Att bli äldre

Jag håller mig evigt ung genom att jobba med ungdomar. Fast jag vägrar vara ungdomlig. Fy fasen vad skönt att slippa alla dessa stadier. Trivs bra i min egen ålder. Jag har dock på mig det som är bekvämt och gärna färgglatt. När någon åker förbi i en mullrande V8 får jag nostalgikick och minns hur fantastiskt kul jag hade. Men vill absolut inte göra det igen.
 
Pandemin har blivit en litet oavsiktlig vattendelare för mig också. När jag flyttade från storstan och allt vad det livet innebar, ut hit i vildmarken (liksom även landsbygdens utkant, om ni förstår), så tänkte jag att jag kommer ju fortfarande ha mina vänner i stan, och festa med dem, och ha kvar universitetsjobbet/plugget och hela det livet med. Det var 2019, och nyåret mot 2020 var sista gången jag var ute och festade på klubb med mina gamla vänner. Nu blir jag trött i ett dygn eller två om jag varit inne i närmsta stad och gått ett par ärenden, eller ätit lunch med någon. Nu är jag inte längre en lite för ung handledare, som ölar med mina studenter. Nä, jag har inget alls att göra med den världen längre.

Kanske hade det gått mer gradvis utan pandemin. Jag hade kanske inte märkt förändringarna i mig själv lika mycket om jag varit mer "i det" (förutom hårfästet som jag synar med lite butter min morgon och kväll). Men nu stiger jag ut på andra sidan pandemin och är som en kopp te där alla bladen sjunkit till botten. Jag är färdigbryggd. Stillnad på något vis. En observatör mer än en i leken.

Längtar efter andra saker. Efter trygghet. Efter lugna, långa samtal med gamla professorer snarare än intensiva diskussioner med andra studenter klockan fyra på morgonen när sittningen går mot sitt slut. Och så känner jag mig jagad av min längtan efter den där känslan av att kunna luta mig tillbaka och se på det liv jag byggt och känna att jag gjort det bra. Så jo, helt plötsligt är jag äldre. Men jag har alltid vetat att jag kommer bli bättre och bättre med åldern. Att det passar min personlighet bättre att vara 40 än 20. Så jag är ganska nöjd. Förutom håret då - men sånt går att fixa :)
 
Den gången jag insåg att jag var gammal nog att vara förälder till en kollega. Och han hade ju hunnit ta både civilingenjörsexamen och jobba några år! Jag fokuserar istället hårt på Winnerbäcktexten
"Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller kul att vara med?"
För även om jag tycker det fysiska åldrandet är skitjobbigt så inser jag att alternativet inte är att kunna vara ung för evigt. Det är att dö, och dö vill jag inte göra än. Det är kul att vara med 🙂 Mognadsmässigt/själsligt sett gillar jag den nutida Lingonben bättre än den unga. Den här versionen är lugnare och har mer koll, även om jag är tröttare i skallen och mer glömsk.
 
Jag orkar inte skriva något vettigare än att jag har också börjat fundera på hur jag ska klä mig nu när jag är "äldre".
Det känns obekvämt att gå i för korta shorts och i urringning, även om det kanske aldrig varit mig grej så känns det obekvämt på ett annat vis(?).

Men samtidigt så känns denna åldern mer rätt för mig än tidigare, som att jag vuxit ikapp mig själv. Väldigt märklig känsla, utan att för den delen vara obekväm.
Även om jag har haft det rätt tufft med dåligt mående sista åren så har jag nog alltid tyckt att livet blir bättre och bättre.
Jag känner att tidigare generationer har präntat in att när man är ung 20 åring så är livet som bäst och jag tyckte nog det var kul på ett vis -men inte alls så kul som jag fick höra om hur jag borde uppskatta det.

6 år kvar till 40 och det känns jättejobbigt. Nu måste jag snart ta tag i barnfrågan innan det blir för sent och jag orkar bara inte.
 
Jag tycker att tiden har gått så fort, det känns som att jag inte hängt med mentalt. Är över 50, och jag och mina jämnåriga kompisar har börjat säga att nu är vi inte ens femtio längre.

Jag gillar insikten och livserfarenheten, att ha förstått sig på sig själv rätt bra, att ha koll på sina egna gränser.

Däremot verkligen avskyr jag att håret grånar så utväxten blir ljusare, att jag inte har samma ork längre, att jag känner mig som en tjock klimakterietant liksom. Har alltid varit nöjd med hur jag ser ut, och även om jag fortfarande inte har några rynkor så har ögonlocken ramlat neråt. Har alltid sagt att den enda skönhetsoperation jag kan tänka mig at göra är att fixa ögonlocken och där är jag nu.

Mellan cirka 35 och 45 höll många av mina kompisar på med sin familj, jag med min häst och andra med andra hobbyer som gjorde att vi inte hängde på spelningar som förr. Men sen så började folk komma tillbaka i gamla spår, jag kollar på band med kompisar som jag såg första gången på 80-talet. Nu i nya konstellationer men fortfarande lika kul. I mina kretsar har det inte sjungits så mycket om kärlek och relationer, snarare Bakfull på en tisdag i Rotebro. Lite tyngre, lite tunnhårigare än tidigare, men samma trevliga människor. Det är jätteroligt och det har verkligen fått mig att leva upp, och jag känner mig som mig själv igen, och då gör det inget att bli äldre eftersom jag kan fortsätta att få vara den jag är och i de sammanhang där jag vill vara.
 
Insåg också att jag var gammal när jag + en kollega var ute med några mycket yngre kollegor och gjorde en grej. Allt höll på att gå fel och jag + kollegan satt i vår bil och jag sa ”varför är det ingen vuxen med” varpå vi typ i mun på varandra sa ”herregud det är ju VI som är de vuxna nu” men vi styrde upp allt och ingen annan märkte att det höll på att bli galet. Men när typ alla kollegor är 50+ känner man sig som deras barn ofta (på ett bra sätt).

Jag kan också undra var de vuxna är... jag är äldre än många av nuvarande kollegor :rofl:
 
Det jag faktiskt gillar med att ha blivit äldre är att jag har en oerhört mycket större pondus än vad jag haft tidigare, och en annan trygghet i mig själv. Jag har liksom inga problem med att tex leda arbetet i ett projekt eller ta plats.

Att min ålder börjat synas på mig betyder att de flesta unga borrare slutat försöka köra över mig (i stil med att den där unga tjejen behöver vi inte lyssna på)... inte för att det gick tidigare heller men ja, de försöker inte längre.
 
Jag känner lite som @Habina. Lite mer som jag fortfarande är jätteung och alla andra runt mig är vuxna. Sen blir jag helt chockad så jag för höra att nån jag ser som äldre än mig och vuxen på riktigt egentligen är 10-15 YNGRE ÄN MIG. Lite förvirrande.

Brukar säga åt min man att jag känner mig så ung och jag ser inte vuxen ut. Han ba "eh, jo du ser ut som sin ålder".

Är 37, och precis som @athena_arabians så klär jag mig som jag vill, i. Mina bandshirts och typ rödrutiga byxor.

Det kanske är annorlunda om man har barn.
 
Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.
Jag gick från att träna 10 hårda pass i veckan till att bli gravid och gå upp 40kg, bh-storleken som jag alltid tyckt var för stor gick från 65F till 85H. Jag mådde så dåligt i mig själv att jag inte psykiskt klarade av att amma vårt första barn. 😔
Såhär 8år och 2 barn senare är 25kg kvar, storleken ligger på 75G och jag har börjat komma tillbaka till lättare träning 3-5 dagar i veckan.

För mig har det svåraste varit att jag gick från att vara en superaktiv person till en trött småbarnsmorsa som aldrig fick vara bara jag.

Jag känner lite att jag börjar komma ut på andra sidan nu (yngsta är 5år). Jag störs fortfarande av min kropp men inte konstant. Jag har gått med i Ladies Circle så varannan vecka får jag vara bara jag i ett par timmar. Min kompis och jag, som alltid utmanande varandra förr, håller på att ta oss igenom Skåneleden, många timmar prat, gång och löpning har det blivit. ❤️ Nästa vecka väntar 9 mil och 3 hotellövernattningar.

Det har tagit enormt med tid och frustration men nu känner jag igen mig igen, om än i en ny version.
 
Men nu stiger jag ut på andra sidan pandemin och är som en kopp te där alla bladen sjunkit till botten.
Mycket du skriver är redan poesi. T.ex ovan!
Förutom håret då - men sånt går att fixa :)
Men det här stör helheten. Att åldras är att acceptera den man är. Jag blir ledsen varje gång jag hör om en tjej som känner att hon behöver modifiera sitt eget utseende. Det här är den manliga motsvarigheten; acceptera, och bli fri!
 
Ifråga om klädstil... nej. Värderingar... nej. Utseende... nej snarare tvärtom, jag ser bättre ut idag som 50+ än jag gjorde vid 20 imho. :laugh: Men fysiska krämpor och kroppens interna förfall går inte att trolla bort. Inget avgörande eller radikalt (såvitt känt) men irriterande småfel, ungefär som på en bil som har gått långt. Synen till exempel, jag ser fortfarande som en örn på håll men det här med läsglasögon är ett jäkla bök. Och litet artroskänningar men fullkomligt hanterbart ännu.

Jag gillar den livserfarenhet som jag ackumulerat hittills. Den hjälper mig att prioritera i tillvaron och att välja mina strider. Och jag gillar de rena sakkunskaper jag samlat på mig, de hjälper mig att lösa problem och hantera situationer enklare och med större säkerhet och självförtroende än för 20-30 år sedan.

Jag har dock en stor milstolpe framför mig, reproduktionsprojektet med leverans om två månader. Jag anar att det kommer att ha en dramatiskt åldrande inverkan. :D
 
Jag tror mycket handlar om att det är så mycket som cirkulerar kring människor i en viss ålder. Slutet av 20-års åldern kanske, början av 30. När jag lyssnar på musik märker jag att nästan allt handlar om ny kärlek, dejting, fester. Inget om kärleken som gift. Ska jag köpa kläder på nätet är alla modeller unga. Samma klädesplagg ser annorlunda ut på mig. Många filmer och serier handlar om unga. Det är lätt att känna sig ”gammal” då, oavsett om man är det eller inte. Men jag upplever att mycket cirkulerar kring yngre och att livet ska ha sin ”peak” då. Sen ska allting liksom gå utför, trots att man lär ha 50 år kvar. Och visst går fysiken utför, kroppen åldras vare sig en vill eller inte. Men att det på något annat sätt skulle bli sämre anser jag nog är livets största myt. Jag önskar att mer kunde handla om livet efter ung vuxen. Tyckte det var så skönt att en nätbutik hade modeller kring 40-50. Önskar mer musik om kärlek som kanske inte är ny längre osv. Jag tror att om man kunde spräcka hål på den där myten om att livet är bäst som ung så kanske folk inte skulle känna sig gamla så fort de fyller 30.

Sen tror jag också det handlar en del om att man som barn och tonåringen trodde att ”vuxen” skulle vara ett helt annat state of mind. Som att man plötsligt är en helt annan person. Så när man sen inser att man är exakt samma människa så är det nog lätt att få dom där ”bluff” känslorna. Är jag verkligen mamma? Är jag verkligen chef? När ska någon komma på mig? För man tror att mamma eller chef är någon annan form av människa. En vuxen. Men våra mödrar var ju också barn en gång, och visste säkert inte alltid hur de skulle vara mammor de heller. Min pappa säger att han fortfarande väntar på att han plötsligt ska känna sig vuxen en dag. Trots att han är både pappa, morfar, farfar, chef och fasen snart i pensionsålder.

Du har helt enkelt kommit till stadiet att du märker att vi har en rätt stark "ålderism" i Sverige. Jag är några år äldre än du (men inte så jättemycket) och för mig känns det en smula ironiskt att en 34-åring skriver detta...vänta tills du blir lika gammal som jag, vill jag säga 😁

Min pappa har länge pratat om hur vi undervärderar de äldre i samhället. Jag har inte riktigt förstått honom i det, hört vad han sagt men som innehavare av ungdomsprivilegiet inte förstått, typ. Ungefär i din ålder, och nu som äldre än så, ser jag också hur mycket vårt samhälle hyllar det ungdomliga och vill gömma undan det åldrade.

Jag ser det t ex som otänkbart att en 76-ing skulle bli vald till statsminister.
 
Du har helt enkelt kommit till stadiet att du märker att vi har en rätt stark "ålderism" i Sverige. Jag är några år äldre än du (men inte så jättemycket) och för mig känns det en smula ironiskt att en 34-åring skriver detta...vänta tills du blir lika gammal som jag, vill jag säga 😁

Min pappa har länge pratat om hur vi undervärderar de äldre i samhället. Jag har inte riktigt förstått honom i det, hört vad han sagt men som innehavare av ungdomsprivilegiet inte förstått, typ. Ungefär i din ålder, och nu som äldre än så, ser jag också hur mycket vårt samhälle hyllar det ungdomliga och vill gömma undan det åldrade.

Jag ser det t ex som otänkbart att en 76-ing skulle bli vald till statsminister.
Fast en 76-åring ska va pensionär inte statsminister kan jag tycka. På mitt jobb är ”ålderismen” tvärtom, du ska va så gammal som möjligt, vi yngre är barnen typ. Jag + en kollega som är ett år äldre än jag brukar refereras till som tonåringarna. Vi är 32 och 33 😂
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 620
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ När jag var ung tonåring, sisådär år 2000, fick man hem produktprover med infoblad i brevlådan. Ibland delades de ut i skolan också har...
Svar
13
· Visningar
989
Senast: Fille
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 296
Skola & Jobb Hej! Här på Buke verkar det finnas kloka och hjälpsamma människor, postar nu min fråga efter att ha läst på forumet i flera veckor. Jag...
2 3
Svar
56
· Visningar
5 242
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp