Det är klart man kan ha ett bra liv utan barn, ingen tror väl annat? Är det nåt man vill ha och inte kan av olika anledningar så kan det dock vara en enorm sorg. Det gäller att bemöta de(n) drabbade som den vill. Vissa vill bli uppmuntrade, vissa kanske vill höra att man tycker att det är jävligt orättvist.
Det är en väldigt lång, krånglig och kostsam resa fram till att man eventuellt får adoptera ett barn. Har arbetat med att utreda ansökningar om medgivande hos socialtjänsten. Du måste ha läkarintyg, ekonomi, rent belastningsregister och hos kronofogden. Sen är det flera års väntan och medgivandet gäller i bara två år. Det kan hända saker som gör att det inte förlängs. Du kan bli för gammal. Landet du köat hos slutar lämna ut barn för adoption och du hinner inte köa till något annat innan du blir för gammal. Och så får man inte glömma att för en del är det viktigast att få bli biologisk förälder. Det ska de inte hånas för, vi är alla olika och vi måste få våra val respekterade.
Familjehem, som är den korrekta termen för fosterhem, är en placering där beslutet ska omprövas var sjätte månad. Det finns de som är tänkta som uppväxtplaceringar en där omständigheter kan göra att barn omplaceras till sitt nätverk. De kan också omplaceras från familjehemmet om det uppstår situationer som gör att socialtjänsten inte längre bedömer en som lämplig.När jag var i 20års åldern så såg min framtid ut som den klassiska med jobb och familj. Jag ville ha barn med killen som jag var tillsammans med när jag var 25, han var min drömman. Och våra vänner började bilda familjer och jag tyckte väldigt mycket om att få bebismyset. Min bror fick också en liten som jag passade väldigt mycket när hon var drygt 7månader.
Men av diverse olika anledningar som att han var inte redo och mycket jobbrelaterat så blev det inte av. Och några år senare så gick vi skilda vägar. Idag är jag både ledsen och glad över att inte ha några barn. Ledsen över att inte ha någon att dela saker med, visa världen och få se alla framsteg. Men glad över att kunna ha friheten och slippa försöka kompromissa med en annan förälder (att skaffa barn på egen hand har aldrig fallit mej in). Idag är jag 35 och det känns lite som att tåget har gått.
Men jag tror att man ska fylla sitt liv med saker man mår bra av. Mår man inte bra av alla hormoner mm så kanske det inte är värt att fortsätta genomlida det? Kanske kolla på andra alternativ som utlandet, extra/fosterhem, adoption och att man får sätta en gräns för vad som känns rimligt för en själv.
Jag har inga bra råd. Jag fyller mina platser med djur och syskonbarn istället
Surrogatmödraskap är förbjudet i Sverige, på vad jag anser är mycket goda grunder.
Det är ett inlägg att adoptionsköerna är långa för alla som vill ha ett vitt, friskt spädbarn men att det är betydligt kortare köer om man kan tänka sig ett äldre, färgat med ev handikapp.
Vem har sagt att det gjordes i Sverige? Ungen fördes lagligt in i Sverige eftersom det fanns en biologisk far till det.
Det finns ju en anledning till att det är förbjudet, rent moraliskt och etiskt är det ju sak samma att köpa en kropp i ett annat land för att sedan "importera" det till Sverige.
Det är förbjudet i Sverige om pengar byter händer, inte att föda någon annans barn. Det är lagligt utomlands, både i I- och U-länder.
Men vad har det med något att göra? Vad säger den enskilda personen om hur lätt/svårt det är att adoptera? Att det gick för din bekant betyder inte att det ”visst går att adoptera” för någon annan.
Skulle du kunna tänka dig att använda andra termer framöver, eftersom de du använder nu har en tråkig historia? Numera pratar man oftast om att vissa människor rasifieras, eftersom det synliggör den sociala process som faktiskt är problemet och bättre fångar upp fler människors upplevelse, och att vissa människor har funktionsnedsättningar eller, som vissa föredrar att beskriva sig själva, funktionsvariationer.
Du uttrycker dig gräsligt i den här tråden. Det är barn du pratar om, inte djur. Du har dessutom fel i sak. Du kan inte bara åka och hämta ett barn från något barnhem (det är svårt att adoptera annat än genom de vanliga kanalerna, om du inte har en egen koppling till landet) och idag är det långa kötider generellt för adoption. De flesta barn som adopteras bort har på något vis särskilda behov och det är inte alls kortare kötid till ”färgade” barn.
Funktionsvariation är ju knappast ett bättre ord i sammanhanget. Funktionsnedsättning är väl det ordet som rekommenderas här - för de två orden är verkligen inte synonymer.
Orkar inte ge mig in på den diskussionen. Jag skrev som jag gjorde därför att jag vet att vissa människor föredrar den termen för att beskriva sig själva. Vilket är exakt det jag skrev. Detta är alltså inga hypotetiska exempel utan människor i min närhet. Om du vill säga till dem att de använder fel ord när de beskriver sina liv och sin upplevelse och sin identitet, varsågod.
De får så gärna använda det ordet men försök inte tvinga på det på alla. Många ser det som ett hån att få i ansiktet att de har en funktionsvariation. Det betyder helt enkelt att de inte har särskilt stora problem. En variation behöver man inte ta på allvar utan är mer på nivå blond kontra brun hårfärg.
Kräver inte adoption från Kenya att man bor där ett halvår eller så? Inte alla som har möjlighet till det. Jag har en kollega som adopterade från Kenya för ett par år sedan, och kravet var att de skulle vara beredda att med några veckors varsel åka till Kenya, och då vara där ett halvår. Inte helt enkelt att ordna med jobb, bostad och ekonomi.
