Bara ett barn?

[voltis]

Sv: Bara ett barn?

*kl*

Jag har "alltid" sagt att jag bara ska ha ett barn. Kanske för att jag är ensambarn själv och trivts utmärkt med det.
Men jag har inte stängt några dörrar alls. Först får man väl bli glad över om man en lyckas få några barn överhuvudtaget. Sen vet man ju aldrig hur man känner när man fått det första..

Min största fråga just nu är bara: när?
Just börjat på ett nytt jobb (och har ju då 6 mån provanställning). Innan jag ens sökte jobbet hade vi i princip bestämt oss för att nu börjar det bli dags, så jag slutade med p-pillren.
Men med ett nytt jobb så vågar jag inte riktigt börja "avla" ännu.. samtidigt som man ju inte ens vet om man kan bli gravid, eller hur lång tid det tar innan det tar sig... Jobbig sits, då jag närmar mig den där magiska 30-gränsen som många pratar om.. och som jag alltid själv haft som mål (alltså barn innan 30).

 

[mian1]

Sv: Bara ett barn?

Planera ingenting för då blir du bara besviken!!! Saker och ting blir aldrig som man planerar dem ändå. Oftast blir det bättre, men det blir alltid annorlunda. Gör det du känner för och när du känner för det.

Jag ville inte ha barn alls! När jag var sisådär 29,5 år satte min biologiska klocka igång och jag ville ha barn NU! Det har jag aldrig ångrat trots att jag trodde att jag skulle bli världens sämsta mamma. Var livrädd att bli tvingad att amma och byta blöjor och passa barn dygnet runt och sluta leva. Fast så blir det inte - det är ju det enda man vill. Titta på sina barn! Dygnet runt och hela tiden!!! Nu har jag två, trots att jag bara ville ha ett från början. Fast fler än två blir det inte.

 

[escodobe]

Sv: Bara ett barn?

Min mor hade haft ett bättre yrke eftersom hon var chef när hon bestämde sig för att sluta jobba när jag var 3-4 år. Hon vantrivs på jobbet hon har idag men har för dåligt självförtroende för att byta.
Hon hade haft ett socialt liv och det anser jag att man blir lyckligare av.
Hon ville inte ha barn men helt plötsligt ville hon det och då blev det tre stycken och hon tröttnade för länge sen på att vara "hushållerska till två vuxna människor" (mina bröder). Och eftersom jag och hon är väldigt lika kanske det är smart att stanna vid en unge....kan ha fler hundar istället

Sen har jag och min mamma haft ett helvete så länge jag kan komma ihåg tills jag flyttade hemifrån. Min mardröm är ju att få en unge som är som mig, vilket inte är helt otroligt eftersom vi kommer vara släkt

Min sambo kommer vara minst lika mycket förälder som jag i våra ögon. Men det känns som är man mamma så är man och så har man yttersta ansvaret. Men det kanske är fel bild jag har fått. Vet så många där det är otänkbart att mamman skulle åka bort när de finns en bebis hemma.

28 får det blir för att sambon vill inte vara 30 och det vill inte jag heller. Och jag har så fruktansvärt mycket saker jag ska hinna med så jag ser inte hur det skulle kunna gå innan.

Det är ju dessa kvinnliga hormoner jag är så livrädd för. Tänk vad bra om de inte fanns (iaf i detta avseendet), då kunde jag få leva mitt liv som det ego jag är

När jag läser ditt inlägg så känner jag spontant, låt bli! Du ser det som att man offrar stor del av sitt vuxna liv på barnen!? Ja, då ska man nog tänka till lite tycker jag.

Bara för att man har mer än ett barn eller barn överhuvudtaget så innebär det ju inte att man fjättras vid väggen, sedan har man väl en pappa!? Barnen ingår ju i det egna livet och behöver ju inte hållas separata från hund och häst på något vis. Sedan behöver man ju tid med det egna jaget, men som sagt man är ju två.
:

Att vara hushållerska till två vuxna/halvvxuna är ju inte obligatoriskt, meningen är ju att barn ska lära sig att klara saker på egen hand i hemmet.

Du kan ju inte sätta din mamma som generell förebild, nog har man ett socialt liv även om man har flera barn, det valet gör man ju själv.

Och återigen så blir jag rätt övertygad om när jag läser dina inlägg att du bör tänka lite extra på det här.

Kicki

Jag tror hon behöver se lite jämställdhet i sitt liv!

 

[Stinaelin]

Sv: Bara ett barn?

Men det känns som är man mamma så är man och så har man yttersta ansvaret. Men det kanske är fel bild jag har fått. Vet så många där det är otänkbart att mamman skulle åka bort när de finns en bebis hemma.

Det där är något som genomsyrar samhället ja! Men man kan bestämma sig för att skita i det och köra sitt eget (jämställda) race om man vill. Det går utmärkt!

Om man tycker det är viktigt att göra som alla andra, och tycker det är jobbigt att bli ifrågasatt, kan det vara svårt att dela ansvaret och ex. vis åka bort som småbarnsmamma.

Är man stark och litar på sig själv och pappan, då är det inga problem. Men det är bra att bestämma sig i förväg; vi är lika mycket föräldar båda två!

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Jag skulle vara väldigt stressad om jag var tvungen att planera såsom du vill göra.
Vad gör du om du inte KAN blil gravid utan det låter vänta på sig tills du är 30 är det kört då ?

Då skulle det givetvis bli förskjutet. Men det är väl bara att agera snabbt, ta reda på om man kan eller inte. Kan man inte så börjar man planera adoption eller inser att det inte blir några barn. Det går ju inte som sagt att planera men jag vill inte vara 25 och inte 30 men sen får man ju se. Jag är livrädd för att föda barn och vara gravid och vill därför inte vara för för gammal för då känns det för farligt..

 

[Calazirya]

Sv: Bara ett barn?

Man måste nog ha försökt ungefär 1 år innan man får komma på utredningar och sedan är det lång väntetid ( tror jag ) på att få ytterligare hjälp..

En adoption kan ta år ( eller har jag jätte fel nu ? )

Jag är en planerare ut i fingerspetsen, men är det något jag fått göra avkall i planerandet på så är det barn.

Barnet kommer när barnet kommer om barnet kommer...

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Det där är något som genomsyrar samhället ja! Men man kan bestämma sig för att skita i det och köra sitt eget (jämställda) race om man vill. Det går utmärkt!

Om man tycker det är viktigt att göra som alla andra, och tycker det är jobbigt att bli ifrågasatt, kan det vara svårt att dela ansvaret och ex. vis åka bort som småbarnsmamma.

Är man stark och litar på sig själv och pappan, då är det inga problem. Men det är bra att bestämma sig i förväg; vi är lika mycket föräldar båda två!

Jag älskar att gå emot strömmen och ser riktigt fram emot att låta min sambo vara hemma medans jag jobbar. Jag kommer ju varit gravid i 9 månader så jag borde ju egentligen inte behöva göra nåt på minst 9 månder

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Är sjukvården så jävlig så att om min sambo vill kolla om hans simmare funkar så får han inte det om han inte försökt få barn i minst ett år?
Jag hade lätt kunna tänka mig att betala en någorlunda summa pengar för att få veta om man kan få barn eller inte. Men jag är väl lite naiv och ser det inte som det stora orosmålnet. Som min pappa beskrev det "det räcker att vifta mer kalsongerna för kvinnorna i denna släkt"

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Erat barn kommer inte alls bli som er. Det kommer bli sig själva med er som förebilder. Redan när de ligger i magen har de åsikter om saker och ting. Alla barn ligger inte och grinar vid smågodiset på affären eller smäller smällare i grannarnas postlådor

Jag tycker mig redan se nere på öppna förskolan (0-3 år) vilka som kommer bli bynsvilddjur om sådär 10-15 år

Om ens barn inte blir som en själv varför finns det ett talesätt att om man vill se sin fru i framtiden ska man kolla på sin svärmor? Min mamma är väldigt lik min mormor och jag lik min mamma. Men man alltid hoppas att ungen blir lik sambon eftersom hans familj inte alls är så jävlig som min

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Att vara hushållerska till två vuxna/halvvxuna är ju inte obligatoriskt, meningen är ju att barn ska lära sig att klara saker på egen hand i hemmet.

Du kan ju inte sätta din mamma som generell förebild, nog har man ett socialt liv även om man har flera barn, det valet gör man ju själv.

Och återigen så blir jag rätt övertygad om när jag läser dina inlägg att du bör tänka lite extra på det här.

Kicki

När jag läser ditt inlägg så känner jag spontant, låt bli! Du ser det som att man offrar stor del av sitt vuxna liv på barnen!? Ja, då ska man nog tänka till lite tycker jag.

Bara för att man har mer än ett barn eller barn överhuvudtaget så innebär det ju inte att man fjättras vid väggen, sedan har man väl en pappa!? Barnen ingår ju i det egna livet och behöver ju inte hållas separata från hund och häst på något vis. Sedan behöver man ju tid med det egna jaget, men som sagt man är ju två.

Och visst är det bra med lite framförhållning, men att vara allför detaljerad i sitt planerande tar ju lite udden av det roliga. Ta det lite som det kommer och njut istället.

Kicki

Givetvis är det obligatoriskt men det är väldigt få tonåringar som bryr sig, jag gjorde det inte och mina kompisar gjorde det inte. Min sambo har fortfarande svårt att förstå att man måste damsuga två gånger i veckan när det är lerigt ute och man har två hundar. Så vad jag har erfarit under min uppväxt är det väldigt få barn som ågärdar så mycket som de orsakar i hemmet om ni fattar.

Jag skulle gärna låta bli men är tveksam till att det kommer gå, känner som sagt någon konstig längtan. Givetvis har barnet en pappa men jag vill ju umgås med honom oxå. Som det är nu tar vi en långpromenad med hundarna varje dag, vilket man kommer få skippa i massor med år. Det är ju lixom våran prattid som försvinner då.

Jag funderar väldigt mycket på detta och denna diskussion är mitt sätt att få prata med lite främmande objektiva människor. Men det känns väldigt skönt att ingen har sagt (tror jag) att det är "taskigt" att bara ha ett barn.

 

[nDian]

Sv: Bara ett barn?

Om du vill skaffa ett barn så ska du göra det. Alla vill ju olika i livet. Jag är ensambarn och jag vill ha fler barn. Jag har ett barn nu. Vi kommer nog skaffa oss två till. För det känns rätt för oss. Om det känns rätt för dig och din sambo att skaffa ett barn så är det ju bra.
Men sen så kanske man kan planera barn men när det ska komma är nog lite svårare att planera exakt. Man kanske vet att man vill ha barn runt 30 som exempel. Det kan ju ta tid att få till det. Man kanske känner sig pressad eller stressad eller tänker för mycket att nu ska vi skaffa barn så kan det dröja innan man blir gravid.
Jag och min sambo har tänkt att försöka få barn om 1 ½-2 år. Runt där. Så lång har vi planerat. När vi vet när vi har blivit gravid så kan man planera mer.

Mvh

 

[Sol]

Sv: Bara ett barn?

Är sjukvården så jävlig så att om min sambo vill kolla om hans simmare funkar så får han inte det om han inte försökt få barn i minst ett år?
Jag hade lätt kunna tänka mig att betala en någorlunda summa pengar för att få veta om man kan få barn eller inte. Men jag är väl lite naiv och ser det inte som det stora orosmålnet. Som min pappa beskrev det "det räcker att vifta mer kalsongerna för kvinnorna i denna släkt"

En fertilitetsutredning innefattar lite mer än att bara kolla simmarna hos mannen och ja, den offentliga vården kräver att man har försökt få barn i ungefär ett år innan man får komma på en fertilitetsutredning. Särskilda skäl kan göra att man får komma tidigare än så (kvinnan är över 35 år, har oregelbunden mens, mannen har haft sjukdom i testiklarna osv.). Vet inte om den privata sjukvården har andra kriterier.

Sedan tar utredningen sin lilla tid och sedan kan det såklart ta tid att bli gravid även om man får all den hjälp som finns att tillgå.

Adoption är inget som går på ett kick det heller. Det är långa köer. Det kan ta 2-4 år innan man får hem ett barn, om man nu godkänns.

 

[Calazirya]

Sv: Bara ett barn?

Jävlig och jävlig, det kan ta tid att få allt att klaffa för att det ska bli ett barn. Det är ju inte bara hans spermier som måste vara allerta, mycket i din kropp måste också stämma

Du kan kanske gå privat men då kostar det där efter ..

Jag fick rucka lite på mina planer för nu är jag gravid och ska ha barn i mars 2009.

Skulle jag ha planerat i detalj och man kunnat det så hade jag kanske väntat ett halvår , nu kunde jag inte planera barn i minsta detalj och så är det.

/ C

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Om ens barn inte blir som en själv varför finns det ett talesätt att om man vill se sin fru i framtiden ska man kolla på sin svärmor? Min mamma är väldigt lik min mormor och jag lik min mamma. Men man alltid hoppas att ungen blir lik sambon eftersom hans familj inte alls är så jävlig som min

Varför tror du det är så då? Vem var hemma med din mormor när hon var liten, vem var hemma med din mamma och vem var hemma med dig?
Ett adopterat barn blir ju som adoptivföräldrarna och inte som de biologiska föräldrarna.

Rasmsu hade åsikter redan när han låg i magen Och hur lär sig barn, genom att härma härma och härma!

På makens sida av släkten så är svärmor och hennes syskon den första kullen som inte är alkholister, deras pappa (alltså makens morfar) var inte alkoholist och han uppfostrade barnen, eftersom morsan alltid var packad.

 

[Invinciblestables]

Sv: Bara ett barn?

Givetvis är det obligatoriskt men det är väldigt få tonåringar som bryr sig, jag gjorde det inte och mina kompisar gjorde det inte. Min sambo har fortfarande svårt att förstå att man måste damsuga två gånger i veckan när det är lerigt ute och man har två hundar. Så vad jag har erfarit under min uppväxt är det väldigt få barn som ågärdar så mycket som de orsakar i hemmet om ni fattar.

Jag skulle gärna låta bli men är tveksam till att det kommer gå, känner som sagt någon konstig längtan. Givetvis har barnet en pappa men jag vill ju umgås med honom oxå. Som det är nu tar vi en långpromenad med hundarna varje dag, vilket man kommer få skippa i massor med år. Det är ju lixom våran prattid som försvinner då.

Jag funderar väldigt mycket på detta och denna diskussion är mitt sätt att få prata med lite främmande objektiva människor. Men det känns väldigt skönt att ingen har sagt (tror jag) att det är "taskigt" att bara ha ett barn.

Att barn ska "åtgärda" i samma utsträckning som de som de "orsakar" är ju mycket begärt, lite beroende på ålder åxå. Och hur de bryr sig är en fostringsfråga till största delen. Lite är det ju som man bäddar får man ligga!

Varför skulleni inte kunna ta en långpromenad med hundarna om ni har barn!? Och prata med varandra kan man ju göra vid fler tillfällen och även om barnen är med.

Jag har två barn, 17 och 12 år, hästar samt ett jordbruk med 75 mjölkkor och c:a 225 djur totalt. Och tro mig, det fungerar! Men man måste ha en lite avslappad inställning, inte så höga förväntningar och krav samt att inse att barn går att ha med. Man behöver inte särskilja allt från varandra och känner man att det är viktigt och att man offrar något så tycker jag att man, som jag tidigare skrivit, ska överväga att låta bli. För om det känns som att man berövas något när man skaffar barn så är man ju helt fel ute.

Kicki

 

[Invinciblestables]

Sv: Bara ett barn?

Jag tror hon behöver se lite jämställdhet i sitt liv!

Det tror jag åxå!

Kicki

 

[escodobe]

Sv: Bara ett barn?

Att barn ska "åtgärda" i samma utsträckning som de som de "orsakar" är ju mycket begärt, lite beroende på ålder åxå. Och hur de bryr sig är en fostringsfråga till största delen. Lite är det ju som man bäddar får man ligga!

Varför skulleni inte kunna ta en långpromenad med hundarna om ni har barn!? Och prata med varandra kan man ju göra vid fler tillfällen och även om barnen är med.

h:

En tjej på ett annat forum tävlade i SM i rapport med sin hund - när hennes bebis var ett par månader gammal, han var med på stationerna...
En annan tog med sig sin bebis på ryggen i sommras, jag tror vi var ute 6 timmar med hundarna, bebisen var så snäll där i sin ryggsäck.
Så visst går det om man vill.

 

[Invinciblestables]

Sv: Bara ett barn?

Ja,visst går det.

Jag har haft med barnen i mjölkgropen när jag mjölkat 60-70 kor, de har sovit i vagnen eller suttit en gunga/vagnen. Likadant i stallet, aldrig några problem. Varit med på tävlingar, möten och i bärsele på ryggen när jag vallat djur, i traktorn flera timmar och i djurskötseln i övrigt. Har aldrig haft barnomsorg, barnen har varit med oss i jobbet varje dag fram till skolstarten. Ett barn är mycket anpassningsbart och det ska "böjas i tid det som krokigt ska bli".

När barnen har somnat på kvällen så har jag och min man haft lite vuxentid för oss själva. Och sovit som stockar har de gjort, det är hårda dagar här på gården, men roliga!

Barn ska ju ses som något som berikar livet och inte som ett hinder i ens vardag, då är man ju helt på fel spår.

Kicki

 

[TinyWiny]

Sv: Bara ett barn?

En tjej på ett annat forum tävlade i SM i rapport med sin hund - när hennes bebis var ett par månader gammal, han var med på stationerna...
En annan tog med sig sin bebis på ryggen i sommras, jag tror vi var ute 6 timmar med hundarna, bebisen var så snäll där i sin ryggsäck.
Så visst går det om man vill.

Ja visst går det om man vill!
Vid min brorsbarns första paddlingstur var han några veckor, älskar mamma och pappa paddling så gör de
Första turen var bara över helgen men sedan har han varit med både på långturer, alltså vandringar i ett par veckor och paddlingsturer på några veckor.
För honom har det alltid varit helt normalt att åka med ut i båten/kanoten eller vandra i fjällen och sova under granarna.

(Innan någon skriker att de inte är kloka så kan jag säga att min bror har livnärt sig större delen av sitt vuxna liv med att bygga kanoter och hålla kurser både i vildmarksöverlevnad och kanotbygge för andra som vill lära sig.)

 

[escodobe]

Sv: Bara ett barn?

Min familj, kuskade runt i turkiet och Europa i nästan tre månader, i en fallfärdig husvagn. Min yngsta bror var 6 månader vid avresan och den andra nästan två år jag och syrran gick i mellanstadiet. Vi tog oss ur jugoslavien med ett hårsmå innan gränsen stängdes pga kriget...
Därför blir jag lite lätt förvånad över folk som postar trådar som "vi ska åka tåg/bil i tre timmar med småbarn HUR ska det gå... Jag har altlid trott att man bara lastar in ungarna och åker dit man ska utan krux. Tror visserligen inte att min pappa hade stannat om vi ens kommit för oss att protestera. Riktigt så långt som han gjorde det ska man nog inte dra det, men jag tror att lite av hemligheten kan ligga i att man anser att barn föds in i familjen och inte att familjen föds iomed barn och att allt måste cirkulera runt barnet.

Men jag är ju barnlös så jag ska nog bara hålla tyst...