Hjälp jag har autism

[Görel]

Omvandlingen från egna rum till kontorslandskap har verkligen inte varit gynnsamt för oss som blir utmattade av alla intryck från andra. Det är dumsnålt av arbetsgivaren att tro att man kan få ut lika mycket av varje anställd men med lägre lokalkostnad.
Har själv erfarenhet av att jobbet flyttat från egna rum till landskap, och jag gick från att vara riktigt bra på mitt jobb till att känna mig dum i huvudet. Jag var inte lika smart och snabb som jag brukade vara, det kändes som att jag hade blivit av med en bit av hjärnan. Flera kollegor delade den erfarenheten. Har precis slutat ett jobb där jag hade eget rum som jag egentligen borde ha slutat mycket tidigare för det egna rummet var den enda fördelen. Nu när ja letar nytt jobb är arbetsmiljön en viktig faktor och jag tittar på sånt där det redan i annonsen står att man får jobba hemma mycket. Har funderingar på att utbilda mig för att få möjlighet att göra något annat där jag kan jobba hemifrån helt och styra mina arbetstider själv.

 

[Dentaku]

Omvandlingen från egna rum till kontorslandskap har verkligen inte varit gynnsamt för oss som blir utmattade av alla intryck från andra. Det är dumsnålt av arbetsgivaren att tro att man kan få ut lika mycket av varje anställd men med lägre lokalkostnad.
Har själv erfarenhet av att jobbet flyttat från egna rum till landskap, och jag gick från att vara riktigt bra på mitt jobb till att känna mig dum i huvudet. Jag var inte lika smart och snabb som jag brukade vara, det kändes som att jag hade blivit av med en bit av hjärnan. Flera kollegor delade den erfarenheten. Har precis slutat ett jobb där jag hade eget rum som jag egentligen borde ha slutat mycket tidigare för det egna rummet var den enda fördelen. Nu när ja letar nytt jobb är arbetsmiljön en viktig faktor och jag tittar på sånt där det redan i annonsen står att man får jobba hemma mycket. Har funderingar på att utbilda mig för att få möjlighet att göra något annat där jag kan jobba hemifrån helt och styra mina arbetstider själv.

Kontorslandskap är verkligen illa. Det senaste påfundet där man inte ens har fasta arbetsplatser, utan flyttar runt och tar ett skrivbord som är ledigt just den dagen, är rena mardrömmen.

 

[Görel]

Kontorslandskap är verkligen illa. Det senaste påfundet där man inte ens har fasta arbetsplatser, utan flyttar runt och tar ett skrivbord som är ledigt just den dagen, är rena mardrömmen.

Det är helt vidrigt, jag kallar det för hela havet stormar. Slutade på en bra arbetsplats för att man skulle flytta till nya lokaler utan fasta platser. Har hört flera skräckhistorier om det, både att man inte hittar någonstans att ta vägen och att man inte hittar kollegor.

 

[Eurydome]

Omvandlingen från egna rum till kontorslandskap har verkligen inte varit gynnsamt för oss som blir utmattade av alla intryck från andra. Det är dumsnålt av arbetsgivaren att tro att man kan få ut lika mycket av varje anställd men med lägre lokalkostnad.
Har själv erfarenhet av att jobbet flyttat från egna rum till landskap, och jag gick från att vara riktigt bra på mitt jobb till att känna mig dum i huvudet. Jag var inte lika smart och snabb som jag brukade vara, det kändes som att jag hade blivit av med en bit av hjärnan. Flera kollegor delade den erfarenheten. Har precis slutat ett jobb där jag hade eget rum som jag egentligen borde ha slutat mycket tidigare för det egna rummet var den enda fördelen. Nu när ja letar nytt jobb är arbetsmiljön en viktig faktor och jag tittar på sånt där det redan i annonsen står att man får jobba hemma mycket. Har funderingar på att utbilda mig för att få möjlighet att göra något annat där jag kan jobba hemifrån helt och styra mina arbetstider själv.

Det verkar hemskt att sitta i kontorslandskap! Har lyckats undvika det och är så tacksam för det. Hoppas att du hittar ett jobb med bra förutsättningar.

 

[Eurydome]

Det är helt vidrigt, jag kallar det för hela havet stormar. Slutade på en bra arbetsplats för att man skulle flytta till nya lokaler utan fasta platser. Har hört flera skräckhistorier om det, både att man inte hittar någonstans att ta vägen och att man inte hittar kollegor.

Jag såg ett inslag i nyheterna om att en mellanstadieskola i Ängelholm (Villanskolan för den som vill googla) skulle börja med klassrum utan fasta platser. Helt fruktansvärt. Jag förstår inte hur man som rektor kan tycka att det är en bra idé.

 

[Red_Chili]

När jag sökte tjänsten så stod inte det i annonsen, så det blev en glad överraskning. Sen brinner jag ju mycket för mina verksamheter (hund och husdjur + jakt och fiske) så det är lätt att timmarna skenar iväg istället för tvärtom. Men du kan ju alltid fråga hur arbetstiden ser ut/placeringen för den innan du söker en tjänst!

Programmering tror jag också är typiskt bra om man vill kunna styra mycket av sin tid själv!

Lite så verkade det vara med ett jobb jag sökte. Där stod det lite kort att de inte bryr sig om vilken tid på dagen man börjar/slutar bara man får jobbet gjort. Väl på intervju visade det sig att det också fanns möjligheter att jobba hemifrån när man väl lärt sig jobbet bra. Nu har jag inte hört ifrån dem efter intervjun dock, men just pga sådant kändes det som att jag nog ändå skulle kunna jobba bra där.

 

[Red_Chili]

Jag såg ett inslag i nyheterna om att en mellanstadieskola i Ängelholm (Villanskolan för den som vill googla) skulle börja med klassrum utan fasta platser. Helt fruktansvärt. Jag förstår inte hur man som rektor kan tycka att det är en bra idé.

Så var det för mig från ungefär årskurs 5/6 och framåt. I lågstadiet hade vi ett klassrum med våra egna platser och så kom olika lärare till klassrummet för olika lektioner. Sedan skulle vi istället gå till lärarnas olika rum, och rasterna mellan lektionerna var tänkta för att man skulle hinna förflytta sig. Inte heller hade man några bestämda platser i klassrummen. Det hela kombinerades dessutom med en mängd olika grupparbeten. Det var en starkt bidragande orsak till att jag skolkade fruktansvärt mycket (och när det blev samtal med skolpersonal om det hela så tyckte de att det var synd att jag var så lat, eftersom jag lärde mig lätt när jag väl "försökte" ).

Pga sådant var mina betyg såklart katastrof och när jag sedan gick i gymnasiet (hittade faktiskt ett gymnasie som mina betyg räckte till) så hade jag ingen som helst studieteknik och problemet med allt det sociala och all ångest av klassrumsmiljö fanns ju kvar.

Att jag alls kan någonting idag beror enbart på att jag är generellt nyfiken och hellre läser nyheter och tittar på dokumentärer än att sitta med något där man är avskärmad från omgivningen. Men visst fan hade jag kunnat ha en långt mycket bättre livssituation nu om bara skolan varit bättre och mina problem inte bara bortförklarats med "lathet".

 

[Dentaku]

Så var det för mig från ungefär årskurs 5/6 och framåt. I lågstadiet hade vi ett klassrum med våra egna platser och så kom olika lärare till klassrummet för olika lektioner. Sedan skulle vi istället gå till lärarnas olika rum, och rasterna mellan lektionerna var tänkta för att man skulle hinna förflytta sig. Inte heller hade man några bestämda platser i klassrummen. Det hela kombinerades dessutom med en mängd olika grupparbeten. Det var en starkt bidragande orsak till att jag skolkade fruktansvärt mycket (och när det blev samtal med skolpersonal om det hela så tyckte de att det var synd att jag var så lat, eftersom jag lärde mig lätt när jag väl "försökte" ).

Pga sådant var mina betyg såklart katastrof och när jag sedan gick i gymnasiet (hittade faktiskt ett gymnasie som mina betyg räckte till) så hade jag ingen som helst studieteknik och problemet med allt det sociala och all ångest av klassrumsmiljö fanns ju kvar.

Att jag alls kan någonting idag beror enbart på att jag är generellt nyfiken och hellre läser nyheter och tittar på dokumentärer än att sitta med något där man är avskärmad från omgivningen. Men visst fan hade jag kunnat ha en långt mycket bättre livssituation nu om bara skolan varit bättre och mina problem inte bara bortförklarats med "lathet".

Fy satan, rent ut sagt. Jag gick ut grundskolan och gymnasiet med bra betyg, men som skolan och betygssystemet är uppbyggt idag vete tusan om jag ens orkat fullfölja. Jag hade garanterat skolkat ännu mer än vad jag redan gjorde.

 

[Eurydome]

Så var det för mig från ungefär årskurs 5/6 och framåt. I lågstadiet hade vi ett klassrum med våra egna platser och så kom olika lärare till klassrummet för olika lektioner. Sedan skulle vi istället gå till lärarnas olika rum, och rasterna mellan lektionerna var tänkta för att man skulle hinna förflytta sig. Inte heller hade man några bestämda platser i klassrummen. Det hela kombinerades dessutom med en mängd olika grupparbeten. Det var en starkt bidragande orsak till att jag skolkade fruktansvärt mycket (och när det blev samtal med skolpersonal om det hela så tyckte de att det var synd att jag var så lat, eftersom jag lärde mig lätt när jag väl "försökte" ).

Pga sådant var mina betyg såklart katastrof och när jag sedan gick i gymnasiet (hittade faktiskt ett gymnasie som mina betyg räckte till) så hade jag ingen som helst studieteknik och problemet med allt det sociala och all ångest av klassrumsmiljö fanns ju kvar.

Att jag alls kan någonting idag beror enbart på att jag är generellt nyfiken och hellre läser nyheter och tittar på dokumentärer än att sitta med något där man är avskärmad från omgivningen. Men visst fan hade jag kunnat ha en långt mycket bättre livssituation nu om bara skolan varit bättre och mina problem inte bara bortförklarats med "lathet".

Jag tror att när du/jag gick i skolan så handlade det nog främst om att man tyvärr inte förstod vikten av struktur och rutiner.

Men att man idag, med all kunskap man har om vilka behov av rutiner och struktur som i många fall är helt avgörande för barn med npf, väljer att ha ett aktivitetsbaserat klassrum för mellanstadiebarn - hål i huvet.

 

[the_connemara]

Ett jobb som passade mig perfekt ur NPF-synpunkt var larmoperatör nattetid. Strukturerat, tydliga regler och samtidigt frihet på så vis att vår chef inte hade några problem med att man tog en paus och slösurfade lite om kön var tom. Den stresstålighet som krävdes enligt jobbannonsen handlade bara om att man skulle klara att ha hög belastning och DET är ju inga problem. Det som orsakar stress hos mig är helt andra saker, t ex ovissheten om vad som förväntas av mig eller att behöva gissa vad som ska göras först när jag har flera uppgifter på mitt bord(svaret ”allt är lika viktigt” ger mig lätt panik).

Nu kan jag av andra hälsoskäl tyvärr inte jobba natt längre, men jag saknar verkligen det där jobbet.

Jag jobbar som processoperatör. Mina problem ligger i kommunikation med ffa chefer och brister på jobbet från ffa ledningshållet (det klassiska för lite folk/konstiga prioriteringar osv).

Själva jobbet i sig passar mig som handen i handsken eftersom man kan göra rätt eller så kan man göra fel. Då kan jag där det är oklart ta reda på vad som är rätt och göra så. Eller det finns ofta många sätt att göra rätt och en miljon sätt att göra fel men antingen har man öppnat en ventil eller inte, antingen har man forcerat ett program eller inte (och så får varje moment massa olika följder på hela processen såklart).

Det innebär en del andra stressmoment som tex att jag tagit på mig att reda ut hela handhavandet av en utrustning som bara en person kört i typ 9 år eftersom ingen annan förstår varken utrustningen eller personen som kört den och där utrustningen inte ens fungerar som den ska eller är rätt för vår process Men det är fortfarande tydligt VAD man gör, när man listat ut det. Tex flödet är x eller y, beroende på massa faktorer såklart men det är inte abcdefghijklm och bestäms av godtyckliga hittepåsvar av olika personer i organisationen utan vet jag bara vad jag gjort och lär mig vilka följder det får så kommer ju det bästa arbetssättet för varje produkt utkristallsera sig i sinom tid. Sådant älskar jag att jobba med när tid finns över utanför alla uppgifter som redan är tydliga och ska utföras på mina skift.

 

[Araminta]

Men även autister kan ha ångest osv, det är ju det jag tycker verkar så konstigt. Resonemanget att ha olika mottagningar och strikt hålla sig till det.

Tack för svar!

Spinner vidare på detta utan att kommentera @Rosett specifika fall.

Det finns en uppsjö av ångestdiagnoser, för att inte tala om den "normala" ångesten som alla människor känner. Problemet är inte att NPF-vården (pratar vi autism så pratar vi huvudsakligen om habiliteringen) inte kan hantera bland vanligt förekommande ångest eller nedstämdhet. Problemen dyker upp när patienten har en eller flera andra diagnoser (ångest eller annat) som i sin tur kräver högspecialiserad vård. Här hamnar patienter I kläm mellan vårdapparatens noga avgränsade delar.

Fragmentiseringen av vården är ett jätteproblem. Och det är delvis orsakat av ett byråkratiskt/politiskt pappersbygge. Men det är också en naturlig följd av ständigt ökande kunskap och strävan efter evidens. Grundutbildningarna är breda men det är också enbart grunderna. Utredningar och behandlingar är idag så komplexa att varje vårdgivare behöver spetskompetens för nära nog varje diagnos. Den mänskliga hjärnan är, även hos vårdgivare, begränsad.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag fick min logopedlegitimation för fem år sedan. Jag har tre diagnosgrupper som jag jobbar med. Min legitimation ger mig möjlighet att jobba inom andra områden men jag är, med nuvarande kunskapsnivå, t.ex. olämplig att genomföra en dyslexiutredning och hade varit potentiellt livsfarlig vid en sväljningsundersökning.

Vårdgivare nekar inte patienter av lathet eller illvilja. Vi nekar patienter för att vi på riskerar att orsaka skada genom att ge oss in i områden vi inte har kompetens för.

Fragmenteringen är fruktansvärt frustrerande, både för vårdgivare och för patienter. Jag är den första att högljutt efterfråga större samverkan och enklare vägar mellan olika instanser. Samarbetet måste förenklas och patienter ska inte hamna i kläm i processen. Och det måste göras med samma höga krav på evidens och utveckling som vi vill ha idag.

Frågan som jag önskar att våra politiker ville svara på är hur detta ska göras?

 

[Rosett]

Spinner vidare på detta utan att kommentera @Rosett specifika fall.

Det finns en uppsjö av ångestdiagnoser, för att inte tala om den "normala" ångesten som alla människor känner. Problemet är inte att NPF-vården (pratar vi autism så pratar vi huvudsakligen om habiliteringen) inte kan hantera bland vanligt förekommande ångest eller nedstämdhet. Problemen dyker upp när patienten har en eller flera andra diagnoser (ångest eller annat) som i sin tur kräver högspecialiserad vård. Här hamnar patienter I kläm mellan vårdapparatens noga avgränsade delar.

Fragmentiseringen av vården är ett jätteproblem. Och det är delvis orsakat av ett byråkratiskt/politiskt pappersbygge. Men det är också en naturlig följd av ständigt ökande kunskap och strävan efter evidens. Grundutbildningarna är breda men det är också enbart grunderna. Utredningar och behandlingar är idag så komplexa att varje vårdgivare behöver spetskompetens för nära nog varje diagnos. Den mänskliga hjärnan är, även hos vårdgivare, begränsad.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag fick min logopedlegitimation för fem år sedan. Jag har tre diagnosgrupper som jag jobbar med. Min legitimation ger mig möjlighet att jobba inom andra områden men jag är, med nuvarande kunskapsnivå, t.ex. olämplig att genomföra en dyslexiutredning och hade varit potentiellt livsfarlig vid en sväljningsundersökning.

Vårdgivare nekar inte patienter av lathet eller illvilja. Vi nekar patienter för att vi på riskerar att orsaka skada genom att ge oss in i områden vi inte har kompetens för.

Fragmenteringen är fruktansvärt frustrerande, både för vårdgivare och för patienter. Jag är den första att högljutt efterfråga större samverkan och enklare vägar mellan olika instanser. Samarbetet måste förenklas och patienter ska inte hamna i kläm i processen. Och det måste göras med samma höga krav på evidens och utveckling som vi vill ha idag.

Frågan som jag önskar att våra politiker ville svara på är hur detta ska göras?

Förstår hur du menar men innan omorganisationen som jag skrev om så gick jag på en allmänpsykiatrisk mottagning där de behandlade patienter med många olika diagnoser (ej ätstörningar) och det fungerade bra, tycker jag. Det verkade inte vara problem med kompetens.
Verkar som om problemet med bristande kompetens kommit efter att de delade upp diagnoser i olika mottagningar,

En komisk sak var att min dåvarande psykläkare sa att det skulle bli sååå mycket bättre för mig på den nya specialiserade npf-mottagningen eftersom att där skulle det vara psykläkare med npf som specialitet.

Gissa vilken läkare jag fick på npf-mottagningen …? Samma som jag hade haft på allmänpsyk … alltså hon som sagt att jag skulle få npf-specialiserad läkare.

 

[a1agnlju]

Kontorslandskap är verkligen illa. Det senaste påfundet där man inte ens har fasta arbetsplatser, utan flyttar runt och tar ett skrivbord som är ledigt just den dagen, är rena mardrömmen.

Avskyr också kontorslandskap och sitter i ett sånt nu. Jag har till och med svårt att koncentrera mig om vi sitter två i ett kontorsrum. Jag påtalade det för chefen någon gång, att det kanske skulle vara bättre om de som jobbade mycket på kontoret fick egna rum medan cheferna som reser runt överallt kunde ha flyttbar plats alternativt plats i kontorslandskapet (telefonsamtal och liknande anses ändå att man ska göra i små "telefonbås"). Chefen tyckte att jag ju kunde låna ett kontorsrum som var ledigt när jag behövde sitta i fred....

Nu sitter jag bara på kontoret någon eller ett par dagar i veckan för jag får nästan ingenting gjort då. Inget man behöver använda hjärnan till i alla fall. Bekvämt och bra att jobba hemifrån för mig, men chefen är inte överförtjust.

Detta blev lite off topic, men jag menar att man behöver inte anses eller anse sig som autistisk för att ha problem med stökiga miljöer.

@skiesabove min dotter genomgick utredning i vuxen ålder. Hon ville göra det för att få ett svar på varför hon gjorde och kände si eller så. Hon har diagnostiserats med Grad 1 så det är den lägsta nivån. Främst är det den sociala biten som är problematisk, men även till viss del förmågan att planera, påbörja och genomföra en uppgift t ex. Någon förändring efter diagnosen har vi väl inte gjort annat än att vi kanske är mer tålmodiga och förstående när vi måste tjata tusen gånger för att hon ska få något gjort.

Vi hjälper henne mer också så att hon klarar att slutföra en del arbetsuppgifter. T ex. att sitta bredvid och hjälpa henne komponera personliga brev så att hon får en knuff i starten så att säga.

Hon träffar en terapeut någon gång i månaden också vilket verkar hjälpa henne rätt mycket också.

 

[skiesabove]

Kontorslandskap är verkligen illa. Det senaste påfundet där man inte ens har fasta arbetsplatser, utan flyttar runt och tar ett skrivbord som är ledigt just den dagen, är rena mardrömmen.

Och det var därför jag slutade på ett jobb jag trivdes rätt bra på, för typ 5 år sen. Dom bytte lokal. Nya lokalen var överdesignad av nån som tyckte dom var väldigt fräsiga.

Från små salar, sitta i små team och fasta platser, till hiskeligt stort kontorslandskap utan fasta platser. Extrem belysning. Man kunde hamna bredvid folk man inte kände. I värsta fall mellan två säljare (jag var teknisk support). Man fick inte äta i närmaste fikarummet längre, bara dricka kaffe och sitta på små designade stubbar. Matsalen där man fick äta var enorm och bullrig.

Första dagen efter bytet var vi två i mitt team som låste in oss på toaletten och tokgrät. Jag trodde jag var den enda men en kollega berättade senare att hon också gjorde samma (hon fick senare ADHD-diagnos).

Det känns lite läskigt liksom, att arbetsplatsdesignen går åt fel håll.

 

[Mkb]

Jag har också funderat på den eventuella nyttan med en diagnos versus det jobbiga i att göra en utredning (som då kanske inte ens leder till en diagnos, och i sådana fall vore ett slöseri med tid och energi) sedan min psykolog beskrev sig som runt 90% säker på att jag har autism. Redan första gången vi sågs frågade han om jag funderat på om det kan vara autism, fast jag sökte hjälp för annat. Jag har väl vagt misstänkt det tidigare av olika orsaker, någon annan har också föreslagit det tidigare, men jag har aldrig riktigt känt den där samhörigheten som andra ofta beskriver att de känner när de hör folk beskriva sin autism. Det där "men det där är ju jag" har jag aldrig känt, för det är fortfarande inte jag. Jag är medveten om att autism är ett spektrum och att ingen är exakt som någon annan, men hade jag relaterat lite mer till andra människor med diagnos kanske jag känt mig mindre tveksam till utredning. Istället känner jag definitivt igen stora delar men till största del känner jag mig fortfarande som en alien och som att jag inte kommer passa in i någon kategori alls. Även om det utifrån psykologens test och frågor är rätt så sannolikt att jag har en eller flera npf. Eftersom jag (som tur är) varken är suicidal eller aktivt självskadande vilket jag antar skulle kunna skynda på ens ärende så är det ungefär 2 års kötid alternativt att resa till annan landsända som gäller för att få en utredning. Den processen vet jag inte om jag orkar ta tag i, bara att gå hos psykolog och arbetsterapeut på hemorten har varit jobbigt nog. Dessutom finns det ju ingen medicinering eller direkt behandling för autism och att det inte finns någon särskilt tydlig väg framåt gör det inte direkt lättare att genomföra för mig. Det kanske är så att jag vill ha förhandsinformation och ett detaljerat händelseförlopp som är omöjligt att ge.

Mina problem är sociala relationer, depression, ångest, stress, mat (inte ätstörningar, bara hela processen att hitta något man kan tänka sig att äta, sedan orka laga mat, klara av att äta lunch där det är mycket folk, ljud och intryck och så vidare, allt det i sin tur har lett till brist på näringsämne och stundtals ganska rejäl undervikt), samt avsaknad av fungerande rutiner och allmänt kaos i vardagen som fick mig att söka hjälp för att låta bli att hoppa av universitetet. Att jag nu i och med det redan fått viss hjälp och gått hos psykolog och arbetsterapeut men fortfarande har kvar många av mina problem gör mig tveksam till att återigen vända ut och in på mig själv inför människor, samt att återigen antagligen tvivla på relevansen i mina egna svar och undra om jag missförstått allt, när det sedan kanske ändå inte fullt ut kommer leda till att jag löser mina problem.

 

[skiesabove]

Jag har också funderat på den eventuella nyttan med en diagnos versus det jobbiga i att göra en utredning (som då kanske inte ens leder till en diagnos, och i sådana fall vore ett slöseri med tid och energi) sedan min psykolog beskrev sig som runt 90% säker på att jag har autism. Redan första gången vi sågs frågade han om jag funderat på om det kan vara autism, fast jag sökte hjälp för annat. Jag har väl vagt misstänkt det tidigare av olika orsaker, någon annan har också föreslagit det tidigare, men jag har aldrig riktigt känt den där samhörigheten som andra ofta beskriver att de känner när de hör folk beskriva sin autism. Det där "men det där är ju jag" har jag aldrig känt, för det är fortfarande inte jag. Jag är medveten om att autism är ett spektrum och att ingen är exakt som någon annan, men hade jag relaterat lite mer till andra människor med diagnos kanske jag känt mig mindre tveksam till utredning. Istället känner jag definitivt igen stora delar men till största del känner jag mig fortfarande som en alien och som att jag inte kommer passa in i någon kategori alls. Även om det utifrån psykologens test och frågor är rätt så sannolikt att jag har en eller flera npf. Eftersom jag (som tur är) varken är suicidal eller aktivt självskadande vilket jag antar skulle kunna skynda på ens ärende så är det ungefär 2 års kötid alternativt att resa till annan landsända som gäller för att få en utredning. Den processen vet jag inte om jag orkar ta tag i, bara att gå hos psykolog och arbetsterapeut på hemorten har varit jobbigt nog. Dessutom finns det ju ingen medicinering eller direkt behandling för autism och att det inte finns någon särskilt tydlig väg framåt gör det inte direkt lättare att genomföra för mig. Det kanske är så att jag vill ha förhandsinformation och ett detaljerat händelseförlopp som är omöjligt att ge.

Mina problem är sociala relationer, depression, ångest, stress, mat (inte ätstörningar, bara hela processen att hitta något man kan tänka sig att äta, sedan orka laga mat, klara av att äta lunch där det är mycket folk, ljud och intryck och så vidare, allt det i sin tur har lett till brist på näringsämne och stundtals ganska rejäl undervikt), samt avsaknad av fungerande rutiner och allmänt kaos i vardagen som fick mig att söka hjälp för att låta bli att hoppa av universitetet. Att jag nu i och med det redan fått viss hjälp och gått hos psykolog och arbetsterapeut men fortfarande har kvar många av mina problem gör mig tveksam till att återigen vända ut och in på mig själv inför människor, samt att återigen antagligen tvivla på relevansen i mina egna svar och undra om jag missförstått allt, när det sedan kanske ändå inte fullt ut kommer leda till att jag löser mina problem.

Har du sett Paula Tillis blogg?

Och om du kan engelska finns det en hel del, det är vanligt med självdiagnos eftersom diagnos är så dyrt i USA. Det är så vanligt, att sidor som dom här finns, det mesta för vuxna riktat mot just självdiagnostiserade:

https://depts.washington.edu/uwautism/resources/adult-resources/

 

[Enya]

Spinner vidare på detta utan att kommentera @Rosett specifika fall.

Det finns en uppsjö av ångestdiagnoser, för att inte tala om den "normala" ångesten som alla människor känner. Problemet är inte att NPF-vården (pratar vi autism så pratar vi huvudsakligen om habiliteringen) inte kan hantera bland vanligt förekommande ångest eller nedstämdhet. Problemen dyker upp när patienten har en eller flera andra diagnoser (ångest eller annat) som i sin tur kräver högspecialiserad vård. Här hamnar patienter I kläm mellan vårdapparatens noga avgränsade delar.

Fragmentiseringen av vården är ett jätteproblem. Och det är delvis orsakat av ett byråkratiskt/politiskt pappersbygge. Men det är också en naturlig följd av ständigt ökande kunskap och strävan efter evidens. Grundutbildningarna är breda men det är också enbart grunderna. Utredningar och behandlingar är idag så komplexa att varje vårdgivare behöver spetskompetens för nära nog varje diagnos. Den mänskliga hjärnan är, även hos vårdgivare, begränsad.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag fick min logopedlegitimation för fem år sedan. Jag har tre diagnosgrupper som jag jobbar med. Min legitimation ger mig möjlighet att jobba inom andra områden men jag är, med nuvarande kunskapsnivå, t.ex. olämplig att genomföra en dyslexiutredning och hade varit potentiellt livsfarlig vid en sväljningsundersökning.

Vårdgivare nekar inte patienter av lathet eller illvilja. Vi nekar patienter för att vi på riskerar att orsaka skada genom att ge oss in i områden vi inte har kompetens för.

Fragmenteringen är fruktansvärt frustrerande, både för vårdgivare och för patienter. Jag är den första att högljutt efterfråga större samverkan och enklare vägar mellan olika instanser. Samarbetet måste förenklas och patienter ska inte hamna i kläm i processen. Och det måste göras med samma höga krav på evidens och utveckling som vi vill ha idag.

Frågan som jag önskar att våra politiker ville svara på är hur detta ska göras?

Jag håller med dig och kan också se det positiva med det.

Däremot det negativa, att patienter kommer i kläm, är inte helt ovanligt, och det är något som vi måste komma tillrätta med. Jag ser det inom vården på flera ställen. Jag drabbas av det själv. "Det är inte mitt område" säger man. Alla. Om man har mer än en diagnos och de går in i varandra och blir en del av ett syndrom/diagnos, då krävs samarbete. Där någonstans har sjukvården skjutit sig själv inte bara i foten utan i hela huvudet- sjukvård+samarbete mellan professioner=helt omöjligt. Jag förstår bara inte varför det är så svårt. Jag förstår att man inte kan ta tag i saker man inte har kompetens för, men att samarbeta mellan olika mottagningar för patienten så att den får rätt vård är inte speciellt svårt. Egentligen.

 

[soom]

Det låter helt fantastiskt. Hur hittar man sådana jobb? Det är precis(!) så jag skulle vilja jobba.

Det låter ju fantastiskt! Hur hittar jag ett sånt ställe ? Kan jag gå till arbetsförmedlingen och fråga? Eller är det smartare att försöka hitta ett bemanningsföretag som gillar mig?

Jag har också det fruentimber kallar målstyrd arbetstid (vi kallar det bara flex). Redovisningsbyrå.

 

[Görel]

Och det var därför jag slutade på ett jobb jag trivdes rätt bra på, för typ 5 år sen. Dom bytte lokal. Nya lokalen var överdesignad av nån som tyckte dom var väldigt fräsiga.

Från små salar, sitta i små team och fasta platser, till hiskeligt stort kontorslandskap utan fasta platser. Extrem belysning. Man kunde hamna bredvid folk man inte kände. I värsta fall mellan två säljare (jag var teknisk support). Man fick inte äta i närmaste fikarummet längre, bara dricka kaffe och sitta på små designade stubbar. Matsalen där man fick äta var enorm och bullrig.

Första dagen efter bytet var vi två i mitt team som låste in oss på toaletten och tokgrät. Jag trodde jag var den enda men en kollega berättade senare att hon också gjorde samma (hon fick senare ADHD-diagnos).

Det känns lite läskigt liksom, att arbetsplatsdesignen går åt fel håll.

Det är ett sådant slöseri med resurser att vara så fyrkantig kring kontorslokaler på det där sättet. Dels slöseri med personal som kan arbetet som vantrivs och slutar, dels slöseri med orken för den personal som är kvar. Och att vara så strikt med regler om vad som får göras på vilket sätt på vilket ställe känns som att arbetsgivaren ser på sin personal som obstinata femåringar som måste hållas kort.

När jag hamnade från eget rum till kontorslandskap slutade mitt liv att fungera ordentligt. Jag orkade nästan inget och har diffusa minnen från de åren. Jag var på toa i snitt tio minuter per arbetstimme för att komma undan ett tag.

 

[skiesabove]

Det är ett sådant slöseri med resurser att vara så fyrkantig kring kontorslokaler på det där sättet. Dels slöseri med personal som kan arbetet som vantrivs och slutar, dels slöseri med orken för den personal som är kvar. Och att vara så strikt med regler om vad som får göras på vilket sätt på vilket ställe känns som att arbetsgivaren ser på sin personal som obstinata femåringar som måste hållas kort.

När jag hamnade från eget rum till kontorslandskap slutade mitt liv att fungera ordentligt. Jag orkade nästan inget och har diffusa minnen från de åren. Jag var på toa i snitt tio minuter per arbetstimme för att komma undan ett tag.

Och jag tänker, att alla sorters hjärnor måste väl bli mindre effektiva av högre kognitiv belastning? Hur kan det vara lönsamt liksom?

Eller ptja, iofs, i nya lokalerna kunde dom klämma in många fler, det kanske täckte upp. Men det är så otroligt människofientligt "anställ fler" och den arbetsplatsen har verkligen gått från "lojala fastanställda med djup kunskap" till "så hög omsättning att har man inte flippat burgare som ung så jobbade man där". Riktig rovkapitalism, blä.