Men varför skulle du inte kunna göra det som äldre?
Det kan jag, men har skrivit en hel del i tråden om varför det är annorlunda nu än för några år sedan
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Men varför skulle du inte kunna göra det som äldre?
Jag har alltid tänkt att om jag hade velat ha barn så hade jag löst det på egen hand.
Det baseras trogen troligen på att jag har rätt få erfarenheter av män som faktiskt fullvärdiga föräldrar
Utan att ha läst speciellt många andra inlägg så kan jag säga att för mig har åldrandet mest inneburit att jag har fått bättre självförtroende och vågat göra sådant som jag tidigare i livet bara har haft vaga drömmar om. Jag kan inte precis påstå att jag inte alls bryr mig om vad folk tycker längre, men jag har absolut vågat slänga mig ut i världen på ett helt annat vis nu än vad jag vågade när jag var yngre. Att våga skriva en bok, till exempel. Vem trodde det om den yngre mig.... ??Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?
Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.
Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.
Jag är 44 år gammal nu och har inte alls samma erfarenheter som dig vad gäller att gå ut och festa/klubba/etc. Tycker fortfarande att det är bra drag ute och är ofta ute och festar. Visst kan man känna sig gammal om man hamnar på fel ställe men det är inte så ofta jag gör det. Jag är inte för gammal för Ibiza, Åre eller Marbella.Det kan jag, men har skrivit en hel del i tråden om varför det är annorlunda nu än för några år sedan
Jag kände mig för gammal för Marbella efter att jag fyllt 22.Jag är 44 år gammal nu och har inte alls samma erfarenheter som dig vad gäller att gå ut och festa/klubba/etc. Tycker fortfarande att det är bra drag ute och är ofta ute och festar. Visst kan man känna sig gammal om man hamnar på fel ställe men det är inte så ofta jag gör det. Jag är inte för gammal för Ibiza, Åre eller Marbella.
Jag känner inte alls igen mig i dina erfarenheter. Men jag är heller inte gift med barn, utan mer den stadiga partyprinsessan antar jag. Jag har aldrig slutat festa för att vara hemma med barn tex.
Håller fullständigt med!! Jag är fyllda 53 och tycker att jag aldrig haft det så bra som nu. Stadig och god ekonomi, vuxna barn (inga barnbarn ännu) ny man sedan ett par åt tillbaka, har inga måsten -precis som i ungdomen fast extra allt. Klimakteriet är smolket i ögat, men å andra sidan får jag nu förkovra mig i något nytt och lära mig ännu mer om kropp, mat och hälsa.Utan att ha läst speciellt många andra inlägg så kan jag säga att för mig har åldrandet mest inneburit att jag har fått bättre självförtroende och vågat göra sådant som jag tidigare i livet bara har haft vaga drömmar om. Jag kan inte precis påstå att jag inte alls bryr mig om vad folk tycker längre, men jag har absolut vågat slänga mig ut i världen på ett helt annat vis nu än vad jag vågade när jag var yngre. Att våga skriva en bok, till exempel. Vem trodde det om den yngre mig.... ??
Man har absolut olika preferenser kring fest och partaj, fast jag själv upplever inte att den biten påverkats nämnvärt av ålder utan det känns mer personbundet och kanske även geografiskt betingat. Finns det ingen klubb så blir man hemma...
I tonåren var det ofta förfest hemma hos någon och sedan utgång på klubb, och det mönstret hänger fortfarande kvar bland de av mina vänner som bor i eller nära tätort-med-dansgolv. Men jag gillade, och gillar fortfarande, förfesterna bäst och mina roligaste festkvällar är nog faktiskt de där det inte blev någon klubbutgång. Jag älskar att träffa nya människor och prata om högt och lågt, och har sällan upplevt att det funkat särskilt bra ute på [dans]lokal. Jag söker mig genomgående till "lagom stökiga" pubmiljöer (motsv) snarare än dans/klubb, just för snackmöjligheterna. De tristaste festkvällarna i min backspegel är de där vi varit ett stort kompisgäng på glad hemmaförfest och sedan gått ut, och gänget omgående splittrats efter man gått in på nån klubb där man 1) behövt köa, 2) behövt betala entre för att få lov att köpa deras apdyra sprit och 3) allt snack omintetgjorts av svinstark musik på hela stället...
Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?
Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.
Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.