För mig har åldrandet varit skonsamt. Jag inser ju att jag blivit äldre (35), och jag har hunnit med att utbilda mig, gifta mig, få barn, skilja mig och så vidare. Alla erfarenheter jag hunnit samla på mig upplever jag ha gett mig en trygghet i mig själv, jag har fått en annan pondus och ett lugn. Jag trivs helt enkelt med att bli äldre!
Men det här med att bli vuxen "på riktigt", det måste väl ändå vara världens bäst bevarade myt?
För när jag pratar med min egen mamma, som snart ska gå i pension, så tycker inte hon heller att hon är riktigt vuxen. Jag kan inte heller är någon skillnad på min pappa rent mentalt, han är exakt samma person som han var när jag var liten. Jag märker ingen större skillnad på mina kollegor beroende på deras ålder heller, de har sina personligheter alldeles oavsett. Och det kanske är det som är grejen, personligheten ändras ju inte med åldern. Den utvecklas (förhoppningsvis) men ingen av oss kommer ju vakna upp en morgon med en helt ny personlighet, bara för att vi åldras. Är det vad vi förväntar oss när vi tänker oss att bli vuxen?