Aspergers hos kvinnor

[Grazing]

Lättast är ju att bara utesluta dom, som @Grazing föreslog. Och det kan jag absolut göra. Men tycker då synd om dom, för de blir väldigt ensamma. Men definitivt något jag ska överväga.

Men alltså, jag menar att du inte övht ska blanda in och tro att dom har diagnoser när du inte vet vad det är som orsakar beteendet. Att mena på att dom är lättare att acceptera om du intalar dig att dom har diagnoser visar ju bara att det är så du tror folk med diagnoser beter sig vilket förmodligen inte är sant. Det är fördomar och tråkiga sådana.

 

[hoppsann]

Oavsett deras uppförande, bland inte in diagnoser i deras beteende. Det har liksom ingenting med diagnoser att göra förmodligen, det är bara otrevligt mot dom som faktiskt har diagnoser och dessutom fortsätter sådana som du att sprida att dom med diagnoser är på sånt o sånt sätt. Att man får stå ut med det ena och det andra när man umgås med folk som har vissa diagnoser.

Då ber jag om ursäkt för hur jag hanterar personer med och utan diagnos.
De har bara väldigt lika beteende och det har varit lättare för mig att hantera situationen, och samtidigt vara inkluderande.

Men det är ju helt klart lättast att göra som du säger. Exkludera.
Både dom med konstaterad diagnos. Och de som inte har det och bara beter sig på ett sätt som inte alltid fungerar i sammanhang.
På jobbet blir det svårare, men jag ska nog lösa det.

 

[parellikusken]

Jo det är därför jag tycker att man inte ska gå helt på beteendet utan se till helheten. Folk är olika beroende på hur långt dom kommit och beroende på vilka sammanhang dom är i. Det är jättesvårt att se på om någon är autistisk eller inte bara sådär.

Fast om du kan något om autism märker du direkt om någon har grav autism eller inte skulle jag vilja påstå. Endel är liksom helt inne i sin egen värld utan att kunna kommunicera nästan något. Svåra att få kontakt med och inget tal.

Men ja, det är OT i och med att TS inte tillhör den gruppen.

 

[Grazing]

Fast om du kan något om autism märker du direkt om någon har grav autism eller inte skulle jag vilja påstå. Endel är liksom helt inne i sin egen värld utan att kunna kommunicera nästan något. Svåra att få kontakt med och inget tal.

Men ja, det är OT i och med att TS inte tillhör den gruppen.

Jo när det är sådana tydliga så märker man ju det. Men majoriteten tror jag har lättare drag av det som ändå ställer till det otroligt mycket i livet. Det är synd om dom inte längre klassas som autister pga att det inte syns så tydligt.

 

[Calmiche]

Begreppet autism är numera urvattnat. Det förstör för personer som är helt beroende av vissa insatser att det sker en viss överdiagnostisering.
https://lakartidningen.se/debatt-oc...-det-gar-inflation-i-autismspektrumbegreppet/
En god social förmåga är oförenlig med autismdiagnos och kan man "dölja" sina svårigheter har man troligtvis inte autism eftersom diagnosen bygger på iakttagbara symptom.
Jag fick diagnosen asperger som tonåring men har lyckats få till nyutredning där diagnosen togs bort. Just för att jag faktiskt lyckas hålla ihop mitt liv och vill att diagnosen ska vara reserverad till de som VERKLIGEN behöver hjälpen man får rätt till med diagnosen. Alla människor kan känna igen sig i kriterierna för adhd&ast eftersom de representerar svårigheter som helt enkelt ingår i att vara människa. Det är när svårigheterna verkligen handikappar en som det öht finns anledning att ställa diagnos

Nja, inte riktigt. Det är fullt möjligt att dölja svårigheter, speciellt om det är nya personer. Det finns en oerhörd mängd "oskrivna" regler många inte tänker på men som man kan lära sig. När jag fick min diagnos så fick jag gå hos en psykolog och träna på socialt samspel. Det var den psykologen som lärde mig att man kan titta på en persons öra istället för ren ögonkontakt så ser man "med" ut istället för att titta på nåt annat. Det generella avståndet när 2 personer pratar med varandra i Sverige är 70 cm.

Såna där små "regler" gör att det är inga problem(för mig) att maskera om jag är utvilad. Jag kan va på en fest, prata om väder och vind m.m. men det tar rejält med energi för jag är hela tiden medveten om vad jag gör och ser till att jag följer dessa oskrivna regler. Dagen efter är jag däckad och har knappt på lyset hemma för det är för mycket intryck. Försöker jag mig på nåt sånt när jag är trött så klarar jag inte att maskera och är jag alldeles för trött så stänger jag av helt.

Att utgå från att en person som verkar duktig socialt inte kan ha Asperger blir tokigt för det är så många fler delar av livet än t.ex en kort stund på en fest.

 

[Rosett]

Fast det finns ju olika grader av autism, jag jobbar med ungdomar där man märker direkt att de har autism. De kan omöjligt dölja det eller ens försöka passa in.
Medan andra är som mitt syskon med en lättare form av autism, Aspergers. Hen fungerar i sociala sammanhang, även om hen har det rätt knepigt och det märks rätt snart att hen har problem.

Det går inte att generalisera autism. Det är ett oerhört brett spektra.

Halvt kl
Aspergers är ju borttagen och heter numera autism i de nya diagnosmanualerna icd 11 och dsm 5. De som fått Aspergerdiagnos har den kvar. (Fast det vet du säkert, därför halvt knapplån).
Jag fick aspergerdiagnos för tio år sen men varierar mellan att använda Aspergers och autism. Känner att autism låter bättre för min del. Brukar iofs inte säga åt folk att jag har autism, bara om det verkligen behövs.

 

[Elo]

Jag gick på teater. Och lärde mig där hur kroppsspråk ser ut. Något jag inte kunde läsa/hade.

När jag är ute bland 'folk' spelar jag alltså teater. Konstant. Så här ser man ut om man är glad. Så här ser man ut om man är ledsen. Osv osv. Jag plockar nytt kroppspråk från folk jag möter och interagerar med och lägger till i mitt 'bibliotek' av rörelser-känslor som jag har. Vissa använder jag ofta, vissa använder jag aldrig (även om jag har dem kvar i minnet).

 

[the_connemara]

Jo det är därför jag tycker att man inte ska gå helt på beteendet utan se till helheten. Folk är olika beroende på hur långt dom kommit och beroende på vilket sammanhang dom är i. Det är jättesvårt att se på om någon är autistisk eller inte bara sådär.

I stallet tex fungerar jag och har alltid fungerat utåt sett som en helt normal odiagnostiserad person, har inga problem med ögonkontakt eller någonting. Jag kan till och med ringa och sådant utan större problem. Medans möter man mig i en annan situation så kan det vara väldigt uppenbart vad min diagnos är.

För mig är det extremt svart eller vitt och lite gråland däremellan beroende på orken jag har.

För mig skiljer det också extremt mycket på situation och jag undviker ju sådant jag inte klarar av så då märks det ju inte så lätt. Och största skillnaden och en av anledningarna till att jag var tvungen att söka hjälp (och blev skickad på utredning) är att det tar så otroligt mycket energi att det liksom inte blir hållbart.

I somras tex fick jag paniklösa att hämta ut mitt nya körkort samma dag det gamla gick ut (behöver köra bil varje dag till hästen) för att jag bara inte hade klarat av att ta ett nytt foto i tid. Fick liksom be en vän gå och ta kort på den jävla automaten till slut och ändå tog det en vecka innan jag gick dit. Och då har jag mått dåligt över detta sedan man fick brevet typ 2 mån innan körkortet skulle gå ut och ju sett juli 2021 i minst 1 år innan och stressat över det. Det blir liksom helt orimligt att en sådan sak kan förstöra hela min vardag (på nivån klarar inget annat än att knappt jobba) en så stor del av tiden tills att det är fixat.

Medan jag i andra situationer uppfattas som otroligt välanpassad, socialt skicklig, smart och trevlig typ. Likväl som jag kan göra mig osams med folk för en liten jävla skitsak och sedan inte våga gå till jobbet igen på en vecka. Det är verkligen högt och lågt och till slut orkade jag inte mer.

Så jag är glad för min diagnos även om ingen reagerat annat än med bestörtning när jag berättat. Vilket i sig är jobbigt som fan men jag förstår dem ändå och vet det är i all välmening så jag kan lyckligtvis släppa det. Men det är många jag inte säger något till/har ont i magen över att jag ändå för egen del känner jag måste berätta och ta den diskussionen.

 

[ameo]

Lite off topic, kanske, men..
När jag läser den här tråden blir jag alltmer säker på att det inte alls är nödvändigt att göra en utredning för att få en diagnos på pappret, om en person har autistiska drag men är högfungerande.
Ett av mina barn har såna drag och när hen var yngre blev vi uppmanade av en skolpsykolog att läsa på om olika NPF-diagnoser "så skulle vi nog hitta något som vi känner igen". Och det jag kände igen var då aspergers syndrom, där jag typ kunde sätta kryss i alla rutor på det jag läste. Men jag skulle vilja säga att barnet sannolikt är för välfungerande för att det skulle ge en diagnos om vi gjorde en utredning.
För oss har det räckt bra att lära oss mer om hur personer med aspergers syndrom fungerar och kunna bemöta vårt barn på rätt sätt utifrån detta. Hen har också själv fått en bättre förståelse för hur hen fungerar med detta. Och med en öppen dialog med skolpersonalen har skolgången fungerat utmärkt. (skolpersonalen är eniga med oss om att hen har tydliga drag av aspergers)
Och eftersom hen inte behöver mer hjälp än så, så har vi ansett att en utredning är överkurs.

 

[Bapelsin]

Jag är extremt känslig för ljud och fysisk beröring som t.ex. hur strumpan känns mot lilltån, lappar, sömmar och sånt gör ont, kan bli väldigt rädd om någon rör mig. Med ljud är det saker som ingen annan hör i princip. Kan heller inte fokusera på vad någon säger om ljudet på TVn eller radion är på, då blir det för mycket intryck.

Hade inte tänkt kommentera i den här tråden av uppenbara anledningar, men måste bara ge respons på detta. Det du beskriver är så otroligt jobbigt och helt omöjligt för dem som inte upplever det varje sekund, varje dag, att förstå.

Just det du beskriver med strumporna tex, jag hatar strumpor. Men jag har väldigt tätt liggande tår dessutom, så när jag är barfota viftar jag medvetet på tårna (utan att överdriva) tusentals gånger varje dag. Ibland är det så jobbigt att jag (återigen utan att överdriva) överväger att hugga av tårna. Mina tår är aktiva i min hjärna hela tiden varje dag. Liksom en massa andra sensoriska intryck som min kropp och min hjärna aldrig vänjer sig vid trots att de blir utsatta för det varje minut, varje dag. Och det kräver en jäkla massa energi så det blir mindre energi till annat. ”Skedteorin” funkar lika bra på npf som på utbrändhet..

 

[Red_Chili]

Hade inte tänkt kommentera i den här tråden av uppenbara anledningar, men måste bara ge respons på detta. Det du beskriver är så otroligt jobbigt och helt omöjligt för dem som inte upplever det varje sekund, varje dag, att förstå.

Just det du beskriver med strumporna tex, jag hatar strumpor. Men jag har väldigt tätt liggande tår dessutom, så när jag är barfota viftar jag medvetet på tårna (utan att överdriva) tusentals gånger varje dag. Ibland är det så jobbigt att jag (återigen utan att överdriva) överväger att hugga av tårna. Mina tår är aktiva i min hjärna hela tiden varje dag. Liksom en massa andra sensoriska intryck som min kropp och min hjärna aldrig vänjer sig vid trots att de blir utsatta för det varje minut, varje dag. Och det kräver en jäkla massa energi så det blir mindre energi till annat. ”Skedteorin” funkar lika bra på npf som på utbrändhet..

Jag är väldigt glad att jag inte har några problemtår... Är däremot extremt petig med strumpor. Färg kvittar, det viktiga är att de känns likadant. Håller mig till en modell som är bekväm, men om jag köper ett gäng av en sort och senare köper likadana så blir det ändå problem eftersom de första blir utslitna lite snabbare och då känns lite slappare, lite tunnare eller på annat sätt olika. Det går inte att para ihop dem fel efter tvätt då, utan då står jag där och efter tvätt känner igenom hur elastiska de är eller jämför exakta längden på dem eller liknande för att verkligen få det rätt. Att köpa olika modeller olika tillfällen blir också bökigt eftersom de kanske sitter för hårt, för löst, har för obekväma sömmar eller så, så jag kör gärna på en modell som jag vet att fungerar... Älskar sommaren när det går att ha sandaler och man inte behöver bekymra sig om strumpor (och inga byxor som trycker på knäna när man går, inga jackor som hindrar axlarnas rörelser eller varma tröjor som sitter på fel sätt runt halsen...)

 

[Red_Chili]

När det gäller just förståelse för autism så har jag upptäckt att youtube är oerhört bra, åtminstone för mig. För mig är texterna som finns att läsa på olika informativa hemsidor ofta så stela och på något sätt intetsägande eller svårgreppbara (vad är tex "stora problem i vardagen"?). I youtubeklippen kan personer med NPF-diagnoser förtydliga och förklara hur deras diagnoser påverkar för just dem och ge konkreta exempel.

Nu ikväll hittade jag en till person som förklarade på ett sätt som för mig kändes väldigt logiskt och bra. (och igenkänningsfaktorn var skyhög, tyvärr )

 

[Voeux]

Har inte så mycket att bidra med i tråden men vi har samma diskussion hemma om min man. Han är högfungerande, om man nu ska använda det ordet, och fungerar tillsynes som de flesta andra. En del kan uppfatta honom som disträ, och hans sociala kompetens kan variera lite från att uppfattas som svår till att ibland vara mycket socialt kompetent. Kan matematik och Excel som få andra.

Men det som jag märker av främst är att hans tankeprocess verkar fungera väldigt annorlunda från de flesta andras vid vissa tillfällen, och det är som ”värst” när vi är oense och jag är upprörd. Vi lyckas inte kommunicera och jag får gå flera steg tillbaks och verkligen tänka på hur hans hjärna fungerar just nu. Han behöver ett konkret problem i taget att lösa, och kan inte greppa något så diffust som att jag har en sammantagen känsla av något. Eller röra sig flytande och hastigt mellan flera olika problem. Det är som att det bara låser sig, fullständigt. Så blir han tyst och jag frågar vad han tänker på, och han säger att han försöker förstå mig men varje tanke som dyker upp bara leder in i en ny återvändsgränd och han blir frustrerad för att han inte förstår. Då tycker jag att jag har sagt något så enkelt som att jag är ledsen. Men hans hjärna går på högvarv och försöker identifiera det i hans värld konkreta problemet så att han kan lösa det, som kanske inte alltid finns. Sist fick jag tillslut be honom sluta felsöka, jag är ingen dator, och bara ge mig en kram och säga att allt kommer att bli bra. Han gav mig en stel kram, såg ut som tusen frågetecken och sa ”Det kommer bli bra”

Han kan även ha lite svårt att kommunicera. Glömmer säga ”Mhm” eller ”Okej?” när man pratar för att bekräfta att han hör. Han bara lyssnar tyst och i början undrade jag om han ens hör mig när jag pratar, men det gör han ju, han gör bara inte massa ljud för att bekräfta det. Vilket leder tillbaks till att folk kan uppfatta honom som disträ, eller otrevlig. Ändå är det han som kommer ihåg det där vinet som man nämnde att man gillade för 7 månader sedan. Ja, jag skulle kunna skriva en hel bok om på vilka sätt jag upplever honom som annorlunda, men summa summarum är att vi pratat om utredning. Men just nu hjälper det oss att tänka att han har någon form av autistiska drag. Jag har läst mycket om den forna diagnosen Aspergers och förstår honom bättre, och kan kommunicera med honom bättre, när jag tänker att han fungerar lite så. Det har också gett honom en del lättnad att förstå att det kanske finns en anledning till att han alltid känt att han fungerat annorlunda. Även om han är ämne för diagnos eller inte. Men jag är lite rädd för en utredning, eftersom han är så högfungerande och inte har någon funktionsnedsättning i livet generellt. Då kanske de inte anser att han bör ha diagnos. Och om han söker svar, och får svaret att det inte är så? Jag är rädd för att det bara skulle få honom, och oss, att känna att det lilla svar vi har på hans svårigheter skulle gå upp i rök. Jag vet inte, det är svårt.

 

[Bapelsin]

Jag är väldigt glad att jag inte har några problemtår... Är däremot extremt petig med strumpor. Färg kvittar, det viktiga är att de känns likadant. Håller mig till en modell som är bekväm, men om jag köper ett gäng av en sort och senare köper likadana så blir det ändå problem eftersom de första blir utslitna lite snabbare och då känns lite slappare, lite tunnare eller på annat sätt olika. Det går inte att para ihop dem fel efter tvätt då, utan då står jag där och efter tvätt känner igenom hur elastiska de är eller jämför exakta längden på dem eller liknande för att verkligen få det rätt. Att köpa olika modeller olika tillfällen blir också bökigt eftersom de kanske sitter för hårt, för löst, har för obekväma sömmar eller så, så jag kör gärna på en modell som jag vet att fungerar... Älskar sommaren när det går att ha sandaler och man inte behöver bekymra sig om strumpor (och inga byxor som trycker på knäna när man går, inga jackor som hindrar axlarnas rörelser eller varma tröjor som sitter på fel sätt runt halsen...)

Förlåt men jag skrattade högt när jag läste detta, för exakt så är det ju! Jag står precis som du, och då har jag dessutom två barn, två bonusar och en kille vars strumpor jag också parar ihop. Och nej, det är såklart ingen som förväntar sig av mig att jag ska göra det men jag gör det ändå för alla andra gör fel och jag mår nästan fysiskt dåligt när jag ser ungarna i typ en svart och en vit strumpa, eller gud förbjude en hög och en låg

 

[Red_Chili]

Förlåt men jag skrattade högt när jag läste detta, för exakt så är det ju! Jag står precis som du, och då har jag dessutom två barn, två bonusar och en kille vars strumpor jag också parar ihop. Och nej, det är såklart ingen som förväntar sig av mig att jag ska göra det men jag gör det ändå för alla andra gör fel och jag mår nästan fysiskt dåligt när jag ser ungarna i typ en svart och en vit strumpa, eller gud förbjude en hög och en låg

Åh, en hög en låg strumpa är det värsta! Min mor gör så ibland "Då har man ju något på fötterna iaf" säger hon, "Men var barfota tills du hittar vettiga strumpor då?!!" tänker jag Nu hjälper jag henne att tvätta, men vägrar hjälpa henne att para ihop strumporna för det tar för mycket energi, men det gör lite ont i mig när jag inser att hon fått med jämnt antal svarta strumpor i tvätten, sedan en rosa och en vit, för jag inser att det betyder att den rosa och den vita används tillsammans och troligen kommer fortsätta så eftersom de nu är rena samtidigt I din situation hade jag nog krävt att killen tvättade sina egna strumpor enbart för att slippa jobbet med att para ihop dem...

 

[tuaphua]

Jag har en man i min närhet som är högfungerande. De flesta tänker inte autism då de möter honom. För mig och sambo som får se bakom masken så att säga har det aldrig varit tvivel om att autism skulle diagnosticerats vid utredning.
Iom att personen varit duktig på jobbet, funkar socialt och inte lidit av psykisk ohälsa i någon större grad etc så har ingen utredning gjorts. Han är den mest lojala med största hjärtat i världen. Iom att han har lite svårt att läsa av ibland så kämpar han mer än dubbelt så hört för att hjälpa andra, göra dem glada etc.
När barn föddes blev det SVÅRT. Pappan kunde inte veta vad barnet ville och hade svårt att läsa av. Pappan som alltid vill hjälpa alla blev ju helt förstörd av att inte förstå och hjälpa sitt barn. Sen råkade barnets mamma ut för en jobbig sak och pappan visste inte riktigt hur han skulle tackla det heller. Då blev det för mkt. Han kämpade ju som fasen för att förstå och hjälpa. Så han gick in i väggen.
När han fick komma till psykolog inleddes också utredning för autism och han fick diagnos.
Och vad det hjälpt honom! Han får vård, han får verktyg att hantera både måendet i stort och autismen. Och hans sambo vet nu bättre hur han fungerar, vad han kan behöva support med och hur de ska kommunicera bättre. Och en av de sakerna han får lära sig nu är ju att alla andra inte alltid måste komma före hans eget mående. Och sambo får vara mer lyhörd för hur det är med hans ork och mående iom att han kanske inte visar det så tydligt när det är tufft för honom.
Så för honom har diagnosen bara varit till hjälp!

 

[ameo]

Jag har en man i min närhet som är högfungerande. De flesta tänker inte autism då de möter honom. För mig och sambo som får se bakom masken så att säga har det aldrig varit tvivel om att autism skulle diagnosticerats vid utredning.
Iom att personen varit duktig på jobbet, funkar socialt och inte lidit av psykisk ohälsa i någon större grad etc så har ingen utredning gjorts. Han är den mest lojala med största hjärtat i världen. Iom att han har lite svårt att läsa av ibland så kämpar han mer än dubbelt så hört för att hjälpa andra, göra dem glada etc.
När barn föddes blev det SVÅRT. Pappan kunde inte veta vad barnet ville och hade svårt att läsa av. Pappan som alltid vill hjälpa alla blev ju helt förstörd av att inte förstå och hjälpa sitt barn. Sen råkade barnets mamma ut för en jobbig sak och pappan visste inte riktigt hur han skulle tackla det heller. Då blev det för mkt. Han kämpade ju som fasen för att förstå och hjälpa. Så han gick in i väggen.
När han fick komma till psykolog inleddes också utredning för autism och han fick diagnos.
Och vad det hjälpt honom! Han får vård, han får verktyg att hantera både måendet i stort och autismen. Och hans sambo vet nu bättre hur han fungerar, vad han kan behöva support med och hur de ska kommunicera bättre. Och en av de sakerna han får lära sig nu är ju att alla andra inte alltid måste komma före hans eget mående. Och sambo får vara mer lyhörd för hur det är med hans ork och mående iom att han kanske inte visar det så tydligt när det är tufft för honom.
Så för honom har diagnosen bara varit till hjälp!

Inser att jag var otydlig.
Jag menade inte att man ska låta bli att utreda. utan mer att det inte nödvändigtvis är viktigt att få diagnosen på papper. Om man på egen hand känner att en viss diagnos stämmer på en anhörig och att det blir lättare för både personen själv och hens omgivning att hantera det dagliga livet om man gör det "som om personen hade den aktuella diagnosen", så menar jag att diagnosen på pappret är av sekundär betydelse. Det viktiga är förståelsen varför man fungerar på ett visst sätt och hur man kan underlätta för sig själv/den personen. (och jag känner att jag som vanligt har svårt att få fram exakt vad jag menar...)

 

[the_connemara]

Jag är väldigt glad att jag inte har några problemtår... Är däremot extremt petig med strumpor. Färg kvittar, det viktiga är att de känns likadant. Håller mig till en modell som är bekväm, men om jag köper ett gäng av en sort och senare köper likadana så blir det ändå problem eftersom de första blir utslitna lite snabbare och då känns lite slappare, lite tunnare eller på annat sätt olika. Det går inte att para ihop dem fel efter tvätt då, utan då står jag där och efter tvätt känner igenom hur elastiska de är eller jämför exakta längden på dem eller liknande för att verkligen få det rätt. Att köpa olika modeller olika tillfällen blir också bökigt eftersom de kanske sitter för hårt, för löst, har för obekväma sömmar eller så, så jag kör gärna på en modell som jag vet att fungerar... Älskar sommaren när det går att ha sandaler och man inte behöver bekymra sig om strumpor (och inga byxor som trycker på knäna när man går, inga jackor som hindrar axlarnas rörelser eller varma tröjor som sitter på fel sätt runt halsen...)

Varför jag inte köper enfärgade strumpor har ett gäng nya sommarstrumpor som är enfärgade. Köpte alla nya samtidigt och lägger de använda längst bak efter tvätt och hoppas att de kommer slitas jämt. Jag har dock inte så ont av strumpor annars så vänster/höger spelar ingen roll tex vilket jag är glad för. Andra kläder är värre.

Vi håller på att gå igenom något sådant sensoriskt test hos min arbetsterapeut nu, jag var i alla fall bara ett steg ifrån "medel" på de olika områdena så jag har ju ändå inte så utmärkande stora problem där åtm. Intressant att fylla i var det. Som vanligt vill jag veta allt bakom varje fråga o alternativ så bara att fylla i det som inte var självklart hemma tog ett helt tillfälle.

 

[the_connemara]

Har inte så mycket att bidra med i tråden men vi har samma diskussion hemma om min man. Han är högfungerande, om man nu ska använda det ordet, och fungerar tillsynes som de flesta andra. En del kan uppfatta honom som disträ, och hans sociala kompetens kan variera lite från att uppfattas som svår till att ibland vara mycket socialt kompetent. Kan matematik och Excel som få andra.

Men det som jag märker av främst är att hans tankeprocess verkar fungera väldigt annorlunda från de flesta andras vid vissa tillfällen, och det är som ”värst” när vi är oense och jag är upprörd. Vi lyckas inte kommunicera och jag får gå flera steg tillbaks och verkligen tänka på hur hans hjärna fungerar just nu. Han behöver ett konkret problem i taget att lösa, och kan inte greppa något så diffust som att jag har en sammantagen känsla av något. Eller röra sig flytande och hastigt mellan flera olika problem. Det är som att det bara låser sig, fullständigt. Så blir han tyst och jag frågar vad han tänker på, och han säger att han försöker förstå mig men varje tanke som dyker upp bara leder in i en ny återvändsgränd och han blir frustrerad för att han inte förstår. Då tycker jag att jag har sagt något så enkelt som att jag är ledsen. Men hans hjärna går på högvarv och försöker identifiera det i hans värld konkreta problemet så att han kan lösa det, som kanske inte alltid finns. Sist fick jag tillslut be honom sluta felsöka, jag är ingen dator, och bara ge mig en kram och säga att allt kommer att bli bra. Han gav mig en stel kram, såg ut som tusen frågetecken och sa ”Det kommer bli bra”

Han kan även ha lite svårt att kommunicera. Glömmer säga ”Mhm” eller ”Okej?” när man pratar för att bekräfta att han hör. Han bara lyssnar tyst och i början undrade jag om han ens hör mig när jag pratar, men det gör han ju, han gör bara inte massa ljud för att bekräfta det. Vilket leder tillbaks till att folk kan uppfatta honom som disträ, eller otrevlig. Ändå är det han som kommer ihåg det där vinet som man nämnde att man gillade för 7 månader sedan. Ja, jag skulle kunna skriva en hel bok om på vilka sätt jag upplever honom som annorlunda, men summa summarum är att vi pratat om utredning. Men just nu hjälper det oss att tänka att han har någon form av autistiska drag. Jag har läst mycket om den forna diagnosen Aspergers och förstår honom bättre, och kan kommunicera med honom bättre, när jag tänker att han fungerar lite så. Det har också gett honom en del lättnad att förstå att det kanske finns en anledning till att han alltid känt att han fungerat annorlunda. Även om han är ämne för diagnos eller inte. Men jag är lite rädd för en utredning, eftersom han är så högfungerande och inte har någon funktionsnedsättning i livet generellt. Då kanske de inte anser att han bör ha diagnos. Och om han söker svar, och får svaret att det inte är så? Jag är rädd för att det bara skulle få honom, och oss, att känna att det lilla svar vi har på hans svårigheter skulle gå upp i rök. Jag vet inte, det är svårt.

Jag tänker att det kanske ger störst nytta att utreda om man känner att man behöver någon form av hjälp? Jag kände att jag behövde någon att prata med om mina problem i vardagen för det påverkade mig och mitt jobb så negativt och utredningen var bara en del i att veta vilken hjälp som skulle vara bäst för mig. Mina stress- och ångestproblem tydde både på autism och social ångest och det är totalt olika tillvägagångssätt för att hantera dem fick jag förklarat för mig. För mig blev det alltså inte så dramatiskt att få eller inte få en diagnos för det handlade bara om ett vägval i att hitta rätt hjälp, jag vill bara få ett mer hanterbart liv. Jag är också väldigt simpel i mitt tankesätt där tror jag, lite what ever works liksom. Blir eventuella problem tillräckligt hanterbara med att man har ev diagnos i bakhuvudet så varför inte typ. Medan andra kanske behöver få mer svar för att kunna landa i något hälsosammare.

 

[Red_Chili]

Varför jag inte köper enfärgade strumpor har ett gäng nya sommarstrumpor som är enfärgade. Köpte alla nya samtidigt och lägger de använda längst bak efter tvätt och hoppas att de kommer slitas jämt. Jag har dock inte så ont av strumpor annars så vänster/höger spelar ingen roll tex vilket jag är glad för. Andra kläder är värre.

Vi håller på att gå igenom något sådant sensoriskt test hos min arbetsterapeut nu, jag var i alla fall bara ett steg ifrån "medel" på de olika områdena så jag har ju ändå inte så utmärkande stora problem där åtm. Intressant att fylla i var det. Som vanligt vill jag veta allt bakom varje fråga o alternativ så bara att fylla i det som inte var självklart hemma tog ett helt tillfälle.

Åh, det lät som ett smart system! Får jag bara ordning på att alls få in kläderna i garderoben så ska jag nog testa det... Just att få in kläder i garderob är typisk sån sak som blir lidande så fort det är mycket på jobbet. Jag har istället en påse med ren tvätt och förhoppningsvis en påse med smutsig tvätt. Tar från den rena påsen när jag lägger fram morgondagens kläder och stoppar ner i smutsiga påsen mot dagens slut. Någon garderob ser mina kläder aldrig Kollegor som slutat nyligen gjorde det för att de inte orkade med mer än basic-saker i vardagen efter jobbet, inte hade så mycket energi för träning, träffa vänner osv utan bara kom hem, städade, lagade mat osv. Jag orkar inte ens det och gissar att det beror på att det tar längre tid för mig än för dem att återhämta sig och att det krävs mer för mig att kunna fokusera och prestera i stökig miljö.

Nu när jag varit hemma och sjuk sen i torsdags, då har jag faktiskt plockat in allt i garderoben. Inte i någon prydlig ordning dock. Älskar ordning egentligen, men hade inte energi nog att göra annat än slänga in allt på ungefär rätt hylla. Var ändå så trött efter det + byta sängkläder att jag var tvungen att vila en timme... Men ja, hade jag bara varit fysiskt frisk och haft längre paus från jobbet hade det inte varit något problem, troligen.