Bara ett barn?

[Kimz0r]

Sv: Bara ett barn?

Varför denna magiska ålder 28?

Inte heller ställd till mig, men ändå: Jag har sagt till min make att jag ska byta min p-stav en gång till och därefter får vi börja diskutera. Den byts nu kommande januari och sitter tre år och tas således ut strax innan jag fyller 28, vilket ger honom tre år att komma över sin barnångest och inse att jag och han inte på långa vägar är som det par som har gett upphov till denna ångest.

Och nu har jag dessutom köpt en bra familjebil (ett av "målen") tack vare att jag fick fast jobb (ytterligare ett "mål"), så tre år/28 års ålder (han 30) är ju en ganska rimlig tidsram.

 

[escodobe]

Sv: Bara ett barn?

Jag är fortfarande rätt säker på att jag inte ska skaffa barn. Men det intressanta är hur min mamma har ändrat inställning nu när jag blir 30 och lillasyster är gravid.

Innan hette det "se till att ha pluggat färdigt och du har ett bra jobb innan du blir gravid" nu heter det "Det blir svårare ju äldre man blir och många ångrar att de inte skaffat barn" och "det är ju ingen katastof att plugga och ha barn"...

 

[alice]

Sv: Bara ett barn?

Innan hette det "se till att ha pluggat färdigt och du har ett bra jobb innan du blir gravid" nu heter det "Det blir svårare ju äldre man blir och många ångrar att de inte skaffat barn" och "det är ju ingen katastof att plugga och ha barn"...

Det där känner jag igen så väl!

Min mamma sa alltid: "se till att skaffa barn innan 30 för annars blir det så jobbigt sen." Nu är jag 30 utan barn och nu låter det "det är inte någon fara med att vänta till 35, men längre än så ska man nog inte vänta."

Dock verkar pappa vara mer sugen på barnbarn än mamma. Han kommer gärna med små pikar och hintar om "är det inte dags snart?". Även min sambos mamma börjar antyda om att hon nu även vill bli farmor. Inte mig emot!

Däremot har jag aldrig fått veta att jag varit "oönskad" eller hindrat mina föräldrar från att utveckla sig själva! Jag har alltid vetat att både jag och min syster är väldigt älskade och att mamma och pappa ansett att barn är livets gåva!

//Alice

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Min mor hade haft ett bättre yrke eftersom hon var chef när hon bestämde sig för att sluta jobba när jag var 3-4 år. Hon vantrivs på jobbet hon har idag men har för dåligt självförtroende för att byta.
Hon hade haft ett socialt liv och det anser jag att man blir lyckligare av.
Hon ville inte ha barn men helt plötsligt ville hon det och då blev det tre stycken och hon tröttnade för länge sen på att vara "hushållerska till två vuxna människor" (mina bröder). Och eftersom jag och hon är väldigt lika kanske det är smart att stanna vid en unge....kan ha fler hundar istället

Sen har jag och min mamma haft ett helvete så länge jag kan komma ihåg tills jag flyttade hemifrån. Min mardröm är ju att få en unge som är som mig, vilket inte är helt otroligt eftersom vi kommer vara släkt

Min sambo kommer vara minst lika mycket förälder som jag i våra ögon. Men det känns som är man mamma så är man och så har man yttersta ansvaret. Men det kanske är fel bild jag har fått. Vet så många där det är otänkbart att mamman skulle åka bort när de finns en bebis hemma.

28 får det blir för att sambon vill inte vara 30 och det vill inte jag heller. Och jag har så fruktansvärt mycket saker jag ska hinna med så jag ser inte hur det skulle kunna gå innan.

Det är ju dessa kvinnliga hormoner jag är så livrädd för. Tänk vad bra om de inte fanns (iaf i detta avseendet), då kunde jag få leva mitt liv som det ego jag är

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Erat barn kommer inte alls bli som er. Det kommer bli sig själva med er som förebilder. Redan när de ligger i magen har de åsikter om saker och ting. Alla barn ligger inte och grinar vid smågodiset på affären eller smäller smällare i grannarnas postlådor

Jag tycker mig redan se nere på öppna förskolan (0-3 år) vilka som kommer bli bynsvilddjur om sådär 10-15 år

 

[Roheryn]

Sv: Bara ett barn?

Man kan absolut ha ETT barn, lika väl som man kan ha fem.... Jag har tänkt och resonerat ganska likt dig (förutom att naturen aldrig "tog över" för min del, det var snarare maken som på något sätt lyckades övertyga mig...), och gör det väl egentligen fortfarande. Jag har ett barn, en dotter som är åtta år. Jag älskar henne, men har aldrig känt någon längtan efter fler barn, tyckte aldrig att bebistiden var särskilt kul, utan njuter av att numera ha ett lite större barn som man kan göra saker tillsammans med!

Jag är 37 år, var följaktligen 29 när min dotter föddes, och jag lever faktiskt ett liv som är ganska likt det jag hade innan jag fick barn. Har häst och hund och ett jobb som jag trivs med. Skillnaden nu är att det finns ytterligare en person i mitt liv som är väldigt viktig, och som självklart får ta tid, hon också! Och nog underlättar det att min dotter också blivit hästintresserad - mycket av vår "tillsammans-tid" har vi numera i stallet!

 

[Mitten]

Sv: Bara ett barn?

Jag säger såhär : Skaffa bara ett barn. Planera efter det och tänk så. Skulle ni ändra er senare kan ni ju ta det då. Dumt att fundera på nästa när man inte ens börjat tillverka den första än. Ensambarn (de jag pratat med, min sambo exvis) är ofta väldigt nöjda som små, och saknar egentligen syskon först när de är vuxna. Speciellt när deras föräldrar börjar bli lite gamla eller till och med går bort. Men så är det ju så, de som inte har några syskon har inget att jämföra med och de som HAR syskon vet ju inte hur det skulle vara utan .

 

[Kimz0r]

Sv: Bara ett barn?

Jag är fortfarande rätt säker på att jag inte ska skaffa barn. Men det intressanta är hur min mamma har ändrat inställning nu när jag blir 30 och lillasyster är gravid.

Innan hette det "se till att ha pluggat färdigt och du har ett bra jobb innan du blir gravid" nu heter det "Det blir svårare ju äldre man blir och många ångrar att de inte skaffat barn" och "det är ju ingen katastof att plugga och ha barn"...

Mina föräldrar har tidigare tyckts anta - och gör kanske fortfarande - att från mig kommer det inga barnbarn. Min far blev totalt överrumplad och överraskad bortom alla gränser när jag berättade att jag skulle gifta mig, för DET trodde han inte om mig, så förhoppningsvis har jag odlat myten om mig själv så väl att de tror att jag bara bjuder på en överraskning. Eller nå't. Jag försöker alltså vara lustig.

Att jag köpte en stor bil var ju bra, för då har jag ju plats med hunden tyckte far. Blivande barn var inte alls den primära orsaken till att det blev just den, men det är ju bra att den de facto rymmer sådana och dessutom har minst elva år kvar att leva, det är ännu bättre att den tanken förmodligen inte har passerat deras hjärnkontor.

Det är riktigt skönt, är det något som får mig att se rött är det barntjat. Exets familj var bra på det och jag var 16!!!! Och morsan tjatar ju inte, hon avråder bara. Pappa har redan två barnbarn och har sitt på det torra.

Jag vet att svärmor vill ha barnbarn - hon har sagt det - men hon skulle aldrig tjata. Hans föräldrar är så kloka att de inser att vissa saker angår inte dem.

 

[Roheryn]

Sv: Bara ett barn?

Livet slutar inte för man får barn, livet börjar Gud vad tråkigt och meningslöst liv jag hade innan jag fick barn fast jag gjorde en massa saker hela dagarna Sen tyckte inte jag det var speciellt kul att åka till stallt varje dag, det händer verkligen saker hela tiden när man har småbarn och jag ville i alla fall inte missa nått!

Jag tycker inte att livet varken börjar eller slutar när man får barn - det FORTSÄTTER. Personligen tyckte jag att det var underbart att få åka till stallet ett par timmar på kvällen efter en hel dag som mammaledig med "bara" en bebis och en hund som sällskap. Har nog aldrig "behövt" hästen och ridningen mer än som nybliven mamma.... Och som bonus för att jag inte gav upp ridningen när dottern var liten har vi nu ett stort gemensamt intresse, jag och min dotter!

 

[Mitten]

Sv: Bara ett barn?

Jag kan hålla med om att livet fortsätter, men det är så individuellt... som jag skrivit förut blev allt annat så lågprioriterat för mig när Elina föddes, och hästen fick stå under graviditeten för att jag hade svår foglossning, och hon har fått stå Elinas första 6 månader också. Nu börjar jag ta upp det igen, men jag var inte redo förrän nu att tänka lite på mig själv. Var för första gången ENSAM (utan sambo o barn) i stallet igår. Jag tror inte mitt liv kommer varken att se ut eller kännas som förr mer, men det är ingen uppoffring utan mer en livssyn som ändrats liksom. Och hur den ser ut vet man inte förrän ungen ploppat ut, många säger som du att hästen varit räddningen och andra tappar intresset helt. Jag svävar mittemellan, vill ha kvar hästen men Elina är eoner viktigare och jag vet inte hur mycket tid jag vill 'offra' på hästen.
Usch nu känner jag mig som en hemsk matte ... förlåt Jonna!

 

[bananabambi]

Sv: Bara ett barn?

Och som det verkar nu, kanske han t.om. är 2 barns pappa innan han fyller 25

Är du GRAVID!?

 

[cirkus]

Sv: Bara ett barn?

Jag skulle vara väldigt stressad om jag var tvungen att planera såsom du vill göra.
Vad gör du om du inte KAN blil gravid utan det låter vänta på sig tills du är 30 är det kört då ?

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Är du GRAVID!?

Nej inte än Jag ska sälja hästen först. Men det blir garanterat en unge till innan vi fyller 25 år (Vi blir båda 23 i nov resp. dec)

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Jag svävar mittemellan, vill ha kvar hästen men Elina är eoner viktigare och jag vet inte hur mycket tid jag vill 'offra' på hästen.
Usch nu känner jag mig som en hemsk matte ... förlåt Jonna!

Sådär känner jag också, därför har jag bestämt mig för att sälja min häst. Jag har en massa kamrater med hästar runt om kring mig som jag kommer få rida och pyssla med hur mycket jag vill när jag vill.
Alla dagar är det inte kul att åka till stallet.

 

[Destiny_D]

Sv: Bara ett barn?

Tack för bra svar!
Jag är tyvärr en sån person som vill ha allt planerat. Så ska jag ha två barn så vill jag ha det bestämt och vill jag vara 28 när jag får barn så ska jag vara 28. Sen kan givetvis saker hända men jag kan inte ta livet som det kommer, då blir jag väldigt stressad.

När det gäller barnalstrande så MÅSTE du ta livet som det kommer, oavsett om du blir stressad eller inte. Jag hade bestämt att jag minsann skulle ha fått mitt första barn innan jag fyllde 30, och nu närmar det sig med stormsteg (några månader kvar). Jag har haft 2 missfall det senaste året, och är nu inne på min tredje graviditet. Oavsett om detta går vägen eller inte så kommer jag inte att få nåt barn innan jag fyller 30. Bara att gilla läget, så släpp genast tanken på att ha allt spikat och planerat...

Blir faktiskt lite irriterad på dom som är så naiva att dom tror att man kan planera allt här i världen...

// Destiny_D

 

[Sol]

Sv: Bara ett barn?

28 får det blir för att sambon vill inte vara 30 och det vill inte jag heller. Och jag har så fruktansvärt mycket saker jag ska hinna med så jag ser inte hur det skulle kunna gå innan.

Men gravid blir man inte på kommando. Om ni tänkt få barnet när du är 28 år, när har ni tänkt börja försöka bli gravida då? Det kan ta många år för en del och vissa blir aldrig gravida. Just denna bit av livet går inte att planera, inte särskilt väl iaf.

Är det inte, som redan nämnt, bättre att ni sätter er ner och skriver ner vad ni absolut vill åstadkomma/göra innan ni sätter ett barn till världen?

 

[Luna10]

Sv: Bara ett barn?

Var för första gången ENSAM (utan sambo o barn) i stallet igår.

Oj.....
Jag har varit ute i stallet en sväng varje dag sen vi kom hem från BB för en vecka sen. Visserligen bara ca 1/2 timme för att fixa kraftfoder och så. Ser inga som helst problem med att lämna sonen med sambon den stunden, bara sonen är nyammad och nöjd? Sonen är 10 dagar gammal idag.

Imorgon ska jag försöka börja ta itu med de två lermonstren, ingen har ryktat dom på 2 veckor typ. Men dom går på stort bete dagtid och rör sig en del själva så jag tror inte de lider direkt. Så då blir det lite längre tid, ca 1 timme i stallet.

Men jag har ju hästarna hemma, är ju säkert värre om man har dem inhyrda och måste åka bort.

 

[Invinciblestables]

Sv: Bara ett barn?

Jag är bara 22 år och har alltid varit helt emot att skaffa barn men naturen bryr sig inte om vad jag tycker utan det verkar som jag (och min underbara sambo) kommer skaffa barn. Jag siktar på att vara 28 men vi får väl se.
Nu till själva frågan! Räcker det att skaffa ett barn? Det låter som en jättekonstig fråga "som bara jag vet svaret på", men väldigt få har ju faktiskt bara ett barn (när de är klara med barnafödandet). Jag har två syskon som jag fortfarande inte ser någon nytta med (de är 16 & 20) medan många kompisar har jättekul med sina syskon. Är man en taskig förälder om man bara skaffar ett barn? Eller är det lite så att har man aldrig upplevt syskon så spelar det inte så stor roll?
Jag känner nämligen att jag har ett liv att leva, jag vill jobba och ha tid med både hund och häst, och då finns det nog bara tid med ett barn. Jag är dessutom lite snål och vill lägga mina pengar "på mig".
Nu kommer ni säga att allt detta kommer ändras och bla bla bla, men jag vill inte att det skall ändras. Jag har sett så många, bla min mamma, som offrat stor del av sitt vuxna liv på sina barn. Jag är tacksam att min mamma gjort det men hon hade varit en lyckligare människa om hon hade haft ett eget liv oxå.
Gud vad långt det blev!

När jag läser ditt inlägg så känner jag spontant, låt bli! Du ser det som att man offrar stor del av sitt vuxna liv på barnen!? Ja, då ska man nog tänka till lite tycker jag.

Bara för att man har mer än ett barn eller barn överhuvudtaget så innebär det ju inte att man fjättras vid väggen, sedan har man väl en pappa!? Barnen ingår ju i det egna livet och behöver ju inte hållas separata från hund och häst på något vis. Sedan behöver man ju tid med det egna jaget, men som sagt man är ju två.

Och visst är det bra med lite framförhållning, men att vara allför detaljerad i sitt planerande tar ju lite udden av det roliga. Ta det lite som det kommer och njut istället.

Kicki

 

[Invinciblestables]

Sv: Bara ett barn?

Min mor hade haft ett bättre yrke eftersom hon var chef när hon bestämde sig för att sluta jobba när jag var 3-4 år. Hon vantrivs på jobbet hon har idag men har för dåligt självförtroende för att byta.
Hon hade haft ett socialt liv och det anser jag att man blir lyckligare av.
Hon ville inte ha barn men helt plötsligt ville hon det och då blev det tre stycken och hon tröttnade för länge sen på att vara "hushållerska till två vuxna människor" (mina bröder). Och eftersom jag och hon är väldigt lika kanske det är smart att stanna vid en unge....kan ha fler hundar istället

Sen har jag och min mamma haft ett helvete så länge jag kan komma ihåg tills jag flyttade hemifrån. Min mardröm är ju att få en unge som är som mig, vilket inte är helt otroligt eftersom vi kommer vara släkt



Det är ju dessa kvinnliga hormoner jag är så livrädd för. Tänk vad bra om de inte fanns (iaf i detta avseendet), då kunde jag få leva mitt liv som det ego jag är

Att vara hushållerska till två vuxna/halvvxuna är ju inte obligatoriskt, meningen är ju att barn ska lära sig att klara saker på egen hand i hemmet.

Du kan ju inte sätta din mamma som generell förebild, nog har man ett socialt liv även om man har flera barn, det valet gör man ju själv.

Och återigen så blir jag rätt övertygad om när jag läser dina inlägg att du bör tänka lite extra på det här.

Kicki

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Men jag har ju hästarna hemma, är ju säkert värre om man har dem inhyrda och måste åka bort.

Jag är faktiskt 99% säker att jag fixat att ha hästen om jag haft henne på hemma plan, att kunna gå till stallet 500 vändor om dagen om det behövdes för att mocka och fixa klart allting för att sen kunna rida när pappan är hemma med barnet.

Jag ammade i sadelkammaren, men sen blev Rasmus så pass stor att han inte ville sova på dagen och då kunde jag inte rida. Sen beror det väl på vad man har för häst, min trivdes inte med det livet medans en annan häst i stallet funkade de jätte bra att bara strosa i hagen.