Att bjuda in utan hundar eller barn (utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 37)

[Bexzor]

Jag skulle troligtvis inte vara så intresserad av att vara vän med någon som kategoriskt "avskyr barn", oavsett om mitt barn var välkommen i hens hem eller ej, men jag har heller inte haft vänner i vuxen ålder som jag umgåtts med på hemmaplan så frekvent att jag skulle behövt anpassa min vardag för att umgänget skulle fungera om de inte ville att min dotter följde med hem till dem.

Ja det underlättar med ett barn. Jag har fyra barn mellan 3 till 20 år, och har knappt aldrig haft möjlighet till barnvakt under åren. Alla har vi olika förutsättningar oavsett om det gäller barn, hund eld separationsångest, hundrädd katt eller helt enkelt att man inte vill ha hem någon.

 

[dobbis]

Här går det enkelt att fixa en människohage om det är mycket nyfikenhet och kli i fingrarna och om föräldrarna behöver vila hökögonen en stund.

Jag brukar erbjuda dom att stänga in ungen i hundgården.

 

[dobbis]

Hos mig är det ok att ha med både ungar o hundar, MEN då är det mina regler som gäller, vilket betyder inga katter innomhus då jag är allergiker, samma om jag besöker någon med katt så blir jag inte långvarig eller om vädret tillåter sitter jag gärna ute.
Barn, ja vad ska jag säga , jag är allergisk mot dom med nu är ju jag uppfödare så kommer inte undan men förklarar reglerna innan så får man själv välja om man vill/kan ta med dom.
Alla hundar är välkomna om dom INTE äter någon av mina hundar o och är pissfria inomhus, annars får vi vara ute, stänga in i hundgården eller ses utan hund.
Alla jag känner vet att jag har hundar med mig , men dom kan lämnas hemma en begränsad stund dom kan oxå sitta i bilen om vädret tillåter.
Barnmänniskor umgås jag inte med .

 

[movi]

Om det kommer någon hit och fikar som är hundrädd, vuxen eller barn, så får jycken sitta instängd i sovrummet med kompostgaller för dörrarna, det dör hon inte av och hon ser oss, är ju bara några timmar.

Kommer det någon med hund hit och den hunden inte funkar med min, så sitter vi i köket och fikar, gästens hund är i köket med oss, min hund har resten av lägenheten.

Åker jag hem till någon där hund inte är välkommen, så får hon antingen sitta i bilen eller vara hemma med sambon, eller fixar hundvakt. Hon fick extrem separationsångest efter att legat inne 5 dygn på ett djursjukhus, så det går inte att lämna henne själv.

Vill jag åka till någon där hund inte är välkommen, så accepterar jag det och försöker jag lösa det, ibland är det svårt när man har en hund med separationsångest, men det brukar alltid lösa sig. Hon älskar att ligga i bilen, så där funkar det alltid (beroende på väder)

 

[Lingon]

Det är ju viss skillnad på att säga att en hund inte är välkommen och att ett barn inte är det. Jag är ingen våldsamt barnkär person, trots att jag har tre egna, men jag tror att de flesta människor skulle ha svårt att upprätthålla umgänge med andra människor om de förbjöd barn i sitt hem.

Det beror på barnet och föräldrarna skulle jag säga. En del går bra att bjuda,andra inte.

En jul hade vi besök av en familj med en 1-åring. Nåt av det första pappan sa när han såg vår julgran var "Den kommer inte vara lika fin när vi går härifrån, höhö!"

Joo, det kommer den vara! Vart hem är inte ett lekland där ert barn kan göra vad den vill med allt den kan få tag på. Julgranskulor är inte bollar att leka med! Ert barn, ert ansvar att se till att julgranen och allt annat i hemmet är precis lika fint som innan ni kom hit!

Jag har inte bjudit hit dem igen då de lät sitt barn använda julgranskulorna som de vore bollar... helt utan respekt för att de befann sig i någon annans hem. Helt utan att ens försöka stoppa barnet.

 

[Lingon]

Jag kan ju undra hur man kan vara så anti barn; man har ju varit barn själv- har man avskytt sig själv då...Sen har ju folk olika intresse för barn, givetvis. Och jo visst märker barnen det, de snappar upp saker så lätt.

Jag ogillade barn redan när jag själv var barn. Tyckte ofta att de var korkade. Sjäkv läste jag väldigt mycket, var enda barnet i många år och väldigt van vid att prata med vuxna. Många barn framstod som barnsliga och korkade i mina ögon när jag var barn. Jag föredrog definitivt de barn som också läste mycket och var mindre barnsliga.

 

[Lingon]

För egen del har jag haft vänner som inte gillar barn och umgänge/samtal har skett när barnen sovit eller inte varit hemma. Det blev inte bra i slutändan och det var väldigt slitigt då det krävdes för mycket anpassningar för att kunna umgås. Sen är det skillnad att alltid vara med eller bli nekade helt. Jag hittar gärna på saker utan barnen men jag är inte längre intresserad av att anpassa min vardag för någon som avskyr barn.

Jag föredrar att umgås med mina vänner utan barn närvarande. Jag var den första av mina vänner som fick barn och kände likadant när det var mitt eget. Jag är inte bara mamma och vill kunna umgås med mina vänner med fullt fokus på vårt umgänge. Samma gäller nu när vännerna har barn också.

 

[Myrten]

Jag är ensamstående med hund och flyttade i våras till en plats där jag inte har något nätverk. Just nu är jag utomlands på semester (hunden hos hundvakt på gamla orten) men innan jag åkte flyttade jag även till en annan lägenhet på nya orten. Har bott i kappsäck sen mars, så det var skönt! Men det innebär också att jag kommer att vara ganska låst en tid framöver. Min hund är känslig för intryck och det tar tid för henne att vänja sig. Så jag räknar med 1-2 månader innan hon boat in sig och kan lämnas själv i sitt nya hem. När hon väl är ”hemma” har hon i normalfallet inga problem att vara själv.

Jag har tidigare haft hundar jag utan att tänka på det kunnat lämna själva på hotellrum och jag har tränat dem på samma sätt, men den här är lite annorlunda. Likaså funkar det dåligt att sätta henne på andra sidan ett kompostgaller. Däremot kan hon vara själv i bilen (eller i utställningsbur, men det är inte aktuellt till vardags).

Så. Blir jag inbjuden till någon och hunden inte kan tas med kan jag inte komma. Så enkelt är det. Och till jag byggt upp ett nätverk så kommer mitt sociala liv där hunden inte kan medföras att vara begränsat. Lite svårt att se hur det kan störa någon.

 

[Ruffe]

Om jag ska umgås med en vän gör jag det helst utan mina barn eftersom speciellt mindre barn onekligen blir ett störningsmoment där man ofta måste avbryta sig och fokusera på det istället.
Men i en situation där vi kommit överens att träffas hos en vän och det kör ihop sig med barnpassning och jag nämner att jag kanske måste ta det med, och vännen då säger att mitt barn inte är välkommet hem till hen så skulle jag nog ta väldigt illa upp och faktiskt bli helt bestört.
Och det alltså om orsaken var att personen inte gillar barn och att barn därför inte är välkomna i hens hem. Och jag förstår nog inte heller varför hunden / katten då inte skulle kunna var i ett annat rum under tiden.

 

[Lingon]

Om jag ska umgås med en vän gör jag det helst utan mina barn eftersom speciellt mindre barn onekligen blir ett störningsmoment där man ofta måste avbryta sig och fokusera på det istället.
Men i en situation där vi kommit överens att träffas hos en vän och det kör ihop sig med barnpassning och jag nämner att jag kanske måste ta det med, och vännen då säger att mitt barn inte är välkommet hem till hen så skulle jag nog ta väldigt illa upp och faktiskt bli helt bestört.
Och det alltså om orsaken var att personen inte gillar barn och att barn därför inte är välkomna i hens hem. Och jag förstår nog inte heller varför hunden / katten då inte skulle kunna var i ett annat rum under tiden.

Jag hade ju inte sagt att barnet inte är välkommet men sagt att vi då kan boka om till en annan dag/tid som passar bättre.

 

[Bison]

Jag kan ju undra hur man kan vara så anti barn; man har ju varit barn själv- har man avskytt sig själv då...Sen har ju folk olika intresse för barn, givetvis. Och jo visst märker barnen det, de snappar upp saker så lätt.

Då för att man har varit ett barn så måste man tycka om barn?
Jag var en hemsk unge
Mitt första ord var nej. Sur och tvär, envis och störig som dessutom tjöt för allt.
Imponerad att mina föräldrar inte kastade mig från balkongen, det hade jag gjort

 

[bettysmatte]

Jag tänker att barn behöver bli exponerade för olika situationer för att lära sig hur man förväntas bete sig i dem. Barn behöver få följa med till mataffären, på besök i andras hem, till kyrkan, osv för att förstå hur saker och ting funkar och hur man förväntas uppträda. Precis som att man miljötränar valpar.

 

[Liten]

Om jag ska umgås med en vän gör jag det helst utan mina barn eftersom speciellt mindre barn onekligen blir ett störningsmoment där man ofta måste avbryta sig och fokusera på det istället.
Men i en situation där vi kommit överens att träffas hos en vän och det kör ihop sig med barnpassning och jag nämner att jag kanske måste ta det med, och vännen då säger att mitt barn inte är välkommet hem till hen så skulle jag nog ta väldigt illa upp och faktiskt bli helt bestört.
Och det alltså om orsaken var att personen inte gillar barn och att barn därför inte är välkomna i hens hem. Och jag förstår nog inte heller varför hunden / katten då inte skulle kunna var i ett annat rum under tiden.

Jag skulle aldrig säga att "Nähädu, hit kommer minsann inga ungar!" i en sån situation. Utan jag hade snarare sagt något i stil med "Jamen i så fall kanske jag kan komma till er istället? Jag tar med en kaka till fikat!", eller föreslå något annat (plats, aktivitet..).

Vi har tyvärr ingen möjlighet att stänga till kök eller vardagsrum, som annars hade kunnat vara ett alternativ för oss.

 

[Lingon]

Jag tänker att barn behöver bli exponerade för olika situationer för att lära sig hur man förväntas bete sig i dem. Barn behöver få följa med till mataffären, på besök i andras hem, till kyrkan, osv för att förstå hur saker och ting funkar och hur man förväntas uppträda. Precis som att man miljötränar valpar.

Jag håller med. Problemet är att många föräldrar anser inte att barn behöver lära sig hur man uppför sig eftersom "barn är barn".

 

[sjoberga]

Kamphund?

Måste alla resonemang bukefieras så till den milda grad att ursprungsmeningen helt försvinner?

Men för tydlighets skull då: när jag skriver att det låter märkligt att vägra ta emot människor i sitt hem enbart för att de är barn så förutsätter resonemanget att det inte finns stressad katt i hemmet, inte heller aggressivt rovdjur eller påtända knivmän, personer med ebola eller något annat man kan dikta ihop för att punktera min tankegång i stället för att faktiskt förstå den precis som den är skriven. Om man nu väljer just mitt inlägg för det där svaret.

Det var några exempel, ihop med de exempel som finns i tråden på miljöer och situationer. Jag tycker istället att det är konstigt att anta att någon hatar väldigt unga människor, baserat på att de väljer att inte bjuda in dem i en miljö där de eller andra eller annat tar skada och väljer att föreslå ett bättre sätt att umgås.

Punkteringen av tankegången handlar om den att det inte betyder att man hatar eller ogillar små barn som hel grupp av människor, bara för att det existerar svårigheter att ta emot dem i sitt hem som man inte vill lägga massor av energi på att lösa. Särskilt inte när det finns alternativ för att lösa umgänget som inte innehåller den konflikten.

Särskilt vanligt tror jag inte det är, men inte heller särskilt extremt ovanligt.

 

[Liten]

Angående störningen:

Jag stör mig inte på om någon inte kan komma, eller ställer in någon gång (shit happens!). Så blir det även från min sida ibland, pga mina djur eller annat, och jag tänker att det viktigaste då är att kommunicera det.

Däremot om en vän aldrig kunde tänka sig att kompromissa/mötas så att vi skulle kunna ses, utan att det alltid skulle ligga på mig - visst skulle det kännas lite ledset i mig, förr eller senare. Det skulle nog kännas som att vännen ifråga egentligen inte är så sugen på att träffa mig. Jag är som sagt rätt flexibel när det gäller att ses nånstans som passar båda, att åka för att träffas etc - vill båda ses så går det ju att lösa utan större problem (även om det så klart finns tillfällen när det inte funkar för båda, inget konstigt).

 

[Stergo]

Jag går faktiskt inte hem till folk där min hund inte är välkommen. Jag gillar helt enkelt min hund mer än de flesta (och mina närmaste vänner och familj gillar henne oavsett).

Hon är lugn, tyst, fällfri, fungerar i alla miljöer och med andra hundar, katter, barn som kommit ur stadiet ”kommer dra i svansen ” etc och äter inte konstigheter eller har sönder saker. Hon är dessutom bra på att läsa av om folk vill ta kontakt med henne och ignorerar de som inte bjuder in till kontakt. Hon sitter gärna i knät i timmar och väger 5 kg så hon tar ingen plats. Det märks väldigt väl på henne att hon är avlad för sällskap, hon älskar att besöka folk, få gäster och hänga med på shopping, restaurang mm. Men utan att gå upp i varv om det inte är någon av hennes favoritmänniskor. Däremot tycker hon inte om att vara ensam utan sitter och vakar då, så om hon ska vara ensam mer än någon timme så måste vi böka med hundvakt. Ergo jag prioriterar bort sammankomster där hon inte är välkommen om det inte har hög prio för mig. Sedan behöver ju inte umgänget vara att vi ses hemma hos någon om det är praktiskt olämpligt.

Om det är att insistera på att ta med hunden så visst. Men om jag ska prioritera en vänskap så behöver den vänskapen vara uppbyggd så det faktiskt fungerar med mitt liv också.

 

[Liten]

Angående störningen:

Jag stör mig inte på om någon inte kan komma, eller ställer in någon gång (shit happens!). Så blir det även från min sida ibland, pga mina djur eller annat, och jag tänker att det viktigaste då är att kommunicera det.

Däremot om en vän aldrig kunde tänka sig att kompromissa/mötas så att vi skulle kunna ses, utan att det alltid skulle ligga på mig - visst skulle det kännas lite ledset i mig, förr eller senare. Det skulle nog kännas som att vännen ifråga egentligen inte är så sugen på att träffa mig. Jag är som sagt rätt flexibel när det gäller att ses nånstans som passar båda, att åka för att träffas etc - vill båda ses så går det ju att lösa utan större problem (även om det så klart finns tillfällen när det inte funkar för båda, inget konstigt).

Tillägg: jag tänker att en både kan förstå situationen helt och fullt (t ex att en inte kan/vill lämna sin hund/katt/annat djur ensam) och samtidigt bli lite ledsen över att personen inte vill/kan komma.

(Äsch, jag försöker bara förklara hur/att jag förstår att det kan vara "en sak för störiga saker-tråden". Kaos i huvudet blir rörigt i text, sorry!)

 

[Bexzor]

Jag föredrar att umgås med mina vänner utan barn närvarande. Jag var den första av mina vänner som fick barn och kände likadant när det var mitt eget. Jag är inte bara mamma och vill kunna umgås med mina vänner med fullt fokus på vårt umgänge. Samma gäller nu när vännerna har barn också.

Du har citaterat mitt inlägg men ändå inte läst det uppenbarligen. Ett tips är att läsa det ordentligt innan du citerar för som jag skriver så hittar jag gärna på saker utan barnen, det är stor skillnad på att de jämt ska vara med eller bli nekade helt.

 

[Fjordfrälst]

Då för att man har varit ett barn så måste man tycka om barn?
Jag var en hemsk unge
Mitt första ord var nej. Sur och tvär, envis och störig som dessutom tjöt för allt.
Imponerad att mina föräldrar inte kastade mig från balkongen, det hade jag gjort

Haha låter alltså som du var lite "avskyvärd" själv då .