Att vara en introvert person

[Aviello]

Åh, så många kloka och insiktsfulla svar!
Jag letar inte efter en lösning på något, mer få höra att jag inte är ensam om att tänka så här, få den här sociala paniken emellanåt.

Jag älskar mina nya vänner och jag vill inte vara utan dem, jag måste bara få pausa och landa emellanåt

 

[Migo]

Jag behöver ungefär en veckas paus för varje halvdag jag umgås med folk

 

[TheRedLightning]

Det jag undrar är, hur fixar du, som introvert för mycket kontakt?

Jag måste få lov att va för mig själv en stund för att ladda om batterierna.

Ett tydligt exempel kan vara när ja kommer hem från jobbet och är helt slut efter att ha varit extremt social mot alla kunder/kollegor under dagen.

Jag var mer introvert innan, nu är jag tydligen mer introvert extrovert, men jag känner fortfarande behovet att få vara för mig själv och ladda om batterierna eller vad man ska skriva.

 

[Scata]

Jag behöver ungefär en veckas paus för varje halvdag jag umgås med folk

Ungefär samma här

 

[Moonshadow]

Jag är introvert och blir ganska utmattad av för mycket social kontakt. Jag är iväg på utbildningar, föreläsningar och meetings en hel del med jobbet och bara under perioden september till november 2018 var jag bortrest fyra gånger med mellan en och fyra nätter på hotell per resa. Oerhört tufft för mig som behöver mina inrutade rutiner ffa på kvällarna efter arbetstid. På dagarna går det bra, men när dagens aktiviteter är slut vid 16-17 snåret så vill ju de flesta andra deltagarna gå ut och göra saker, sen ska det ätas gemensam middag på kvällen och sen är det ännu mer umgänge fram till småtimmarna. Under vissa av dessa resorna händer det att jag tom skiter i att äta med de andra på kvällen och går och lägger mig hungrig för att jag helt enkelt inte orkar mer. När aktiviteterna är slut för dagen vill jag bara låsa in mig på hotellrummet och inte komma ut igen förrän till frukost dagen efter. Folk tycker såklart jag är tråkig, lillgammal och osocial, men jag orkar inte hålla igång socialt i hur många timmar som helst. I början av oktober åkte vi en stor grupp till Berlin, fyra nätter på hotell där man delade rum med minst en annan person, vi var tre personer i vårt hotellrum, i fyra nätter. Jag trodde jag skulle få frispel efter halva tiden och när jag kom hem var jag så färdig att jag knappt visste vad jag hette. Fem fulla dagar utan en enda sekund av att få vara ifred utom när man satt på toaletten eller duschade.
.

Vilken mardröm! Dela rum och så många dagar med gemensamma aktiviteter.

Jag har också ett jobb med mycket interaktion med många människor, ofta nya bekantskaper i stora sällskap. Förutom att jag är introvert så är jag lätt hörselskadad, vilket gör min hjärna fullständigt utmattad efter hela dagar i rum utan den minsta akustikanpassning och många människor.

Jag har kommit fram till att jag är den jag är. Jag är 53 år, och detta blir bara värre med åren.
Anledningen att jag klarar av jobbsituationen så förhållandevis bra som jag gör är att jag brinner för det jag gör. Och jag bryr mig inte om vad folk tycker om att jag inte hänger med på kvällsaktiviteter. Det accepteras ändå, de har inget val :-P

När jag är ledig har jag ett minimum med umgänge, förutom min man. Han är likadan som jag och accepterar (läs uppskattar) vårt förhållandevis ensamma liv. Utan människoledig fritid hade jag gått under.

 

[honung]

Jag har alltid varit en introvert person, men alltid haft arbeten som handlar om att arbeta med människor eller service till människor. Det är lite som fire and ice. Jag känner att jag lägger oerhört mycket energi på att göra ett bra arbete, och jag gör det förbannat bra, men det krävs stor mängd återhämtning som jag då alltså gör när jag introvertar. Den sociala press som vi nu lever i där vi alltid ska vara tillgängliga är en förbannelse i min värld. Jag skulle vilja ha en röd banner på mitt användarnamn som säger "not available" på de kontaktvägar jag har så att ingen sitter och väntar på att jag ska svara. Chilla liksom, jag har nog med mig själv just nu! Jag är väldigt anti-sociala medier där folk använder instagram eller liknande för att posta selfies eller maten de äter eller som politiska slagträn - jag får panik när jag ser sånt, eller kanske bara den sociala förväntan på respons ger mig panik. Jag klickar gilla på bilder jag gillar, jag vill inte ha någon annan interaktion i eller om andras liv, punkt slut.

Jag har ett ganska utspritt socialt liv, med folk som inte är kopplade till varandra så att säga - det underlättar när man är introvert. De flesta vet att jag jobbar udda tider och mycket och ingen ifrågasätter om jag "går under jorden" ett par dagar då och då - de förutsätter att jag är under täcket vilket ju också ofta är fallet. Jag har ett jobb där jag behöver återhämtning både före och efter arbetspass och det är - efter många år med dessa arbetstider - socialt accepterat av de allra flesta, dock långt ifrån av alla. Min egen familj har visat sig vara den mest intoleranta...
Jag har en väldigt speciell vän som är min livlina 24/7, och jag är densamma för den vännen. Vi är båda lika introverta och lika sociala OCH antisociala, vi är extremt öppna och nära i relationen, där har ingen av oss någon flyktväg utan istället ser vi varandra som någon man flyr till. Där är jag hemma liksom.

 

[avslutat medlemskap]

Ungefär samma här

Har du hämtat dig helt efter träffen förr-förra sommaren när du träffade mig eller fick du men för livet?

 

[Scata]

Har du hämtat dig helt efter träffen förr-förra sommaren när du träffade mig eller fick du men för livet?

Hahaha, inga men här inte (som inte redan fanns... ) - att fika med en likasinnad gör bara livet trevligare
Och vad jag sett här på forumet så verkar du ha överlevt också

 

[Hoarfrost]

Jag känner ofta att jag bara vill explodera på folk när det blir för mycket för mig. Vill bara vråla i ansiktet på vänner och familj att de ska fan låta mig vara och lämna mig ifred när det blivit för mycket. Jag har dock lyckats besinna mig hittills

Får jag inte vara i fred när jag har tagit ut mig socialt blir hela jag spänd som en fiolsträng och arg/ledsen i omgångar. Brukar sluta med att jag ljuger om att jag fått migrän eller något annat som innebär att folk fattar att de ska lämna mig i fred.

Jobbar i en social position och äter ofta lunch själv vilket kollegorna tycker är mycket märkligt, och det händer att jag går ifrån och låser in mig i jobbets diverse elnischer I en av dem har jag ställt en stol att sitta på, kan sitta där någon kvart och andas ut. Ingen vet var jag är och ingen kommer åt mig, det är hur skönt som helst.

Jag har väl hittat sätt att hantera det. Det hade dock varit skönt om det var mer socialt accepterat att bara säga "nej, jag orkar inte socialisera mer nu". Det funkar ju med de närmsta men inte direkt på jobbet.

Har även märkt att det finns ett fåtal personer jag kan vara ensam med, som det känns okej med att de är i samma rum när jag vill vara i fred. Oftast är det personer där jag känner att vi är på samma våglängd energimässigt (oj, vad flummigt det lät) och sådana personer jag känner att det är okej att jag bara är tyst och de är tysta och man kan sitta ensamma i sina respektive bubblor. När interaktion krävs, typ att den andra personen är hungrig och vill fråga om vi ska fixa mat, får det inte heller kännas tvingat att svara eller att svara med osanningar. Typ om personen frågar vill jag att det är okej att jag bara sitter tyst och inte svarar, och att personen då tar hand om sina egna bekymmer och inte stör mer, plus att det skall kännas att personen är okej med icke interaktionen. Jag vill även kunna säga nej du får fixa din egen mat, utan att känna mig minsta tvingad att behöva förklara varför.

 

[avslutat medlemskap]

Hahaha, inga men här inte (som inte redan fanns... ) - att fika med en likasinnad gör bara livet trevligare
Och vad jag sett här på forumet så verkar du ha överlevt också

Jadå jag överlevde jag med och tyckte vi hade jättetrevligt på träffen.

 

[the_connemara]

Jag har väl hittat sätt att hantera det. Det hade dock varit skönt om det var mer socialt accepterat att bara säga "nej, jag orkar inte socialisera mer nu". Det funkar ju med de närmsta men inte direkt på jobbet.

En av mina vänner sa en gång "Varför är det alltid jag som är otrevlig som vill vara ifred? Varför är inte motsatsen otrevligt någon gång?"

Tycker jag pekar på problemet väldigt tydligt.

 

[Sel]

En av mina vänner sa en gång "Varför är det alltid jag som är otrevlig som vill vara ifred? Varför är inte motsatsen otrevligt någon gång?"

Tycker jag pekar på problemet väldigt tydligt.

Oj så spot on!

 

[avslutat medlemskap]

Jag känner ofta att jag bara vill explodera på folk när det blir för mycket för mig. Vill bara vråla i ansiktet på vänner och familj att de ska fan låta mig vara och lämna mig ifred när det blivit för mycket. Jag har dock lyckats besinna mig hittills

Får jag inte vara i fred när jag har tagit ut mig socialt blir hela jag spänd som en fiolsträng och arg/ledsen i omgångar. Brukar sluta med att jag ljuger om att jag fått migrän eller något annat som innebär att folk fattar att de ska lämna mig i fred.

Jobbar i en social position och äter ofta lunch själv vilket kollegorna tycker är mycket märkligt, och det händer att jag går ifrån och låser in mig i jobbets diverse elnischer I en av dem har jag ställt en stol att sitta på, kan sitta där någon kvart och andas ut. Ingen vet var jag är och ingen kommer åt mig, det är hur skönt som helst.

Jag har väl hittat sätt att hantera det. Det hade dock varit skönt om det var mer socialt accepterat att bara säga "nej, jag orkar inte socialisera mer nu". Det funkar ju med de närmsta men inte direkt på jobbet.

Har även märkt att det finns ett fåtal personer jag kan vara ensam med, som det känns okej med att de är i samma rum när jag vill vara i fred. Oftast är det personer där jag känner att vi är på samma våglängd energimässigt (oj, vad flummigt det lät) och sådana personer jag känner att det är okej att jag bara är tyst och de är tysta och man kan sitta ensamma i sina respektive bubblor. När interaktion krävs, typ att den andra personen är hungrig och vill fråga om vi ska fixa mat, får det inte heller kännas tvingat att svara eller att svara med osanningar. Typ om personen frågar vill jag att det är okej att jag bara sitter tyst och inte svarar, och att personen då tar hand om sina egna bekymmer och inte stör mer, plus att det skall kännas att personen är okej med icke interaktionen. Jag vill även kunna säga nej du får fixa din egen mat, utan att känna mig minsta tvingad att behöva förklara varför.

Jag känner så väl igen mig, jag har aldrig riktigt fixat det där med att verbalt interagera och hålla låda när jag ska göra nånting, däremot kan jag mycket väl samarbeta med människor som är på samma våglängd, vi behöver aldrig säga ett ord utan allt bara flyter och många tycker det är jättekonstigt och frågan har kommit om vi är stumma?

Jag har en kompis som har ett litet företag, där jobbar en lätt utvecklingsstörd kille ibland och då håller jag mig därifrån. Ska jag hjälpa kompisen med något så måste den andra killen vara väck för han håller låda hela-j*vla-tiden så efter en kvart är jag helt väck i huvudet och då åker jag igen för jag vill inte dampa ihop och be killen hålla käft och fara och flyga, han kan ju inte hjälpa att han är som han är.

Jobba helt ensam långa tider fixar jag hur lätt som helst och musik från nån webbkanal står alltid på för jag älskar musik och då behöver jag inte interagera med nån. Jag fick frågan efter att ha jobbat helt ensam nere i ett berg någonstans i Sverige i en och en halv vecka utan att ha varit uppe vid ytan hur jag klarade det och jag svarade att det var rena semestern, då sa han som frågade "du är ju för f*n inte riktig nånstans".

 

[Annwa]

Vilken bra tråd !
Är inte själv introvert men gift med en introvert person. Har aldrig fattat det här med att han verkar nöja sig med mitt sällskap och ett fåtal kontakter med barndomsvänner som han kanske träffar någon gång om året. Tjatar och tjatar på att han ska skaffa sig ett eget umgängemen det ska jag sluta med nu.
Han är inte skygg men verkar trivas bäst med umgänge i form av mina vänner då han kan vara med och fika men inte behöver sitta kvar och vara social längre än han orkar me.

 

[cherie]

För mig är lösningen att inte ha så mycket bokat. Jag kan träffa människor ganska ofta, så länge det inte är planerat aktiviteter varje dag. Dvs, jag tycker om när saker sker spontant eller halvspontant. Jag har många vänner där man kan säga typ ”jamen vi kan väl höras i helgen för en fika/promenad” eller att man snackar på jobbet och säger ”vi kanske kan ta en glass på vägen hem eller tråna ikväll”. Det tycker jag är jätteskönt och då kan man bestämma hur man känner sig just den dagen. Jag får klaustrofobikänslor av att ha sociala planer varje dag och känner då starka behov av att få vila emellan, men om jag spontan-umgås med vänner lika ofta så blir inte vilabehovet lika starkt.

 

[sassiball]

Jag har mitt sociala liv dels på jobbet (men där kommer man inte någon särskilt nära på det viset, det är kafferasten man pratar lite allmänt) men man ser andra människor i alla fall och säger god morgon och hejdå.
Jag arbetade som djurskötare tidigare, och på sista arbetsplatsen arbetade jag som ensamskötare det sista året, vilket innebar att jag ibland inte träffade någon människa alls på hela dagen. Inte ens på rasten och det blev för lite socialt liv för mig, som inte heller umgås med någon på fritiden (förutom familjen förstås, man och barn).

Vi bjuder i princip aldrig hem någon, det kan vara svärföräldrarna och även min pappa, de tre går bra att bjuda hem på barnens födelsedagar för de har vett att gå hem efter en timme. Då är också mitt tålamod slut med att umgås och sitta stilla. Jag brukar börja diska annars så förstår de vinken.

För några år sedan bjöd jag hem min syster och hennes familj på min födelsedag. De stannade i timmar, och jag trodde aldrig de skulle ge sig av. Skitjobbigt! Har inte bjudit hem dem sedan dess.

Mina vänner och bekanta vet hur jag är och bjuder i princip aldrig hem mig. De flesta har jag ytlig kontakt med via Facebook o sociala medier och det är precis lagom för mig. Så det är väl släkten då som man umgås lite med ibland, mest svärföräldrarna som man kanske kör inom eller att jag ringer och pratar med min pappa någon gång i veckan, för att kolla läget. Min ena syster och jag hörs flera gånger under dagen via Messenger, jag tycker vi har en fin kontakt där, men att ses IRL blir lite jobbigt tycker jag.

Till TS, kan du inte bara föreslå att ni hörs på Messenger? då kan man ju svara när man vill, i den mån man orkar.

 

[Elektronen]

Med kompisar har jag nog inte tyckt att det varit något problem, jag är introvert men behöver ändå ett umgänge för att må bra och inte känna mig ensam. Dock kan min introverta sida kicka in om jag blivit bjuden till något med många okända människor, typ en fest. Det är stor risk att jag ställer in, dels för att jag kan tycka att såna sammanhang blir jobbiga efter ett tag och att jag inte är så intresserad av att kallprata med människor jag inte känner.

Det var svårare med min exsambo som är betydligt mera extrovert än mig, han hade väldigt svårt att förstå att jag bara behövde vara ifred ibland och att jag inte orkade med mer mänsklig kontakt just för stunden...

 

[Elektronen]

För mig är lösningen att inte ha så mycket bokat. Jag kan träffa människor ganska ofta, så länge det inte är planerat aktiviteter varje dag. Dvs, jag tycker om när saker sker spontant eller halvspontant. Jag har många vänner där man kan säga typ ”jamen vi kan väl höras i helgen för en fika/promenad” eller att man snackar på jobbet och säger ”vi kanske kan ta en glass på vägen hem eller tråna ikväll”. Det tycker jag är jätteskönt och då kan man bestämma hur man känner sig just den dagen. Jag får klaustrofobikänslor av att ha sociala planer varje dag och känner då starka behov av att få vila emellan, men om jag spontan-umgås med vänner lika ofta så blir inte vilabehovet lika starkt.

Jag gillar egentligen också det mer, att kunna göra något lite mera spontant. Men många av mina kompisar är väldigt upptagna/bra på att boka in saker, så måste nästan boka in saker 1 vecka eller minst några dagar innan.

 

[Frokennordberg]

Det är ju tyvärr en vanlig missuppfattning att introvert är samma sak som att vara osocial, vilket inte stämmer riktigt. Däremot kostar det oftast mer energi för en introvert personlighet att delta i sociala sammankomster, jämfört med en extrovert personlighet.

Svarar när jag har tid/lust/ork - och förutsätter att andra gör likadant när det kommer till privat kommunikation (skulle det vara något viktigt så svarar jag såklart direkt). Samma sak med inbjudningar, tackar ja till det jag vill och nej till det jag inte vill, oavsett om det beror på att jag redan är upptagen, ointresse eller ingen social ork - så som jag både antar och förutsätter att folk gör mest, i allmänhet

Vid jobbsammankomster, tex konferens med övernattning, så säger jag bara att jag inte orkar umgås mer för kvällen och är öppen med att det tar energi från mig även om jag uppskattar det vi gör.

För min egen skull har jag till 99% ljudet avstängt på telefonen och har väldigt få notiser påslagna. När jag behöver vara helt i min egen bubbla och återhämta mig finns inga notiser på alls, inte ens notissymbol vid apparna.

 

[Lager]

Åh, så många kloka och insiktsfulla svar!
Jag letar inte efter en lösning på något, mer få höra att jag inte är ensam om att tänka så här, få den här sociala paniken emellanåt.

Jag älskar mina nya vänner och jag vill inte vara utan dem, jag måste bara få pausa och landa emellanåt

Men säg nej bara? På ett trevligt och vänligt sätt. Säg att du behöver egentid. Eller skyll på nåt om det känns bättre. Bara för att folk tar kontakt måste man inte omedelbart göra som de vill.

Jag känner igen mig i det @honung skriver... har ett väldigt socialt och relationellt jobb vilket gör att jag är klart osocial när jag är ledig. Fyller liksom den kvoten på jobbet. Så jag tar mig den ensamtid jag behöver för att må bra.