Bara tomma ord

[Houdinie]

En nära väninna har svår sorg och jag känner mig så maktlös. Ibland vill hon prata om vad som hänt och jag finner mig sittande tyst och lyssna utan att kunna säga de där orden som tröstar och stödjer. Orden känns tomma, meningslösa och konstlade, som ett hån mot hennes känslor.

Jag har hjälpt henne med praktiska saker och låtit henne veta att jag finns här och är villig att lyssna när/om hon vill prata, men jag önskar så att jag visste vad jag ska säga.

 

[athena_arabians]

Sv: Bara tomma ord

Du är där för henne, det är det viktiga! Ibland säger handlingar mer än ord, tänk vad skönt för henne att få hjälp och att du inte försvunnit när hon har det svårt. Vänner som du är guld värda!

*stor kram till er båda*

 

[FreSus]

Sv: Bara tomma ord

Att sitta tyst och lyssna är fantastiskt att kunna.
Det finns inget du kan säga i detta läge av sorgen som kan lindra det hon känner.
Att du hjälper till med det praktiska är fantastiskt, fortsätt som du gör. Tids nog går hon in i en annan fas av sorgen och blir mottaglig för en dialog, just nu måste hon själv hitta ord på det hon känner.

 

[Enya]

Sv: Bara tomma ord

Du behöver inte prata!

Du behöver bara lyssna, låta henne älta fram och tillbaka för att själv kunna hitta bitarna som behöver bearbetas. Det är bara hon som kan hitta dem och bearbeta dem, det viktigaste är att lyssna och låta henne göra så, det varar inte för evigt.

För att kunna resa sig igen måste man tillåta sig att falla, och det viktigaste man kan göra som vän är att lyssna och hjälpa med praktiska saker om det behövs. Precis som du ju så fint redan gör för henne!

 

[Ottilia]

Sv: Bara tomma ord

Jag har hjälpt henne med praktiska saker och låtit henne veta att jag finns här och är villig att lyssna när/om hon vill prata,

Du gör just nu det som hjälper mest. Du hjälper henne med det som hon inte har ork att göra själv och du finns där. Du behöver inte säga så mycket. Vill hon prata så lyssna och var inte rädd för att ställa frågor. Men mest lyssna och var inte rädd för tystnad.

 

[Enya]

Sv: Bara tomma ord

Tystnad är helande! Att någon sitter tyst bredvid och "lyssnar" när man tänker är mycket värt vid sorg.

 

[Philosophia]

Sv: Bara tomma ord

Det är svårt att bara sitta hos någon som mår dåligt, men det är inte alltid orden som tröstar. Att bara finnas där och visa henne att du finns där kan vara det bästa stödet i situationen.

Jag tror att ord i syfte att trösta många gånger är överflödigt. När någon sörjer, t.ex. vid ett dödsfall, så finns det ju inga ord som egentligen kan trösta. Istället tror jag att man ska välja ord som bekräftar sorgen och den som sörjer.

 

[Cambiaso]

Sv: Bara tomma ord

Kan bara hålla med övriga. Det är så lätt att känna att man borde säga något klokt och tröstande men det viktigaste är att någon är där och lyssnar.

Jag var i en sådan situation för några år sedan när jag hälsade på en gammal vän till familjen och hon berättade i förbifarten att hennes cancer kommit tillbaka och hon inte hade långt kvar. För denna otroliga kvinna som varit med om det mesta hemska var detta inget att deppa ner sig för. Full fart och glädje in i det sista... För hennes särbo var det dock jobbigt eftersom han inte tog det lika lätt och inte riktigt heller hade någon att prata med det om (Det var inte riktigt så att grabbarna i jaktlaget talade om sorg och känslor...). Således fann jag mig på en altan med en man jag knappt kände som plötligt bryter ihop i gråt. Då kände jag mig mycket liten. Vad fasen säger man..? Dock insåg jag efteråt att bara det att jag var där och han fick möjlighet att ventilera sina tankar, funderingar och sorg gjorde stor skillnad...

 

[ameo]

Sv: Bara tomma ord

men jag önskar så att jag visste vad jag ska säga.

Säg det då!
"jag önskar att jag visste vad jag ska säga, men alla ord känns futtiga i sammanhanget".

 

[tanten]

Sv: Bara tomma ord

Håll kontakten. Det räcker långt.

När jag gick igenom in cancerbehandling var det flera av mina vänner som bara skickade små oansenliga mess om allt och inget. Att de satt på stationen och väntade på ett tåg som var försenat. att det var vackert väder etc etc. Det betydde massor för mig att veta att jag fanns i deras tankar. Att lilla jag var en del av deras liv. Jag var inte ensam.
De krävde inget av mig. Jag behövde inte svara eller höra av mig tillbaka. Bara ta emot.

I andra fall har jag varit den som kommit med bullar, fixat mat, grävt i trädgården. Inga stora gester, bara lite extra omtanke.

 

[tanten]

Sv: Bara tomma ord

Jag har hjälpt henne med praktiska saker och låtit henne veta att jag finns här och är villig att lyssna när/om hon vill prata, men jag önskar så att jag visste vad jag ska säga.

Liten tanke. Bra att hon vet att du finns där förhenne. Men samtidigt så är det ibland ett stort krav att den andre ska orka ta kontakt.

 

[Houdinie]

Sv: Bara tomma ord

Det har hon redan gjort, så vi har träffats tre gånger sedan det hände. Hon har många omkring sig som delar hennes sorg, så jag försöker att hålla min egen gråt tillbaka när vi ses och enbart vara hennes stöd. Det gör så ont att se hennes smärta utan att kunna lyfta en del av den från henne. Ibland märker jag att hon får svårt att andas när alla minnen kommer rusande och allt jag kan göra är att hålla henne, låta henne gråta och kvida.

Det är så stort, fruktansvärt och ofattbart att behöva begrava sitt barn.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Bara tomma ord

Det finns inga ord som tröstar och stöttar i situationer så stora som denna. Du behöver inte säga något. Det som behövs är att du finns. Att du är där, och att hon vet att du är där. Hade ord tröstat hade det räckt att du sa att du skulle finnas där för henne. De orden är helt tomma utan att du backar upp dem.

Du är ett stöd, du finns där. Våga gråta tillsammans med henne, om det är så det känns. Du behöver inte vara stark i den formen - att hålla tillbaka tårarna. Sörj tillsammans. Allas sorg ser olika ut, du tar inte hennes ifrån henne för att du visar din egen. Så länge du finns där, är det gott nog. Och den dagen du behöver gå undan, är det helt OK också.

Jag tror att många sorger hade blivit lättare om man hanterat dem som de gjorde på "Emils-tid" i Astrid Lindgrens böcker. Där alla samlas, tar med mat, sörjer tillsammans. Umgås, finns för varandra i den svåra stunden. Vågar vara människor, helt enkelt.

 

[FreSus]

Sv: Bara tomma ord

Jag tror att många sorger hade blivit lättare om man hanterat dem som de gjorde på "Emils-tid" i Astrid Lindgrens böcker. Där alla samlas, tar med mat, sörjer tillsammans. Umgås, finns för varandra i den svåra stunden. Vågar vara människor, helt enkelt.

Så jäkla bra sagt
Sorg blir ju lättare att hantera om man lyckas sätta ord på det, inte stänger in det, får tillåtelsen att vältra sig i det.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Bara tomma ord

Men är det inte med ångest och svåra känslor som med troll? Släpar man ut dem i ljuset, spricker de.

Jag tror vi gör fel idag, och det är vad som genomsyrar det västerländska hälsotillståndet. Vi kryper undan och försöker undertrycka våra känslor, som då ruttnar och blir ångest. Jag tror inte att det är något nytt under solen - oavsett hur man känner tror jag att de flesta har känt likadant någongång. Det gäller bara att hitta förståelse.

Att undertrycka, pressa ner och försöka trycka bort - det skapar ångest och riktigt sjukdom. Tror jag.

 

[tara]

Sv: Bara tomma ord

Finns där även efter den akuta situationen.

Bekantskaper tenderar försvinna efter två -tre månader. Gör inte så.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Bara tomma ord

Fast bekantskaper "försvinner" inte. Det krävs ju två för att upprätthålla en relation. Även om man är nere under isen, kan man ju ändå ge något gensvar, annars är det ju svårt att hela tiden vara den drivande om det inte finns någon ömsesidighet.

 

[Hermelin]

Sv: Bara tomma ord

Jag tror att alla som varit i din situation känt exakt samma sak. Tänk om man kunde hitta de där magiskt tröstande orden som faktiskt hjälper.

Men min erfarenhet är att den som sörjer bara vill att någon är där, låter dem prata och delar sorgen med sin närvaro. Du behöver inte känna någon press att säga något speciellt. Du behöver bara vara där. Alldeles för många som varit i sorg berättar att vännerna bara flytt eftersom de varit rädda för sorgen och inte vetat vad de skulle säga. Så om du är där och låter vännen prata har du åstadkommit storverk.

 

[tott]

Sv: Bara tomma ord

så jag försöker att hålla min egen gråt tillbaka när vi ses och enbart vara hennes stöd.

Det här funderar jag på. Varför ska du hålla din gråt tillbaka? Då jag själv haft sorg har det känts väldigt skönt då vänner gråtit med mig.

Tycker du verkar göra det man "ska" och kan göra för en vän i sorg. Bra!
...men som någon annan skrev så vänta inte att vännen ska höra av sig "då hon känner för det". De flesta sörjande "känner inte för det" men upplever stor tacksamhet då någon visar att den bryr sig och tar kontakt.

 

[MiniLi]

Sv: Bara tomma ord

Att ha någon som lyssnar på en när man vill prata om svåra saker är ofta det allra viktigaste. Orden spelar mindre roll.

För att tydliggöra, jag är snart färdig psykolog och har under praktik osv träffat ganska många patienter med riktigt svår problematik. Det är människor som har varit med om fruktansvärda saker, och där har de berättat om sånt de aldrig sagt till någon annan innan.
Vet du vad de brukar säga att de uppskattar mest? Att jag lyssnar och att jag kan bära deras berättelse. Så där genuint lyssnar.

Det är inte orden som är avgörande, det är att verkligen känna att någon lyssnar på det man har att säga.