Barn och avlivning (av husdjur då..)

[dender]

Jag tror inte det kommer bli ett särskilt positivt besked när jag ska iväg med hunden till veterinären i veckan tyvärr och om de hinner då tar jag nog helst bort honom direkt.
Jag har en femåring hemma, en känslig individ som gråter efter våra andra bortgånga djur trots det var ett år respektive tre år sedan de gick bort och jag funderar mycket på hur jag gör det bäst för henom.
Jag tänkte ta med hen till veterinären då det känns som om det vore det enklaste, då får hen höra varför det blir av någon annan än bara mig och det blir inte lika abstrakt än att hunden en dag inte är hemma längre.
Herr muffins är redan läst och ingen favorit hos någon av oss.

 

[vindvissla]

Jag hade med min 9-åring i vintras. Det var helt odramatiskt, om än väldigt väldigt sorgligt. Även om barnet (Och du) blir ledsna är ju det ok. Men jag hade nog frågat om barnet ville vara med eller inte och tagit det därifrån.

 

[Kilauea]

Grannen hade med sin 9-åring när katten fick avlivas (de hade nog inte förstått att det var så illa) och det gick inte bra. Barnet hade panik, grät och skrek på veterinären. Mamman tyckte det var jättejobbigt, både för kattens skull, veterinärens och sin egen skull. Med facit i hand skulle hon inte tagit med barnet.
Det beror helt på hur du tror ditt barn tar det.

 

[ako]

Jag tror inte det kommer bli ett särskilt positivt besked när jag ska iväg med hunden till veterinären i veckan tyvärr och om de hinner då tar jag nog helst bort honom direkt.
Jag har en femåring hemma, en känslig individ som gråter efter våra andra bortgånga djur trots det var ett år respektive tre år sedan de gick bort och jag funderar mycket på hur jag gör det bäst för henom.
Jag tänkte ta med hen till veterinären då det känns som om det vore det enklaste, då får hen höra varför det blir av någon annan än bara mig och det blir inte lika abstrakt än att hunden en dag inte är hemma längre.
Herr muffins är redan läst och ingen favorit hos någon av oss.

 

[ako]

I så fall- åk båda föräldrarna (eller annan trygg vuxen) så att barnet inte behöver vara med om hen inte vill och prata med henom ordentligt innan om vad som troligen kommer ske. Eller besök vet som planerat och boka en annan dag för avlivning om det inte är akut och låt barnet ta farväl hemma.

 

[Lipperta]

Jag kan endast utgå från mig själv. Var med när mormors hund skulle avlivas jag var nog typ 6-7 älskade verkligen den hunden. Kommer ihåg det mesta än idag så det blir väl lite ur ett barns perspektiv. Vet inte om det hjälper men jag tyckter nog i efterhand att det var bra för mig att få se honom helt ''borta'', men det kan ju vara helt fel för ditt barn.
Jag grät läääänge efter honom, flera år men tror inte det gjort någon skillnad om jag varit med på avlivningen eller stannat hemma.

Vi gick ut och åt mjukglass mamma, mormor, jag och hunden. Han fick min glass för jag mådde lite illa. Vi pratade om avlivningen och att det är snällare mot honom att han får somna in så han slipper ha ont och må dåligt, det förstod jag men blev ju inte mindre ledsen för det.
Åkte in på kliniken och vetrinären gick igenom vad han gjorde och hunden somnade in väldigt stillsamt, när han slutade andas brast det för mig och jag började grina, då gjorde mormor det också. DET var läskigt hade aldrig sett henne gråta. Mamma och jag gick ut och satte oss i gräset, jag störtgrät. Mamma började prata om minnena tillsammans med hunden och hur kul det varit att få lära käna honom.
Sen åkte vi hem.

Fick urna och begrade i trädgården tillsammans med hans favoritleksak och lite godis.

/Lipperta som torkar tårarna

 

[TinyWiny]

Mina barn var med på en mycket älskad katts avlivning när de var 7 respektive 9 år gamla. Det var en planerad avlivning då han efter flera operationer ändå bara blev sämre så det fanns inget kvar att göra för honom. Vi visste alltså när vi åkte dit vad som skulle hända. Jag hade förberett dem i detalj på vad veterinären skulle göra så att de visste vad som skulle hända och det var helt odramatiskt även om vi såklart storgrät alla tre. Veterinären var också väldigt bra och förklarade mycket pedagogiskt för dem vad hon skulle göra. För mina barn var det trots allt positivt att få vara med. Att se vad som hände och att han bara somnade in lugnt och stilla.

Det är värre när man inte helt säkert vet. Det är det ju för vuxna med så om möjligheten finns, att hunden inte lider, så skulle jag ta avlivningen en annan dag så att ni kan förbereda er hemma innan och att alla vet vad som kommer ske.

 

[Amha]

Vi fick väldigt akut ta bort vår katt efter en olycka. Hela familjen åkte. Vi visste ju vad som skulle ske redan innan undersökningen så det var inte så mycket att prata om så. Ssk där som tog hand om oss sa att hon rekommenderar att vi tar barnen (4 och snart 2) därifrån när katten är drogad och innan sista sprutan. Jag tror att det var ganska passande för oss. Jag och barnen gick, maken stannade tills katten var konstaterat död. Det var helt odramatiskt på den vägen men det var svårt att förklara varför kissen skulle stanna kvar på sjukhuset.

 

[Ainon]

Jag som ofta utför avlivningar skulle, av erfarenhet för förälderns och djurets skull inte ha med barnen om man inte är 2 vuxna som är vana att ta hand om barnen. Iaf om föräldern kommer att bli ledsen. Det tar trots allt ett litet tag och barn kan inte bara bli väldigt ledsna och behöva stort fokus från föräldern utan de kan även bli väldigt uttråkade. Är jobbigt för en ledsen förälder att underhålla barnen eller ha barnen på rummet som leker/sjunger/dansar/frågar om allt när man själv är ledsen och behöver ha fokus på djuret.

Kan vara väldigt stressande för djuret också om barnen inte är lugna oavsett vilken sida av spektrat.

Så kan båda föräldrarna vara med eller en nära vän, far- eller morförälder eller liknande så är det positivt.

Jag tror inte det kommer bli ett särskilt positivt besked när jag ska iväg med hunden till veterinären i veckan tyvärr och om de hinner då tar jag nog helst bort honom direkt.
Jag har en femåring hemma, en känslig individ som gråter efter våra andra bortgånga djur trots det var ett år respektive tre år sedan de gick bort och jag funderar mycket på hur jag gör det bäst för henom.
Jag tänkte ta med hen till veterinären då det känns som om det vore det enklaste, då får hen höra varför det blir av någon annan än bara mig och det blir inte lika abstrakt än att hunden en dag inte är hemma längre.
Herr muffins är redan läst och ingen favorit hos någon av oss.

 

[Kiwifrukt]

Det jag kan säga som kan bli väldigt väldigt tokigt är om man i ett försök att skona barnet inte säger sanningen. När jag och min lillebror var liten hade morfar en taktik med brutal ärlighet som jag tror mormor tyckte var alltför rå för barn som inte ens kommit i skolåldern än. Så när mina småsyskon och kusiner var små och mormors katter dog ljög hon och sa att katterna hade sprungit till skogs. Vi som var lite större fick stränga order om att inte säga vad som hänt med katterna. Förr eller senare begrep ju mina syskon vad det var som egentligen hände eftersom katterna aldrig kom igen. Mina kusiner däremot trodde blint på historien i flera år. Mormor fick minst sagt en chock när kusinen som var fyra år när det hände som tioåring frågade när katterna egentligen skulle komma tillbaka. Jag kan väl inte riktigt fatta hur hen kunde gå runt i sex år och inte fatta att katterna var borta på riktigt, men nu gjorde ju hen det. Så att dra en vit lögn hade jag inte gjort.

Men jag hade heller inte velat ha med barnet om det inte fanns en annan vuxen som barnet känner. Jag var nitton när vi tog bort min ponny. Jag hade aldrig kunnat ta ansvar för någon annan. Jag kunde knappt stå upp. Än mindre vara ett stöd för någon annan.

 

[Rosett]

Man kan ju göra så att barnet/barnen stannar hemma och så tar ni hem katten efter avlivningen så de får ta farväl hemma.
Naturligtvis förklara innan att katten kommer att vara död när ni kommer hem med den.

 

[Viva]

Mina föräldrar berättade inte för oss barn vad som skulle hända förrän det redan hänt. Nu tror jag inte att TS tänkt den tanken men det rekommenderar jag verkligen inte!

 

[Korven]

Mina föräldrar berättade inte för oss barn vad som skulle hända förrän det redan hänt. Nu tror jag inte att TS tänkt den tanken men det rekommenderar jag verkligen inte!

Så gjorde min pappa med både katten och hunden, jag har aldrig förlåtit honom . 6 år var jag med katten och 19 med hunden, det tog lika hårt båda gångerna. Jag grät som vuxen varje gång jag såg en liten svart hund , inte kul om man satt på en buss. Gråter nu fast det är 50 år sen. Han kunde inte hantera känslor och jag vet än i dag inte hur han tog livet av djuren.. Så att prata med barn innan även om de blir ledsna är min åsikt.

 

[dender]

Jag som ofta utför avlivningar skulle, av erfarenhet för förälderns och djurets skull inte ha med barnen om man inte är 2 vuxna som är vana att ta hand om barnen. Iaf om föräldern kommer att bli ledsen. Det tar trots allt ett litet tag och barn kan inte bara bli väldigt ledsna och behöva stort fokus från föräldern utan de kan även bli väldigt uttråkade. Är jobbigt för en ledsen förälder att underhålla barnen eller ha barnen på rummet som leker/sjunger/dansar/frågar om allt när man själv är ledsen och behöver ha fokus på djuret.

Kan vara väldigt stressande för djuret också om barnen inte är lugna oavsett vilken sida av spektrat.

Så kan båda föräldrarna vara med eller en nära vän, far- eller morförälder eller liknande så är det positivt.

Barnet har varit med till veterinären flertalet gånger och jag har svårt att se att ett djur som bor ihop med ett barn blir stressat av det.

 

[dender]

Mina föräldrar berättade inte för oss barn vad som skulle hända förrän det redan hänt. Nu tror jag inte att TS tänkt den tanken men det rekommenderar jag verkligen inte!

Fy nej! Aldrig, han förtjänar bättre.
När kanin gick bort (av ålder) ville han se den och känna vid den, därav tror jag det kan vara bra för honom att vara med.

 

[dender]

Det jag kan säga som kan bli väldigt väldigt tokigt är om man i ett försök att skona barnet inte säger sanningen. När jag och min lillebror var liten hade morfar en taktik med brutal ärlighet som jag tror mormor tyckte var alltför rå för barn som inte ens kommit i skolåldern än. Så när mina småsyskon och kusiner var små och mormors katter dog ljög hon och sa att katterna hade sprungit till skogs. Vi som var lite större fick stränga order om att inte säga vad som hänt med katterna. Förr eller senare begrep ju mina syskon vad det var som egentligen hände eftersom katterna aldrig kom igen. Mina kusiner däremot trodde blint på historien i flera år. Mormor fick minst sagt en chock när kusinen som var fyra år när det hände som tioåring frågade när katterna egentligen skulle komma tillbaka. Jag kan väl inte riktigt fatta hur hen kunde gå runt i sex år och inte fatta att katterna var borta på riktigt, men nu gjorde ju hen det. Så att dra en vit lögn hade jag inte gjort.

Men jag hade heller inte velat ha med barnet om det inte fanns en annan vuxen som barnet känner. Jag var nitton när vi tog bort min ponny. Jag hade aldrig kunnat ta ansvar för någon annan. Jag kunde knappt stå upp. Än mindre vara ett stöd för någon annan.

Jag är långt över 19 och varit förälder i några år och blir tyvärr inte första djuret som jag får ta bort för tidigt så vet att jag klarar av att vara där för mitt barn. Sen är de här två oskiljaktiga, det är inte familjens hund utan snarare barnets tyvärr.

 

[dender]

Vi fick väldigt akut ta bort vår katt efter en olycka. Hela familjen åkte. Vi visste ju vad som skulle ske redan innan undersökningen så det var inte så mycket att prata om så. Ssk där som tog hand om oss sa att hon rekommenderar att vi tar barnen (4 och snart 2) därifrån när katten är drogad och innan sista sprutan. Jag tror att det var ganska passande för oss. Jag och barnen gick, maken stannade tills katten var konstaterat död. Det var helt odramatiskt på den vägen men det var svårt att förklara varför kissen skulle stanna kvar på sjukhuset.

Vi kommer begrava hemma så får tänka lite på om han ska följa med eller om jag visar hemma, men hen är väldigt logisk och tänkande varelse som jag tror hade tagit det bäst om hen kunde vara med

 

[Rosett]

Vi kommer begrava hemma så får tänka lite på om han ska följa med eller om jag visar hemma, men hen är väldigt logisk och tänkande varelse som jag tror hade tagit det bäst om hen kunde vara med

Fråga om h*n vill vara med? Fast det har du säkert tänkt på.

 

[dender]

Fråga om h*n vill vara med? Fast det har du säkert tänkt på.

Ja och vet att svaret kommer vara ja. Är inte satt i sten att det blir avlivning, så är lite svårt att förbereda med. Fast det svårtaste är att hen inte är hemma i veckan utan kommer samma dag som vi ska till veterinären

 

[ako]

Ja och vet att svaret kommer vara ja. Är inte satt i sten att det blir avlivning, så är lite svårt att förbereda med. Fast det svårtaste är att hen inte är hemma i veckan utan kommer samma dag som vi ska till veterinären

Fast just med tanke på det- är det inte bättre att åka hem efter besöket med en levande hund hur som och boka avlivning en annan dag om det skulle vara så illa? För barnets skull för att vara förberedd.