Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Motacilla]

Googla på bilder och grubbla och se om du hittar någon som tittar uppåt?

Det lär vara allmänt känt bland alla som har nytta av att läsa av folk att vissa beteende är förknippade med vissa beteenden, det är inte en slump utan det beror på att vissa beteende faktiskt hör ihop med beteenden/känslor. Kanske inte så att alla har koll på det medvetet men många har det och använder det.

Tack, du behöver inte mästra. Jag har en och annan poäng i psykologi, men jag håller inte med dig om att en person som mår dåligt ska undvika att titta neråt för det(!)

För övrigt tycker jag att vi i den här tråden fortfarande ska hålla oss till tips i all vänskaplighet, och då sådant som faller under kategorin "sunt förnuft".
Att säga till en tonåring som mår dåligt att det blir värre av att titta neråt/pyssla är inte sunt förnuft.

Du får läsa av folk hur mycket du själv vill, men skräm inte ungdomar från att göra helt normala huvudrörelser av rädsla för att deras känslor ska bli värre.

 

[Motacilla]

Tror du att du skulle klara av lite Tetris?

Det är faktiskt något som används av en del psykologer när patienter varit med om svåra händelser, för att få tyst på bruset i hjärnan.

Tetris

Och jag hoppas också att du sover gott i natt.

 

[sorbifolia]

Menar inte att det var dåligt att du skrev som du gjorde eller nåt men det första att nån går över ens gränser och det är typ exakt som det känns. Kan inte förklara men det att inte ha själv bestämmande så exakt det som är jobbigt att jag kunde inte bestämma nånting då och han brydde sig inte det minsta att jag tyckte det var jätte jobbigt och läskigt och så. Utan han typ gjorde som han ville bara. Och därför också så blir det jätte jobbigt med nästan allt nu med hela behandlingen för anorexin och allt för typ ALLT är att andra bestämmer. Som är typ det allra allra värsta jag vet när andra bestämmer ALLT och att det inte spelar nån roll vad jag vill. Så menar inte att det är samma sak eller nåt sånt ALLS men bara att själva att inte jag får bestämma nånting alls så känns det som jag inte är värd nåt heller liksom. Vet inte om nån fattar för är jätte svårt att förklara.

Tycker det här var fantastiskt bra beskrivet, jag förstår precis hur du menar! Håller med om att du borde säga eller skriva detta till läkaren eller din mamma eller pappa. Även fast det inte är säkert att de kan ändra på behandlingsupplägget, så kan det säkert göra det lite enklare att de vet vad som är svårt för dig och varför.

Hoppast att du får sova bättre i natt! Cyberkram.

 

[svea]

Om du behöver något att kolla på, sök på Thai Elephant Orchestra.

 

[Motacilla]

Om du behöver något att kolla på, sök på Thai Elephant Orchestra.

Ja! Den är fantastisk!! Rekommenderas verkligen

 

[Lobelia]

Tack, du behöver inte mästra. Jag har en och annan poäng i psykologi, men jag håller inte med dig om att en person som mår dåligt ska undvika att titta neråt för det(!)

Så bra där är vi eniga, jag har tipsat om att om man tittar uppåt eller rakt fram kan det påverka en så man tillfälligt inte tänker så mycket på det som är jobbigt, det har hjälpt mig en hel del. Nu är det här en dagbokstråd och jag vill inte gräla med någon här, jag gav tips i all välmening.

 

[LiviaFilippa]

Den här texten borde du visa för din läkare och dina föräldrar Tyckte du beskrev det väldigt bra och jag tror att dom kommer kunna förstå exakt varför det blir så jobbigt för dig ibland

Tack Det är bara att det känns så dumt för jag vet ju att det är helt olika saker så känns som jag inte borde blanda ihop dom eller hur jag ska förklara.

 

[LiviaFilippa]

Det du känner är maktlöshet. Fruktansvärt.

Ja det är nog rätt ord att förklara det! Och det är jätte jobbigt.

 

[LiviaFilippa]

Min psykolog brukar säga till mig att hjärnan ställer in sig för att försöka skydda oss.

Om du till exempel är i en situation där du blir illa behandlad, men inte kan ta dig bort från situationen, så försöker hjärnan helt enkelt göra det bästa av situationen och göra det outhärdliga uthärdligt (göra om det så att det inte är så farligt). Det är en överlevnadsteknik som har att göra med hur vi fungerar rent biologiskt.

Grejen är ju den att när hjärnan har lärt sig en inställning, då är det lättare för den att ta till samma inställning igen (hjärnan vill ju fortsätta skydda oss!). Även om du rent logiskt vet att situationen inte är densamma som den smärtsamma erfarenhet som du har upplevt tidigare, så går hjärnan igång, för den jobbar hela tiden med att försöka skydda dig.

Det upplyftande i det här är att det går att jobba med de här inställningarna. Man behöver hjälp, tid och förståelse, men våra hjärnor utvecklas hela tiden och kan lära sig nya inställningar, som bättre hjälper oss för de som vi är nu.

Jag tror att jag fattar hur du menar. Fast det är inte riktigt så för mig för som min hjärna gör nu om nåt påminner om det där så är inte det samma som den gjorde då. Utan som jag blir nu är väl mera som jag borde ha blivit då.

 

[LiviaFilippa]

Det är inte ovanligt när man varit med om otäcka saker att man kan bli som "överkänslig" för sådant som kan påminna om den händelsen på något sätt, även om det inte är en dum person med fula avsikter denna gången.

Men därför är det väldigt bra att du börjat berätta om detta så de som sköter din behandling kan veta att detta finns med bland dina tidigare erfarenheter. Det går ju inte att lösa så att de slutar bestämma just nu eftersom det behövs för din vård.
Kan det kanske kännas lite lättare om du försöker få den tänkande delen av hjärnan att tala om för den delen som reagerar instinktivt med känslor att de som bestämmer över dig nu är snälla människor som hjälper dig, så den behöver inte bli rädd på samma sätt som när det var en elak person som gjorde fula saker.

Och så önskar jag dig att du får sova bättre inatt.

Ja alltså jag vet ju det att dom bestämmer allt nu för annars tar anorexi monstret över och jag blir mera sjuk igen. Så vet att dom måste bestämma allt justnu tills att jag kan säga mot monstret själv också. Men det hjälper liksom inte att jag vet det för blir ändå som att jag nästan av sigsjälv blir tvärt mot det dom bestämmer bara för att jag vet att jag inte får bestämma själv eller hur man ska säga.
Och också det att jag vet att personalen eller iallafall dom flesta av dom är snälla och vill hjälpa mig och så. Men jag trodde ju förut att han som gjorde detdär var snäll också. Så blir som att bara för jag tror dom gör saker för dom vill hjälpa så kan jag inte VETA om dom bara är snälla påriktigt liksom. Eller om dom typ luras.

 

[LiviaFilippa]

Tror du att du skulle klara av lite Tetris?

Det är faktiskt något som används av en del psykologer när patienter varit med om svåra händelser, för att få tyst på bruset i hjärnan.

Tetris

Och jag hoppas också att du sover gott i natt.

Jag kan prova det idag!
Och ja jag sov iallafall jätte mycket bättre inatt! Fick sömn medicin igår också och efter ett tag så somnade jag och sen sov jag nästan hela natten. Vaknade några gånger som jag alltid gör men kunde ändå somna om sen så har nog sovit mest på flera veckor nu. Men är ändå jätte trött nu men kanske är normalt ändå.

 

[emma-vsm]

Skönt att du sovit bra inatt! Jag hoppas dagen blir okej för dig

 

[Sleepy]

Jag tror att jag fattar hur du menar. Fast det är inte riktigt så för mig för som min hjärna gör nu om nåt påminner om det där så är inte det samma som den gjorde då. Utan som jag blir nu är väl mera som jag borde ha blivit då.

Det finns inget rätt sätt att reagera för den som utsätts för sexuella övergrepp, kom ihåg det. Många reagerar med "frozen fright" och blir helt paralyserade, för att de blir så rädda. Det är ett sätt att överleva.

 

[Sleepy]

Ja det är nog rätt ord att förklara det! Och det är jätte jobbigt.

Ja det är jättejobbigt. Alla har rätt att ha makten över sin egen kropp och sitt liv. Att tvinga sig på någons kropp som han gjorde är helt hänsynslöst och ett fruktansvärt övergrepp på hela din person. Det kan vara fängelsestraff på det och orkar ni borde ni polisanmäla det.

Tyvärr är det ju så att när någon har missbrukat den tillit som du kände, som han som utsatte dig för övergrepp gjorde så kan det vara svårt att känna tillit på samma sätt igen. Rädslan för övergrepp och maktlöshet dröjer sig kvar. Så att du får samma känsla nu med din anorexibehandling är inte konstigt. Men med tiden och hjälp av psykolog så kommer du att kunna bearbeta den händelsen och ta dig vidare. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag haft läkar samtal och det här kommer låta sååå dumt! Men jag ska försöka förklara mer men hon sa iallafall att jag kan få rida lite nu. Fast bara lite i skritt och att mamma eller pappa måste gå med och sånt men ändå att när jag har permison och åker till stallet så kan jag få skritta typ 20 minuter om jag vill.
Och ja som ni kanske vet så har jag ju längtat jätte mycket till att få rida. Men nu när jag fick okej till att jag får det så är jag ändå inte glad alls. Liksom som jag har tänkt så trodde jag att jag skulle bli jätte glad att jag äntligen ska få rida men det känns inte som jag bryr mig minsta lilla och att jag likagärna kan låta bli. Så är ganska liksom besviken eller hur man ska säga för det. Och känns som varför ska jag ens få ha ponnysarna då om jag inte ens blir glad nu när jag kan få rida lite? För tydligen så upp skattar jag ju inte dom så mycket då.
Och iallafall frukosten och mellis idag har gått okej. Eller har haft ganska mycket ångest och så men har iallafall ätit upp allt. Så skulle nog få ha permison till stallet idag och rida men nu när jag äntligen ska få så typ vill jag inte. Men får se hur det blir men så det känns nu iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Det finns inget rätt sätt att reagera för den som utsätts för sexuella övergrepp, kom ihåg det. Många reagerar med "frozen fright" och blir helt paralyserade, för att de blir så rädda. Det är ett sätt att överleva.

Ja det var typ så jag blev då. Det kändes typ som att jag blev helt is kall och inte kunde säga nånting eller röra mig. Men liksom det var ju inte att jag var rädd att dö liksom så var inte som ett överlevnads sätt.
Men nu om det blir sådär jätte jobbigt när nån rör mig eller som när det har blivit så tillexempel pappa höll fast mig för jag tänkte göra nåt jätte dumt och så fick jag jätte mycket panik då har jag ju inga problem att skrika och slåss och allt möjligt sånt som jag INTE borde göra mot pappa eller personalen men kunde inte det när jag borde ha gjort det liksom.

 

[nejlica]

Nu har jag haft läkar samtal och det här kommer låta sååå dumt! Men jag ska försöka förklara mer men hon sa iallafall att jag kan få rida lite nu. Fast bara lite i skritt och att mamma eller pappa måste gå med och sånt men ändå att när jag har permison och åker till stallet så kan jag få skritta typ 20 minuter om jag vill.
Och ja som ni kanske vet så har jag ju längtat jätte mycket till att få rida. Men nu när jag fick okej till att jag får det så är jag ändå inte glad alls. Liksom som jag har tänkt så trodde jag att jag skulle bli jätte glad att jag äntligen ska få rida men det känns inte som jag bryr mig minsta lilla och att jag likagärna kan låta bli. Så är ganska liksom besviken eller hur man ska säga för det. Och känns som varför ska jag ens få ha ponnysarna då om jag inte ens blir glad nu när jag kan få rida lite? För tydligen så upp skattar jag ju inte dom så mycket då.
Och iallafall frukosten och mellis idag har gått okej. Eller har haft ganska mycket ångest och så men har iallafall ätit upp allt. Så skulle nog få ha permison till stallet idag och rida men nu när jag äntligen ska få så typ vill jag inte. Men får se hur det blir men så det känns nu iallafall.

Först vill jag bara säga att jag brukar läsa dina inlägg och hejjar på dig även om jag kanske inte skrivit så mycket.

Sen vill jag bara säga att jag inte heller alltid är så sugen på att rida, men att det brukar kännas mycket roligare när jag väl hoppat upp! Det kanske blir så för dig också?

 

[Lovisaleonora]

Nu har jag haft läkar samtal och det här kommer låta sååå dumt! Men jag ska försöka förklara mer men hon sa iallafall att jag kan få rida lite nu. Fast bara lite i skritt och att mamma eller pappa måste gå med och sånt men ändå att när jag har permison och åker till stallet så kan jag få skritta typ 20 minuter om jag vill.
Och ja som ni kanske vet så har jag ju längtat jätte mycket till att få rida. Men nu när jag fick okej till att jag får det så är jag ändå inte glad alls. Liksom som jag har tänkt så trodde jag att jag skulle bli jätte glad att jag äntligen ska få rida men det känns inte som jag bryr mig minsta lilla och att jag likagärna kan låta bli. Så är ganska liksom besviken eller hur man ska säga för det. Och känns som varför ska jag ens få ha ponnysarna då om jag inte ens blir glad nu när jag kan få rida lite? För tydligen så upp skattar jag ju inte dom så mycket då.
Och iallafall frukosten och mellis idag har gått okej. Eller har haft ganska mycket ångest och så men har iallafall ätit upp allt. Så skulle nog få ha permison till stallet idag och rida men nu när jag äntligen ska få så typ vill jag inte. Men får se hur det blir men så det känns nu iallafall.

Vänta med att värdera ridningen toll efter att du ridit. Tänker att det kanske var lite oväntat för dig att det beskedet kom nu.

och: bra jobbat med maten!

 

[sorbifolia]

Ja det var typ så jag blev då. Det kändes typ som att jag blev helt is kall och inte kunde säga nånting eller röra mig. Men liksom det var ju inte att jag var rädd att dö liksom så var inte som ett överlevnads sätt.
Men nu om det blir sådär jätte jobbigt när nån rör mig eller som när det har blivit så tillexempel pappa höll fast mig för jag tänkte göra nåt jätte dumt och så fick jag jätte mycket panik då har jag ju inga problem att skrika och slåss och allt möjligt sånt som jag INTE borde göra mot pappa eller personalen men kunde inte det när jag borde ha gjort det liksom.

Du blev nog för chockad för att reagera då det hände. Och som flera skrivit så är det jättevanligt att man liksom blir som helt stel och tyst. Jag tror nog att det kan vara ett överlevnadsinstinkt ändå, även om du inte var rädd för att dö - i sådana situationer så KAN det ju ibland (även om det kanske inte var så i ditt fall) hända att man som kvinna blir skadat om man försöker slåss och skrika. Så man kan ju förstå om kroppen reagerar med att bli passiv; som om den liksom resonnerar instinktivt att då är det mindre chans att bli allvarligt skadat...

 

[MiaMia]

Ja det var typ så jag blev då. Det kändes typ som att jag blev helt is kall och inte kunde säga nånting eller röra mig. Men liksom det var ju inte att jag var rädd att dö liksom så var inte som ett överlevnads sätt.
Men nu om det blir sådär jätte jobbigt när nån rör mig eller som när det har blivit så tillexempel pappa höll fast mig för jag tänkte göra nåt jätte dumt och så fick jag jätte mycket panik då har jag ju inga problem att skrika och slåss och allt möjligt sånt som jag INTE borde göra mot pappa eller personalen men kunde inte det när jag borde ha gjort det liksom.

Jag gissar på att du känner dig mer trygg med pappa och vårdpersonalen så det gör att du har lättare att kunna agera på när du känner panikrädslan.