Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Andromedae]

Nej det hade jag nog inte. Så ja en sak iallafall som jag kan hålla med att jag har utvecklats lite är att jag kan förklara känslor bättre nu. Inte alltid såklart men iallafall ibland så kan jag det och förr så var det bara helt tomt om jag försökte.

Jag höll precis på att skriva något sådant här - att jag tycker att det är så imponerande hur otroligt konkret du kan vara när du ska förklara dina känslor och tankar nu.

 

[LiviaFilippa]

Det var jag som skrev att vi inte ska skriva så mycket om övergrepp, men det var avsett för oss andra vuxna här. DU @EmmaFilippa får skriva vad som helst!

Jag tyckte att det blev lite för mycket tolkningar från andra medlemmar om hur det kan kännas, hur nån rör andra vid övergrepp och så vidare. Och det tycker jag att vi som inte jobbar med dig ska lämna till din vårdpersonal.

Men absolut får du skriva vad du har på hjärtat, det var inte meningen att försöka begränsa dig på något sätt.

Förlåt ifall du kände dig ut hängd eller nåt för jag skrev om det Men somsagt så var det bara ett exempel och jag vet att du inte menade det på nåt dumt sätt!
Och ja jag vet att det är bra att försöka tänka på bra saker och göra sånt man mår bra av eller så man kan ha en paus från det jobbiga. Lite det som är att det känns som jag gör fel helatiden som tänker på jobbiga saker fast att jag inte borde och att sånt som typ pyssla kanske inte heller är bra om det bara gör så jag tänker ännu mera på jobbig heter.
Men igen som jag har sagt så jag fattar att ingen här menade på det sättet utan att det är min hjärna som blir så!

 

[LiviaFilippa]

Jag ska försöka förklara men det kanske blir lite rörigt

Jag har upplevt att när jag är med djur så kommer känslor fram som jag medvetet eller omedvetet har tryckt ner. Vi trycker ju gärna undan känslor för att de är jobbiga och /eller för att vi inte vill visa den för andra. Men djur har förmågan att dra upp de där känslorna till ytan. Jag tror det är för att vi vet att de inte dömer oss och för att deras kärlek till oss är villkorslös.

Jag har många gånger gråtit/ känt mig arg/ sprudlat av glädje och lycka när jag ridit eller pysslat med djur. Utan att jag medvetet känt så tidigare under dagen.

Om du kände att du ville gråta när du skrittade så tänker jag att du kanske behövde gråta där och då och genom att förtränga den känslan så kanske det blev att du tryckte undan alla andra känslor också?

Som sagt, jag vet om ursäkt om det här inlägget blev rörigt och svårläst.

Sedan vill jag bara stämma in med vad de andra redan sagt. Du har kommit oerhört långt sedan du först började skriva här och vi står alla på din sida i det här

Ja jag fattar hur du menar och det var inte rörigt och svår läst alls! Men ja det kanske blev lite så att jag som tryckte bort alla känslor liksom när jag var i stallet. Så kanske var därför jag inte kände mig glad alls att jag fick rida. Men det skulle ju också kännas jätte dumt att sitta och grina när man rider liksom och som att jag är jätte otacksam att jag får rida. Utan jag vill ju vara glad då och känns som alla räknar med att jag ska vara jätte glad för det.

 

[Sleepy]

Jag blir ändå typ arg på migsjälv att jag blev så och inte gjorde nåt som iallafall kanske hade hjälpt. För jag kan ju göra annat förutom just den gången jag skulle behövt det så kunde jag inte.

Jag förstår att du blir arg på dig själv såhär i efterhand, det är jättevanligt att tänka så. Men lägg inte någon skuld på dig själv, att du borde ha reagerat på ett annat sätt. Du har inte någon skuld i detta alls. All skuld för den här händelsen ligger på honom. Du reagerade instinktivt; det var inte ett val du gjorde. Det är en mycket vanlig reaktion i en sådan situation och många gånger helt rätt för att inte göra situationen ännu värre. Kram.

 

[Gotthard]

Ja jag fattar hur du menar och det var inte rörigt och svår läst alls! Men ja det kanske blev lite så att jag som tryckte bort alla känslor liksom när jag var i stallet. Så kanske var därför jag inte kände mig glad alls att jag fick rida. Men det skulle ju också kännas jätte dumt att sitta och grina när man rider liksom och som att jag är jätte otacksam att jag får rida. Utan jag vill ju vara glad då och känns som alla räknar med att jag ska vara jätte glad för det.

Om någon skulle fråga dig varför du gråter i stallet så skulle du t.ex kunna svara nått i stil med "det är skönt att äntligen kunna slappna av och släppa ut mina känslor".

Har jag haft en riktigt dålig dag så brukar jag rida ut i skogen och grina lite, det är jätteskönt och är det någon som tycker att det är töntigt eller konstigt så får väl dom tycka det Oftast känns det mycket bättre efteråt.

I det förra stallet jag stod i kändes det däremot mycket jobbigare, för de som stod i stallet förstod inte oavsett vad jag sa. I det nya stallet så står jag med personer som är som mig, vi stöttar och förstår varandra mycket bättre.

 

[sorbifolia]

Ja jag fattar hur du menar och det var inte rörigt och svår läst alls! Men ja det kanske blev lite så att jag som tryckte bort alla känslor liksom när jag var i stallet. Så kanske var därför jag inte kände mig glad alls att jag fick rida. Men det skulle ju också kännas jätte dumt att sitta och grina när man rider liksom och som att jag är jätte otacksam att jag får rida. Utan jag vill ju vara glad då och känns som alla räknar med att jag ska vara jätte glad för det.

Försök släppa att du BORDE vara glad för att rida, jag tror det blir som en press som gör att det känns mindre kul direkt. Nu får du rida, och du får välja själv om du gör det eller inte. Om du vill vänta tills du är såpass mycket bättre att du får trava och rida "själv" så är det helt okej.

Angående pysslandet så tolkade jag det som att OM du känner att det blir mycket jobbiga tanker så kan du TESTA att titta uppåt ett tag och se om det blir bättre. Absolut inte som att du inte skulle pyssla eller rita, det är ju saker som får dig att må bättre, eller hur?

 

[emma-vsm]

Det här är DIN tråd @EmmaFilippa! Ditt ställe att ventilera, vara arg, be om tips, skriva av dig eller vad du än känner att du behöver. Ingen av oss vill begränsa dig i hur du ska känna, tänka, tycka eller skriva. Ibland kan välvilja bli lite fel dock, och det är nog det som händer här ibland. Bara för att något funkar bra för en person betyder det inte att det funkar för mig, dig, eller någon annan.

Nu gör jag kanske samma sak, men jag vill verkligen skriva att du inte ska sluta pyssla och rita. Det verkar vara saker som är bra för dig på massa olika sätt och jag tycker det är helt tokigt att sluta med något som man gillar att göra och som är bra för en, särskilt när det inte finns så mycket annat i ens vardag som är positivt.

Jag är också sjukt imponerad över att du säger ifrån till oss när något inte känns bra. Det visar att du sätter gränser på ett positivt sätt!

 

[Sleepy]

Egentligen är dethär en helt onödig fråga för jag vet ju inte ifall nån svarar och om den är ärlig då. Men skulle vara jätte snällt ifall ni inte svarar nåt bara för att vara snälla utan svara helst bara om ni säger som ni verkligen påriktigt tror!
Men ja det som jag vill fråga så alla som skriver att jag kommer klara det och jag kommer må bra igen och är på rätt väg och allt sånt. Tror ni det påriktigt eller skriver ni sånt bara för att typ peppa? Eller tror ni helt ärligt att jag kommer kunna må bra och inte ha alla jobbiga tankar helatiden och att jag kan bli liksom normal som alla andra?

Du kommer må bra igen. Det är jag övertygad om. Det finns hjälp att få, du har bra stöd omkring dig med dina föräldrar och dina hästar och hundar och du är en fantastisk tjej som tänker och resonerar så klokt. Allt kommer att bli bra.

 

[Sleepy]

Utan jag vill ju vara glad då och känns som alla räknar med att jag ska vara jätte glad för det.

Du försöker göra rätt och uppfylla andras förväntningar på dig i alla lägen.

ETA: Allt du gör kan inte behöva vara en prestation för att tillfredsställa andras förväntningar. Du har rätt att bara vara, att leva i nuet, att bara göra det som känns bra för dig i stunden utan att tänka på vad andra tror och vill. Du har rätt att rida och känna vilka känslor som helst som kommer fram, det betyder inte att du är otacksam eller något sånt. Kram.

 

[Sleepy]

Förlåt ifall du kände dig ut hängd eller nåt för jag skrev om det Men somsagt så var det bara ett exempel och jag vet att du inte menade det på nåt dumt sätt!
Och ja jag vet att det är bra att försöka tänka på bra saker och göra sånt man mår bra av eller så man kan ha en paus från det jobbiga. Lite det som är att det känns som jag gör fel helatiden som tänker på jobbiga saker fast att jag inte borde och att sånt som typ pyssla kanske inte heller är bra om det bara gör så jag tänker ännu mera på jobbig heter.
Men igen som jag har sagt så jag fattar att ingen här menade på det sättet utan att det är min hjärna som blir så!

Känner du att du vill skriva om något så gör det; det är bra. Vill du pyssla så gör det; det är bra. Kram.

 

[Lobelia]

Ja jag fattar att alla säkert menar bara snällt och sånt som kan hjälpa. Och just domhär två sakerna är bara exempel så menar inte nåt dåligt om dom som skrev det!
Men som en skrev att man har mera neggativa tankar om man tittar neråt så typ pyssla är inte kanske så bra då för man kan tänka mer neggativt och på jobbiga saker. Då blir det för mig som att det är dåligt att typ rita och göra saker med pärlor för då gör jag själv så jag får mer neggativa tankar och sånt. Så nu är det typ som att jag inte får göra sånt för att jag inte vill ta den risken eller hur jag ska förklara. Alltså inte att nån annan har sagt det utan det känns så för mig.
Och en annan skrev typ att man kanske inte ska skriva om övergrepp och såna saker utan ha mera fokus på possitiva saker. Och igen så fattar jag att det säkert inte var menat dumt eller så men i min hjärna liksom så blir det att jag har gjort fel för att jag har skrivit om det och att det är i huvudet helatiden. Men det är ju inte att jag VILL tänka på det helatiden utan det är så ändå även fast jag försöker inte tänka på det. Men då blev det också att det känns ännu mera dumt och att jag skäms ännu mer för att jag har skrivit om det och tänker på det för igen så känns det då som att jag själv gör så jag mår dåligt av det och typ får skylla mig själv som gör massa fel. Och somsagt menar INTE att nån annan har sagt så eller menade så utan vill bara försöka förklara hur det känns för mig liksom.

Du ska göra precis det som känns bra för dig. Kommer någon med ett råd så testa och se hur det funkar för dig. Som exempel pyssla. Om du upptäcker att du fastnar i negativa tankar titta upp en stund. Om du fastnar i koncentration en på pysslet fortsätt, det är bara du som kan avgöra.

Se tipsen som något att testa och prova, ju mer du lär dig om hur du själv funkar dess lättare blir det för dig. Och om något inte funkar strunta i det och kanske testa en annan gång eller skippa det helt.

 

[Lobelia]

Förlåt ifall du kände dig ut hängd eller nåt för jag skrev om det Men somsagt så var det bara ett exempel och jag vet att du inte menade det på nåt dumt sätt!
Och ja jag vet att det är bra att försöka tänka på bra saker och göra sånt man mår bra av eller så man kan ha en paus från det jobbiga. Lite det som är att det känns som jag gör fel helatiden som tänker på jobbiga saker fast att jag inte borde och att sånt som typ pyssla kanske inte heller är bra om det bara gör så jag tänker ännu mera på jobbig heter.
Men igen som jag har sagt så jag fattar att ingen här menade på det sättet utan att det är min hjärna som blir så!

Det är inte fel att ha jobbiga tankar eller att må dåligt. Ja det är ju inte trevligt och ibland kan du motverka det, men det är svårt att stänga av dem bara för att man tycker att man borde kunna. De kommer på besök oavsett om man vill eller inte.

 

[LiviaFilippa]

Jag har läst alla svar och så bara så ni vet men kan inte svara på allt nu. Men tack iallafall!
Men sen det enda jag ville skriva nu är att jag ska träffa psykologen nu så sitter och väntar. Och är sååå sjukt nervös men vet inte varför. Och känns sådär att jag inte kan prata så om jag inte kommer kunna säga nånting är det ju ingen mening att prata med en psykolog. Så får väl se hur det går men känns inte så possitivt nu före iallafall.
Och dethär kanske ingen vet eller hinner svara innan men vet nån om dom brukar tycka att föräldrarna ska vara med också eller pratar man själv?

 

[WhoIsItAgain]

Egentligen är dethär en helt onödig fråga för jag vet ju inte ifall nån svarar och om den är ärlig då. Men skulle vara jätte snällt ifall ni inte svarar nåt bara för att vara snälla utan svara helst bara om ni säger som ni verkligen påriktigt tror!
Men ja det som jag vill fråga så alla som skriver att jag kommer klara det och jag kommer må bra igen och är på rätt väg och allt sånt. Tror ni det påriktigt eller skriver ni sånt bara för att typ peppa? Eller tror ni helt ärligt att jag kommer kunna må bra och inte ha alla jobbiga tankar helatiden och att jag kan bli liksom normal som alla andra?

Jag tror det helt ärligt men det är en lång och jobbig väg, ingen sak som kommer fixas fort. Men du har gjort stora framsteg sen du startade att skriva här och att du nu börjar kunna berätta vad som hänt dig för läkare och föräldrar kommer göra det lättare bli frisk även om det inte känns så just nu för dig.

Men du resonerar klokt och jag tror absolut du kommer bli frisk, just också för att du verkar ha mycket kloka föräldrar som hjälper dig.

 

[emma-vsm]

Jag har läst alla svar och så bara så ni vet men kan inte svara på allt nu. Men tack iallafall!
Men sen det enda jag ville skriva nu är att jag ska träffa psykologen nu så sitter och väntar. Och är sååå sjukt nervös men vet inte varför. Och känns sådär att jag inte kan prata så om jag inte kommer kunna säga nånting är det ju ingen mening att prata med en psykolog. Så får väl se hur det går men känns inte så possitivt nu före iallafall.
Och dethär kanske ingen vet eller hinner svara innan men vet nån om dom brukar tycka att föräldrarna ska vara med också eller pratar man själv?

Jag tror att det kanske blir lite både och. Både prata ensam och tillsammans med föräldrarna, men är inte helt säker hur upplägget är. Nu när det är första gången kanske föräldrarna är med..?

 

[Motacilla]

Förlåt ifall du kände dig ut hängd eller nåt för jag skrev om det Men somsagt så var det bara ett exempel och jag vet att du inte menade det på nåt dumt sätt!
Och ja jag vet att det är bra att försöka tänka på bra saker och göra sånt man mår bra av eller så man kan ha en paus från det jobbiga. Lite det som är att det känns som jag gör fel helatiden som tänker på jobbiga saker fast att jag inte borde och att sånt som typ pyssla kanske inte heller är bra om det bara gör så jag tänker ännu mera på jobbig heter.
Men igen som jag har sagt så jag fattar att ingen här menade på det sättet utan att det är min hjärna som blir så!

Det är ingen fara alls!

Du gör mera rätt än fel tycker jag!

Jag tycker att pyssel är bra, och tycker absolut att du kan hålla på med det.

Jag hoppas att det går bra hos psykologen idag.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag varit hos psykologen men måste tillbaka och äta lunch nu så hinner inte skriva jätte mycket om det nu men skriver nog lite mera sen. Men iallafall så det var inte så jobbigt som jag trodde det skulle bli men sa inte så jätte mycket heller. Så vissa saker sa iallafall inte jag alls men sen en liten stund på slutet så pratade hon med bara mamma och pappa utan att jag var med så vet inte om dom sa nåt mera då. Men ja det var mest nu bara att hon ville veta lite om mig och mina svårig heter och så.

 

[Motacilla]

Det låter som att det ändå var en hygglig första träff med psykologen

Vad skönt att höra att det inte var för jobbigt för dig. Sakta men säkert blir det bra.

Det är vanligt att man inte berättar allt första gången. Det är klart att man måste få lära känna psykologen först, innan man känner förtroende och vill berätta.

 

[LiviaFilippa]

Det låter som att det ändå var en hygglig första träff med psykologen

Vad skönt att höra att det inte var för jobbigt för dig. Sakta men säkert blir det bra.

Det är vanligt att man inte berättar allt första gången. Det är klart att man måste få lära känna psykologen först, innan man känner förtroende och vill berätta.

Ja det var det.
Först så ville hon prata med bara mig och ville veta lite typ hur jag mår och när det började med anorexin och så. Och då ville hon veta både om den förra gången som jag blev frisk från och denhär gången. Men ja typ hur det började och sånt. Sen fick mamma och pappa komma in så kollade hon ifall dom hade samma bild som mig av hur allt började och sånt och hur dom upp lever att det är nu.
Men ja sen är det som hon sa också att ni har inte mina föräldrar så mycket ansvar för maten så det kommer kanske bli annat än när jag får börja äta hemma och dom ska ha det. Men att innan det så ska både dom och jag vara redo liksom.
Och sen om hur jag mår också så sa hon att det ÄR jätte jobbigt för nästan alla att ha anorexi och det är jätte jobbigt att vara inlagd länge så hon tyckte inte det var konstigt alls att jag mår dåligt liksom. Men att såklart ska vi jobba på det men hon trodde att om jag blir bättre med anorexin och allt sånt så kommer dom andra jobbiga tankarna om döden och att göra dumma saker och sånt också att bli mindre. Och att det är jätte viktigt att jag gör sånt som jag ändå mår lite bra av iallafall.
Så det var väl det vi pratade om. Och ska tillbaka nästa vecka och göra nåt test typ så dom ser mer exakt hur min ätstörning är och sånt. Och prata mer om olika saker så ska vi göra som en plan sen.
Och fick lite typ som läxa också som jag ska göra till nästa gång.

 

[Motacilla]

Det låter som att ni har en handlingsplan framåt! Jättebra!

Jag förstår självklart att det inte är så lätt som det kanske låter i mitt inlägg.

Men SÅ SKÖNT att hon bekräftar att det är jobbigt att ha anorexia och vara inlagd. Och att hon också säger att tankarna på döden kommer att bli svagare när anorexin blir bättre.