Sv: Avelsföreningen för svenska varmblodiga ridhästen?
*KL*
Några allmänna kommentarer:
Angående dåliga ridskolehästar:
Även om en ridskola kan köpa riktigt bra hästar, så är inte det tillräckligt.
* Det måste finnas duktiga och rutinerade ridlärare som kan ge utbilda ryttarna rätt, och har en röd tråd i vad som krävs för att bli en bra ryttare och vad ryttarna först måste klara, innan de går vidare till nästa steg (de måste lära sig balans före inverkan t ex).
* Det måste finnas tid och utrymme för tillridnig av hästarna, och ridlärarna måste vara såpass duktiga ryttare att de kan rida igenom och korrigera hästarna emellanåt. Framför allt uppmärksamgöra dem på de grundläggande hjälperna och låta dem arbeta i rätt form. Och även ridlärarna måste ges möjlighet till egen vidareutbildning och regelbunden träning för instruktör.
Om inte det här uppfylls, så är det lätt att "förstöra" vilken häst som helst inom ett halvår och göra den till ett "ök", oavsett hur bra den är från början. Ärligt talat så finns det en hel del ridskolor som inte uppfyller de här kraven, och de har vanligtvis heller inte någon större summa pengar att köpa hästar för. Men de ridskolorna kan vi bortse från i den här diskussionen. Vem vill sälja sin häst till en sådan ridskola (förutom hästhandlare)?
Det finns seriösa ridskolor som vill ha bra hästar, lämpade för lektionsverksamhet, men har svårighet att hitta sådana.
Som jag har skrivit innan, så är inte en bra lektionshäst detsamma som en bra hopphäst eller en bra dressyrhäst. En lektionshäst, speciellt för nybörjare, måste vara mer tolerant, annars är det risk att farliga situationer uppstår.
Angående prisets betydelse
Siktar man på att tävla framgångsrikt i hoppning eller dressyr på Medelsvår nivå eller högre, så är ett svenskt halvblod (eller någon annan europeisk sporthästtyp) det självklara alternativet. Det finns få individer av andra raser som har samma förutsättningar. Och man är beredd att betala ett högre pris, för att kunna köpa en häst av högre kvalitet, med bättre förutsättningar för den grenen man satsar på. Ju högre kvalitet, ju mer är man beredd att betala (upp till gränsen för vad man har råd med förstås).
Om man vill ha en häst som går att rida ut i skogen på och kanske tävla upp till LA-Msv dressyr och LB-LA hoppning, så duger de flesta hästar som är korrekt byggda, sunda, har rena gångarter, normal hoppförmåga och ett trevligt temperament.
Hur ska man kunna motivera dessa ryttare att betala 100-150.000 för ett halvblod, när de lika gärna kan köpa en trevlig welsh cob, nordsvensk, ponnykorsning, import etc för under 60.000?
Detsamma gäller ridskolor, som dessutom inte har ekonomisk möjlighet att köpa in lektionshästar för 100.000 kr/styck. (Även om det egentligen är mycket högre krav på en bra lektionshäst än på en bra fritidshäst, se mitt tidigare inlägg.)
Förut kunde man utan större besvär sälja medelmåttiga halvblod till fritidsryttare och ridskolor, det kan man nog inte i samma utsträckning i dag. Åtminstone inte utan att gå ned ordentligt i pris. Och då blir ju uppfödningen en ren förlustaffär, eftersom betäckningsavgifterna är så höga.
Det man som halvblodsuppfödare lever på, är väl alla de ryttare som vill ha en häst att "skryta med", eller överskattar sin egen ridförmåga högst väsentligt (vilket i och för sig är ganska vanligt) och tror att de behöver en betydligt mer prestationsinriktad häst än vad de egentligen gör, och köper en stor lovande yngre häst, som de inte riktigt klarar av att rida rätt, och därför så småningom får diverse hält- eller ryggproblem, blir utdömd, och så måste ryttaren köpa ett nytt lovande ämne (med försäkringbolagets hjälp)...
(När ryttare egentligen först borde ta lektioner i sitsövning på longerlina och sedan lägga pengarna en äldre välutbildad häst med lagom mankhöjd och "lagom" prestationsförmåga. Det är kanske inte helt konstigt att försäkringsbolagen höjt premierna rejält, eller t o m satt en begränsning för hur mycket hältutredningar och hältbehandlingar får kosta)
Angående utvecklingen av det svenska halvblodet
I Sverige har vi en tradition av att "samhället" eller vissa utvalda personer, "bestämmer" vad som är bra, och utifrån det ger direktiv till hur det svenska folket ska göra eller uppföra sig (t ex Socialstyrelsens rekommendation om att man ska äta 6-8 skivor bröd om dagen). Problemet är att rekommendationerna inte alltid är opartiska, och inte heller alltid vad som passar den enskilda individen bäst.
Det här gäller också hästaveln. Staten införde hingstbesiktningstvånget som ett led i att förbättra hästbeståndet, och det var naturligtvis en bra tanke. Aveln skulle struktureras och inriktas på ett mål.
Men målet kom att ändras över åren. Från början var det svenska halvblodet en allround häst, där aveln kom att inriktas på att uppfylla statens behov av arméhästar. Men armén minskade i storlek, likaså hästantalet.
Då kom idén att halvblodet skulle konkurrera med kallbloden som arbetshäst, och en mängd stora och grova hingstar importerades till Sverige. Försöket avbröts när motoriseringen kom igång på allvar och traktorn började bli var mans egendom.
Ungefär samtidigt började regementena avhästas på allvar, och hästuppfödarna blev oroliga för hur de skulle kunna få avsättning för sina uppfödningar - ridning var ju inget gemene man sysslade med.
Då fattades beslut att man skulle satsa på att göra ridningen till folksport, de lantliga ryttarföreningarna startades upp, ridskolor blev allt vanligare och Ridfrämjandet bildades. Allt med stöd från staten.
Så småningom började tävlingsinriktningen göra sig gällande, ridningen blev en hästSPORT och både antalet tävlingar och tävlingsryttare växte explosionsartat. Staten tog så småningom sin hand från hästaveln. Avelsförbundet kom fram till att de svenska hästarna inte var tillräckligt konkurrenskraftiga gentemot Irlands- och Tysklandsimporter, och en storsatsning på att förbättra prestationsegenskaperna började, med bl a hårdare bruksprov och återigen en stor import av hingstar.
Sedan dess har utvecklingen mot prestationshästar fortsatt, både i Europa och i Sverige.
Avelsinriktningen i Sverige har gått från att vara en allroundhäst, som har kunnat användas som tävlingshäst i dressyr, hoppning, fälttävlan och körning samt även varit lämplig som fritids- och lektionshäst. Till att bli en elitinriktad dressyr- respektive hopphäst, där hingstarna i stort sett specialgodkänns för respektive gren.
Det är väl bra? Eller?
Jovisst är det bra! Det är jättebra för alla tävlingsryttare inom hoppning och dressyr, som letar lämpliga tävlingshästar i Sverige (och har kunskapen att utbilda dem själv, eller har råd att lämna bort dem för utbildning).
Och det är jättebra för de uppfödare som satsar på elitavel och har tillräckligt med pengar för att köpa riktigt bra avelsmaterial utifrån, och dessutom kontakter så att de kan få sålt hästarna eller placerat ut dem till rätt ryttare.
Men behöver man kasta ut barnet med badvattnet? Kan man inte behålla en viss avelsbredd, med differentierade priser, så att uppfödarna själva kan välja vad de vill avla på? Om de nu vill satsa på fälttävlan, körning, lektions- eller fritidshästar. Där det fortfarande är obligatoriskt med bruksprov, men en kortare och billigare variant? Där storlek och ädelhet på häst kan få variera lite mer? Där allroundtalangerna med bra exteriör kan bli godkända även om de inte är specialtalang i någon gren?
Sedan kan man ha en elitstambok inom rasen för hoppning respektive dressyr, där det är högre krav både på prestationsinriktad härstamning och egna prestationer.
Och redovisa hingstarna och (deras avkommors) egenskaper mer detaljerat, så att man lättare kan välja den hingst som passar stoet bäst.
På det sättet kan man tillgodose fler önskemål, i stället för att riskera att det svenska halvblodet enbart blir en elithäst för de med stor plånbok, medan "vanligt folk" går över till andra raser, eller lägger ner ridningen ö h t.
Min egen syn på det hela
Jag är själv inte någon fritidsryttare, utan ganska tävlingsinriktad och vill ha bra prestationshästar. Men jag har fått lära mig den hårda vägen att alltför välutbildade hästar med alltför bra prestationsförmåga inte är det lättaste för folk att lära sig rida på. Det ska vara hästar som är lämpliga på den nivån eleven befinner sig.
Instruerar men eleverna enskilt, så kan de öva både sits och balans och inverkan på longerlina i början, och då kan man ha en lite annan typ av hästar än om 10 nybörjare ska lära sig rida samtidigt i grupp.
Tyvärr är det också så att alla elever inte alltid är så instresserade av att verkligen lära sig att rida ordentligt, från grunden. Utan en del ser det mer som en timmas motion en gång i veckan; på ett kanske lite roligare sätt än att gå till Friskis och Svettis. Men även dessa elever måste läras att rida på ett sätt som är "hästvänligt".
I förlängningen, om vi ska kunna ha "bra" ryttare och "bra" hästar i Sverige, så är det lika viktigt med:
- ryttarnas grundutbildning (som de ofta får på ridskolorna),
- att ryttarna får rida lämpliga hästar (så att de utvecklas),
- och att de känner sig lika välkomna på tävlingar, unghästbedömningar och andra evenemang (oavsett om de har en dyr, fin häst eller ej)
som att vi har bra prestationshästar.
För annars så kommer vi att tappa bort de lovande ryttarna redan innan de är mogna för (eller kan finansiera) att rida de bästa prestationshästarna. Och vi kommer också att tappa bort de goda ryttare som kanske inte är så tävlingsinriktade, men har talang och tålamod nog att utbilda våra fina hästar.