Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad. Jag har sagt upp allt onödigt som kostar pengar. Men jag vet inte hur jag ska kunna ro runt mig och två(tre)barn själv ekonomiskt just nu ändå.
Jag behöver ordna nånstans att bo innan jag informerar den andra parten om att jag lämnar. Jag tror inte att han blir fysisk men psykiskt våld är nästan vardag redan som det är. Det finns en liten risk att han tvingar mig från bostaden genom att ställa till med oreda för barnen så att jagmåste dra för att de inte ska bli(mer)rädda.
Jag vill lämna. Jag är beredd att leva snålt, har redan nu inga dyra vanor, inga djur, ingen hobby, röker ej, dricker ej. Men jag vet inte hur jag ska ha råd. Det är bostadskris i min kommun. De flesta boenden som finns tillgängliga har en hyra på 12-15.000 per månad exklusive hushållsel och ibland även vatten. Det är nästan hela min disponibla inkomst. Jag kan inte byta kommun pga gemensamma barn.
Jag kan få ca 3000 i bostadsbidrag. Det räcker inte! Jag är höggravid och kommer inte(kunna!)jobba på minst 1 år än. Det handlar inte om att jag enbart tittar på femrummare för att alla ska ha eget rum. Jag kan sova på bäddsoffa. Barnen överlever att dela rum ett par år. Bebisen tänker jag samsova med minst 1 år i vilket fall. Vi skulle leva bekvämt i en trea, helt okej i en tvåa. Men de kostar alltså enligt ovanstående och då med lång körväg till skolan och dagis=ökade bensinkostnader. Alla gånger jag räknar hamnar jag flera tusen back.
Jag har inga sparpengar. Jag har ingen insyn i min och min makes ekonomi, allt står på honom utom min mobil och att vi då är med på bolånet båda två. Vi får inte ut nåt på försäljning av huset pga tredje part som gick in med hela kontantinsatsen åt oss. Huset lär inte säljas med vinst. Vi ska vara glada om vi inte går med förlust.
Jag vet inte hur jag ska klara detta, ekonomiskt. I övrigt tar jag mig nog igenom. Men jag har inte råd att lämna.
Men jag kan inte stanna. För barnens skull. För mig är han plågsam men jag har slutat ta åt mig, jag ser ju att han är den som är dum. Men barnen mår inte bra. Han kontrollerar och kritiserar allt de gör, ingenting duger. Han frågar dem saker och blir arg när de svarar. Han kallar dem öknamn. Men han slår dem inte. Han är utifrån sett en helt okej pappa. Jag har mycket små utsikter att få hela boendet. Men om de får bo varannan vecka så skulle de få andas ut hos mig iallafall fall! I längden skulle de kanske kunna bli lyssnade på.
Jag är tämligen säker på att skolgången kommer kollapsa rätt omgående efter separation eftersom det är jag som hållit koll på läxor och prov, utflykter, KUT dagar, sett till att gympakläder kommer med och att de kommer i tid. Han har ingen koll. Han har inte varit inne på skolappen en enda gång vad jag vet. Han kan inte hjälpa barnen med läxor utan att de börjar gråta för han är så kritisk. Eller så tycker han att de är kaxiga för att de försöker förklara att han har missförstått uppgiften och att det inte är det de ska jobba med. Förhoppningsvis, om de kan få bo halva tiden med mig, kommer skolan kunna vittna om att det fungerar på mina veckor.
Jag vill inte frånta dem relation till sin pappa. De älskar honom. Men han är inte okej mot dem. Jag går i tusen bitar när lilla frågar varför hen aldrig kan göra rätt för pappa. Eller när stora blir ledsen för att hen inte får förklara varför hen inte gör som pappa säger(eftersom det inte går/redan är gjort).
T ex kan han säga att barnet ska hjälpa till att hänga upp tvätt. Barnet(som har diagnos på talsvårigheter)försöker berätta att mamma redan lagt tvätten i torktumlaren. Han blir då arg och tycker att barnet är uppnosigt som säger emot. Barnet blir jätteförvirrad och vet inte vad hen ska göra - tänk om mamma blir arg för att hen tar ut halvtorr tvätt ur torktumlaren och hänger upp? Men pappa är redan sur för att hen inte gjort som han sagt. Men hen vill ju bara berätta att hen inte vet vad hen ska göra eftersom tvätten är i tumlaren men pappa lyssnar inte.
Kan man bara söka bostadsbidrag? Finns inget mer? Om jag kan bevisa att jag inte KAN få billigare boende?
Pappan kommer definitivt kräva varannan veckas boende, till en början. Jag kan alltså inte få underhåll. För barnet som föds nu kommer jag få det dock. Jag tar för givet att en nyfödd inte förväntas bo varannan vecka... kanske dumt av mig?
Jag ser inte skyddat boende som ett alternativ, då kommer det starta ett krig om barnen som de kommer vara förlorarna i. Jag har noll bevis för vad som pågår bakom stängda dörrar. Kan inte skaffa heller då han har koll på alla elektronikprylar och jag vågar inte gömma nånting ifall han skulle hitta det.
Om man pratar med en diakon, är de verkligen tysta då? De anmäler inte till t ex socialtjänst? Jag ÄR ju på väg att lämna men behöver lite stöd, någon att prata med. Helst någon som faktiskt vet nåt om sånt här. Jag har inga vänner kvar - det har han gjort omöjligt. Min mamma är död sedan länge och min pappa bor på ett äldreboende för dementa. Min halvbror bor på andra sidan jorden och vi har inte haft kontakt på ett decennie.
Jag vill bara få prata med någon, få säga högt. Kanske få hjälp med...Ja, att ringa samtal t ex. Jag har anledning att tro att han på nåt sett spelar mina samtal. Ibland vet han saker som jag pratat i telefon om men aldrig sagt till honom.
Jag behöver någonstans att bo, nya telefoner till oss, praktisk hjälp att flytta. Jag skulle vilja ha hjälp att svara på funderingar kring t ex om jag är skyldig att uppge min nya adress till honom med tanke på att barnen kommer bo där?
Och hur kommer ev domare se på det ekonomiska. Han har betalat det allra mesta i många år fast jag försökt betala - då har han skickat tillbaka mina pengar. Sen har han varit arg och krävt att få tillbaka sina pengar flera månader senare. Eller som på senaste åren - han tecknade alla abbonemang och sånt på sig och vägrar berätta för mig vad saker kostar. Jag har tex ingen aning om vad dagis och fritids går på, hur hög elräkning vi har eller vad vår sophämtning kostar trots att vi bott i huset i nära 10 år.
Jag är rädd att han kommer kunna få alla möbler eller ännu värre - ensam vårdnad pga det.
Och nej - det senaste barnet var INTE planerat. Jag vet inte hur men trots p piller blev jag gravid. Just då hade jag hopp, allt hade varit bra i flera månader och jag är så pass gammal att fler barn egentligen redan var mer eller mindre omöjligt. Det var liksom sista chansen. Jag kunde stå ut när det bara gick ut över mig men jag ser hur barnen lider. De kan inte ha det såhär i det hem som ska vara deras stora trygghet. De vill inte umgås utan stänger in sig på sina rum och kommer bara ut för att äta. De är INTE tonåringar med ett eget privatliv utan allt för unga för att det ska vara friskt att inte vilja vara tillsammans med sin familj.
När jag väl kommer ifrån och han måste rodda hela cirkusen själv varannan vecka är det mycket troligt att han kommer tröttna inom ett år och vara nöjd med att de kommer till honom ibland nån helg eller några dagar på ett lov. Han är mer intresserad av den ärefulla titeln "Far" än att faktiskt VARA förälder.
Jag har ingenstans att ta vägen medan jag söker bostad utan jag måste ha det först. Vilket också innebär att jag på nåt vis måste få fram pengar till dubbelt boende medan huset säljs. Han kan inte bo kvar själv och när jag väl lämnar vill jag ha så få gemensamma ärenden kvar dvs enbart barnen.
Har nån annan löst nåt liknande? Vet någon nån fond man kan söka pengar från utan att behöva ringa? Jag kan skriva ett mail och förklara läget men kommer liksom behöva pengar innan jag egentligen är ensamstående officiellt.
Jag behöver ordna nånstans att bo innan jag informerar den andra parten om att jag lämnar. Jag tror inte att han blir fysisk men psykiskt våld är nästan vardag redan som det är. Det finns en liten risk att han tvingar mig från bostaden genom att ställa till med oreda för barnen så att jagmåste dra för att de inte ska bli(mer)rädda.
Jag vill lämna. Jag är beredd att leva snålt, har redan nu inga dyra vanor, inga djur, ingen hobby, röker ej, dricker ej. Men jag vet inte hur jag ska ha råd. Det är bostadskris i min kommun. De flesta boenden som finns tillgängliga har en hyra på 12-15.000 per månad exklusive hushållsel och ibland även vatten. Det är nästan hela min disponibla inkomst. Jag kan inte byta kommun pga gemensamma barn.
Jag kan få ca 3000 i bostadsbidrag. Det räcker inte! Jag är höggravid och kommer inte(kunna!)jobba på minst 1 år än. Det handlar inte om att jag enbart tittar på femrummare för att alla ska ha eget rum. Jag kan sova på bäddsoffa. Barnen överlever att dela rum ett par år. Bebisen tänker jag samsova med minst 1 år i vilket fall. Vi skulle leva bekvämt i en trea, helt okej i en tvåa. Men de kostar alltså enligt ovanstående och då med lång körväg till skolan och dagis=ökade bensinkostnader. Alla gånger jag räknar hamnar jag flera tusen back.
Jag har inga sparpengar. Jag har ingen insyn i min och min makes ekonomi, allt står på honom utom min mobil och att vi då är med på bolånet båda två. Vi får inte ut nåt på försäljning av huset pga tredje part som gick in med hela kontantinsatsen åt oss. Huset lär inte säljas med vinst. Vi ska vara glada om vi inte går med förlust.
Jag vet inte hur jag ska klara detta, ekonomiskt. I övrigt tar jag mig nog igenom. Men jag har inte råd att lämna.
Men jag kan inte stanna. För barnens skull. För mig är han plågsam men jag har slutat ta åt mig, jag ser ju att han är den som är dum. Men barnen mår inte bra. Han kontrollerar och kritiserar allt de gör, ingenting duger. Han frågar dem saker och blir arg när de svarar. Han kallar dem öknamn. Men han slår dem inte. Han är utifrån sett en helt okej pappa. Jag har mycket små utsikter att få hela boendet. Men om de får bo varannan vecka så skulle de få andas ut hos mig iallafall fall! I längden skulle de kanske kunna bli lyssnade på.
Jag är tämligen säker på att skolgången kommer kollapsa rätt omgående efter separation eftersom det är jag som hållit koll på läxor och prov, utflykter, KUT dagar, sett till att gympakläder kommer med och att de kommer i tid. Han har ingen koll. Han har inte varit inne på skolappen en enda gång vad jag vet. Han kan inte hjälpa barnen med läxor utan att de börjar gråta för han är så kritisk. Eller så tycker han att de är kaxiga för att de försöker förklara att han har missförstått uppgiften och att det inte är det de ska jobba med. Förhoppningsvis, om de kan få bo halva tiden med mig, kommer skolan kunna vittna om att det fungerar på mina veckor.
Jag vill inte frånta dem relation till sin pappa. De älskar honom. Men han är inte okej mot dem. Jag går i tusen bitar när lilla frågar varför hen aldrig kan göra rätt för pappa. Eller när stora blir ledsen för att hen inte får förklara varför hen inte gör som pappa säger(eftersom det inte går/redan är gjort).
T ex kan han säga att barnet ska hjälpa till att hänga upp tvätt. Barnet(som har diagnos på talsvårigheter)försöker berätta att mamma redan lagt tvätten i torktumlaren. Han blir då arg och tycker att barnet är uppnosigt som säger emot. Barnet blir jätteförvirrad och vet inte vad hen ska göra - tänk om mamma blir arg för att hen tar ut halvtorr tvätt ur torktumlaren och hänger upp? Men pappa är redan sur för att hen inte gjort som han sagt. Men hen vill ju bara berätta att hen inte vet vad hen ska göra eftersom tvätten är i tumlaren men pappa lyssnar inte.
Kan man bara söka bostadsbidrag? Finns inget mer? Om jag kan bevisa att jag inte KAN få billigare boende?
Pappan kommer definitivt kräva varannan veckas boende, till en början. Jag kan alltså inte få underhåll. För barnet som föds nu kommer jag få det dock. Jag tar för givet att en nyfödd inte förväntas bo varannan vecka... kanske dumt av mig?
Jag ser inte skyddat boende som ett alternativ, då kommer det starta ett krig om barnen som de kommer vara förlorarna i. Jag har noll bevis för vad som pågår bakom stängda dörrar. Kan inte skaffa heller då han har koll på alla elektronikprylar och jag vågar inte gömma nånting ifall han skulle hitta det.
Om man pratar med en diakon, är de verkligen tysta då? De anmäler inte till t ex socialtjänst? Jag ÄR ju på väg att lämna men behöver lite stöd, någon att prata med. Helst någon som faktiskt vet nåt om sånt här. Jag har inga vänner kvar - det har han gjort omöjligt. Min mamma är död sedan länge och min pappa bor på ett äldreboende för dementa. Min halvbror bor på andra sidan jorden och vi har inte haft kontakt på ett decennie.
Jag vill bara få prata med någon, få säga högt. Kanske få hjälp med...Ja, att ringa samtal t ex. Jag har anledning att tro att han på nåt sett spelar mina samtal. Ibland vet han saker som jag pratat i telefon om men aldrig sagt till honom.
Jag behöver någonstans att bo, nya telefoner till oss, praktisk hjälp att flytta. Jag skulle vilja ha hjälp att svara på funderingar kring t ex om jag är skyldig att uppge min nya adress till honom med tanke på att barnen kommer bo där?
Och hur kommer ev domare se på det ekonomiska. Han har betalat det allra mesta i många år fast jag försökt betala - då har han skickat tillbaka mina pengar. Sen har han varit arg och krävt att få tillbaka sina pengar flera månader senare. Eller som på senaste åren - han tecknade alla abbonemang och sånt på sig och vägrar berätta för mig vad saker kostar. Jag har tex ingen aning om vad dagis och fritids går på, hur hög elräkning vi har eller vad vår sophämtning kostar trots att vi bott i huset i nära 10 år.
Jag är rädd att han kommer kunna få alla möbler eller ännu värre - ensam vårdnad pga det.
Och nej - det senaste barnet var INTE planerat. Jag vet inte hur men trots p piller blev jag gravid. Just då hade jag hopp, allt hade varit bra i flera månader och jag är så pass gammal att fler barn egentligen redan var mer eller mindre omöjligt. Det var liksom sista chansen. Jag kunde stå ut när det bara gick ut över mig men jag ser hur barnen lider. De kan inte ha det såhär i det hem som ska vara deras stora trygghet. De vill inte umgås utan stänger in sig på sina rum och kommer bara ut för att äta. De är INTE tonåringar med ett eget privatliv utan allt för unga för att det ska vara friskt att inte vilja vara tillsammans med sin familj.
När jag väl kommer ifrån och han måste rodda hela cirkusen själv varannan vecka är det mycket troligt att han kommer tröttna inom ett år och vara nöjd med att de kommer till honom ibland nån helg eller några dagar på ett lov. Han är mer intresserad av den ärefulla titeln "Far" än att faktiskt VARA förälder.
Jag har ingenstans att ta vägen medan jag söker bostad utan jag måste ha det först. Vilket också innebär att jag på nåt vis måste få fram pengar till dubbelt boende medan huset säljs. Han kan inte bo kvar själv och när jag väl lämnar vill jag ha så få gemensamma ärenden kvar dvs enbart barnen.
Har nån annan löst nåt liknande? Vet någon nån fond man kan söka pengar från utan att behöva ringa? Jag kan skriva ett mail och förklara läget men kommer liksom behöva pengar innan jag egentligen är ensamstående officiellt.
