Att bli äldre

Känner lite samma ang att inte ha åstadkommit nåt. I min släkt är jag verkligen den där eviga ungdomen, som bara lever som jag har lust dvs har inga barn eller partner att ta hänsyn till. Det var väl ok när man var ungdomen, men jag är ju snart 40. Då känns det mst bara tragiskt.
Samtidigt är frågan - vad är det man ska ha åstadkommit egentligen? Rent konkret. Om man då inte vill ha barn och familjelivet så vad exakt är det? För mig är känslan stark men jag vet inte riktigt vad det skulle vara.
Kanske är det att ha lyckats med den sport jag vigt livet åt och som omöjliggjort mkt annat? Det har jag bevisligen inte gjort, har bara omöjliggjort saker men inte lyckats ändå. Jag har heller inte hittat hem nånstans, och är evigt rotlös. Jag känner att man borde ha rest och sett världen, men har ju alltid haft djur som inte medgett detta. Jag vill gärna se saker men hatar ju att vara ute och resa mkt pga mina kostproblem. Svårt att se nya saker men inte vara på resande fot :o Karriär - ptja jag är rätt nöjd och bra på det jag gör även om det inte är akademiskt och flådigt.
Tycker det är tydligt att känslan inte har så mycket med verklighet att göra.
Jag har familj nu och känner likadant. Har svårt att vara nöjd helt enkelt.
 
Känner lite samma ang att inte ha åstadkommit nåt. I min släkt är jag verkligen den där eviga ungdomen, som bara lever som jag har lust dvs har inga barn eller partner att ta hänsyn till. Det var väl ok när man var ungdomen, men jag är ju snart 40. Då känns det mest bara tragiskt.
Samtidigt är frågan - vad är det man ska ha åstadkommit egentligen? Rent konkret. Om man då inte vill ha barn och familjelivet så vad exakt är det? För mig är känslan stark men jag vet inte riktigt vad det skulle vara.
Kanske är det att ha lyckats med den sport jag vigt livet åt och som omöjliggjort mkt annat? Det har jag bevisligen inte gjort, har bara omöjliggjort saker men inte lyckats ändå. Jag har heller inte hittat hem nånstans, och är evigt rotlös. Jag känner att man borde ha rest och sett världen, men har ju alltid haft djur som inte medgett detta. Jag vill gärna se saker men hatar ju att vara ute och resa mkt pga mina kostproblem. Svårt att se nya saker men inte vara på resande fot :o Karriär - ptja jag är rätt nöjd och bra på det jag gör även om det inte är akademiskt och flådigt.
Av alla mina syskon och kusiner är jag den enda över 20 som inte har ett långvarigt samboförhållande. Jag ser det mer som en merit. Och jag reste nästan inte alls mellan 20-35 pga djur och dålig ekonomi. Men just det går ju alltid att göra senare. Man kan hyra rum med kök och laga sin egen mat, det gör vi ofta :). Man kan välja en plats nära flygplatsen för att minimera själva resandet och charter är HEMSKT så skippa det med men utnyttja planens restplatser, mycket billigare än reguljärflyg. Personligen älskar jag dock resandet och bor aldrig på samma plats mer än ett par dagar.
 
Av alla mina syskon och kusiner är jag den enda över 20 som inte har ett långvarigt samboförhållande. Jag ser det mer som en merit. Och jag reste nästan inte alls mellan 20-35 pga djur och dålig ekonomi. Men just det går ju alltid att göra senare. Man kan hyra rum med kök och laga sin egen mat, det gör vi ofta :). Man kan välja en plats nära flygplatsen för att minimera själva resandet och charter är HEMSKT så skippa det med men utnyttja planens restplatser, mycket billigare än reguljärflyg. Personligen älskar jag dock resandet och bor aldrig på samma plats mer än ett par dagar.

Jag har känt så förr, men nu när man närmar sig 40 och de längsta förhållanden man haft varit på sin höjd 2,5 år så börjar jag känna att jag saknar vissa saker mer än att jag ser fördelarna. Tex att ha en historia med nån, att se tillbaka på saker man upplevt ihop, kanske köpa ett hus och ha en bästa vän i sin partner. Jag har aldrig haft det och jag känner att det nog heller aldrig kommer kunna ske. Förr tänkte jag att det ordnar sig, när jag är lite mer tillfreds. Men jag har aldrig blivit det, och därför kan jag inte heller vara tillfreds med nån annan. Tiden går och åldrandet har inte direkt gjort det enklare.

Ja, så kan man ju iofs göra när man reser. Men jag har så sjukt mkt specialregler i kosten så jag vet inte ens hur jag skulle klara av att handla varor och läsa förpackningsinfo på nåt random språk. Men ja, det kanske kan lösa sig en vacker dag. Ungeäfr som jag förr tänkte om relationer - det hinns med när saker blivit bättre... Eh :o :angel:
 
Av alla mina syskon och kusiner är jag den enda över 20 som inte har ett långvarigt samboförhållande. Jag ser det mer som en merit. Och jag reste nästan inte alls mellan 20-35 pga djur och dålig ekonomi. Men just det går ju alltid att göra senare. Man kan hyra rum med kök och laga sin egen mat, det gör vi ofta :). Man kan välja en plats nära flygplatsen för att minimera själva resandet och charter är HEMSKT så skippa det med men utnyttja planens restplatser, mycket billigare än reguljärflyg. Personligen älskar jag dock resandet och bor aldrig på samma plats mer än ett par dagar.
Det är tvärtom i min släkt. Det flesta har fått barn nu när de är nästan 40/ 40.
Ett gäng som aldrig vill ha barn och många slår sig aldrig till "ro".
Min pappa tjatar om barnbarn, men övriga släkten är väldigt chill.

Sen håller jag helt med dig om att resa, det är klart man behöver ha en reskassa, men kan man tänka sig att äta frukost hemma, ta med sig lunch på stranden och bara handla en glass och käka ute på kvällen (eller en gång om dagen) så går det att komma undan helt okej.
 
Det är tvärtom i min släkt. Det flesta har fått barn nu när de är nästan 40/ 40.
Ett gäng som aldrig vill ha barn och många slår sig aldrig till "ro".
Min pappa tjatar om barnbarn, men övriga släkten är väldigt chill.

Sen håller jag helt med dig om att resa, det är klart man behöver ha en reskassa, men kan man tänka sig att äta frukost hemma, ta med sig lunch på stranden och bara handla en glass och käka ute på kvällen (eller en gång om dagen) så går det att komma undan helt okej.
Barn har alla utom en av bröderna fått sent (den andra är frivilligt barnlös) men just stadiga relationer verkar vara norm. Fast mina föräldrar är som jag (aldrig gifta och bott utan partner större delen av tiden) så äpplet föll kanske inte så långt från trädet :).

Ja man behöver inte ens äta ute om man inte vill, bara att få uppleva ett annat klimat med allt det innebär tycker jag är helt underbart!
 
Jag har känt så förr, men nu när man närmar sig 40 och de längsta förhållanden man haft varit på sin höjd 2,5 år så börjar jag känna att jag saknar vissa saker mer än att jag ser fördelarna. Tex att ha en historia med nån, att se tillbaka på saker man upplevt ihop, kanske köpa ett hus och ha en bästa vän i sin partner. Jag har aldrig haft det och jag känner att det nog heller aldrig kommer kunna ske. Förr tänkte jag att det ordnar sig, när jag är lite mer tillfreds. Men jag har aldrig blivit det, och därför kan jag inte heller vara tillfreds med nån annan. Tiden går och åldrandet har inte direkt gjort det enklare.

Ja, så kan man ju iofs göra när man reser. Men jag har så sjukt mkt specialregler i kosten så jag vet inte ens hur jag skulle klara av att handla varor och läsa förpackningsinfo på nåt random språk. Men ja, det kanske kan lösa sig en vacker dag. Ungeäfr som jag förr tänkte om relationer - det hinns med när saker blivit bättre... Eh :o :angel:
Jag tänker att jag är FÖR tillfreds med någon annan för att inte tycka att när det skaver är det aldrig jag som ska ändra mig. Bättre att avsluta relationen istället. Så samma resultat här, bara annan anledning. Men jag har tur som har min vän, hon är den enda jag fortfarande tycker om efter en längre tid.

När det gäller mataffärer utomlands så är det nog enklare än man kan tro. Många märken som finns hemma finns också utomlands (Lidl finns väl överallt i Europa?) och jag har svårt att tro att det skulle vara en ändring i receptet. Är det något specifikt som kryddor så kan man ta med hemifrån, och det går att fråga om man blir osäker. Om du bestämmer dig för att åka, fråga om tips på Buke så kan du nog få hjälp med både det ena och det andra :)
 
Jag tänker att det är tvärtom. Att det kommer ses som tantigt av yngre generationer att lyssna på metal och ha hoddies och camokläder. Inte att man själv plötsligt ändrar sig och sin stil.
Jag kommer bli asgrym som tant 🤘ser framför mej hur alla kommer bli förfasade när jag spelar shout at the devil och number of the beast på högsta volym på hemmet. Mitt rum kommer se ut som en liten bunker, typ Mrs Feldmans rum i Polisskolan 😂
 
Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Jag tyckte det var väldigt skönt att fylla 30.
Då kände jag liksom att "såhär blev jag". Innan dess kände jag väl lite ibland att åren bara rullat på utan att jag gjort så mycket och kunde känna mig lite stressad ibland. Men ja, där och då kände jag ett lugn, brukar säga det till folk också.

Nu är jag 35.
Inom ett för mig viktigt område har jag mognat väldigt mycket, vilket är väldigt roligt och jag är stolt över det faktiskt. På andra områden känner jag mig fortfarande inte "stor" eller vuxen, men det måste jag kanske aldrig?
Mitt liv ser inte ut som jag tidigare absolut trott att det skulle se ut när jag "blev stor" dvs hus, barn, arbetet jag tänkt mig och hela baletten utan istället bor jag i min hyresetta som jag trivs jättebra i, utan barn, studerar fortfarande och jobbar inte med det jag trodde. Jag trivs. Sen får jag se hur framtiden blir, det känns spännande.
 
Jag har nog, till skillnad från några nära kompisar klarat mig undan åldersnoja men ibland kan jag känna mig lastgammal. Framför allt i jobbet har jag märkt. När jag har jobbat längre än åldern på mina nyexaminerade kollegor eller läkare. Jösses :crazy:.

Annars känner jag mest att det är en siffra och definierar inte mig som person.
 
Jag har börjat ana att kroppen inte är vad den har varit. Fina linjer i ansiktet som inte varit där tidigare. Gråa hår börjar komma, som syns tydligt i mitt mörka. Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är, men det kan jag inte riktigt rida på längre. Jag är 31.

Jag tycker det känns både bra och dåligt att åldras. Det är nice att kunna lämna en del tankar och känslor bakom mig, till exempel att jag har kunnat bli mer tillfreds med min kropp efter att ha fått barn. Mindre nice att jag ibland känner att jag vill trycka på ångra. Är min utbildning jag just nu pluggar verkligen rätt? Har jag slösar CSN, tid och engagemang på det här? Hinner jag skaffa ett barn till? Tänk om jag vill ha två till?

Jag har också svårt att landa i min egna stil. Jag har sprungit runt i jeans, bandtröjor och converse i 15 år och skulle väl nu egentligen vilja skaffa mig en ”mognare” stil. Inget ont om bandtröjor, men jag vill prova något nytt liksom. Och inser att jag fortfarande söker lite efter vem jag vill vara, på sätt och vis.
 
Jag tycker det är jobbigt att bli äldre. Mitt liv har liksom slösats bort och jag har inte åstadkommit något. En del saker är det för sent att göra nu.
 
Tex att ha en historia med nån, att se tillbaka på saker man upplevt ihop, kanske köpa ett hus och ha en bästa vän i sin partner.
Ja... jag tror ju inte att det på något vis är ett nödvändigt villkor för lycka och tillfredsställelse, det finns gott om exempel på annat, men för egen del känner jag också igen mig i det. Det bidrar till KASAM för mig helt enkelt.
 
Ja... jag tror ju inte att det på något vis är ett nödvändigt villkor för lycka och tillfredsställelse, det finns gott om exempel på annat, men för egen del känner jag också igen mig i det. Det bidrar till KASAM för mig helt enkelt.

Exakt så. Jag känner verkligen att jag inte ingår i nåt sammanhang nånstans...
 
Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.
Ja jo jag har en klänning som är väldigt kort och flickig som är väldigt bekväm och som jag tycker är fin, men som jag inte kan bestämma mig för om jag kan ha på stan tex egentligen, eller om den bara duger i trädgården. För några år sedan tyckte jag bara den var för kort och somrig för jobbet. Är ju 47 och kanske är det inte så klädsamt, vet inte, ingen svarar ju ärligt heller någonsin, utom mamma (mamma tycker den är jättefin! och så bra, men hon tror väl att jag är 17 antar jag).

Korta jeansshorts tex däremot, även trasiga, är jag inte så sjåpig med, det verkar alla ha oavsett, tex med en blus.
 
Eller tvärtom. Tänk att ha landat i att man vill ha barn redan när man är 25, men när man närmar sig 40 (som kvinna då) är man singel och barnlös... måste vara hemskt.
Jag har alltid tänkt att om jag hade velat ha barn så hade jag löst det på egen hand.
Det baseras trogen troligen på att jag har rätt få erfarenheter av män som faktiskt fullvärdiga föräldrar
 
Jo, men det är skillnad på dans på en handfull personer i ett vardagsrum och dans på klubb :D Förstå mig rätt, middag med snack och dans är också kul. Men fest ute är en annan känsla. Hög musik med bra ljudanläggning, dans i flera timmar och försvinna in i musiken, ljud och ljuseffekter, träffa nya människor. Ofta har vi varit ute större gäng som lärt känna andra större gäng så vi lärt känna 10 nya personer en kväll. Eller springa på gamla bekanta. Ha drinkbord. Bar där allt går att beställa. Känslan av att vara ute i vimlet och inte hemma osv. På festresor har alla bott i närheten av varandra flera dagar i streck så det blivit lite bruncher, spontana dagsfester osv. med nytt folk vi lärt känna. Ja, väldigt annorlunda från middagar och hemmafester. Det tror jag att jag kommer sakna!
Men varför skulle du inte kunna göra det som äldre?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 620
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ När jag var ung tonåring, sisådär år 2000, fick man hem produktprover med infoblad i brevlådan. Ibland delades de ut i skolan också har...
Svar
13
· Visningar
989
Senast: Fille
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 296
Skola & Jobb Hej! Här på Buke verkar det finnas kloka och hjälpsamma människor, postar nu min fråga efter att ha läst på forumet i flera veckor. Jag...
2 3
Svar
56
· Visningar
5 241
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp