Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

Ibland gör jag saker som jag kanske inte riktigt brinner för just då, för att kolla av om det är min känsla som svalnat eller det är en kass dagsform. I nästan alla fall jag masar mig till grejen lite halvt motvilligt (trots att jag normalt hade sprungit på lätta fötter) är det egentligen roligt. Kanske inte så roligt som jag tidigare hade, men avkopplande, njutningsfullt eller i alla fall något som ger energi eller någon form av känsla.

Ibland behöver jag helt enkelt stämma av med mig själv, särskilt om jag haft det så krisigt som du har haft en tid tillbaka.

Vet inte ifall du har sett det jag skrev sen men har iallafall ridit och det verkar som jag inte har nåt rid intresse kvar.

 

[LiviaFilippa]

Jag har en himla respekt för det där med frysreaktion efter att ha känt hur jag var på väg in i det läget på en självförsvarslektion när jag blev fasthållen. Och då var det ändå i en situation där jag annars kände mig jättetrygg, litade på han som höll fast och på instruktörerna. Det var en riktig tankeställare!

Jag blir ändå typ arg på migsjälv att jag blev så och inte gjorde nåt som iallafall kanske hade hjälpt. För jag kan ju göra annat förutom just den gången jag skulle behövt det så kunde jag inte. Det är ju ganska dåligt själv försvar då egentligen.

 

[svea]

Jag blir ändå typ arg på migsjälv att jag blev så och inte gjorde nåt som iallafall kanske hade hjälpt. För jag kan ju göra annat förutom just den gången jag skulle behövt det så kunde jag inte. Det är ju ganska dåligt själv försvar då egentligen.

Ja, den där frysfunktionen i kroppen har helt klart nackdelar. Det är skrämmande när kroppen tar över och gör andra saker än vad hjärnan vill. Särskilt i lägen där det skulle gå att klara sig ganska långt med att skrika och sprattla. Och så står man där som en överkokt spagetti i stället.

 

[mamman]

Nu har jag varit i stallet och ridit. Och det känns ju jätte dumt men jag är typ inte glad. Alltså innan när jag har längtat till jag skulle få rida så har jag tänkt att jag kommer vara jätte glad och att det skulle ge sååå mycket måbra känsla liksom och att det skulle vara att jag ÄNTLIGEN fick göra det som jag inte har fått sen i somras.
Men det blev inte så alls utan bara typ jaha nu rider jag. Helt tomt på känslor liksom. Så justnu är jag mest som besviken och ledsen för det för jag kanske har lurat migsjälv att jag vill fortsätta rida fast det när jag inte ville kanske är sanningen egentligen.
Alltså jag vet inte om det är så men känner mera att jag måste hålla inne gråt än att jag är jätte glad. Och monstret kommer med tankar också som jag VET att jag inte ska lyssna på men ändå jobbigt att dom är där.

Det är monstret som inte tillåter att du blir glad. När du anstränger dig för att inte vara ledsen eller att få ångest så hindrar det dig även från att vara glad. Det är inte konstigt eller dumt. Det kommer kanske att ta ett tag innan du vågar känna glädje igen. Men jag tror att hundarna, ponnyerna och ridningen kan hjälpa dig att komma dit. Även om det inte känns så nu.

 

[Lobelia]

Vet inte ifall du har sett det jag skrev sen men har iallafall ridit och det verkar som jag inte har nåt rid intresse kvar.

Ge det lite tid, jag skulle i vart fall haft blandade känslor om jag fått skritta 20 minuter när jag var van vid trevliga uteturer och träning som jag antar du hållit på med. Underbart att rida men tråkigt att inte få rida på riktigt. Och så antar jag att du påminns om att andra rider dina fina hästar och inte du.

Och så har du som @mamman skriver ditt monster att brottas med. Ha tålamod med dig själv . Och så blir du besviken på dig själv när du inte blir jublande glad, det gör dig inte gladare direkt.

 

[tuaphua]

Jag kan tänka mig att nu när du berättat om övergreppet så blir det mer verkligt för dig och en massa förträngda känslor kommer upp. Jag tror inte du egentligen är leds på att rida. Jag tror att det bara är så tufft nu att du omedvetet eller medvetet försöker trycka ner det jobbiga igen. Och då trycker man ju tyvärr ner alla känslor, även glädjen. Man kan inte stänga av bara de negativa känslorna. Just därför måste man bearbeta det jobbiga så att det försvinner på riktigt.
Och det jobbet gör du gradvis nu. Med det kommer glädjen komma tillbaks.

 

[LiviaFilippa]

Idag så hade allt gått okej med maten helatiden tills kvällsfikat. Och då gick det skit dåligt och har massa jätte jobbiga tankar igen nu. Och såklart så kunde jag inte klara en hel dag med maten för det är tydligen helt omöjligt för mig. Och nu kanske nån tycker jag har höga krav på migsjälv men jag tycker inte det är sååå höga krav att äta som jag ska en enda dag.
Så är på skit dåligt humör och typ jätte arg fast har ingen riktig andledning egentligen.
Och sen också en sak som ni kanske tycker är jätte dumt och ingen som bryr sig eller säkert ingen som har tänkt på det men vill ändå säga förlåt för jag har ljugit. Kommer inte ihåg när det var men nån skrev nåt iallafall att endel som har anorexi har vart med om nåt jobbigt typ nåt trauma sak så skrev jag att jag inte hade nån andledning för allt är bra typ och har aldrig vart med om nåt sånt. Och typ igår eller förrgår så skrev jag att anorexin inte har nånting att göra med det som hände med den mannen. Men det är nog ganska mycket ljug. Så förlåt att jag har ljugit men vill bara förklara att det inte är att jag VILL ljuga men om jag bara vill vara normal så ibland är det lättare att ljuga då. Fast är ju ändå fel att ljuga även fast det känns bäst då. Så ja vill bara förklara det och säga förlåt för det.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan tänka mig att nu när du berättat om övergreppet så blir det mer verkligt för dig och en massa förträngda känslor kommer upp. Jag tror inte du egentligen är leds på att rida. Jag tror att det bara är så tufft nu att du omedvetet eller medvetet försöker trycka ner det jobbiga igen. Och då trycker man ju tyvärr ner alla känslor, även glädjen. Man kan inte stänga av bara de negativa känslorna. Just därför måste man bearbeta det jobbiga så att det försvinner på riktigt.
Och det jobbet gör du gradvis nu. Med det kommer glädjen komma tillbaks.

Ja det att det blir mer verkligt så är det jätte mycket så. Och innan så tänkte jag inte såå mycket på det förutom om det hände nåt som påminde om det liksom men nu är det som massa saker från det spelar upp i minnet helatiden och jag inte kan sluta tänka på det. Men jag tänker inte att jag ska trycka bort alla känslor men kanske ändå gör det fast att jag inte tänker så.

 

[gammalek]

Idag så hade allt gått okej med maten helatiden tills kvällsfikat. Och då gick det skit dåligt och har massa jätte jobbiga tankar igen nu. Och såklart så kunde jag inte klara en hel dag med maten för det är tydligen helt omöjligt för mig. Och nu kanske nån tycker jag har höga krav på migsjälv men jag tycker inte det är sååå höga krav att äta som jag ska en enda dag.
Så är på skit dåligt humör och typ jätte arg fast har ingen riktig andledning egentligen.
Och sen också en sak som ni kanske tycker är jätte dumt och ingen som bryr sig eller säkert ingen som har tänkt på det men vill ändå säga förlåt för jag har ljugit. Kommer inte ihåg när det var men nån skrev nåt iallafall att endel som har anorexi har vart med om nåt jobbigt typ nåt trauma sak så skrev jag att jag inte hade nån andledning för allt är bra typ och har aldrig vart med om nåt sånt. Och typ igår eller förrgår så skrev jag att anorexin inte har nånting att göra med det som hände med den mannen. Men det är nog ganska mycket ljug. Så förlåt att jag har ljugit men vill bara förklara att det inte är att jag VILL ljuga men om jag bara vill vara normal så ibland är det lättare att ljuga då. Fast är ju ändå fel att ljuga även fast det känns bäst då. Så ja vill bara förklara det och säga förlåt för det.

Jag var nog en av dem som skrev att sakerna hade med varandra att göra, men jag tycker inte att du har ljugit. Jag tänker att du inte var redo att se det just då. Och då är det ju inget ljug. Du ser det nu, för att du är redo nu.

Och du, tänk inte att du behöver ta någon speciell hänsyn till oss och det vi säger. Vi berättar det vi tänker och tror. Sedan får du svara på det som känns okej för dig. Ibland kanske du, som nu, kommer på efteråt att det kan ligga någon sanning i det vi sagt. Och det är också helt okej.

 

[Elo]

Idag så hade allt gått okej med maten helatiden tills kvällsfikat. Och då gick det skit dåligt och har massa jätte jobbiga tankar igen nu. Och såklart så kunde jag inte klara en hel dag med maten för det är tydligen helt omöjligt för mig. Och nu kanske nån tycker jag har höga krav på migsjälv men jag tycker inte det är sååå höga krav att äta som jag ska en enda dag.
Så är på skit dåligt humör och typ jätte arg fast har ingen riktig andledning egentligen.
Och sen också en sak som ni kanske tycker är jätte dumt och ingen som bryr sig eller säkert ingen som har tänkt på det men vill ändå säga förlåt för jag har ljugit. Kommer inte ihåg när det var men nån skrev nåt iallafall att endel som har anorexi har vart med om nåt jobbigt typ nåt trauma sak så skrev jag att jag inte hade nån andledning för allt är bra typ och har aldrig vart med om nåt sånt. Och typ igår eller förrgår så skrev jag att anorexin inte har nånting att göra med det som hände med den mannen. Men det är nog ganska mycket ljug. Så förlåt att jag har ljugit men vill bara förklara att det inte är att jag VILL ljuga men om jag bara vill vara normal så ibland är det lättare att ljuga då. Fast är ju ändå fel att ljuga även fast det känns bäst då. Så ja vill bara förklara det och säga förlåt för det.

Fast vet du vad?

Ända tills kvällsfikat är ganska många måltider som faktiskt gick bra!

 

[Motacilla]

Vet ni vad, allihopa! Nu tror jag att vi ska skriva lite mindre om övergrepp ett tag och fokusera mer på att se framåt/metoder som skapar en trygg känsla en stund.

Jag förstår till fullo att alla vill hjälpa TS, och TS får skriva vad som helst, men om vi andra kanske håller oss från att analysera och spekulera?

Kanske vi låter dem som har vårdansvar för TS ta tag i den delen, och så kan vi försöka prata om hur du kan få en paus från dina jobbiga känslor en stund?

Jag menar inte att vi inte klarar av det här. Du får skriva precis vad du vill till oss, men jag tror att inte är bra att VI svarar genom att skriva så mycket om hur övergrepp känns osv osv. Vi kan kanske svara vänligt och förstående, utan att slita upp starka minnen och känslor när TS skriver?

Det är svåra ämnen och jag tror att det är bra om TS slipper tänka på de här sakerna 24:7 nu.

 

[LiviaFilippa]

Fast vet du vad?

Ända tills kvällsfikat är ganska många måltider som faktiskt gick bra!

Ja jag vet men hade jag klarat det också så hade jag klarat hela dgen och nu istället så kändes det som det förstörde hela dagen att jag misslyckades med kvällsfikat.

 

[Elo]

Ja jag vet men hade jag klarat det också så hade jag klarat hela dgen och nu istället så kändes det som det förstörde hela dagen att jag misslyckades med kvällsfikat.

Jag vet att det känns så, men försök tänka på det åt andra hållet. Ända till kvällsfikat! Helgrymt.

Många andra dagar som du skrivit om så har det blivit trassel runt lunch/eftermiddagsfika (om jag inte minns helt fel). Ända till kvällsfikat är ju då nästan hela dagen! Som du klarat!

 

[Ullmerkott]

Jag föreställer mig att det är lite som att städa garderoben. När det bara är lite kaos kan man stänga dörren och slippa tänka på problemet. Sedan blir det mer kaos, saker börjat ramla ut, och dörren blir svår att stänga.

(Jag blir i det läget sur på grejerna som ramlar ut och jävlas, den dumma dörren som vägrar gå igen, och framför allt beskäftiga typer som talar om för mig att jag borde städa/sortera/slänga. Ja, jag är vuxen.. )

När man till slut bestämt sig och rivit ur alla grejor i en stor hög på sängen eller golvet blir det tillfälligt mycket värre. Hela rummet/lägenheten ser ut som hej kom och hjälp mig, och det går inte att blunda för hur mycket grejor en samlat på sig som måste gås igenom. Det innebär också att man är på god väg att faktiskt reda upp problemet på riktigt.

Du kommer få ordning på det där, du är så klok och kämpar så bra.

 

[Motacilla]

Här ska du få en söt bild

 

[LiviaFilippa]

Egentligen är dethär en helt onödig fråga för jag vet ju inte ifall nån svarar och om den är ärlig då. Men skulle vara jätte snällt ifall ni inte svarar nåt bara för att vara snälla utan svara helst bara om ni säger som ni verkligen påriktigt tror!
Men ja det som jag vill fråga så alla som skriver att jag kommer klara det och jag kommer må bra igen och är på rätt väg och allt sånt. Tror ni det påriktigt eller skriver ni sånt bara för att typ peppa? Eller tror ni helt ärligt att jag kommer kunna må bra och inte ha alla jobbiga tankar helatiden och att jag kan bli liksom normal som alla andra?

 

[Motacilla]

Jag är övertygad om att du kommer att bli bättre.

Helt ärligt så tror jag att det kommer att ta ett tag, men jag vet att du kommer att bli bra. Sakta men säkert.

 

[Andromedae]

Egentligen är dethär en helt onödig fråga för jag vet ju inte ifall nån svarar och om den är ärlig då. Men skulle vara jätte snällt ifall ni inte svarar nåt bara för att vara snälla utan svara helst bara om ni säger som ni verkligen påriktigt tror!
Men ja det som jag vill fråga så alla som skriver att jag kommer klara det och jag kommer må bra igen och är på rätt väg och allt sånt. Tror ni det påriktigt eller skriver ni sånt bara för att typ peppa? Eller tror ni helt ärligt att jag kommer kunna må bra och inte ha alla jobbiga tankar helatiden och att jag kan bli liksom normal som alla andra?

Jag tror att du kommer att bli frisk och må bra. Du har ett sådant jäkla go! Fattar att det kankse inte känns så för dig just nu, men jag ser det när jag läser vad du skriver.

 

[Andromedae]

Vem av ponnyerna var det du red idag?

 

[Motacilla]

Kanske ska motivera lite också: orsaken att jag tror det kan ta en tid är att 1. det tar oftast en tid att inse hur man tänker. Sedan ska man 2. ersätta de mindre bra tankemönstren med nya tankar. Och 3. Öva så mycket på det här att det blir automatiskt.

Allt detta är absolut möjligt! Och jag är säker på att du klarar av det. Jag vet att du får bra hjälp, och du har redan gjort stora framsteg.

Framstegen märker man sällan själv.

Allt kommer att bli bättre, din ångest kommer att bli hanterbar.
Psykologen kommer att hjälpa dig att hantera ångesten och andra starka känslor.