Jag har ett barn från ett tidigare förhållande. Vi gick i sär och barnet har bott varannan vecka. Nu har barnets pappa träffat en ny och flyttat till henne, många mil bort. Det gör att det är omöjligt för barnet att bo varannan vecka. Pappan och hans nya sambo vill inte bo här, ingen av dom har något som binder dem där, dock har pappan sitt jobb här. Jag tycker att han är självisk.
Nu har pappan kontaktat socialen eftersom han vill ha ensam vårdnad.
Jag tycker att barn har rätt till båda sina föräldrar, att ha en regelbunden nära relation med båda. Nu är det fysiskt omöjligt på grund av att han flyttat. Barnet kan bara bo hos en av oss. Det gör mig förbannad att han helt kallt räknar med att jag glatt ska stå tillbaka och ge upp mitt barn. Jag har försökt att prata med honom men allt handlar bara om att det är synd om honom. Han kan inte se att det varken handlar om mig eller honom, utan om vad som är bäst för barnet.
Vi har varit på möten med socialen tidigare, och på torsdag är det dags igen. Om vi inte kommer fram till en lösning då så kommer det startas en förundersökning som ska ligga till grund för ett domstolsbeslut. Jag vill absolut inte att mitt barn ska genomlida en traumatisk och uppslitande domstolsprocess. Hur kan det vara för barnets bästa? Barnet blir ju den största förloraren av alla. Just nu känns det som att det enda sättet att skydda barnet från det är att ge upp. Det käns inte rätt, men det kanske blir minst fel.
Samtidigt känns det inte rättvist att jag ska förlora mitt barn för att jag sätter barnets bästa först, medans pappan som inte bryr sig om vad det "kostar", så länge han får "rätt", ska få behålla kontakten med barnet.
Hur säger man hej då till sitt barn för sista gången?
Jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå med den här tåden. Känner mig bara så förtvivlat ledsen.
Nu har pappan kontaktat socialen eftersom han vill ha ensam vårdnad.
Jag tycker att barn har rätt till båda sina föräldrar, att ha en regelbunden nära relation med båda. Nu är det fysiskt omöjligt på grund av att han flyttat. Barnet kan bara bo hos en av oss. Det gör mig förbannad att han helt kallt räknar med att jag glatt ska stå tillbaka och ge upp mitt barn. Jag har försökt att prata med honom men allt handlar bara om att det är synd om honom. Han kan inte se att det varken handlar om mig eller honom, utan om vad som är bäst för barnet.
Vi har varit på möten med socialen tidigare, och på torsdag är det dags igen. Om vi inte kommer fram till en lösning då så kommer det startas en förundersökning som ska ligga till grund för ett domstolsbeslut. Jag vill absolut inte att mitt barn ska genomlida en traumatisk och uppslitande domstolsprocess. Hur kan det vara för barnets bästa? Barnet blir ju den största förloraren av alla. Just nu känns det som att det enda sättet att skydda barnet från det är att ge upp. Det käns inte rätt, men det kanske blir minst fel.
Samtidigt känns det inte rättvist att jag ska förlora mitt barn för att jag sätter barnets bästa först, medans pappan som inte bryr sig om vad det "kostar", så länge han får "rätt", ska få behålla kontakten med barnet.
Hur säger man hej då till sitt barn för sista gången?
Jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå med den här tåden. Känner mig bara så förtvivlat ledsen.
Hoppas dock att ni lyckas hitta en lösning som är så bra som möjligt för alla inblandade parter.
