att det faktiskt är deras erfarenhet att "lite stryk" inte skadade. De kan ha haft andra saker i hemmiljön som uppvägde eller saker som var värre, såsom psykisk misshandel, så att stryk liksom är en liten bisak i sammanhanget. Det kan också vara ett sätt att närma sig det otäcka eller att hantera det, vi är alla olika. Om det är att bearbeta att höhöa beror på personen och dennes erfarenheter, för dig är det uppenbarligen inte så.

Jag anser heller inte att höhöande skadar någon i sig, det det kan göra är att väcka upp obehagliga minnen, minnen som man kanske inte fullt bearbetat och helst vill glömma/gömma och att det är dessa minnen som skadar och gör ont. Reagerar man starkt på saker folk säger som inte alls är avsett att skada eller vara illvilligt, kanske man behöver äga problemet. Det går i vilket fall som helst inte att styra över omvärlden så att de alltid undviker känsliga ämenen. Vi har dessutom olika saker som triggar så folk vet inte vad som är känsligt alltid. Kanske är det så att man behöver man bearbete de tankar som väcks, kanske är man inte redo och behöver undvika samtalsämnet/dessa människor, eller om det är någon som står en nära be dem undvika ämnet och förklara varför och hur man känner det.

 

[Mkb]

Utan att egentligen veta så kan jag tänka mig att det kan finnas flera olika aspekter, i stil med intersektionalitet, som påverkar hur man klarar av att bli utsatt för det. Alltså utöver sådant som att ha specifika personer i sin omgivning som är bra och som väger upp. Lite att graden av våld som man utsätts för från samhället i stort kanske också kan påverka om våldet man utsätts för hemma sedan blir för mycket att hantera eller inte. Har man ett slags skyddsnät eller en slags grundläggande optimism utifrån sina förutsättningar i samhället eller något annat, då är det nog lättare att hantera än om man utöver våldet hemma dessutom pressas på ytterligare sätt utanför hemmet, utifrån aspekter som klass, kön, rasism, funktionsnedsättningar och så vidare.