Att be bekanta om hjälp

[kolblakkur]

Detta påminner mig om när min makes (då sambo) vänner bad mig vara flytthjälp. Jag hade då träffat dem 1-2 gånger tidigare.
De hör endast av sig om de behöver något t.ex låna en ponny så dottern kan få rida, aldrig annars. På midsommar var det första de sa till mig ”var är kaninerna?”, inte hej eller hur är det.

 

[Malibu_Stacy]

Jag är veterinär och har fått frågor och rop om hjälp från både nära och ytliga bekanta och internetpersoner.
Jag hjälper gärna till om jag kan men till vissa gränser. Ibland är det bara råd men ibland ska en jobba gratis för någon som en inte ens känner...
Jag gillar att hjälpa men har också känt mig fruktansvärt utnyttjad ibland.
Numera tänker jag efter innan om hur mycket jag ska hjälpa och på vilket sätt.
Att känna sig utnyttjad är verkligen en hemsk känsla!

 

[Malibu_Stacy]

Detta påminner mig om när min makes (då sambo) vänner bad mig vara flytthjälp. Jag hade då träffat dem 1-2 gånger tidigare.
De hör endast av sig om de behöver något t.ex låna en ponny så dottern kan få rida, aldrig annars. På midsommar var det första de sa till mig ”var är kaninerna?”, inte hej eller hur är det.

En sån har jag också råkat ut för. Kom till en hundutställning, var redan sen och helt själv med tre hundar. Mycket att bära och två av tre hundar som inte kunde uppföra sig i koppel. När jag kom fram till ringen, typ genomsvettig, så var där en uppfödare som inte sa hej eller något alls utan bara ”hörru, kan du titta här på hund X som har ... problem” och hunden stod redan uppe på bordet redo för undersökning. Trevligt

 

[Snurrfian]

Exempel:

"Hejsan, det är Lovis från (sammanhanget vi känner varandra ifrån). Hoppas allt är bra med dig? (kallprat) Jo, jag kom att tänka på dig för jag har en bekant som frågade om jag visste någon som kunde fixa en oljebrännare. Så jag undrar om du fortfarande har firman och om jag i så fall kan lämna ditt nummer? Jo, det är nog kanske lite brådskande, men det får du avgöra själv när han kontaktar dig, har du tid så har du. Det reder ni upp mellan er, jag vet att han betalar så det är ingen fara (rekommendation om kontakten alltså). Kul om det funkar för er bägge, han heter Kurt så vet du när han ringer. Hälsa Eva förresten!"

Fast det där räknar jag inte som att be om tjänster, sånt gör jag hela tiden, det är en förmedling av kontakt och förhoppningsvis en inkomst åt den andra. Det är snarare en stärkning av kontaktnätet och ett sätt att bygga sitt eget varumärke, så den dag någon behöver köpa en tjänst jag kan tillhandahålla så finns jag med i hjärnan.

 

[Lovisaleonora]

Fast det där räknar jag inte som att be om tjänster, sånt gör jag hela tiden, det är en förmedling av kontakt och förhoppningsvis en inkomst åt den andra. Det är snarare en stärkning av kontaktnätet och ett sätt att bygga sitt eget varumärke, så den dag någon behöver köpa en tjänst jag kan tillhandahålla så finns jag med i hjärnan.

Fast det är väl precis den förmedlingen TS pratar om? Skillnaden är den yrkesmässiga biten i mitt exempel, men som lika gärna (för egen del) kan handla om privata kontakter.

 

[Raderad medlem 19815]

En helt sjuk grej var när jag jobbade på en supportavdelning på en stor affärsjuridisk byrå och en kollega (också supportpersonal) blev kontaktad av en bekant som hade fått en vattenskada i sin lägenhet. Han mejlade över mejlväxlingar med försäkringsbolaget och ville att hon skulle be någon delägare kolla på det och försökte även få henne att hjälpa till i hennes egenskap av advokatbyråanställd (ej jurist). Fast hon försökte avstyra (alldeles för snällt i mitt tycke) fortsatte han och vekade inte alls förstå att det är just sådant som delägarna tar 5000 kr i timmen för. Oklart varför just han skulle få det gratis.

 

[cassiopeja]

Jag har nån låsning kring det här med hjälp... Jag KAN bara inte be om hjälp! Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan människa om hjälp med nånting överhuvudtaget. Jag ber inte ens min man om hjälp med att bära in de tunga matkassarna från bilen. Ibland blir det liksom löjligt in absurdum när jag försöker klara saker helt på egen hand utan att be om hjälp. Jag har dock börjat försöka träna på att lära mig be om hjälp, men det känns oftast väldigt obehagligt. Ibland kan andra människor erbjuda mig hjälp frivilligt om de hör vad jag kämpar med, och då kan jag ta emot den, men jag känner en väldig skuld och försöker ofta betala tillbaks långt mer än vad jag tror att de skulle förvänta sig. Det här är ganska jobbigt, och jag vill egentligen inte vara sån för det ställer till en del problem. Det hade varit så mycket enklare för alla inblandade om jag inte haft ett sånt krystat förhållande till hjälp. Och om andra ber mig om hjälp (vilket iofs sker ytterst sällan eftersom jag inte har någon specialkompetens inom något) (ja förutom min mamma och min man som jag upplever vill ha min hjälp hela tiden vilket också är jobbigt), så känner jag mig ibland obekväm i det också, men mest över att jag känner "inte kan väl jag hjälpa någon för jag har väl inget att bidra med som kan vara till någon hjälp för nån". Jättedumt!

Fast i mitt yrke som administratör så ingår det att jag ska vara behjälplig med allting, och i min yrkesroll så hjälper jag gärna till med allt möjligt utan minsta betänkligheter. Jag har aldrig begripit hur det kan vara så stor skillnad yrkesmässigt och privat.

Min man är hantverkare och har en eftertraktad specialkompetens, och honom är det ju folk som ber om hjälp privat - både nära vänner och andra figurer som bara ploppar upp från ingenstans. Men det är på något sätt som att det ingår med specialistkunskapen och något han måste ha ett avslappnat förhållande till att hantera, dvs känna sig själv så väl att han vet när det är OK att säga ja resp. nej, och det tycker jag att han hanterar bra.

 

[Snurrfian]

Fast det är väl precis den förmedlingen TS pratar om? Skillnaden är den yrkesmässiga biten i mitt exempel, men som lika gärna (för egen del) kan handla om privata kontakter.

Så tolkar inte jag TS inlägg, hon skriver att personen behöver ställa upp och svara på några frågor, det finns alltså ingen förhoppning om något betalat utan "bara" lägga ner tid på något. För mig beror det då på om det är personens yrke, dvs är det en läkare och man vill "bara" ställa några frågor om en sjukdom, inte okej, eller är det personens fritidsintresse, oljemålning och man vill ställa några frågor kring det, helt okej för mig.

 

[Robbansmatte2]

Som offentlig tjänsteman, bibliotekarie, förväntar man sig att folk skall fråga mycket både på jobbet förstås och privat. Jag bli snarare lite förvånade när jag märker att folk inte tror att jag vet svar på rätt mycket eftersom vårt arbete innebär att ta reda på allt möjligt och sedan INFORMERA, inte alls att sätta upp böcker i hyllorna.

 

[Mixoman]

Generellt drar jag mig för att belasta folk i min omgivning med den typen av frågeställningar. Sen tycker jag det är en skillnad på "Du som är snickare, kan inte du komma hit och fixa lite...jag bjuder på fika" och "Du som är snickare, behöver jag byta den väggen nu eller tror du det kan vänta tills nästa år?"

Själv får jag en del frågor, både från bekanta och från främlingar som mailar till mitt företag. Har jag ett bra svar så svarar jag annars hänvisar jag vidare. Det händer också att en del vill köpa tjänster men inte har några pengar, det går bra det också ibland beroende på vem och omständigheterna.

Viktigast tror jag är att kunna säga nej och att veta var ens egna gränser går.

 

[Anna]

Jag får väldigt sällan externa frågor om min yrkesroll (antagligen då eftersom jag inte är utbildad i min yrkesroll ) - däremot relativt ofta frågor om engelska språket och litteratur / boktips. Det är ju två av mina största intressen så då svarar jag mer än gärna!

Ja, ibland kommer det frågor om att flytta till och / eller bo i England också, samt Londontips. Sådant svarar jag också gärna på så länge det är någorlunda generella saker. Det är ju snart sju år sedan jag flyttade hem. Men jag kan ofta hänvisa till lämplig fb-grupp eller annat.

Jag behöver öva på att säga nej i största allmänhet, så sådant jag inte har tid eller lust att hjälpa till med försöker jag verkligen avböja numer. Det fungerar ibland.

 

[athena_arabians]

Tja, det är inte många som brukar behöva större råd när det gäller mitt yrke (geolog)... men jag har hjälpt min granne på eget initiativ sas. Hen är markägare och de hade varit och borrat på hens mark och förstört litegrann. Jag blev upprörd när hen berättade det och sa att så får de ju inte göra, de måste ersätta. Hen kontaktade bolaget som var där och fick betalt Sådant gör jag gärna för vänner, typ hjälpa till och förklara vad det innebär när de får papper från Bergsstaten, men en riktig undersökning skulle jag naturligtvis inte göra gratis.

Vänner hjälper jag gärna med praktiska saker och de behöver inte nödvändigtvis hjälpa tillbaka, så länge jag inte känner mig utnyttjad. Dock är jag sorgligt dålig på att be om hjälp men blivit bättre på det. Jag är ju faktiskt glad om jag kan hjälpa mina vänner och glad om jag blir tillfrågad så någonstans får jag hoppas att det är lika för dem (och jag tar naturligtvis alltid ett nej utan att gnöla).

Min släkt får inte ett uns hjälp av mig, de har betett sig som svin för länge (det är ok med kontakt när de behöver något men hjälpa mig? Det händer inte).

Jag skulle ALDRIG förvänta mig att få hjälp av någon som är läkare eller dylikt när vi träffas i privata sammanhang. Tex ramlar jag ju på min naprapat ibland eftersom han bor i byn men vi pratar aldrig om behandling då. Jag skulle kunna fråga någon bekant som är snickare på den nivå @Mixoman beskriver, en mer generell fråga som inte kräver att hen gör något praktiskt.

 

[Nenne1]

Jag är väldigt försiktig med att fråga om det är något som gäller någons yrke, är det någons fritidsintresse så tycker jag att det är lättare att fråga. Dvs läkaren frågar jag inte om sjukdomar men om hen målar oljetavlor på fritiden så kan jag fråga om oljemålning.

Fast det beror på; Jag får inte särskilt ofta frågor om hjälp i min profession, men eftersom ett av mina fritidsintressen är att sticka så får jag ganska ofta frågor typ "kan du inte sticka vantar/strumpor/en tröja till mig, jag betalar självfallet garnet?". Ibland säger man också "får jag köpa din tid så kan du sticka blahablaha till mig?". Jag gör det inte. Stickar jag till någon så gör jag det enbart för att jag själv vill och när jag har tid och lust. Och tid, det är alltid en bristvara. Bara att sticka ett par vantar tar mig mellan 10-20 timmar beroende på hur komplext mönstret är, och det går ju inte att ta betalt för - i all synnerhet inte om då garnet redan kostat en bra bit. Och visst, jag stickar ju för att det är roligt och en fantastisk avkoppling, men då lägger jag hellre tiden på att sticka till mig själv eller någon annan i familjen. Jag stickade vantar någon gång, köpte garn i mottagarens favoritfärg, stickade och skickade vantarna - och fick aldrig något tack, inte så mycket som ett litet sms en gång. Det höjde inte motivationen precis. Däremot stickar jag just nu en kofta till en liten pojke som adopterats och snart kommer till Sverige, jag har köpt jättefint garn och gjort mitt bästa, bara för att jag vill.

Däremot pratar jag gärna stickning, garn och mönster. In absurdum emellanåt.

 

[Snurrfian]

Fast det beror på; Jag får inte särskilt ofta frågor om hjälp i min profession, men eftersom ett av mina fritidsintressen är att sticka så får jag ganska ofta frågor typ "kan du inte sticka vantar/strumpor/en tröja till mig, jag betalar självfallet garnet?". Ibland säger man också "får jag köpa din tid så kan du sticka blahablaha till mig?". Jag gör det inte. Stickar jag till någon så gör jag det enbart för att jag själv vill och när jag har tid och lust. Och tid, det är alltid en bristvara. Bara att sticka ett par vantar tar mig mellan 10-20 timmar beroende på hur komplext mönstret är, och det går ju inte att ta betalt för - i all synnerhet inte om då garnet redan kostat en bra bit. Och visst, jag stickar ju för att det är roligt och en fantastisk avkoppling, men då lägger jag hellre tiden på att sticka till mig själv eller någon annan i familjen. Jag stickade vantar någon gång, köpte garn i mottagarens favoritfärg, stickade och skickade vantarna - och fick aldrig något tack, inte så mycket som ett litet sms en gång. Det höjde inte motivationen precis. Däremot stickar jag just nu en kofta till en liten pojke som adopterats och snart kommer till Sverige, jag har köpt jättefint garn och gjort mitt bästa, bara för att jag vill.

Däremot pratar jag gärna stickning, garn och mönster. In absurdum emellanåt.

Just det där med stickning känner jag igen, och nej jag sticker inte åt någon annan, om jag själv inte känner för det men jag lägger gärna ner tid på att hjälpa andra att förstå ett mönster, eller lära sig sticka överlag. De få som har fått grejer av mig har varit väldigt tacksamma, så det har känts som att de har uppskattat det. Men det har oftast varit såna som handarbetar själva och därför inser vilket jobb det är. Sen ett barn som har varit väldigt nyfiken när jag har stickat och tyckt att allt har varit fint. Det barnet fick en sjal av mig som hen använder nästan jämt.

 

[kryddelydd]

Jag undrar lite hur ni tänker kring det här att kontakta mer eller mindre avlägsna vänner/bekanta enbart för att ni behöver deras hjälp/expertis...

Jag blev häromdagen tillfrågad ifall jag visste någon som hade erfarenhet inom ett väldigt specifikt område och kom genast att tänka på en person som jag umgicks mycket med för 6-7 år sedan, men inte träffat mer än enstaka gånger sedan dess. Hen var perfekt för ändamålet, men jag tyckte att det kändes lite olustigt att skriva till personen för första gången på nästan ett år bara för att fråga ifall den kunde tänka sig att ställa upp och svara på några frågor.

Jag antar att jag var rädd att det skulle framstå som att jag utnyttjade personen i fråga, att jag liksom inte "har behagat" kontakta hen annars under årets gång utan bara nu när jag behövde hen till något. Å andra sidan så har inte personen kontaktat mig heller, och det finns fullt naturliga anledningar (= utlandsflytt) till att vi tappat kontakten. Jag inledde även meddelandet med lite kallprat, och gjorde det mycket klart att det absolut inte fanns några förväntningar på att hen skulle ställa upp. Och jag vet att jag inte hade haft något emot ifall hen (eller någon annan) kontaktade mig med frågor om ett ämne som jag kunde anses ha unik kunskap om.

Hur tänker ni? Är ni bekväma med att kontakta folk (på ett trevligt och respektfullt sätt naturligtvis) för att be om tjänster, även om ni inte setts/pratats vid på länge? Hur har ni känt när ni själva fått liknande förfrågningar?

Jag tycker att "förmedla kontakt" är jättebra!
Att försöka nyttja kompetens gratis är mer tveksamt.

Exempel: jag har en kompis som är bra på mycket praktiskt utomhusarbete. Han äger diverse olika maskiner (lastbilar, sågverk, grävmaskiner, svetsar med mera).
Jag frågade om han var bra på svetsning av rör som man råkat böja (ett par skaklar jag har pajat). Tanken var inte att få honom att jobba gratis, utan att anlita en kompis för att göra ett jobb (han är nyligen anlitad för ett jobb i dryga hundratusenkronorsklassen).
Han tycker sig inte vara tillräckligt duktig själv men har en kompis som nog kan.
Och ska förmedla kontakten.
Mycket bättre att köpa tjänsten av min kompis kompis hellre än att skicka de något krokiga skaklarna över halva landet.
Bra för mig, bra för den som kommer att göra jobbet.

 

[Alexandra_W]

För mig handlar det helt om huruvida det är någon med viss kompetens som efterfrågas eller om det som det egentligen söks är gratis rådgivning.

Jag hjälper gärna mina vänner utan minsta tanke på ersättning. Jag kan även erbjuda mig att hjälpa t ex kollegor om jag ser de sas behöver lite råd och hjälp.

Men de där ”du som är jurist, kan du hjälpa min kompis som har ett problem...” eller när nästan främmande människor ”du är ju jurist, kan du titta på ett avtal/hjälpa mig med ett avtal” är jag mindre road av. Skillnad på att hjälpa vänner och att jobba gratis.

Så det spelar stor roll. Vem behöver hjälp och på vilka premisser?

I övrigt så sålänge man inte skildes åt som ovänner så rent så tycker jag absolut man kan ta kontakt.

 

[kryddelydd]

Det där händer. För nära vänner o nära familj, alltid 100% ok. För mer ytliga bekanta är enstaka gång helt ok men annars kan jag tycka att sånt får man ta med sin vårdcentral eller 1177.. har en bekant som frågar sånt o ber mig förtydliga läkaranteckningar nån gång varannan månad och även om jag inte säger ifrån är det en aning tröttsamt. Man tar ju alltid på sig risken att nåt skiter sig om man säger "nä det verkar harmlöst" o sen är människan sjuk på riktigt. Det är inte så lätt att veta utifrån det lilla man får veta i regel.

Hade en gammal rutinerad handledare som sa att han vägrade hjälpa bekanta in absurdum i princip, även grannar. För han ansåg att om det nån gång blev fel, även om det inte vore hans fel, så skulle han få skit för det och problem som det inte vore värt. Och jag förstår hans tanke. Jag är inte alls så strikt men man vet aldrig vad som kan hända. Men där är vi väldigt olika, finns säkert många som inte bryr sig alls

Det är ingen höjdare att hålla på och "korridorsbehandla" privat nej. Grannar, ytligt bekanta.

Jag har sett till att inte ha kod för att skriva recept på fritiden, vilket är praktiskt.
Vid önskemål om recept kan jag då helt sant svara att "jag kan inte göra det när jag inte är på jobbet men hör av dig då" eller vid rådgivning kan jag svara att "jag är ju skyldig att föra journal" vilket är en ganska rimlig markering.

Min familj vill jag inte behandla, just pga risken att saker och ting kan gå snett utan att man gjort fel, och hur man då skulle reagera är svårt. Min familj försöker inte heller anlita mig som en egen medicinsk kompetens.
Jag har en nära kompis som gör det, och det är OK i vissa saker men andra grejer hamnar på mottagningen i stället för privat.
Recept och prover hamnar självklart i journalen där de hör hemma.

Sedan är jag ju så tråkig att jag anser att mina anhöriga är varken mer eller mindre viktiga jämfört med alla andra människor, och därmed är det rimligt att jag, mina anhöriga och mina vänner hamnar i samma vårdkö som resten av befolkningen.

 

[Mineur]

Vad många intressanta svar som kommit in! Jag är helt enig med er om att det beror enormt mycket på situationen, och att det också är viktigt att just fråga istället för att förutsätta. Jag kan förstå att det blir enormt tröttsamt om man råkar ha relativt unika yrken såsom läkare eller veterinär, men att det fanns så mycket gränslösa människor som nämnts i tråden trodde jag ändå inte!

I mitt fall handlade det om en person som faktiskt är just nyutexaminerad veterinär, men anledningen till att jag tog kontakt var att en annan bekant till mig är intresserad av att läsa utbildningen på samma, ganska ovanliga ställe som personen jag kontaktade. Poängen var alltså att jag skulle koppla ihop två bekanta så att den ena kunde få lite “inside information” om en speciell utbildning, vilket i sin tur skulle hjälpa hen att bestämma ifall hen ville söka eller ej. Kontakten hade alltså väldigt lite att göra med personens roll som veterinär som sådan.

Jag skulle ha mycket svårt att kontakta hen angående diverse symptom eller sjukdomstillstånd, det känns liksom som jobb på ett helt annat sätt. Likaså är jag oerhört försiktig med att ta upp ens någorlunda jobb-relaterade ämnen inför de av mina vänner/bekanta som är läkare, dietister, hantverkare, osv.

Fast det är väl precis den förmedlingen TS pratar om? Skillnaden är den yrkesmässiga biten i mitt exempel, men som lika gärna (för egen del) kan handla om privata kontakter.

Så tolkar inte jag TS inlägg, hon skriver att personen behöver ställa upp och svara på några frågor, det finns alltså ingen förhoppning om något betalat utan "bara" lägga ner tid på något. För mig beror det då på om det är personens yrke, dvs är det en läkare och man vill "bara" ställa några frågor om en sjukdom, inte okej, eller är det personens fritidsintresse, oljemålning och man vill ställa några frågor kring det, helt okej för mig.

Snurrfian har tolkat mig rätt. Det fanns inga förhoppningar om betalning, utan det handlade om att lägga ner några minuter på att svara på relativt allmänna frågor.

 

[Alexandra_W]

Vad många intressanta svar som kommit in! Jag är helt enig med er om att det beror enormt mycket på situationen, och att det också är viktigt att just fråga istället för att förutsätta. Jag kan förstå att det blir enormt tröttsamt om man råkar ha relativt unika yrken såsom läkare eller veterinär, men att det fanns så mycket gränslösa människor som nämnts i tråden trodde jag ändå inte!

I mitt fall handlade det om en person som faktiskt är just nyutexaminerad veterinär, men anledningen till att jag tog kontakt var att en annan bekant till mig är intresserad av att läsa utbildningen på samma, ganska ovanliga ställe som personen jag kontaktade. Poängen var alltså att jag skulle koppla ihop två bekanta så att den ena kunde få lite “inside information” om en speciell utbildning, vilket i sin tur skulle hjälpa hen att bestämma ifall hen ville söka eller ej. Kontakten hade alltså väldigt lite att göra med personens roll som veterinär som sådan.

Jag skulle ha mycket svårt att kontakta hen angående diverse symptom eller sjukdomstillstånd, det känns liksom som jobb på ett helt annat sätt. Likaså är jag oerhört försiktig med att ta upp ens någorlunda jobb-relaterade ämnen inför de av mina vänner/bekanta som är läkare, dietister, hantverkare, osv.




Snurrfian har tolkat mig rätt. Det fanns inga förhoppningar om betalning, utan det handlade om att lägga ner några minuter på att svara på relativt allmänna frågor.

Det tycker jag utan minsta tvekan är helt okej. Mer än okej.

 

[Lenis]

Jag kan lägga till ett annat scenario- en av familjemedlemmarna som är tandläkare blev uppringd när han var på semester i Thailand, och gick med (nattetid) på att svara på frågor etc om den som ringdes situation. Den som ringde var veterinär och de vet att what goes around comes around.. sånt kan också inverka.