Att be bekanta om hjälp

[Görel]

Allt beror på hur djupa svar folk kräver. Korta frågor med mer övergripande undringar om hur socialtjänsten fungerar etc är okej att svara på. Däremot djupare frågor om egna ärenden ger jag bara till goda vänner.

När jag jobbade med familjerätt kunde jag få väldigt långa pm här med mycket detaljerade frågeställningar om egna situationer. I början försökte jag svara snällt och lite kort men många gånger blev jag istället dränkt av motfrågor och fick inte ens ett tack. Minns särskilt ett pm som jag la ner mycket tid för att skriva ett diplomatiskt svar och dessutom dubbelkollade jag någon bestämmelse. Jag fick inte någon som helst respons från frågeställaren. Det fick mig att sluta vara så snäll och många gånger skriva att jag tyvärr inte hade tid att ge ett ordentligt svar istället.

 

[Habina]

Jag drar mig för att fråga vänner/bekanta, då jag själv får massor med frågor i tid och otid. Främst hästfrågor, men även frågor som rör yrken jag haft tidigare.

Ett tag tog det så mkt tid och energi för mig, ffa när folk hörde av sig tex när jag skulle sova och ville ha svar NU (alltid på frågor som definitivt inte var akuta), så jag började kontra med ”kan kolla upp det, kostar x kr”

Nu är det mkt färre som hör av sig. Men det blir intressant att se om det sätter fart igen när det närmar sig avelssäsong...

Däremot både frågar och svarar jag på diverse forum på nätet, men det ser jag som en annan typ av frågor också.

 

[Babe]

Jag hjälper nog alla mina vänner som ber om hjälp. Hjälper nog faktiskt alla medmänniskor som ber om hjälp. Är ofta på tok för snäll så det drabbar mig själv, men kan man hjälpa så bör man är mitt motto.

 

[KarinStarfighter]

Jag är logoped och får relativt ofta frågor, framförallt från vänner om deras barn. Ofta handlar det typ om sen språkutveckling, om man ska klippa tungband bl.a. bl.a. nån gång har en gammal gymnasiekompis hört av sig för råd kring sitt barn. Jag tycker det ändå är helt okej. Många gånger handlar det om det är läge för remiss till logoped så jag bär ju inget ansvar direkt.

Det jag säger nej till är att genomföra språk- och talträning med sambons syskonbarn. Det känns inte proffsigt. Jag undviker också att ge råd till min mormor om hennes vänners afasi. Det kan feltolkas.

Det är värre för min sambo som är barnläkare. Fifan. Även rätt avlägsna gamla kompisar kan messa om diverse åkommor. Skulle tippa på att det ringer nån varje vecka som vill ha råd, penicillin eller annat. Hans mamma är värst. Hon ska alltid ringa när hon har ont eller är orolig. Man bara: ring inte din son, ring 1177. Värst var det en gång när vi precis hade träffats. Vi låg och mös och hon ringer vid midnatt för hon tror att hon ska dö. Hon hade väl typ lite ångest eller nåt.

Nu är sambons bror snart klar läkare. Hoppas att han blir allmänläkare eller nåt. Så kan de dela bördorna

 

[MiniLi]

Jag är inte så förtjust i att ”hjälpa” andra på ett sätt som tangerar jobb, så brukar inte heller be folk om hjälp på det sättet heller.
Men det är lite olika. Jag har inget emot att mina närmsta vänder sig till mig. Likaså kan jag ringa min bror som är fysioterapeut om jag skadat mig och vill rådfråga eller min mamma som jobbar inom HR om jag vill ha hjälp med något inom det området.

Däremot bekanta och övrigt folk.. Helst inte. Det känns liksom lite gränslöst. Men allt beror på vad man frågar, hur man frågar och vilka förväntningar som finns.

 

[LECH]

Min kille är målare med egen firma, jag tycker det så jäkla lågt när kreti och pleti kontaktar honom och ber att få köpa färg eller tapeter genom honom för att komma undan billigare. Dessutom får han agera bank, då de här personerna dröjer med att betala...Han är ju tyvärr åt helsike för snäll och kan inte säga nej!

 

[kolblakkur]

Alltså @Lenis , du verkar vara världens snällaste person typ! Jag hade aldrig orkat vara så tillmötesgående

 

[Account]

Jag har börjat säga nej till all typ av hjälp som jag inte känner för att göra ... Jobbar mycket och vill själv bestämma över min lediga tid. Men å andra sidan så ber jag aldrig om hjälp heller

 

[Seabaz]

Jag undrar lite hur ni tänker kring det här att kontakta mer eller mindre avlägsna vänner/bekanta enbart för att ni behöver deras hjälp/expertis...

Jag blev häromdagen tillfrågad ifall jag visste någon som hade erfarenhet inom ett väldigt specifikt område och kom genast att tänka på en person som jag umgicks mycket med för 6-7 år sedan, men inte träffat mer än enstaka gånger sedan dess. Hen var perfekt för ändamålet, men jag tyckte att det kändes lite olustigt att skriva till personen för första gången på nästan ett år bara för att fråga ifall den kunde tänka sig att ställa upp och svara på några frågor.

Jag antar att jag var rädd att det skulle framstå som att jag utnyttjade personen i fråga, att jag liksom inte "har behagat" kontakta hen annars under årets gång utan bara nu när jag behövde hen till något. Å andra sidan så har inte personen kontaktat mig heller, och det finns fullt naturliga anledningar (= utlandsflytt) till att vi tappat kontakten. Jag inledde även meddelandet med lite kallprat, och gjorde det mycket klart att det absolut inte fanns några förväntningar på att hen skulle ställa upp. Och jag vet att jag inte hade haft något emot ifall hen (eller någon annan) kontaktade mig med frågor om ett ämne som jag kunde anses ha unik kunskap om.

Hur tänker ni? Är ni bekväma med att kontakta folk (på ett trevligt och respektfullt sätt naturligtvis) för att be om tjänster, även om ni inte setts/pratats vid på länge? Hur har ni känt när ni själva fått liknande förfrågningar?

Jag har gjort det med blandade resultat. Och folk har gjort det mot mig med blandade resultat. 50/50 beror på vem och vad det gäller

 

[Hyacinth]

Jag ställer upp om jag kan. Jag tror ju världen blir bättre då. Däremot har jag slutat ta på mig ideella uppdrag in absurdum. Jag har inte bara svårt att säga nej, jag engagerar mig, vill att det blir bra och har svårt att veta när jag med gott samvete kan sluta följa upp.

 

[Lenis]

Alltså @Lenis , du verkar vara världens snällaste person typ! Jag hade aldrig orkat vara så tillmötesgående

Oj, tack! Jag som tänkte när jag skrev att nu kommer jag framstå som extremt ogin och sur Jag har suttit och skrivit en massa svar, suttit som sällskap på akuten åt flera som bara ringer när de är sjuka osv.. så jag försöker värja mig lite mer nu. Mest för att orken tryter och för att det sårar mig att inte ens få en artig "hur är det"-fråga innan begäran kommer.

 

[Omega]

Det beror lite på. Är det personer som står mig nära så försöker jag nog alltid ställa upp. Det är även dessa personer jag skulle känna mig bekväm med att be om hjälp om jag behövde deras expertis.
Ytligt bekanta är en svårare fråga. Jag drar mig nog för att fråga själv då jag tycker att det känns lite fult att göra det (men det finns säkert undantag) och förvänta sig att de ska ställa upp med sin tid bara för att. Själv har jag ibland fått generella frågor om socialtjänsten (inom vilken jag alltså jobbar) och då har jag nog alltid svarat, men har det blivit mer ingående frågor har jag istället sagt att det är bättre att hen vänder sig till rätt person direkt och kanske t ex skickat en länk med telefonnummer till rätt instans, bara förklarat lite kort hur det brukar gå till men inte lagt mig i det specifika ärende jag blivit tillfrågad om. Det känns inte rätt att göra det.

Då jag arbetat en del med stödjande samtal, inte direkt som kurator men lite liknande, har jag även på min fritid fått lyssna på en himla massa historier om folk och deras liv och ofta vill folk ha råd av olika slag. Det är väl kanske vanligast på fester när en fått lite mycket att dricka, men det händer även annars också. Som tur är så vill de flesta människor inte vräka ur sig allt om sina sociala problem bara sådär, men en del verkar tycka att det är helt lämpligt.. Antar att de varit ute efter nån slags gratis kurator. Det är lite svårt att bemöta ibland.

När jag pluggade minns jag att en ytligt bekant från min hemstad var på väg att flytta till samma stad som jag och dessutom börja plugga samma sak som jag. När hen hörde av sig och frågade om tips på boende och var man kunde hitta kurslitteratur och liknande så svarade jag glatt, men när hen så småningom började fråga efter mina gamla uppsatser och tentor och sånt så tyckte jag inte att det kändes okej. Hade det varit en nära vän så visst, men denna person var just en ytligt bekant och hen visade inget intresse av att ta upp kontakten med mig på annat sätt än att hen ville ha hjälp med studierna.

 

[Petronilla]

Jag försöker alltid hjälpa till om jag kan, har avbrutit många bekantskaper för att folk liksom tar hela armen.

Jag kan oxå fråga om råd, hjälp men försöker alltid göra rätt för mig då.

Tex när vi inte hade bil och jag lånade vänners så även om jag bara kört fem mil så fyllde jag upp tanken helt. För det var värt det.

På senare tid har jag dock börjat sätta gränser och prioriterar min familj före andra.

Jag kan inte med gott samvete sitta med på akuten när deras barn är sjuka. Jag har egna att ta hand om. Vi kan däremot skjutsa in så dom slipper åka buss.!

 

[Vogue]

Jag undrar lite hur ni tänker kring det här att kontakta mer eller mindre avlägsna vänner/bekanta enbart för att ni behöver deras hjälp/expertis...

Jag blev häromdagen tillfrågad ifall jag visste någon som hade erfarenhet inom ett väldigt specifikt område och kom genast att tänka på en person som jag umgicks mycket med för 6-7 år sedan, men inte träffat mer än enstaka gånger sedan dess. Hen var perfekt för ändamålet, men jag tyckte att det kändes lite olustigt att skriva till personen för första gången på nästan ett år bara för att fråga ifall den kunde tänka sig att ställa upp och svara på några frågor.

Jag antar att jag var rädd att det skulle framstå som att jag utnyttjade personen i fråga, att jag liksom inte "har behagat" kontakta hen annars under årets gång utan bara nu när jag behövde hen till något. Å andra sidan så har inte personen kontaktat mig heller, och det finns fullt naturliga anledningar (= utlandsflytt) till att vi tappat kontakten. Jag inledde även meddelandet med lite kallprat, och gjorde det mycket klart att det absolut inte fanns några förväntningar på att hen skulle ställa upp. Och jag vet att jag inte hade haft något emot ifall hen (eller någon annan) kontaktade mig med frågor om ett ämne som jag kunde anses ha unik kunskap om.

Hur tänker ni? Är ni bekväma med att kontakta folk (på ett trevligt och respektfullt sätt naturligtvis) för att be om tjänster, även om ni inte setts/pratats vid på länge? Hur har ni känt när ni själva fått liknande förfrågningar?

Jag tycker att det beror så mycket på situation! Hur väl man känner varandra och vilken typ av vänskap man har sen innan.
Tycker at @Lenis tog upp några bra ex på vad som är okej/inte.

Tex jag själv förutsätter alltid att pappa vill hjälpa mig med olika byggprojekt eller sätta upp lampor osv, nu när jag och min sambo gör om lägenheten så sa jag direkt att pappa kan fixa kaklet så sparar vi lite där, men då vet jag också att pappa älskar att greja, vi tar det på de dagar han kan och jag är VERKLIGEN tacksam och ser till att bjuda på mat ggr flera under tiden, köpa allt som behövs, bjuda på fika och hans favoriter från delikatessen som dom är dåliga på att unna sig, köpa hem hans favorit te samt visar en oerhörd tacksamhet och ödmjukhet inför att han både är duktig och vill hjälpa oss

Men hade jag bara sagt ”fixa” och sen varit likgiltig hade det nog inte varit lika roligt, ge och ta säger jag!

 

[Buck]

Jag kan knappt ta kontakt med vänner som jag inte hört av på ngn månad...
Är alldeles för feg och känner mig korkad så fort jag måste vara någorlunda social eller ens prata.

Så att jag ska fråga ngn jag inte umgås med frekvent om hjälp är väldigt osannolikt, men frågar ngn mig så är det alltid välkommet .

 

[Snurrfian]

Jag är väldigt försiktig med att fråga om det är något som gäller någons yrke, är det någons fritidsintresse så tycker jag att det är lättare att fråga. Dvs läkaren frågar jag inte om sjukdomar men om hen målar oljetavlor på fritiden så kan jag fråga om oljemålning. Att jag är försiktig med att fråga andra om hjälp beror nog på att maken ständigt blir tillfrågad om sitt jobb och helst att han ska bidra gratis med material och maskiner. Han gör det när han själv känner för det, men har blivit blåst ett par gånger, en föredetta vän hämtade material för närmare 2000 kr, maken uppfattade att de hade kommit överens om att hen skulle få det lite billigare men hen vägrade att betala alls och är nu sur för att hen inte får komma och hämta mer.
Kompisen som jobbar på en veterinärstation har jag ringt vid några tillfällen, dels för att få bolla tankar med någon huruvida jag skulle åka in akut eller avvakta till dagen efter, och dels för att kolla vilken veterinär jag skulle fråga efter i ett specifikt ärende. Men så pratade vi typ hundra gånger där emellan om andra saker. Veterinären var mer specifikt hen arbete, men bolla om jag skulle åka eller inte var mer en kompisfråga som jag hade kunnat ställt till någon annan träningskompis också.

 

[Lovisaleonora]

Jag är rätt bekväm med att använda mitt kontaktnät, oavsett hur kontakten inletts (privat eller i jobbet).

Det är ju inte så att jag mailar runt till ytligt bekanta och ber dem om flytthjälp, men mycket av mitt jobb går ut på att para ihop parter som inte hittat varandra om jag inte kunnat förmedla kontakten. Däremot är jag försiktig med att sitta emellan.

 

[Lovisaleonora]

Exempel:

"Hejsan, det är Lovis från (sammanhanget vi känner varandra ifrån). Hoppas allt är bra med dig? (kallprat) Jo, jag kom att tänka på dig för jag har en bekant som frågade om jag visste någon som kunde fixa en oljebrännare. Så jag undrar om du fortfarande har firman och om jag i så fall kan lämna ditt nummer? Jo, det är nog kanske lite brådskande, men det får du avgöra själv när han kontaktar dig, har du tid så har du. Det reder ni upp mellan er, jag vet att han betalar så det är ingen fara (rekommendation om kontakten alltså). Kul om det funkar för er bägge, han heter Kurt så vet du när han ringer. Hälsa Eva förresten!"

 

[TeamLundVer]

Desto närmare vi står varandra desto mer hjälp kan jag tänka mig att ge.
Har fixat bodelningar mm åt familj och vänner men bekanta hade det varit gränsfall.
Är ju inte det jag jobbar med heller även om jag har utbildningen.

När det gäller flytthjälp och bygghjälp frågar vi glatt kreti och pleti. Och hjälper även ganska ytligt bekanta. Nu när vi bygger till har bla svägerskans pappa varit här ett par gånger men han är förtidspensionär som har tråkigt så då känns det okej.
Tycker det är värre är fråga brorsan som är snickare men han kommer ändå då han vill hjälpa till (han och mannen är dessutom riktigt bra vänner). Vet ju iofs att han ska bygga nytt om några år och då hjälper vi honom istället.

 

[Lillgrådis]

@Lovisaleonora Men i ett sådant fall av kontaktförmedling kan det ju vara något som båda tjänar något på och den som behöver hjälp betalar för sig.

Hade jag haft en egen advokatbyrå så hade jag ju inte lackat ur för att någon tipsade om den, och klienten drog in pengar. Mina störningsmoment är de där som åh min kompis har ett juridiskt problem och just ja, Lillgrådis kan ju sånt där!

Hon lägger säkert gärna några timmar av sin fritid på ett helt annat juridiskt område än det hon jobbat med de senaste fjorton åren, bara för att hon inte har något annat för sig. Kanske ett ”tack” blir lagom, då blir hon säkert nöjd och glad.