Att göra upp med sina föräldrar

[miumiu]

Sedan en tid tillbaka är vår snart åttåriga son extremt konfliktsökande i hemmet. Det är alltså med mig och hans far som dessa bråk startas, och dom kan startas över i princip vad som helst. Typ att man inte har lyssnat tillräckligt noga på vad han har sagt (och kan återge ordagrant vad som sagts), att vi inte leker tillräckligt med honom eller dom lekar som han vill leka osv osv. Ofta börjar han med att säga "Jag mår inte så bra..." och så kommer en lång harang med hur vi gör livet outhärdligt för honom. Antar att det är någon slags fas, men det tar verkligen all (!) min energi just nu. Som pga andra orsaker redan är nere på minus.

Vi har bra avlastning av bland annat min mamma (som för övrigt är barnpsykolog) och när hon är hemma hos oss är han som en liten soltråle. Två minuter efter att hon gått kan det pysa ut ett "Jag hatar dig!" och så smälls det i dörrarna. Min morsa har noterat att han är väldigt driven av olika rädslor samt känner mycket skuld och skam-känslor. Jag, som är lite likadan själv men med ett mindre hett temperament, skulle säga att han har mycket ångest i sig. Han är en övertänkare av rang och en redig riskkalkylerare. Sån har han alltid varit, alltid skeptisk mot det som är nytt och okänt. Har tusen katastroftankar rullandes i skallen varje gång han tvingas utsätta sig för en situation där han inte har kontrollen. I dom här situationerna vänds ilskan först mot oss föräldrar som "tvingar" honom, och sedan mot sig själv eftersom han "är en dum fegis".

Att han är sån här har väl gjort att vi undvikit situationer som han inte är bekväm med för att så att säga "behålla husefriden". Han har sluppit fritidsaktiviteter, eftersom han verkligen, verkligen inte vill. Nu är det dock hög tid att lära sig simma, och efter flera misslyckade försök från vår sida har vi insett att vi måste sätta honom i simskola. Vilket han är fly förbannad över, och redan har tusen katastrofscenarier uppmålade för sig. Jag känner att iom att jag är så mentalt slutkörd så orkar jag inte alltid vara den där stabila trygga föräldern som han verkligen behöver.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen, mer än hitta stöd..? Jag tampas också med känslan av att jag är den enda i hela världen som tycker att föräldraskapet bara blir svårare och svårare ju äldre barnet blir. Är liksom rädd att jag inte riktigt står pall för hans väldigt starka känslor...

 

[Kilauea]

Har ni sökt stöd från vården? Även om din mamma är barnpsykolog så kan det kanske hjälpa med en vinkel från nån utomstående.
Känns ju jättejobbigt för er alla om han dras med sån ångest.

 

[miumiu]

Har ni sökt stöd från vården? Även om din mamma är barnpsykolog så kan det kanske hjälpa med en vinkel från nån utomstående.
Känns ju jättejobbigt för er alla om han dras med sån ångest.

Joo, vi har loopat ett varv med vården men våra problem är ”för små” eller inom ramen för vad som anses som normalt eller hur man nu ska säga.

 

[miumiu]

Ett litet tillägg! Angående detta med fritidsaktiviteter, han har av någon outgrundlig anledning väldigt mycket skepsis till olika typer av aktivitetsledare. Morsan sa att när han beskriver hur dom är så låter det som hämtat ur 1800-talet. Dom aktiviteter han har testat (ridskola och fotboll) har arrangerats av väldigt snälla och pedagogiska vuxna ledare så vet inte riktigt vart det kommer ifrån.

Har en teori om att jag är så mild och receptiv i mitt bemötande mot honom att alla andra vuxna uppfattas som barska i jämförelse. Kompisars föräldrar osv. Men vad tusan gör man åt det? Folk är ju olika liksom. Han gillar sin fröken i skolan skarpt dock, tack och lov.

 

[skiesabove]

Skam, skuld, ångest och ilska kommer aldrig från ingenstans, men kan ju vara svårt att lista ut varför. Vad säger han själv?

Har er kommun föräldrarådgivning?

 

[miumiu]

Skam, skuld, ångest och ilska kommer aldrig från ingenstans, men kan ju vara svårt att lista ut varför. Vad säger han själv?

Har er kommun föräldrarådgivning?

Det är olika, beroende på situation upplever jag. Men han skäms mycket över sina rädslor. Han har haft klaustrofobi (typ botad), social ångest (mycket påtaglig just nu), rädd för att skada sig vid olika typer av aktiviteter. Rädd för döden, rädd för att jag ska dö. Rädd för att tappa ansiktet inför andra, rädd att bli retad. Eftersom han skäms för alla dessa rädslor reagerar han snabbt med ilska om han känner sig trängd.

Vi har testat familjerådgivning, tyvärr gav det inte supermycket.

 

[skiesabove]

Det är olika, beroende på situation upplever jag. Men han skäms mycket över sina rädslor. Han har haft klaustrofobi (typ botad), social ångest (mycket påtaglig just nu), rädd för att skada sig vid olika typer av aktiviteter. Rädd för döden, rädd för att jag ska dö. Rädd för att tappa ansiktet inför andra, rädd att bli retad. Eftersom han skäms för alla dessa rädslor reagerar han snabbt med ilska om han känner sig trängd.

Vi har testat familjerådgivning, tyvärr gav det inte supermycket.

Det låter som att ni behöver en bra barnpsykolog, det är tunga grejer för en åttaåring det där.

 

[miumiu]

Det låter som att ni behöver en bra barnpsykolog, det är tunga grejer för en åttaåring det där.

Jaa, alltså det låter kanske värre än vad det är nu. Vården har ju gjort bedömningen att han är "inom normalspannet". Även min mamma som är barnpsykolog tycker väl inte heller att läget är jätteallvarligt, även om det såklart är jobbigt för oss som familj (och framför allt för sonen såklart). Det blir ju lätt att man spinner iväg och tänker att dom här oroskänslorna ska utveckla sig till riktigt destruktiva krafter, men så behöver det inte bli har jag förstått. Men som förälder är det klart att man känner viss oro. Upplever dock att den här ångesten som han bär på eskalerar vid olika typer av utvecklingssprång, och just nu är vi väl mitt i ett sånt antar jag.

 

[skiesabove]

Jaa, alltså det låter kanske värre än vad det är nu. Vården har ju gjort bedömningen att han är "inom normalspannet". Även min mamma som är barnpsykolog tycker väl inte heller att läget är jätteallvarligt, även om det såklart är jobbigt för oss som familj (och framför allt för sonen såklart). Det blir ju lätt att man spinner iväg och tänker att dom här oroskänslorna ska utveckla sig till riktigt destruktiva krafter, men så behöver det inte bli har jag förstått. Men som förälder är det klart att man känner viss oro. Upplever dock att den här ångesten som han bär på eskalerar vid olika typer av utvecklingssprång, och just nu är vi väl mitt i ett sånt antar jag.

Jag tänker mer på, vars kom dom ifrån? Trauman (speciellt skam)? Kroppsliga besvär? Allergier och autoimmuna kan spöka som psykologiska symtom.

Vi föds inte med ångest, det finns alltid skäl.

Jag tycker inte ni ska acceptera att inte få hjälp, ställ er i kö till BUP. Det är bättre att reda ut tidigt och få med er verktyg så tidigt som möjligt.

 

[Rosett]

Jag tycker det är allvarligt att han säger att han inte mår bra. Det kan finnas nåt han inte kan/vågar berätta och så blir han arg på er i stället för det är på det sättet han klarar av att uttrycka sig. Han kanske inte ens vet om varför han mår dåligt och då kan han ju inte berätta det heller.
Tänker på att han är en solstråle med din mamma, kanske han skulle bli hjälpt av att ha en kontaktperson (då en utomstående som ingen av er känner) att lära känna och utforska omvärlden med.
Skulle också tjata på bup.

 

[miumiu]

Jag tänker mer på, vars kom dom ifrån? Trauman (speciellt skam)? Kroppsliga besvär? Allergier och autoimmuna kan spöka som psykologiska symtom.

Vi föds inte med ångest, det finns alltid skäl.

Jag tycker inte ni ska acceptera att inte få hjälp, ställ er i kö till BUP. Det är bättre att reda ut tidigt och få med er verktyg så tidigt som möjligt.

Nja, alltså ångest ingår ju i vårat signalsystem och kan utlösas när vi befinner oss i eller tror att vi befinner oss i fara. Så helt ångestbefriade människor är ju väldigt ovanligt. Skam behöver inte heller vara utlöst av ett trauma. Däremot så tror jag att han är hyperkänslig för andra människors sinnesstämningar, ex om jag eller hans pappa känner stress eller oro över någonting. Det nosar han upp med en gång.

 

[skiesabove]

Nja, alltså ångest ingår ju i vårat signalsystem och kan utlösas när vi befinner oss i eller tror att vi befinner oss i fara. Så helt ångestbefriade människor är ju väldigt ovanligt. Skam behöver inte heller vara utlöst av ett trauma. Däremot så tror jag att han är hyperkänslig för andra människors sinnesstämningar, ex om jag eller hans pappa känner stress eller oro över någonting. Det nosar han upp med en gång.

Ångestbefriade åttaåringar är nog rätt vanligt. Jag har själv en åttaåring btw. Hon är väldigt inkännande och empatisk och märker såklart om jag är stressad eller oroad, men hon får inte ångest av det.

Och vad har en åttaåring att känna skam över?

 

[miumiu]

Ångestbefriade åttaåringar är nog rätt vanligt. Jag har själv en åttaåring btw. Hon är väldigt inkännande och empatisk och märker såklart om jag är stressad eller oroad, men hon får inte ångest av det.

Och vad har en åttaåring att känna skam över?

Skönt för dig! Att din dotter är på ett visst sätt säger dock väldigt lite om åttåringar generellt. Lika lite som att min son är på ett visst sätt inte säger nånting om åttåringar generellt. Professionella människor inom vården har dock gjort bedömningen att han inte har några diagnoser, sjukdomar eller liknande samt att hans känslor och beteenden är inom normalspannet.

Skam är en grundkänsla och jag kan minnas att jag kände skam från väldigt tidig ålder själv. Typ om jag gjort något som uppfattades fel av min omgivning.

 

[miumiu]

Jag förstår att ni menar väl men jag tycker vi släpper vård-spåret här då vi redan tagit våra turer med det tåget och sonen har inga diagnoser, sjukdomar etc samt att de problemen han har av vården inte anses kräva samtalskontakt. Min morsa har för övrigt jobbat många år inom BUP och hon anser inte heller att detta är något fall för just BUP.

 

[skiesabove]

Skönt för dig! Att din dotter är på ett visst sätt säger dock väldigt lite om åttåringar generellt. Lika lite som att min son är på ett visst sätt inte säger nånting om åttåringar generellt. Professionella människor inom vården har dock gjort bedömningen att han inte har några diagnoser, sjukdomar eller liknande samt att hans känslor och beteenden är inom normalspannet.

Skam är en grundkänsla och jag kan minnas att jag kände skam från väldigt tidig ålder själv. Typ om jag gjort något som uppfattades fel av min omgivning.

Jag kände en hel del skam som åttaåring, men jag är autistisk, hade varit med om ett sexuellt övergrepp från ett annat barn, och min pappa var tok-kristen och hade problem att hantera sin egen ilska.

Mitt eget barn har helt andra förutsättningar.

Jag tycker inte att du ska acceptera ångest, oro, skamkänslor, fobier och ilskeutbrott som "normalt". Inget barn ska behöva må så.

Det finns kurser och sånt i hur man bemöter barn, det kanske kan vara något? Lågaffektivt bemötande och liknande?

 

[Luff]

Ibland blir det lugnare om det inte går att prata sig ur situationen. Simma måste en lära sig och simmas ska det. Väldigt bestämt utan att vara hård på något sätt. Inte mjukt. NU är det dags. Ängsliga barn tycker det är skönt när någon tar kommandot. Alla normala trygghetskrav uppfyllda naturligtvis. Närvaro vid bassängkant, prata om hur det går till. Ni skapar större ängslan genom att diskutera om. Att han misstror vuxna är ju ett tecken på att dom inte i hans värld står pall, att hans katastroftankar nog har någon form av validitet in absurdum. Och fröken är säkert jättetydlig OCH snäll. Alltså litar han på fröken. Det är ni som måste ändra ert beteende. Inte han. Han gör så gott han kan.

 

[Blyger]

Skam är en grundkänsla och jag kan minnas att jag kände skam från väldigt tidig ålder själv. Typ om jag gjort något som uppfattades fel av min omgivning

Håller med. Ibland hade man väl gjort något man inte fick, ätit en extra kaka eller vad som. Behöver ju inte vara något extremt bakom.

Hade tänkt skriva något liknande som @Luff gjorde bättre.

 

[Luff]

Jag får alltid dom ängsliga barnen som små klisterlappar på mig. Och busbarnen. Är alltid en utmaning men bägge behöver uppmärksamhet, tydlighet och att lära sig konsekvenshantering. Att hoppa över en bäck kan innebära att bli väldigt blöt. Dom ängsliga behöver då lära sig att det går att bli blöt utan att något farligt händer. Dom busiga lär sig att en kanske inte behöver hoppa i. Mycket skratt och trygghetstänk är receptet.

 

[miumiu]

Ja alltså nu när jag läser era svar här i tråden så inser jag ju att sonens problematik och min egen är väldigt lika. Han beskriver också att han har svårt att sätta gränser kring sig själv, med kompisar osv. Jag är lite likadan, får gärna energi-iglar efter mig som jag sedan är alldeles för dålig att sätta gränser för. Och sen går jag, precis som sonen direkt till självanklagelse när saker går fel. Så jag har väl inte varit den bästa förebilden. "Barn gör inte som du säger" osv. Det är väl just det som jag upplever som så himla svårt, och svårare ju äldre han blir. Ett skådespel genomskådas mycket lättare nu än när han var, säg 5.

Jag har såklart anklagat mig själv för att han mår såhär också. Och det är ju inte som att han mår konstant dåligt, han har dagar när det mesta är toppen också. Men nu på sista tiden har det varit mycket konflikter hemma, och jag upplever att han söker dom medvetet för att liksom kunna distansera sig från oss. Typ "vi är dumma och det är så synd om honom". Jag låter ju honom tycka det såklart, men när man fått höra att man är hatad av sin egen avkomma fler dagar i rad än vad jag kan räkna till så blir man ju till slut lite ledsen. För jag försöker faktiskt, jag jobbar jättemycket med mitt eget föräldraskap, har gått online-utbildningar och läst böcker osv. Jag försöker vara duktig, och ändå får jag all skit känns det som

 

[Luff]

Ja alltså nu när jag läser era svar här i tråden så inser jag ju att sonens problematik och min egen är väldigt lika. Han beskriver också att han har svårt att sätta gränser kring sig själv, med kompisar osv. Jag är lite likadan, får gärna energi-iglar efter mig som jag sedan är alldeles för dålig att sätta gränser för. Och sen går jag, precis som sonen direkt till självanklagelse när saker går fel. Så jag har väl inte varit den bästa förebilden. "Barn gör inte som du säger" osv. Det är väl just det som jag upplever som så himla svårt, och svårare ju äldre han blir. Ett skådespel genomskådas mycket lättare nu än när han var, säg 5.

Jag har såklart anklagat mig själv för att han mår såhär också. Och det är ju inte som att han mår konstant dåligt, han har dagar när det mesta är toppen också. Men nu på sista tiden har det varit mycket konflikter hemma, och jag upplever att han söker dom medvetet för att liksom kunna distansera sig från oss. Typ "vi är dumma och det är så synd om honom". Jag låter ju honom tycka det såklart, men när man fått höra att man är hatad av sin egen avkomma fler dagar i rad än vad jag kan räkna till så blir man ju till slut lite ledsen. För jag försöker faktiskt, jag jobbar jättemycket med mitt eget föräldraskap, har gått online-utbildningar och läst böcker osv. Jag försöker vara duktig, och ändå får jag all skit känns det som

Du kanske jobbar lite för mycket på ditt föräldraskap. Lita på dina känslor istället. Låt inte barnet styra dig. Han känner väl din osäkerhet och försöker hitta stabilitet. Sätt gränser, och nu menar jag verkligen inte att du ska vara elak på något sätt, men du måste säga nej till hans överdrivna ängslighet. Jag menar absolut inte att han ska tvingas iväg på några aktiviteter men simskolan är ett bra måste.