Att ta hand om sina föräldrar (utbruten från Ni som valt bort barn/inte vill skaffa)

[Umbria]

Ett visst omhändertagande sker ju ändå. Det är ju ofta barnen till äldre föräldrar hjälps åt att fixa med renoveringar, handla mat, trädgårdsskötsel, skjuts, ser till att man får komma ut, etc etc.

Jag ser att det handlar om definitioner här. Jag definierar "ta hand om sina föräldrar" mer som personlig omvårdnad. Det du beskriver ser jag mer som att hjälpa till med praktiska bestyr.

 

[Asko]

Jag fortsätter...
det verkar vara olika kommun för kommun. Min farmor fick all hjälp hon önskade, helt utan problem och snabbt insatt. Visst, någon behövde ringa ett samtal till biståndsbedömaren, men det var inget tjat, inget gnat. I stället erbjudande från BiB om "behöver ni inte mer hjälp?" "vill du ha hjälp med XXX också?"
I den kommun där jag bor, går det inte särskilt smidigt tillväga utan det verkar behövas viss övertalning av kommunen.

Problemet för oss, om jag minns rätt det var ett antal år sedan mormor dog, så var det att mormor behövde typ nästan hela tiden någon hos sig då hon blev så lätt ängslig. Det hjälpte inte att folk kom och gjorde saker åt henne, hon behövde någon där som såg efter henne. Och visst de erbjöd hjälp men de kunde ju givetvis inte stanna hela tiden. Och det var svårt att få plats på ett ålderdomshem, det var det som var problemet.
Och hon bodde på typ Östermalm i Stockholm

Plus ringa till biståndshandläggaren ... vem gör det? Om det inte finns något barn, gör den äldre det själv? Verkligen? De flesta äldre är förbannat envisa har jag fått lära mig Eller för förvirriga för det Det händer ju när de behöver hjälpen, inser man verkligen det själv då?

 

[kryddelydd]

Problemet för oss, om jag minns rätt det var ett antal år sedan mormor dog, så var det att mormor behövde typ nästan hela tiden någon hos sig då hon blev så lätt ängslig. Det hjälpte inte att folk kom och gjorde saker åt henne, hon behövde någon där som såg efter henne. Och visst de erbjöd hjälp men de kunde ju givetvis inte stanna hela tiden. Och det var svårt att få plats på ett ålderdomshem, det var det som var problemet.
Och hon bodde på typ Östermalm i Stockholm

Plus ringa till biståndshandläggaren ... vem gör det? Om det inte finns något barn, gör den äldre det själv? Verkligen? De flesta äldre är förbannat envisa har jag fått lära mig Eller för förvirriga för det Det händer ju när de behöver hjälpen, inser man verkligen det själv då?

Som sagt, min farmors kommun var lysande. När hon inte längre orkade med sitt radhus vid 93 års ålder så höll man samma dag, en fredag eftermiddag, ett vpl-möte hemma hos henne. Samma kväll satte man inte maximal hemtjänst inklusive nattliga besök. Tre veckor senare hade hon plats på serviceboende.
Exemplariskt.
Även om jag håller med dig om att det inte är enkelt när en människa är så ängslig som du beskriver din mormor.
Min farmor gick bort här under våren, förresten.

 

[Asko]

Som sagt, min farmors kommun var lysande. När hon inte längre orkade med sitt radhus vid 93 års ålder så höll man samma dag, en fredag eftermiddag, ett vpl-möte hemma hos henne. Samma kväll satte man inte maximal hemtjänst inklusive nattliga besök. Tre veckor senare hade hon plats på serviceboende.
Exemplariskt.
Även om jag håller med dig om att det inte är enkelt när en människa är så ängslig som du beskriver din mormor.
Min farmor gick bort här under våren, förresten.

Oj! Ja det låter ju som rena drömmen, om det bara alltid gick till så..!

 

[Lena Furberg]

Jag kan nog till viss del förstå vad du syftar på, men "ta hand om föräldrarna" är det väl ganska få människor som gör i Sverige?
De flesta äldre får ju hjälp via kommunen med hemtjänst, trygghetslarm och liknande.
Under förutsättning, förstås, att de tackar ja.
Och under förutsättning, förstås, att de är kognitivt skapligt intakta.

Hjälpa till med det man kan, ja det förstås.
Men ta hand om?

Inte ta hand om i total praktisk bemärkelse, men i känslomässig bemärkelse. Min älskade mamma blev väldigt ensam när pappa gått bort och min bror och jag båda bor i andra städer - jag dessutom i andra änden av landet. Hon var ensam och ledsen och i ensamheten gick tankarna runt hos henne och alla tänkbara minbdre krämpor blev jättestora och jobbiga. Hemtjänst ville hon inte ha. Hon bodde ensam i sitt stora hus och att sälja var absolut inte tal om. Vi "barn" levde med ständig oro och ångest och känslor av otillräcklighet - och brorsan fick med mycket jämna mellanrum köra upp till henne och ta itu med någon kris. En gång ringde jag efter ambulans - ringde från England! Andra gånger ringde jag till grannar och bad dem gå in och titta till henne akut. Hon var inte senil och inte oförmögen på något vis, men ensam och mot slutet ganska olycklig. Det var jättesvårt för oss alla och jag har fortfarande dåligt samvete fastän det nu är 13 år sedan hon gick bort.

 

[_Taggis_]

@Lena Furberg För att fortsätta på OT-ämnet () så är det där en exakt beskrivning av min farmor. Farfar gick bort för två år sedan, det hade varit mer än en heltidssyssla för henne att hjälpa och oroa sig för farfar så tomheten blev stor även om hon givetvis är glad över att han slapp lida mer.
Hon är 92 år och relativt pigg, fysiskt. Märker dock att det blir snurrigare och snurrigare, men det skulle inte förvåna mig om det mestadels beror på depression. Hon har dessutom alltid haft mkt fixa ideer och varit ganska krävande som person, speciellt mot sina vuxna barn. Det har inte blivit mindre med åren. Nu bor min pappa 3 mil bort och faster i samma stad så de är ju nära, men det är ett evigt ringande och fixande och trixande. Pappa är där flera dagar i veckan och faster ett par dagar. Hon har hemtjänst men det är ändå mkt tid att bara sitta ensam hemma. Hon är för pigg för boende och ja, hon skulle aldrig trivas på ett sådant med alla sina fixa ideer om hur allt ska vara efter hennes mått...

Så det dåliga samvetet för att hon är ensam och olycklig är ständigt. Pappa är ofta trött och irriterad, för hon är inte alltid lätt att handskas med. Faster har ett funktionshindrat barn som kräver mkt tid och engagemang, så givetvis blir tiden och orken för att serva farmor begränsad. Jag tycker verkligen att det är tragiskt att hon ska känna sig så ensam och olycklig, men vad ska en göra? Jag bor 100 mil bort men hälsar såklart på alltid då jag är i närheten. Men ja... det är ett dilemma. Jag ser verkligen inte ett långt liv som eftersträvansvärt. Hellre lever jag aktivt och dör så fort jag inte kan det längre.