Att lägga sig i sin partners val av hund?

[iNHALE]

Då detta är mer eller mindre aktuellt i vårt hus det kommande året så blev jag lite nyfiken på hur andra människor tänker kring detta.

Din partner/sambo/man/fru ska köpa en ny hund. Lägger du dig i eller har åsikter kring vilken typ av hund det är hen vill skaffa? Ras, kön, hälsa osv. Accepterar du "vilken hund som helst" helt oavsett om du tycker att det är ett lämpligt val eller inte, eller säger du vad du tycker ifall personen börjar snöa in på en hund/ras som du inte tycker är passande?

Och om vi vänder på steken.

Du ska köpa en ny hund, vill du eller tycker du det är okej ifall din partner lägger sig i ditt val av hund? Vart går gränsen?

 

[smedsussie]

Men alltså, om man bor ihop så ska det väl vara ett gemensamt beslut om vilken sorts hund man ska skaffa...

 

[Gnist]

Så länge det inte är nån av de sjuka trubbnosraserna, så är det för mig oväsentligt vad en evt partner skaffar för hund. Förutsätter dock att jag är med någon som är tillräckligt vettig själv för att inte köpa på sig sånt elände. Vill han ha en soffpotatis eller en brukshund så får han ju skaffa det om det är vad han vill ha i en hund, även om det inte är vad jag vill ha i en hund.

Den fiktive partnern kan ju lägga sig i om han vill, men han har noll och intet att säga till om i fråga om mitt hunderi.

 

[Mistimed]

Om jag varit sambo är val av hund något som hade påverkat mig i allra högsta grad, därav hade jag sagt vad jag tycker om det och förväntat mig att det respekteras. Hade vi varit särbos hade jag varit med och resonerat kring valet men i övrigt inte brytt mig nämnvärt (mer än att en helt opassande hund hade jag aktivt försökt avstyra för hundens skull).

 

[iNHALE]

Men alltså, om man bor ihop så ska det väl vara ett gemensamt beslut om vilken sorts hund man ska skaffa...

Kan tycka att det beror på ifall hunden är tänkt som "familjens hund" eller "X's hund", dvs X tar ensamt ansvar för hunden från början till slut. Har du då åsikter om val av hund även i det läget eller lämnar du det åt din partner att själv bestämma vad hen ska ha?

 

[Görel]

Ska partnern bo under samma tak som hunden är det självklart att den ska få vara med att välja.

 

[Miao]

Då detta är mer eller mindre aktuellt i vårt hus det kommande året så blev jag lite nyfiken på hur andra människor tänker kring detta.

Din partner/sambo/man/fru ska köpa en ny hund. Lägger du dig i eller har åsikter kring vilken typ av hund det är hen vill skaffa? Ras, kön, hälsa osv. Accepterar du "vilken hund som helst" helt oavsett om du tycker att det är ett lämpligt val eller inte, eller säger du vad du tycker ifall personen börjar snöa in på en hund/ras som du inte tycker är passande?

Och om vi vänder på steken.

Du ska köpa en ny hund, vill du eller tycker du det är okej ifall din partner lägger sig i ditt val av hund? Vart går gränsen?

Jag och min man har hundarna ihop, sköter dem ihop och tränar dem bägge två (dock tränar vi olika saker). Vi diskuterar oss därför fram till samsyn vad/hur/när vi ska skaffa en hund till, vilken sort och inriktning och från vilken kennel. Vi sitter redan nu och pratar om varifrån nästa brukshund ska komma, och det ska (om planen inte ändras av oförutsedda saker) inte bli någon ny förns om tidigast 5 år .

Hittills har det varit jag som väckt iden om fler hundar (jag hade 2 när vi blev ihop, under åren har det blivit 6 st), och sen har vi pratat oss fram till om vi ska eller inte ska ha en till. Men nu är maken den som pratar mest om nästa hund, då det allra troligast kommer bli han som är huvudförare till den .

 

[Liran]

Kan tycka att det beror på ifall hunden är tänkt som "familjens hund" eller "X's hund", dvs X tar ensamt ansvar för hunden från början till slut. Har du då åsikter om val av hund även i det läget eller lämnar du det åt din partner att själv bestämma vad hen ska ha?

Bor man ihop så bör nog partnern ha ett ord med i laget. Jag älskar hundar, och tycker att hushållets hundar är familjemedlemmar som alltid ska få vara med.

Därför skulle jag inte vilja bo med en dreglig blodhund, en ovtjarka som måste låsas in när folk kommer på besök, en hund som luktar eller har för mycket päls, etc. Sedan är ju det praktiskt om båda parter kan hjälpas åt med att rasta och ta hand om hunden vid sjukdom och jobbresor. Alltså bör det vara en hund som jag klarar av att gå ut med, inte för stark och inte för hund-aggressiv. Sammanfattningsvis är svaret på frågan Ja, partnern får ha åsikter.

 

[TantAgda]

Nuvarande partner och jag hade våra respektive hundar när vi träffades. Jag tränar bruks /lydnad, han jagar. Så mao två helt olika typer av hundar.
Han har sedan länge planen klar för hund nr2 som ska införskaffas om dryga året. Mina kunskaper kring den typen av hund är för små för att det ska vara lönt att jag lägger mej i valet av hund.
Men självklart diskuterar vi oss fram till ett gemensamt beslut när vi nu bor under samma tak. Jag skulle däremot inte säga nej till införskaffandet av en ny, och inte han heller om jag var den som skulle ha nr3.
Vi hjälps dessutom åt med det mesta gällande hundarna även om jag är den som står för större delen av den vardagliga motionen. Ska jag ut med mina två kan jag ju lika gärna ta med tre, eller fyra som drt blir sen

 

[Killaloe]

Skulle min sambo vilja skaffa hund skulle jag säga tro att han har fått en hjärnblödning eller nåt och definitivt säga nej Men generellt - jag tycker att det är jättestor skillnad på om en har hund ihop eller om det är en person som tar ansvar.

Hos oss är hund mitt intresse och jag hade hund när vi blev tillsammans så det var inte förhandlingsbart. Om jag sen bestämmer mig för att skaffa ny hund framöver så kommer det fortfarande vara min hund och mitt ansvar. Det vi kommer ha (och har) mest diskussioner om är huruvida vi alls ska ha en ny hund framöver men om det landar i att det blir en ny hund och vi fortsätter bo ihop så givetvis kommer jag lyssna på min sambo om han verkligen inte vill ha vissa raser (vi är rätt eniga i vad vi inte vill bo ihop med så det är inga problem) men i slutänden kommer själva beslutet angående ras att vara mitt eftersom det är jag som tränar/aktiverar och har det som intresse. Den dagen min sambo är lika intresserad kan han få komma med villkor på vilken typ av hund vi ska ha, men inte innan dess.

 

[Killaloe]

Men alltså, om man bor ihop så ska det väl vara ett gemensamt beslut om vilken sorts hund man ska skaffa...

Det tycker inte jag. Inte om en i relationen tränar/tävlar vissa saker och den andre personen på sin höjd tar några rastningar. Då tycker jag det är helt orimligt att den som är oengagerad ska villkora den andres intressen.

 

[Bulldoozer]

Hund nr tre införskaffades till maken där tanken är att han ska köra agility med henne, innan så har vi såklart haft diskussioner om de hundar vi skaffat men han har väl mest varit "den ser söt ut". Kraven var liten-mellanstor, lättskött päls, grupp 1 och maken ville gärna ha en bluemerle (dock önskemål inte krav). Eftersom jag har lite mer koll på hund så presenterade jag olika alternativ, sheltie föll bort både pga pälsen och maken absolut inte ville ha en (hans mamma hade en vek krake tidigare) och många andra raser föll bort pga storleken. Vi diskuterade även en till corgi men tänkte att om man vet att man vill ha en hund till agility så kanske man väljer en med lite lämpligare kroppstyp. Vi tittade på MAS och faktiskt även lite på aussie men det blev en MAS tillslut då den är storleken mindre.
Jag kom med förslag men det var maken som i slutändan bestämde. Tror att nästa gång då han blivit mer varm i kläderna och fått mer koll så kommer han troligen sköta hundvalet själv med lite input från mig. Bor man ihop blir det ju ändå naturligt att man diskuterar igenom saker och får varandras syn på saken oavsett inköp.

 

[Egonson_]

Ja, det hade jag faktiskt gjort, i vår situation. I andra fall där respektiven är mycket aktiv med hund och "lever hund" håller jag med @Killaloe till viss del.

Nu hade min man en jakthund när vi träffades som han köpt ihop med sitt ex, då får jag liksom leva med det känner jag fast jag tycker att hunden är en ren pain in the ass ofta.. Ingen hund för mig alls egentligen som vill ha sällskapshund om det ska vara hund alls om jag får önska.

Men ska vi skaffa en hund nummer 2 efter nuvarande vill jag vara delaktig i valet. Mannen är också överens med mig om att det troligen inte blir fler hundar av samma kaliber så det är ju bra. Han jagar knappt längre och är INTE aktiv med hundträning, då är det inte direkt relevant med en jakthund som det ofta pyser ur öronen på av ren energi. Tur man har en hund som blir lugn och nöjd av mestadels fysiskt motion.

 

[nullo-modo]

Ja jag skulle lagt mig i om jag behövde bo under samma tak som hunden, inte in och peta i exakt ras men skulle aldrig stå ut med att höra på en hund som har problem med andning eller ha en stressad hund för någon sambo vill ha en viss sorts hund men inte är intresserade av att aktivera den med det den är avlad för tex

 

[Killaloe]

Ja jag skulle lagt mig i om jag behövde bo under samma tak som hunden, inte in och peta i exakt ras men skulle aldrig stå ut med att höra på en hund som har problem med andning eller ha en stressad hund för någon sambo vill ha en viss sorts hund men inte är intresserade av att aktivera den med det den är avlad för tex

Nej visssa raser känns ju genomkorkat att skaffa om en inte har intresset att aktivera den på ”rätt sätt” så att säga!

 

[Red_Chili]

Då detta är mer eller mindre aktuellt i vårt hus det kommande året så blev jag lite nyfiken på hur andra människor tänker kring detta.

Din partner/sambo/man/fru ska köpa en ny hund. Lägger du dig i eller har åsikter kring vilken typ av hund det är hen vill skaffa? Ras, kön, hälsa osv. Accepterar du "vilken hund som helst" helt oavsett om du tycker att det är ett lämpligt val eller inte, eller säger du vad du tycker ifall personen börjar snöa in på en hund/ras som du inte tycker är passande?

Och om vi vänder på steken.

Du ska köpa en ny hund, vill du eller tycker du det är okej ifall din partner lägger sig i ditt val av hund? Vart går gränsen?

OM jag hade haft partner, så hade det med 99% sannolikhet varit en person som antingen var hyfsat okunnig kring hund, med förståelse för att jag har mer kunskap, eller någon som redan har hund och sunt hundtänk. Om den okunniga inte lyssnat på mig, valt en hund av helt fel typ osv (typ brukshund som sällskapshund), då hade jag varit säker på att personen varit dum i huvudet och dumpat personen. Hade det varit en redan kunnig partner, då hade jag inte brytt mig ett smack, förutsatt att jag inte förväntades ta hand om hunden såklart.

Om någon har åsikter om mitt val av hund, tja, synd för dem. Jag har hundar för min skull och ingen annan ska sköta om dem. Jag har haft hund i ca 11 år nu eller något sådant och hela tiden varit ensam om att ta hand om dem. Det enda jag kräver från folk i min bekantskapskrets är att de accepterar hundarna.

 

[Riru]

Jag anser ju att djur påverkar en så stor del i vardagslivet så självklart måste man vara överens. Tänker partnern ha hunden i hundgård 24/7 och ta hand om allt själv så hade jag inte brytt mig. Men ska den vistas inomhus med våra barn och katter, vara lös i trädgård och att jag ska ta rastpromenader m.m så ska det vara en hund som passar för detta och inte skapar stor problematik.

 

[Hyacinth]

Vi är en barnfamilj, vi måste välja hund som passar i det. Vill min partner skaffa en jakthund vilket inte jag är intresserad av är det ok så länge jag bara behöver promenera och göra det jag vill, men hen får stå för aktiveringen. Hund som någon av oss är rädd för eller som inte passar i familjekonstellationen har man veto mot. Hund ska vara en bonus, inte en försvårande omständighet.
Jag har haft större bestämmanderätt, men partner får säga nej till förslagen.

 

[iNHALE]

Jag resonerar lite som så utifrån vår egen situation att det är min hund (det är jag som ska köpa hund) och därmed är det jag som har det slutliga avgörandet. Men iom att vi bor tillsammans och sambon ska tycka det är okej att bo med hunden i fråga och även tycka det är okej att ha hand om den när jag inte kan pga sjukdom eller jobbresor, så är det rimligt att han får lov att säga vad han tycker och komma med åsikter. En hund kan potentiellt (beroende på ras osv) leva till 15 års ålder och 15 år är en jäkligt lång tid att gå runt och störa sig på en hund, plus att det förpestar relationen över lag. Däremot hade jag inte godtagit vilka klagomål som helst. Det är rimligt att opponera sig mot hälsa (fysisk och mental), ljudnivå, i viss mån storlek och pälsvård (om vi ser till extrem-poolerna) samt aktivitetsnivå om hundens aktiveringskrav inte matchar partnerns intresse. Men att opponera sig mot en ras för att man inte "gillar" den rasen utan några direkt uppenbara anledningar mer än att den kanske är ful och inte helt stämmer överens med den typen av hund man själv skulle valt, där får man nog kanske vara lite tolerant så länge det är ens partner som har huvudansvaret för hunden frånsett mycket korta och tillfälliga perioder.

 

[Luff]

Jag vet ju att jag inte fixar att ha hund i hundgård OCH att jag vill kunna ha dörren öppen.
Så jag hade definitivt satt ner foten om maken fått för sig att köpa Husky eller Ovtjarka. Nu har vi samma syn på hund som tur var.
Han däremot hade nog bara suckat och surat om jag fått för mig att köpa vinthund eller bordercollie och ansett att jag fått skylla mig själv.