N
Nasen
I nära ett år nu har min barnlängtan eskalerat rejält. Den startade så sakta när en nära vän blev gravid och jag fick följa hennes graviditet. När hon sen blev mamma till en underbar dotter här i höstas började barnlängtan att skena ohejdat! Jag kunde inte tänka på något annat än att skaffa barn! Det upptog hela min värld under några månader.
Sambon kände lite mer att "vi kan väl vänta lite" och "jag känner mig inte riktigt redo". Det arrgumenterade jag inte emot alls, för vi måste båda känna att "NU kör vi!!!" Vi pratade lite då och då om det här med barn, men mer lite löst prat bara.
Efter nyåret fick min sambo reda på att två av hans närmare kompisar skulle bli pappor varav en som vi def inte hade gissat på. Detta gjorde att det började hända saker hos min sambo. Han började inse att han inte är en tonåring längre utan vuxen, att åren passerar i fortare än han tror. Men samtidigt var han inte mogen att tänka tanken på att bli pappa.
Nu för ett par veckor sedan träffade han en av killarna som bara har dagar kvar av "friheten". BF är beräknad till slutet av april, men de gissar att hon går över. De måste ha pratat en hel del för nu var tongångarna HELT andra hos sambon. Nu börjar HAN prata seriöst om att skaffa barn och JAG blir livrädd! Han tycker inte att jag ska förnya p-piller receptet när tabletterna tar slut här i juli. Han kan gå runt med katten i famnen som en liten bebis och säga "tänk när man går omkring med en liten bebis så här....!"
Nu blir JAG livrädd! Tidigare har jag ju bara pratat om att jag vill ha barn och min trygghet har legat i att jag vet att sambon inte velat. Jag har alltså kunnat längta, men vetat att livet kan fortgå som tidigare. Nu är sambon med på noterna plötsligt! Skräcken, men samtidigt längtan, sprider sig i kroppen. Som hästtjej far ju tankarna omedelbart till hästen och ridningen. Som mamma kan jag ju titta i stjärnorna efter att träna och tävla så som jag gör nu. Nu, när jag precis har fått kläm på det här med tävlandet och börjar få framgång på tävlingsbanorna. Det gör ju inte att jag vill tävla mindre!
Det är inte ens säkert att jag kan ha hästen kvar när vi blir föräldrar! Hur F*N ska jag överleva då??? Hästen och tävlandet är ju mitt "andningshål" i livet! Det är det jag lever för idag! Samtidigt som jag längtar efter att få vara hemma med min familj, att få komma hem från jobbet och inte behöva stressa iväg till stallet var eviga dag.
Förnuftet säger mig att när jag sitter där med vårt knytte i famnen kommer livets prioriteringar att förändras utan att jag behöver anstränga mig. Jag kommer att få andra värderingar om vad som är viktigt i livet! Men hjärtat säger att jag kommer att dö, att jag kommer att må så fruktansvärt dåligt om jag inte får ha min häst kvar, att jag inte kommer att överleva att sälja henne, att jag inte kommer att överleva om jag inte får komma ut på tävlingsbanorna.
Min kompis säger lite rutinerat att "det löser sig när barnet väl kommit". Hon vet ju, hon är ju där. Hon har tagit beslutet att sälja sin häst och en stor del av mig förstår henne fullständigt, den andra delen tycker hon är knäpp! I mitt undermedvetna är jag övertygad om jag att jag också skulle ta det beslutet om jag varit i hennes kläder. Jag inte vill bli en stressad mamma som får stressa i stallet de få timmarna som bjuds. Har sett tillräckligt många mammor varken få hackat eller malet i stallet eller hemma. Å andra sidan vill jag inte lägga ridstövlarna på hyllan helt...
Jag vet inte rikigt vad jag vill med den här tråden. Ventilera kanske? Få höra att jag inte är knäpp som har dessa funderingar? Barnlängtan är enorm, gigantiskt stor och i samma andetag är jag totalt skräckslagen inför den förändring av livet som det kommer att innebära!
*förvirrad och rädd*
Sambon kände lite mer att "vi kan väl vänta lite" och "jag känner mig inte riktigt redo". Det arrgumenterade jag inte emot alls, för vi måste båda känna att "NU kör vi!!!" Vi pratade lite då och då om det här med barn, men mer lite löst prat bara.
Efter nyåret fick min sambo reda på att två av hans närmare kompisar skulle bli pappor varav en som vi def inte hade gissat på. Detta gjorde att det började hända saker hos min sambo. Han började inse att han inte är en tonåring längre utan vuxen, att åren passerar i fortare än han tror. Men samtidigt var han inte mogen att tänka tanken på att bli pappa.
Nu för ett par veckor sedan träffade han en av killarna som bara har dagar kvar av "friheten". BF är beräknad till slutet av april, men de gissar att hon går över. De måste ha pratat en hel del för nu var tongångarna HELT andra hos sambon. Nu börjar HAN prata seriöst om att skaffa barn och JAG blir livrädd! Han tycker inte att jag ska förnya p-piller receptet när tabletterna tar slut här i juli. Han kan gå runt med katten i famnen som en liten bebis och säga "tänk när man går omkring med en liten bebis så här....!"
Nu blir JAG livrädd! Tidigare har jag ju bara pratat om att jag vill ha barn och min trygghet har legat i att jag vet att sambon inte velat. Jag har alltså kunnat längta, men vetat att livet kan fortgå som tidigare. Nu är sambon med på noterna plötsligt! Skräcken, men samtidigt längtan, sprider sig i kroppen. Som hästtjej far ju tankarna omedelbart till hästen och ridningen. Som mamma kan jag ju titta i stjärnorna efter att träna och tävla så som jag gör nu. Nu, när jag precis har fått kläm på det här med tävlandet och börjar få framgång på tävlingsbanorna. Det gör ju inte att jag vill tävla mindre!
Det är inte ens säkert att jag kan ha hästen kvar när vi blir föräldrar! Hur F*N ska jag överleva då??? Hästen och tävlandet är ju mitt "andningshål" i livet! Det är det jag lever för idag! Samtidigt som jag längtar efter att få vara hemma med min familj, att få komma hem från jobbet och inte behöva stressa iväg till stallet var eviga dag.
Förnuftet säger mig att när jag sitter där med vårt knytte i famnen kommer livets prioriteringar att förändras utan att jag behöver anstränga mig. Jag kommer att få andra värderingar om vad som är viktigt i livet! Men hjärtat säger att jag kommer att dö, att jag kommer att må så fruktansvärt dåligt om jag inte får ha min häst kvar, att jag inte kommer att överleva att sälja henne, att jag inte kommer att överleva om jag inte får komma ut på tävlingsbanorna.
Min kompis säger lite rutinerat att "det löser sig när barnet väl kommit". Hon vet ju, hon är ju där. Hon har tagit beslutet att sälja sin häst och en stor del av mig förstår henne fullständigt, den andra delen tycker hon är knäpp! I mitt undermedvetna är jag övertygad om jag att jag också skulle ta det beslutet om jag varit i hennes kläder. Jag inte vill bli en stressad mamma som får stressa i stallet de få timmarna som bjuds. Har sett tillräckligt många mammor varken få hackat eller malet i stallet eller hemma. Å andra sidan vill jag inte lägga ridstövlarna på hyllan helt...
Jag vet inte rikigt vad jag vill med den här tråden. Ventilera kanske? Få höra att jag inte är knäpp som har dessa funderingar? Barnlängtan är enorm, gigantiskt stor och i samma andetag är jag totalt skräckslagen inför den förändring av livet som det kommer att innebära!
*förvirrad och rädd*