Att bli äldre

[Pilot]

Något som tagits upp tidigare är när föräldrar går bort.
För mig var det något av ett slag i magen när sista far-/morfäldern gick bort för att inse att nu var mina föräldrar äldst.

Jag är uppväxt med gammel mormor/ farmor så även om jag får barn blir det "bara" barnbarn.

 

[Sonic76]

Mamma gick bort för 6år sen och pappa är 82 och i vissa omgångar väldigt gammal. Även om han är pigg så kan han gå bort när som helst och det har verkligen kommit ifatt mej sen Mamma gick bort. Speciellt sen han fyllde 80. När pappa är borta så har jag ingen kvar. Hur ska jag kunna klara mej själv? Klarar mej gör jag men det går inte in i huvet att jag är vuxen och fyller 40 nästa år. Jag är myndig, jag har haft körkort i 22år och jag har ett eget liv. Jag har alltid stått mina föräldrar nära. Hur ska jag kunna bli vuxen på riktigt? Jag känner mej definitivt inte som 40, möjligen 30. Det jag har märkt som har kommit med åldern är ont i kroppen och viktuppgång som är hopplös att gå ner.

Mina föräldrar är döda sen länge.
Jag blev väldigt vilse utan dem.
Jag var 32 när pappa dog och 36 när mamma dog
Nu ska jag fylla 46.
Känner mig fortfarande inte så gammal.
Jag lever som jag har lust.
Sonen är myndig och jag har lärt mig att göra det JAG vill och inte vad andra tycker

 

[_Taggis_]

Något som tagits upp tidigare är när föräldrar går bort.
För mig var det något av ett slag i magen när sista far-/morfäldern gick bort för att inse att nu var mina föräldrar äldst.

Jag är uppväxt med gammel mormor/ farmor så även om jag får barn blir det "bara" barnbarn.

Samma här.

Jag hade gammelmorfar och gammelfarfar och gammelmormor då jag växte upp. Trots att jag nästan är 40 nu så har jag kvar båda morföräldrarna och farmor. Det är helt otroligt. Dock är två av dem över 90 och inte så värst pigga, farmor är tex dement. Jag har haft jättesvårt att ta in hur gamla de är, för mig och mina barndomsminnen är dom i 60-årsåldern. Jag inser också att de inte orkar göra samma saker när vi ses som för så "lite" som bara 10 år sedan... 10 år är mkt i deras ålder. Och åren går. Det är då jag inser hur gammal jag är själv

 

[Nahar]

Något som tagits upp tidigare är när föräldrar går bort.
För mig var det något av ett slag i magen när sista far-/morfäldern gick bort för att inse att nu var mina föräldrar äldst.

Jag är uppväxt med gammel mormor/ farmor så även jag får barn blir det "bara" barnbarn.

Som varande yngst i en stor barnskara har jag en konstig version av det här. Pappa var nästan 60 när jag föddes, så han är väldigt gammal, men många av mina syskon är också 20+ år äldre än mig. Så jag har en konstig känsla av att när pappa dör är det snart mina syskons tur? Och jag kommer vara ensam kvar så länge - vilket är lite vad pappa själv upplevt då han är yngst i sin barnaskara och alla andra levt hårdare liv än honom. Min farfar var alltså född på 1800-talet och jag är född på 90-talet. Vilket känns... ensamt? Jag har vuxit upp med att folk tar min pappa för min grandpa konstant. Att mina syskon blir gråhåriga och gamla. Att farfar är den där gubben i konstiga kläder på svartvita foton från en helt annan tid och farmor är minnet av böngryta, mjölk direkt från kon och ett par väldigt rynkiga starka bondmorshänder som nöp mig i kinden. Och en gravsten som jag fick klappa på varje gång vi åkte hem till pappas by. Mer minns jag inte. Vuxit upp med döden runt hörnet på något sätt.

Så kanske det är lite därför jag inte har svårt att se mig själv bli gammal. Alla andra har ju alltid varit det.

 

[Fetaost]

Jag fick ett bryskt uppvaknande gällande min ålder när jag tvättade händerna på en offentlig toalett och stoppade ner händerna i handblåstorken. Det blåste VÅGOR i skinnet på ovansidan händerna Jag har fått gamla händer med slapp, tunn hud!
Viktuppgången runt röv och mage pga klimateriet är något jag har svårt att acceptera. Jag har fortfarande förhoppningar på att komma i fjolårets short och byxor. Tror det kommer ta mig ett tag att acceptera min ”nya” kropp. Den kom ganska plötsligt och jag har alltid ansetts som liten och smal. I nuläget är det jag ser i spegeln inte jag ännu.

 

[RedQueen]

Alltså, jag har inget emot att bli äldre. För mig har saker och ting fallit mer och mer på plats ju äldre jag blivit och nu som nybliven 34-åring känner jag mig mer tillfreds med livet än vad jag gjort tidigare. De kläder och skor jag hade som yngre är något jag faktiskt inte sörjer att jag inte kan ha längre, för mig tillhör de en annan person som var mycket osäkrare och som inte hade någon egen stil utan följde vad andra hade på sig. Och jag har insett att jag verkligen inte var snäll mot mig själv i försöken att passa in, vilket är en sorg för jag la så mycket tid och energi på det istället för att faktiskt hitta vad som gör att jag mår bra.

Sen kan jag absolut sakna det uteliv som jag hade då men i slutändan vet jag att jag aldrig skulle orka med det idag. Jag har blivit bekväm med åren och det är helt okej.

 

[miumiu]

Känner mig gammal när min chef, som är ett år äldre än min mamma (64) säger saker som ”när vi var små…” ”Vi” alltså som i han och jag. Jag är 36… Och hans egna barn är 32 respektive 30.

 

[nightcrawler]

Som varande yngst i en stor barnskara har jag en konstig version av det här. Pappa var nästan 60 när jag föddes, så han är väldigt gammal, men många av mina syskon är också 20+ år äldre än mig. Så jag har en konstig känsla av att när pappa dör är det snart mina syskons tur? Och jag kommer vara ensam kvar så länge - vilket är lite vad pappa själv upplevt då han är yngst i sin barnaskara och alla andra levt hårdare liv än honom. Min farfar var alltså född på 1800-talet och jag är född på 90-talet. Vilket känns... ensamt? Jag har vuxit upp med att folk tar min pappa för min grandpa konstant. Att mina syskon blir gråhåriga och gamla. Att farfar är den där gubben i konstiga kläder på svartvita foton från en helt annan tid och farmor är minnet av böngryta, mjölk direkt från kon och ett par väldigt rynkiga starka bondmorshänder som nöp mig i kinden. Och en gravsten som jag fick klappa på varje gång vi åkte hem till pappas by. Mer minns jag inte. Vuxit upp med döden runt hörnet på något sätt.

Så kanske det är lite därför jag inte har svårt att se mig själv bli gammal. Alla andra har ju alltid varit det.

Mina far och morföräldrar är födda mellan 1905 och 1914. Det känns nästan overkligt när man ser kort från när dom var barn/unga. Eller för den delen deras föräldrar när dom unga på 1800-talet. Så långt bort men ändå inte. Mina vänner har fortfarande sina mor och farföräldrar vid liv alternativt så var det inte länge sedan dom gick bort.

 

[Pilot]

Som varande yngst i en stor barnskara har jag en konstig version av det här. Pappa var nästan 60 när jag föddes, så han är väldigt gammal, men många av mina syskon är också 20+ år äldre än mig. Så jag har en konstig känsla av att när pappa dör är det snart mina syskons tur? Och jag kommer vara ensam kvar så länge - vilket är lite vad pappa själv upplevt då han är yngst i sin barnaskara och alla andra levt hårdare liv än honom. Min farfar var alltså född på 1800-talet och jag är född på 90-talet. Vilket känns... ensamt? Jag har vuxit upp med att folk tar min pappa för min grandpa konstant. Att mina syskon blir gråhåriga och gamla. Att farfar är den där gubben i konstiga kläder på svartvita foton från en helt annan tid och farmor är minnet av böngryta, mjölk direkt från kon och ett par väldigt rynkiga starka bondmorshänder som nöp mig i kinden. Och en gravsten som jag fick klappa på varje gång vi åkte hem till pappas by. Mer minns jag inte. Vuxit upp med döden runt hörnet på något sätt.

Så kanske det är lite därför jag inte har svårt att se mig själv bli gammal. Alla andra har ju alltid varit det.

Jag har ett väldigt starkt minne av min farmor när jag var 25 nånting. Jag var iväg med henne och skulle handla skor och göra ärenden på stan, när vi kom inte på förhållanden och kvinnors roll i det hela.
Hon skulle dra en parallell till pratet som gick på hennes arbetsplats - hon var "hemmafru" största delen av sitt liv och hennes sista arbetsplats var när hon jobbade i växeln under ANDRA VÄRLDSKRIGET!!
Det kändes helt surrellt när hon pratade om det, särskilt som om det var "igår".

 

[Snubbelfot]

Som sagt känner jag mig inte påtagligt gammal rent allmänt men det går ju inte att blunda för att jag har levt förbi halvtid med litet marginal. Vilket gör att mina barn kommer att s a s ha forntiden rätt nära i backspegeln. Min pappa föddes på 20-talet och min farfar på 1890-talet, men mina minnen av mina far- och morföräldrar är ändå ganska levande. Jag har mycket att berätta för nästa generation.

 

[Nahar]

Jag har ett väldigt starkt minne av min farmor när jag var 25 nånting. Jag var iväg med henne och skulle handla skor och göra ärenden på stan, när vi kom inte på förhållanden och kvinnors roll i det hela.
Hon skulle dra en parallell till pratet som gick på hennes arbetsplats - hon var "hemmafru" största delen av sitt liv och hennes sista arbetsplats var när hon jobbade i växeln under ANDRA VÄRLDSKRIGET!!
Det kändes helt surrellt när hon pratade om det, särskilt som om det var "igår".

Historien ligger alltid närmre än vad vi tror. En anledning till att jag tror samhället förlorar massor på att vara så åldersindelat. Jag tror att det är väldigt positivt, särskilt för barn och unga, att ha gamla människor kring sig i vardagen, och för den delen för gamla människor att ha barn och unga kring sig. Det ger perspektiv på saker, skapar trygghet och förståelse i samhället, och, tror jag, är en grundläggande del i att vara människa som samhället byggt bort i sin strävan att vara egalitärt. Det vill säga, jag håller med om att vi inte ska vara beroende av äldre respektive yngre generationen, men för den delen är det inte sunt att vara separerade.

Men nu blev det ganska OT, och kanske inte riktigt ett svar till dig. Bara mina funderingar

 

[Fetaost]

En sak som verkligen förändrats för mig med åldern är nyfikenheten och ett större sug på upplevelser och kunskap.
Som yngre tyckte jag att mitt idealliv och idealvardag var hus, hem och djuren/hobbyn i form av hästar och hundar.

Nu vill jag uppleva mer av livet och världen utanför min ”gamla” bubbla.

Min pappa var en person som levde ganska spartansk och älskade att resa, gärna till udda ställen. Han hade också väldigt mycket vänner. Han brukade säga att han samlade på tre saker i livet. Minnen, upplevelser och vänner.
-När jag sitter på hemmet så ska jag sitta och bläddra i mina fotoalbum och de andra kan få bläddra i sina bankböcker…jag kommer att vara rikast!
Tyvärr dog han mitt i en resa knall fall 67 år gammal och kom aldrig i närheten av ”hemmet” men han hade ett rikt och lyckligt liv. Och det är väl nått sånt jag nu känner lockar mig. Jag vill ha ett mentalt rikt liv. Jag har lessnat på min gamla bubbla som jag trampat runt i i så många år. Jag vill att livet ska vara mer än det gamla vanliga

 

[Luff]

Som sagt känner jag mig inte påtagligt gammal rent allmänt men det går ju inte att blunda för att jag har levt förbi halvtid med litet marginal. Vilket gör att mina barn kommer att s a s ha forntiden rätt nära i backspegeln. Min pappa föddes på 20-talet och min farfar på 1890-talet, men mina minnen av mina far- och morföräldrar är ändå ganska levande. Jag har mycket att berätta för nästa generation.

Skriv ner dina berättelser då. För ingen i nästa generation kommer att vilja veta förrän du är borta.

 

[Görel]

Insåg just att jag numera får anmäla mig till äldreboenden hos Stockholms stads bostadsförmedling. Gränsen går vid 55 vilket jag har varit i en månad. Det kändes INTE bra

 

[Band_of_Horses]

Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Strunta i vad du har för ålder och gör det du känner för. Bry dig inte om vad andra tycker. Om någon tycker illa om dig för att du beter dig eller klär dig ungdomligt så är det den personen som har problem, inte du

 

[cambodia]

Jag känner verkligen att jag har vuxit, men kanske mest sedan jag separerade för drygt 1 år sedan. Jag är bekväm med mig själv nu på ett helt annat sätt än tidigare.

Också jobbmässigt, börjar känna mig riktigt bra och säker på mig själv. Där har jag vuxit mycket. Och jag trivs på ett helt annat sätt än tidigare, vågar ta för mig och prata med folk, inte bara sitta tyst (är så glad att jag valde att gå tillbaka till mitt nygamla jobb ).

Något jag jobbar på är att faktiskt våga göra det jag tänker och inte tänka ”för mycket”. Inte lyssna på rösten i huvudet om vad andra skulle kunna säga. Men det är svårt när man gjort det så länge!

Sen att inse att man är äldre än flera på jobbet är ju en insikt i sig… men det gör mig inget, jag trivs i att bli äldre. Har alltid trivts bäst i sällskap med äldre också.

Just att bli mamma vet jag inte om det gjorde mig nåt ”vuxnare”. Det gjorde det väl säkert på något plan.

Men just att jag trivs bra i mitt eget sällskap nu, det är skönt!

 

[Praeterea]

När födelsedagar slutade att bara vara kalas, tårta och ballonger, började jag tycka att det var lite jobbigt att bli äldre och framförallt att fylla år, för det innebar ju att jag skulle bli vuxen och ha koll på världen... Kanske var det därför jag i tidiga tjugoårsåldern kände ett behov av att bli vuxen och göra vuxna saker, för att jag trodde att det är så alla gör?

Sen upptäckte jag att jag faktiskt får bestämma själv. I samband med att jag fyllde 30 insåg jag att "alla" mina närmaste vänner från gymnasiet var gifta, hade barn (eller på väg), troligtvis stadigt jobb och bostadsrätt. Jag var trainee, delade en sparsamt möblerad lägenhet och hängde på en strand vid ett turkost hav. Då funderade jag över hur olika våra liv tedde sig, var jag tagit mig i livet, om jag hade missat nån vägskylt som det stod "vuxen" på och vart jag var på väg.

Nu, vid 35, vet jag fortfarande inte riktigt vart jag är på väg, även om även jag har hunnit gifta mig. Lite kan det återigen skapa en stress över att det väl är sånt jag borde veta vid den här åldern, jag borde ju ändå vara vuxen?

I efterhand kan jag se att inte hade behövt ha så bråttom den där perioden i tidiga tjugoårsåldern. Jag hade kunnat flumma runt och leka av mig ett tag till. Då hade jag kanske varit med i synk med andra i min generation. Men jag är inte så hård mot mig själv, jag hade ju inte den trygghet och erfarenhet som jag numera skaffat mig med åldern - och som är det bästa med att bli äldre!

I en perfekt värld hade jag varit tio år yngre med ungdomlig energi och ork, kombinerat med dagens livsvisdom och den trygga förvissningen att jag har gott om tid att göra precis allt det jag vill. Och hinner jag inte allt så har jag åtminstone haft roligt på vägen.

 

[Islandshästryttare]

Jag tycker det finns både fördelar och nackdelar med att bli äldre. Jag är 45 plus. Fördelar är en tryggare ekonomi, en bra buffert, har råd att både ha gymkort och att rida både på ridskola och ta privatlektioner. Kan också utan att fundera på det boka hotellrum och ha råd med det. Tycker också jag är mognare i mitt sätt, kan stå upp mer för mina åsikter och mer för mig själv.

Nackdelen är väl att kroppen förändras, blir sämre på olika sätt, det blir svårare att få nytt jobb. Upplever definitivt åldersdiskriminering på det området tyvärr. Försöker motverka kroppens långsamma förfall med styrketräning tre till fyra gånger i veckan. Funkar än så länge iallafall.

Tänker ibland på att jag nog gjort vad som får ses som en klassresa. På pappas sida. Jag har ett tjänstemannajobb där jag har över medellön i Sverige. Bor i en bostadsrätt mitt i centrala stan.

Mina föräldrar var lastbilschaufför pappa, mamma jobbade i hemtjänsten. Pappa hade periodvis två olika jobb för att kunna låta mig och min syster fortsätta rida en gång i veckan. Farfar körde också lastbil och farmor städade på nationerna i den universitetsstad de bodde i. Samtidigt som hon uppfostrade fem barn i en liten lägenhet. Har släktforskat lite på pappas sida och det finns både pigor och drängar bakåt i tiden. Så väsensskilt från mitt liv idag.

 

[Stefffie]

Jag laste ut Dolly Alderton's "Everything I know about love" igar, och det var ett stycke mot slutet dar hon formulerade sa val precis hur jag kanner kring aldrandet.

"I don't want the brain of mu twenty-one year old self. Or the impulses or the bloody... inner turmoil. I want everything I have now - I want the lessons I've learnt and the experienced I've had ant to know all the stuff I know. But I want to transpose myfself back to the physical state of being twenty-one for ever, with all of my life ahead of me.

Basically, I want my mind and my soul to keep aging but I want my body never to get old and perish. We should be granted access to youth alongside the wisdom of age"

(Till detta svarar huvudpersonens van ironiskt "You're saying you think youth is wasted on the young. I think you're the first person ever to realize that Dolly". )

 

[Stefffie]

Jag tycker det finns både fördelar och nackdelar med att bli äldre. Jag är 45 plus. Fördelar är en tryggare ekonomi, en bra buffert, har råd att både ha gymkort och att rida både på ridskola och ta privatlektioner. Kan också utan att fundera på det boka hotellrum och ha råd med det. Tycker också jag är mognare i mitt sätt, kan stå upp mer för mina åsikter och mer för mig själv.

Nackdelen är väl att kroppen förändras, blir sämre på olika sätt, det blir svårare att få nytt jobb. Upplever definitivt åldersdiskriminering på det området tyvärr. Försöker motverka kroppens långsamma förfall med styrketräning tre till fyra gånger i veckan. Funkar än så länge iallafall.

Tänker ibland på att jag nog gjort vad som får ses som en klassresa. På pappas sida. Jag har ett tjänstemannajobb där jag har över medellön i Sverige. Bor i en bostadsrätt mitt i centrala stan.

Mina föräldrar var lastbilschaufför pappa, mamma jobbade i hemtjänsten. Pappa hade periodvis två olika jobb för att kunna låta mig och min syster fortsätta rida en gång i veckan. Farfar körde också lastbil och farmor städade på nationerna i den universitetsstad de bodde i. Samtidigt som hon uppfostrade fem barn i en liten lägenhet. Har släktforskat lite på pappas sida och det finns både pigor och drängar bakåt i tiden. Så väsensskilt från mitt liv idag.

Lite OT, men foraldrar som tar ett extra jobb for att barnen ska ha rad med ridning eller nagot annat dyrt som de alskar ar ett sa otroligt fint karleksuttryk (sen ska loner etc ju vara dragliga nog att det inte ska behovas, men anda, vilken fin pappa)