Aspergers hos kvinnor

[Ullmerkott]

På vissa sätt men på andra inte. Ett barn utan autistiska drag söker av sig självt med blicken efter ansikte/ögon på en person de är nära. Någon som har autism gör det inte. Det finns enormt mycket vi lär oss men det ett barn lär sig på en sekund kan det ta år att lära sig för någon som har autism och det faller sig aldrig naturligt utan hen får tänka på att hen ska göra si eller så för att inte sticka ut.

Lite ot kanske, men är det verkligen så vanligt att neurotypiska ser varandra i ögonen stup i kvarten? Jag är vad jag vet inte autistisk, men insåg någon gång i tonåren att jag inte hade en aning om vad mina närmsta släktingar har för ögonfärg, eftersom jag i stort sett aldrig tittar folk i ögonen. Det känns obehagligt påträngande att göra det, upplever jag.

 

[clusia]

Borde kanske egentligen sätta den här tråden på ignore för jag tycker det är rätt jobbigt att höra om hur autister är och inte är, va de gör och inte gör. Ofta framförs det tvärsäkert av ickeautister dessutom. Vill mest bara be er tänka på hur ni uttalar er för autister är väldigt olika och har lättare och svårare för olika saker. Det finns så mycket fördomar och det är inte så kul att höra om dem som att vi är en homogen grupp som beter sig likadant.

Mvh autisten

 

[Cherarriduracell]

Lite ot kanske, men är det verkligen så vanligt att neurotypiska ser varandra i ögonen stup i kvarten? Jag är vad jag vet inte autistisk, men insåg någon gång i tonåren att jag inte hade en aning om vad mina närmsta släktingar har för ögonfärg, eftersom jag i stort sett aldrig tittar folk i ögonen. Det känns obehagligt påträngande att göra det, upplever jag.

Har hört retoriker säga att man aldrig ska kolla nån i ögonen mer än 3 sekunder för det betyder antingen att man vill slåss eller ligga.

Jag kan bara svara för mig själv men jag har nog ögonkontakt med alla mina kollegor på daglig basis. Egentligen alla jag pratar med irl också

 

[TinyWiny]

Lite ot kanske, men är det verkligen så vanligt att neurotypiska ser varandra i ögonen stup i kvarten? Jag är vad jag vet inte autistisk, men insåg någon gång i tonåren att jag inte hade en aning om vad mina närmsta släktingar har för ögonfärg, eftersom jag i stort sett aldrig tittar folk i ögonen. Det känns obehagligt påträngande att göra det, upplever jag.

Ärligt svar, jag vet inte. Men, jag vet att bebisar gör det och jag vet att nt-personer inte har några problem med att se andra i ögonen på det sätt som personer med autistiska drag kan ha där det kan innebära rejält obehag att se någon i ögonen. Att man sedan som nt-person kanske inte alltid ser andra personer i ögonen är en annan sak och jag vet att även många nt-personer blir obekväma när jag som hörselskadad läser på läpparna och därmed har ögonen klistrade på personens ansikte men det är en helt annan sak än att ha de problem som någon med autistiska drag kan ha.

 

[Lillefrun]

Autism kan se ut på så många olika sätt och i olika grader, jag är glad över min utredning i vuxen ålder för att jag äntligen fick bättre hjälp både från AST-teamet och psykiatrin och sjukersättning från FK. Har lärt mig så mycket om mig själv och jag önskar jag hade fått diagnosen som barn eftersom problemen redan fanns där men man tänkte att det bara var ”jag som var lite speciell och svår”.

Var otroligt lätt att missa då jag fram till jag var 14 inte pratade med någon utom min familj och närmsta vänner och svåra saker kunde jag aldrig prata om utan det skrev jag på små lappar till mina föräldrar, hade MVG i allt jag gjorde, alltid högpresterande men jag hade svår ångest, depressioner, planerade självmord som litet barn.

Ingen kan läsa av mig utan jag kan tas för att jag inte bryr mig alls för att min mimik inte hänger ihop med hur jag känner eller så tror alla att jag är jätte glad hela tiden med min mask. Det är ett stort problem faktiskt, jag släpper inte in någon och andra tror att dom vet hur jag mår och så har dom ingen aning.

Jag körde in i väggen helt i gymnasiet och sen har jag aldrig kommit tillbaka på banan alls. Det var knappt jag tog mig genom mellanstadiet med mitt mående. Sista utredningen gjorde klart att jag hade maxpoäng på dom delarna som handlar om autism och det blev grunden till sjukersättningen eftersom jag inte ens orkar få ihop en vardag och jobb då är helt omöjligt. Men många med autism kan jobba, det är så olika. Ingen är varken värre eller sämre än någon, bara olika och på olika sätt.

Angående ögonkontakt så tittar jag oftast åt andra hållet med ansiktet bortvänt från personen eller bara rakt fram fast personen sitter precis bredvid mig i soffan tills jag kommer på mig själv eller tittar ner på mönstret på soffan, mattan, personens skor eller strumpor och sen kan jag komma på att nej attans nu missade jag det och så tittar jag upp och håller det en liten, liten stund sen blir det för mycket. Med dom som känner mig är det inga problem längre men jag kan anta att det kan verka oartigt så försöker vara noga med nya människor. Skäms för det här.

 

[Red_Chili]

Borde kanske egentligen sätta den här tråden på ignore för jag tycker det är rätt jobbigt att höra om hur autister är och inte är, va de gör och inte gör. Ofta framförs det tvärsäkert av ickeautister dessutom. Vill mest bara be er tänka på hur ni uttalar er för autister är väldigt olika och har lättare och svårare för olika saker. Det finns så mycket fördomar och det är inte så kul att höra om dem som att vi är en homogen grupp som beter sig likadant.

Mvh autisten

Just det är väl också en anledning till att få personer vill ha en diagnos, att omvärlden då och då har väldigt bestämda tankar kring hur någon fungerar. Jag tror därför inte det är så vanligt att någon som funderar på om den borde ha en diagnos gör det "i onödan", för inte sjutton kan det vara kul att av omvärlden få höra att man är helt dysfunktionell på ett sätt som många gånger inte alls stämmer...

 

[the_connemara]

Ang frågan med nyttan. Jag fick min diagnos som 35 och för min del ser jag största nyttan med att förstå och acceptera bättre allt som är svårt för mig. Att inte bara bli ledsen och känna sig sämst och helt frågande till varför det är så himla svårt. Nu blir jag bara ledsen och känner mig ganska dålig Jag blev skickad på utredning via remiss av VC när jag sökte psykologkontakt. Har nu en arbetsterapeut via habiliteringen och står i kö för deras psykologer. Jag hoppas att detta kan leda till att jag får den hjälp jag behöver för att vardagen ska bli lättare. Den är tveksamt fungerande (jag fattar inte hur folk hinner jobba heltid?!) men all kontakt med vården ända från början har iaf känts väldigt bra för mig. Min största skräck i alla situationer är att inte bli förstådd eller felaktigt bedömd och de har varit verkligen suveräna i det och även i alla frågor jag haft längs vägen. Jag har verkligen känt mig sedd och förstådd och mina problem tagna på allvar och bara det har lätt varit värt alla besök osv. Då blir det lättare för mig att inte bara klanka ner på mig själv som lat och oduglig på att bara vuxen utan istället försöka vända det till att se hur jag kan förenkla och klara av vardagen bättre utifrån mina behov.

 

[Grazing]

Lite ot kanske, men är det verkligen så vanligt att neurotypiska ser varandra i ögonen stup i kvarten? Jag är vad jag vet inte autistisk, men insåg någon gång i tonåren att jag inte hade en aning om vad mina närmsta släktingar har för ögonfärg, eftersom jag i stort sett aldrig tittar folk i ögonen. Det känns obehagligt påträngande att göra det, upplever jag.

Skulle säga att det inte är en självklarhet, folk kan vara blyga och försiktiga utan att för den delen vara det minsta autistiska.

 

[escodobe]

Skulle säga att det inte är en självklarhet, folk kan vara blyga och försiktiga utan att för den delen vara det minsta autistiska.

som @TinyWiny skriver så är det oerhört viktigt för barn och föräldrasamspelet med ögonkontakt och svarsleenden, det finns det forskning på.
Fast jag får intrycket att det "normala är att det är önskvärt med rätt mycket ögonkontakt. Folk verkar vilja ha det, det kommer liksom naturligt att man tittar på varandra när man pratar för de flesta.
För att inte tala om det ( i mitt tycke!) helt rubbade föreställningen att folk som inte tittar en i ögonen ljuger. Jag ser då och då föräldrar som tvingar sina barn att titta dom i ögonen när de pratar med dem (oftast skäller, eftersom barnen gjort något dum) Jag tycker det är ett så extremt obehagligt beteende av föräldrarna.

 

[Raderad medlem 120709]

Borde kanske egentligen sätta den här tråden på ignore för jag tycker det är rätt jobbigt att höra om hur autister är och inte är, va de gör och inte gör. Ofta framförs det tvärsäkert av ickeautister dessutom. Vill mest bara be er tänka på hur ni uttalar er för autister är väldigt olika och har lättare och svårare för olika saker. Det finns så mycket fördomar och det är inte så kul att höra om dem som att vi är en homogen grupp som beter sig likadant.

Mvh autisten

Word. Det känns som att varenda tråd om ämnet barkar iväg åt det hållet. Obegripligt att så många missar att det är en spektrumdiagnos med väldigt stora variationer. Och det gör mig rakt illamående att så många som inte är autistiska tar sig friheten att tala över huvudet på oss och vräka ur sig sina fördomar.

Som förtydligande: allt jag delar med mig är mina egna upplevelser från min vardag - 18 år sedan diagnos nu - och eventuellt några få exempel från vänner och bekanta som också ligger på spektrumet. Det bör absolut inte tolkas som något universalt som gäller för alla autister, eftersom vi - hör och häpna - faktiskt är individer och inte vandrande stereotyper.

 

[_Taggis_]

Apropå detta med om man vill ha diagnos eller ej... Jag påbörjade en utredning när jag var 22 men jag avbröt den för att jag inte ville veta. Lite nyfiken är jag såklart på ett ev resultat, men jag har faktiskt fortfarande inte helt klart för mig om det är en fördel eller nackdel för mig om det ger utslag. Tex hade det nog blivit besvärligt att ta alla mina tunga körkortsbehörigheter. I övrigt vet jag som sagt inte. Tror tt det skulle kännas både skönt och hopplöst, skönt med en förklaring och hopplöst för att det är ett permanent tillstånd. Lite som min senaste diagnos hypotyreos - en förklaring men en frustration med att aldrig få till livskvaliteten.

 

[Thera]

Men snälla, måste du verkligen dra fram den typen av floskel i en sån här tråd? Ja, alla lär sig i någon grad, men neurotypiker har åtminstone lite mer intuition och förmåga att läsa av andra än den stora majoriteten av autistiska. Där ni snabbt kopplar sammanhanget, förstår de oskrivna reglerna, och smälter in... där får vi kämpa livet ut och ändå konstant leva med känslan av att vi gör fel. Det är som att jobba helt efter ett manus medan alla andra kör improv och lyckas. Eller som jag brukar säga, det känns som att vara en spion i fientligt land, ett enda snedsteg och det kan vara ute med dig.

Det går inte att jämföra de två och i alla fall jag är väldigt trött på att NTs alltid vill vända det till att de minsann också kan ha det jobbigt när vi berättar om hur olika situationer ser ut för oss. Vad ska den typen av kommentar egentligen tjäna till annat än att hinta om att vi säkert överdriver?

Nu svarade jag utifrån situationen som beskrevs, att få tänka till vad som är rätt när man är i tonåren, vilket jag tror alla fick göra ibland.

Inget annat, du behöver inte tolka in att någon tycker någon överdriver.

 

[MayGrace]

För mig personligen har de kanske inte varit så viktigt egentligen men de var viktigt för min mamma att veta. Hon ville nog egentligen veta hur hon skulle hantera situationer som uppstod där de blev frontalkrockar delux.

 

[em-pirre]

På vissa sätt men på andra inte. Ett barn utan autistiska drag söker av sig självt med blicken efter ansikte/ögon på en person de är nära. Någon som har autism gör det inte. Det finns enormt mycket vi lär oss men det ett barn lär sig på en sekund kan det ta år att lära sig för någon som har autism och det faller sig aldrig naturligt utan hen får tänka på att hen ska göra si eller så för att inte sticka ut.

Jag vet flera barn inom ast som redan som liten söket och tagit ögonkontakt. Nu kanske du bara tog det som exempel, men det känns väldigt gammaldags att genast prata om ögonkontakt så någon nämner autism. Det är ju så typiskt att folk som inte har koll tror att en autistisk person sitter och vaggar i ett hörn och inte ger ögonkontakt. (nu tror jag inte att du tror det men)

 

[Elo]

Något man också får ta i åtanke är att det är ofta inte graden av autism eller ADHD eller vilken bokstavskombination det nu är som ger utslag i hur stora problem man har. Utan vilken sorts stöd man har hemifrån. Har man som barn och ung ett hem som stödjer och hjälper på rätt sätt så är det inte säkert att problemen syns över huvud taget, och tvärt om. Detta är ju delvis sant även som vuxen.

Har man hittat strategier för att klara sig, så klarar man sig oftast. Det som blir problem är ju att alla strategier inte är bra. Och få av dem är gratis. Jag har en del strategier som är görkassa (på ren göteborska) och kostar all energi jag har på en normal dag.

Tex var vi iväg på utbildning med jobbet. Samma kollegor jag brukar omges av, lett av samma personer det brukar vara. Och schema osv utgett i god tid. Dygnet efter sov jag 12h. Dygnet efter det 11. Sen 9. Sen, till helgen, var jag tillbaka på normal nivå (ca 8). Den lilla utflykten kostade mig 8 timmars extra sömn. Nu hade jag tur och kunde sova så mycket. Men tänk om jag hade varit tvungen att gå till jobbet dagen efter?

Och för att svara på den frågan som en del NT då har; ja. Det är värt det. Det kan definitivt vara värt att göra jobbiga saker. Eller svåra saker. bara för att det är jobbigt betyder inte att jag inte också kan tycka om det, bara att jag får betala extra för det.

 

[Calmiche]

Apropå detta med om man vill ha diagnos eller ej... Jag påbörjade en utredning när jag var 22 men jag avbröt den för att jag inte ville veta. Lite nyfiken är jag såklart på ett ev resultat, men jag har faktiskt fortfarande inte helt klart för mig om det är en fördel eller nackdel för mig om det ger utslag. Tex hade det nog blivit besvärligt att ta alla mina tunga körkortsbehörigheter. I övrigt vet jag som sagt inte. Tror tt det skulle kännas både skönt och hopplöst, skönt med en förklaring och hopplöst för att det är ett permanent tillstånd. Lite som min senaste diagnos hypotyreos - en förklaring men en frustration med att aldrig få till livskvaliteten.

Angående körkort så hade det kunnat bli problem, troligen hade det löst sig med ett lämplighetsintyg dock.
Jag åkte på problem när jag sökte körkortstillstånd för några år sedan. När jag var 16 tog jag traktorkortet via gymnasiet och 10 år senare sökte jag för B-körkort. Eftersom det stod man kunde skicka in ansökan först och sedan komplettera med intyg och sånt så gjorde jag det för att komma igång men bara efter nån dag fick jag ett brev tillbaka att ett lämplighetsintyg måste vara inskickat inom 3 veckor, annars skulle jag bli av med traktorkortet. Det kortet hade jag haft prickfritt i 10 år.... för mig löste det sig, psyk var sjyssta och fixade en akuttid för intyget men hela krånglet kändes så jäkla onödigt.

 

[Inte_Ung]

Eller som jag brukar säga, det känns som att vara en spion i fientligt land, ett enda snedsteg och det kan vara ute med dig.

Min Mamma beskriver sitt liv så.
Som att alltid vara rädd att bli avslöjad med att fuska.

Jag tror att hon är autistisk men nu vid 85 har hon nog ingen större nytta av någon diagnos.
Hennes liv har varit mycket ensamt och besvärligt.
Och jag står inte ut med hennes försök till lösningar på sina problem.

 

[athena_arabians]

Apropå detta med om man vill ha diagnos eller ej... Jag påbörjade en utredning när jag var 22 men jag avbröt den för att jag inte ville veta. Lite nyfiken är jag såklart på ett ev resultat, men jag har faktiskt fortfarande inte helt klart för mig om det är en fördel eller nackdel för mig om det ger utslag. Tex hade det nog blivit besvärligt att ta alla mina tunga körkortsbehörigheter. I övrigt vet jag som sagt inte. Tror tt det skulle kännas både skönt och hopplöst, skönt med en förklaring och hopplöst för att det är ett permanent tillstånd. Lite som min senaste diagnos hypotyreos - en förklaring men en frustration med att aldrig få till livskvaliteten.

Jag/vi är rätt säkra på att särbon har ADHD... men vad skulle en diagnos göra för nytta nu i medelåldern? Han fungerar utmärkt och växte upp med en bra familj vilket nog är skälet till att han inte har problem av det. För mig underlättar det att ha det i bakhuvudet eftersom han inte fungerar som mig... och innan jag fattade det kunde vi krocka REJÄLT Nu gör vi fortfarande det ibland men det beror mest på att vi har samma eldfängda humör

Min personliga uppfattning är att har man inte problem som vuxen med en ev NPF gör en diagnos vare sig till eller från (förutom att det kan som sagt krångla till det med yrken och behörigheter). Har man (större) problem kan den göra nytta men jag tror ändå att största nyttan kommer från en diagnos som barn eftersom det frigör större resurser inom skolan. Vilket för mig är korkat, ALLA barn som behöver stöd ska få det oavsett diagnos och en diagnos kan som sagt ställa till det senare i livet.

Sedan ska man ju också komma ihåg att många har drag av någon NPF... utan att faktiskt ha en (tex jag själv). Det faller helt enkelt inom normalvariationen (och jag använder då ordet normal ur statistisk synvinkel, inte att det är något önskvärt).

 

[Lillefrun]

En diagnos i vuxen ålder kan vara jätte viktig, jag fick diagnosen för 7 år sedan och förändringen i min vård är enorm. Har haft kontakt med psykiatrin sen tonåren och så mycket hade blivit bättre med en ännu tidigare diagnos. Jag klarade till exempel knappt av att vara på dagis i den miljön och sammanhanget så mina föräldrar fick ändra om sina jobb så mycket det gick för att jag skulle vara så kort tid som möjligt där och var hos farmor till jag var 4. Fritis skippade vi så jag var ensam istället, skolan 60 meter bort bara.

Nu som vuxen ger diagnosen mig tröst och att jag är snällare mot mig själv, har gått en del små kurser som bokcirkel,luffarslöjd, foto och många hundkurser. Kurserna är oftast 1,5 timme men så länge orkar inte jag. Får ta flera egna pauser när dom andra kör,har svårt med fokus och brukar åka hem efter en timme ungefär. Det börjar en rallykurs idag och jag ska försöka klara hela men jag vet att det blir svårt. Och allt runt omkring, som att äta middag en annan tid, byta kläder, ändra på rutinerna, fikapausen då jag känner mig som ett ufo som inte vet när man är fler än två när jag ska prata och när jag ska vara tyst, när det är läge att hoppa in i ett samtal och hur länge man ska prata osv,mamma som
är special pedagog säger att det heter turtagande. Men sen diagnosen är jag snällare mot mig själv när jag inte klarar 1,5 timme. Jag har fått höra att en del tycker det är konstigt eller som att jag inte gillar kurserna men det tar liksom bara stopp, det är samma när jag umgås med personer.

Dejtar en kille nu och jag var tvungen att berätta för det uppstår hela tiden situationer kopplade till min autism. Mycket går att dölja men inte allt. Och varför behöva dölja och vrida ut och in på mig själv när det är situationer där det inte verkligen behövs.

 

[Kiwifrukt]

Jag har funderat lite kring det här själv, och när den här tråden kom upp googlade jag och ja, det är mycket som stämmer. Jag har aldrig haft problem med skolarbetet, snarare tvärtom, och hade som barn inte några större problem med det sociala heller även om jag var ett väldigt blygt barn. Från senare delen av högstadiet brakade det sociala däremot åt helvete och har egentligen aldrig blivit bra igen. När jag googlade insåg jag också att många personer med autism kan ha överkänsliga sinnesintryck för olika saker, stämmer också på mig som är extremt känslig för framför allt smaker och lukter.

Jag har en kusin som förutom en kognitiv funktionsvariation diagnosticerades med autistiska drag runt millennieskiftet. Hens funktionsvariation och autismen har inte med varandra att göra, men de förstärker varandra och komplicerar livet ytterligare, och jag har alltid tänkt, precis som någon annan skrev, att jag är ju inte som hen. Mina föräldrar har nog även alltid ursäktat mitt beteende med att 1) det funkar ju jättebra i skolan, hon har höga betyg, det är inget problem, 2) hon är blyg, 3) hon är en picky eater, det växer väl bort och 4) klasskamraterna utvecklades till vuxna kvinnor och det gjorde inte jag, det är normalt att utvecklas olika i den åldern.

Problemet är bara att det har aldrig växt bort. Jag tycker fortfarande lukter och smaker är så jobbigt att jag inte utsätter mig för något okänt i onödan. Jag far direkt illa av att någon luktar svett eller cigarettrök, oftast är det bara jag som känner det. Jag har efter högstadiet träffat exakt två personer som jag har kunnat vara helt naturlig med, ingen av dem finns längre kvar i mitt liv, den ena dock på grund av saker som inte har med varken mig eller personen att göra utan yttre faktorer. Jag tycker det är jättejobbigt med alla sociala grejer, "lära känna-övningar" och "nu ska vi umgås med personer som vi vanligtvis inte umgås med" leder i princip till en sjukanmälan. Jag älskar mitt jobb, jag hatar det sociala samspelet i typ lunchrummet, där blandas dessutom två av mina största farhågor, prata med folk jag inte känner och olika obehagliga lukter samtidigt som jag ska försöka äta.

Vi har jobbat hemifrån sen pandemin startade. När beskedet kom att restriktionerna hävs i förra veckan var det ärligt talat ingen av mina kollegor som blev speciellt glad, alla har vant sig vid att sitta hemma och de flesta trivs med det. Men jag fick panik på riktigt, så där så jag nästan började gråta. Det är det sociala som avskräcker mig. Jag förstår liksom inte vad det är de pratar om, och försöker jag säga något själv och göra mig delaktig i gruppen så förstår de inte vad jag säger utan stirrar på mig som om jag vore ett ufo. Oftast har jag lättare att ha kontakt med män än kvinnor, men det är nog mest för att jag dels är uppväxt med bröder och dels för att jag uteslutande umgåtts med killar som pratat om bilar, hockey och fotboll som jag själv kan associera till och delta i samtalet kring.

Det mest komplicerade i hela historien är att så länge jag får vara ifred med mina säkra maträtter och mina säkra personer som jag vet att jag funkar med, som nu under pandemin, så är det inga som helst problem. Jag vet att jag är bra på mitt jobb, jag vet att min chef också tycker det, jag litar fullständigt på att jag gör ett mer än fullgott jobb. Jag har överhuvudtaget inget behov av att prata med mina kollegor om annat än jobbet (då går kommunikationen väldigt bra, så länge vi enbart pratar om jobbet) eller sitta i lunchrummet. Men jag är livrädd för att de ska tvinga mig nu när inte pandemin fungerar som en täckmantel längre.

Å andra sidan känner jag att jag nog inte vill veta om jag verkligen har autism eller inte heller. Så länge jag inte vet, och så länge ingen annan vet, kan jag liksom smyga under radarn som en udda fågel men inte mer. Jag har ju absolut inte de problemen som min kusin har, som inte fungerar alls ute i samhället. Men den här tråden var verkligen precis vad jag behövde, läsa att andra känt åtminstone något som liknar det jag har brottats med. Ska tillägga att jag är över 30, så de där åren i tonåren när alla utvecklas olika och alla söker sin identitet är över sen länge.