Sv: Barn ensamma
Exakt. Det enda som fanns var i princip 'var hemma till middagen'. Kunde ju tycka att 'vi ska ut och leka i skogen'. Utan att precisera vilken skog etc. Och ingen varken reagerade eller oroades. Inte heller av att promenaden från skolan som normalt skulle ta 20 minuter, tog fyrtio minuter, eller en timme.. För rätt vad det var på vägen kunde man ju komma på att man 'skulle kolla en grej därborta', eller träffade på någon kompis som 'hittat en jättehäftig koja i skogen' och ville visa. Och så försvann tid och rum en stund.
Och jag vet att mamma ibland suckade över det där, men jag minns aldrig minsta lilla ORO eller ängslan. Och den fanns nog inte där heller. Men om det hade varit idag..
(Dock berättade mamma att hon fick skrämselhicka en gång. Jag hade en kompis som hette Jens som bodde några km bort. Man var tvungen att korsa 'landsvägen' (en 50-väg, sparsamt med trafik) för att komma dit. Mamma sa någon gång att 'du ÄR väl noga med att stanna cykeln och kolla noga åt både höger och vänster när du ska korsa vägen när du cyklar till Jens?'. Varvid jag glatt utbrister: 'Man korsar ju inte vägen för att åka till Jens heller'. Dvs jag cyklade glatt rakt ut där utan att tänka på det
Förvånande nog hände inga varken otäckheter eller olyckor. Den enda olycka som hände var när en klasskompis klättrade i timmertravarna (ja vi visste att vi inte fick det heller) och det blev ett ras och hon fick benet fastklämt och brutet. Enda pådrag jag minns var när lilla killen med diabetes inte kom hem från svampplockningsturen. Då var pådraget dock inte 'han är bortförd' utan 'han har inte kommit hem och fått insulin, tänk om han fått en sockerkänning och ligger där nånstans'. Han satt under en gran och åt blåbär, tack och lov
Jag avundas verkligen inte dagens föräldrar faktiskt, med så mkt mer att oroa sig för och försöka skydda sig mot fast det inte går att skydda sig emot egentligen.
Exakt. Det enda som fanns var i princip 'var hemma till middagen'. Kunde ju tycka att 'vi ska ut och leka i skogen'. Utan att precisera vilken skog etc. Och ingen varken reagerade eller oroades. Inte heller av att promenaden från skolan som normalt skulle ta 20 minuter, tog fyrtio minuter, eller en timme.. För rätt vad det var på vägen kunde man ju komma på att man 'skulle kolla en grej därborta', eller träffade på någon kompis som 'hittat en jättehäftig koja i skogen' och ville visa. Och så försvann tid och rum en stund.
Och jag vet att mamma ibland suckade över det där, men jag minns aldrig minsta lilla ORO eller ängslan. Och den fanns nog inte där heller. Men om det hade varit idag..
(Dock berättade mamma att hon fick skrämselhicka en gång. Jag hade en kompis som hette Jens som bodde några km bort. Man var tvungen att korsa 'landsvägen' (en 50-väg, sparsamt med trafik) för att komma dit. Mamma sa någon gång att 'du ÄR väl noga med att stanna cykeln och kolla noga åt både höger och vänster när du ska korsa vägen när du cyklar till Jens?'. Varvid jag glatt utbrister: 'Man korsar ju inte vägen för att åka till Jens heller'. Dvs jag cyklade glatt rakt ut där utan att tänka på det
Förvånande nog hände inga varken otäckheter eller olyckor. Den enda olycka som hände var när en klasskompis klättrade i timmertravarna (ja vi visste att vi inte fick det heller) och det blev ett ras och hon fick benet fastklämt och brutet. Enda pådrag jag minns var när lilla killen med diabetes inte kom hem från svampplockningsturen. Då var pådraget dock inte 'han är bortförd' utan 'han har inte kommit hem och fått insulin, tänk om han fått en sockerkänning och ligger där nånstans'. Han satt under en gran och åt blåbär, tack och lov
Jag avundas verkligen inte dagens föräldrar faktiskt, med så mkt mer att oroa sig för och försöka skydda sig mot fast det inte går att skydda sig emot egentligen.
