Hjälp jag har autism

Naturligtvis kommer fel fortsättas göras, det är oundvikligt. Det är säkert också så att flickor och kvinnor fortfarande utreds mer sällan än pojkar/män för att besvären yttrar sig på andra sätt. (Forskningen tycker jag dock har hunnit ikapp rätt bra, och att sociala svårigheter kan maskeras av inlärda strategier står t ex med i diagnosmanualen DSM-5).

Men det är lite farligt att använda det faktum att vissa i en forumtråd inte får en utredning som något slags bevis. Det kan förstås vara en felbedömning av vården, men huruvida någon ska utredas för NPF eller inte kan inte bedömas eller bestämmas av patienten. Det är också rätt rimligt att lägga resurserna på de som har uppenbara problem i vardagen, inte de som trots att de har det svårare än andra ändå klarar sig själva. Att personen är så begränsad att det innebär en funktionsnedsättning är ju trots allt ett kriterium för att sätta diagnosen.

Allmänt: Jag är rätt skeptisk till självdiagnosticering. Just när det gäller NPF är det också viktigt att tänka på att det inte är svart eller vitt, utan ett spektrum. Man kan ligga nära en diagnos men inte uppfylla den helt, samtidigt som man ändå har stor nytta av de strategier som hjälper de som har diagnosen.

De svar som framkommit i tråden var ett exempel på ett påstående som, efter hur jag tolkade det, handlade om att även diagnosticering och utredning skulle ha kommit ikapp. Det har det ju inte. Det innebär inte heller att jag skulle uppmuntra till att folk ska sitta och självdiagnosticera sig, men jag har samtidigt förståelse för att det finns de som helt enkelt inte orkar ta tag i det stora maskineri som en utredning innebär, där man dessutom riskerar bemötas riktigt dåligt av vården. Jag säger inte heller vad som är rimligt eller inte vad vården sätter sina resurser på. Vården är i många fall inte tillräcklig, varken vad gäller resurser eller kompetens, och givetvis ska det belysas? Jag invänder mig mot att @Invicta skulle ha en "ton" gentemot vården, eftersom det helt enkelt är faktum, även vad gäller kvinnohälsa i stort.

Sen slår det givetvis surt att högfungerande ska behöva bortprioriteras. Det handlar ju inte bara om att man får "livet att funka" genom olika strategier, men att man gör det under hög stress och dåligt mående samtidigt som man inte förstår sig själv. Men jag vill verkligen inte behöva hamna i en diskussion där olika låg- eller högfungerande NPF ställs mot varandra, så jag gör punkt där.
 
De svar som framkommit i tråden var ett exempel på ett påstående som, efter hur jag tolkade det, handlade om att även diagnosticering och utredning skulle ha kommit ikapp. Det har det ju inte. Det innebär inte heller att jag skulle uppmuntra till att folk ska sitta och självdiagnosticera sig, men jag har samtidigt förståelse för att det finns de som helt enkelt inte orkar ta tag i det stora maskineri som en utredning innebär, där man dessutom riskerar bemötas riktigt dåligt av vården. Jag säger inte heller vad som är rimligt eller inte vad vården sätter sina resurser på. Vården är i många fall inte tillräcklig, varken vad gäller resurser eller kompetens, och givetvis ska det belysas? Jag invänder mig mot att @Invicta skulle ha en "ton" gentemot vården, eftersom det helt enkelt är faktum, även vad gäller kvinnohälsa i stort.

Det jag kommenterade var att det är vanskligt att använda en forumtråd som bevis för huruvida diagnosticering och utredning kommit ikapp med forskningen eller ej. Jag är också mycket tveksam till att de gjort det, men det behövs studier för att se om det stämmer. Att kvinnor och kvinnohälsa ofta diskrimineras inom både sjukvården och medicinsk forskning är ett faktum. Just därför tycker jag att det är viktigt att man genomför studier för att se hur denna diskriminering yttrar sig, t ex när det gäller NPF-utredningar. Att bara titta på hur många män respektive kvinnor som utreds säger inte alls tillräckligt mycket.
Har man svårigheter i vardagen som man behöver hjälp med ska man söka hjälp. Hela min poäng är att det är vården som ska avgöra om en NPF-utredning ska göras, det är inget man ska ta tag i själv(även om man förstås ska fråga om man tror att det kan vara orsaken till problemen). Att det inte alltid fungerar är jag fullt medveten om - jag vet folk som fått sin diagnos när de fyllt 60, efter ett liv där både jobb och relationer kraschat. Det är förstås skit när det blir så och det behöver också uppmärksammas, utan att glömma att väldigt många får hjälp.
Men det är inte heller alla som behöver en utredning eller diagnos. Man kan ha tillräckligt mycket av autistiska drag för att ens liv ska fungera bättre om man använder samma strategier som en autist brukar använda, utan att man för den delen själv uppfyller diagnosen.
 
En viktig sak som jag tycker med just diagnoser och självdiagnostisering, är att det är viktigt att få det rätt och att få en utredning för att inte missa något annat som felar. Sedan finns det tex vissa typer av mediciner (tex antidepp) som fungerar olika beroende på om man har bara en "vanlig" depression eller om man har någon typ av NPF-diagnos.

Jag har också märkt senaste tiden (efter att jag började läsa på om sånt här när det började bli aktuellt med egen utredning) att många som självdiagnostiserar sig på olika sätt helt missar tex autism och så finns det såklart det omvända där folk tror sig ha autism men att det kanske istället verkar mer troligt med ADD eller något helt annat.

Själv var jag helt övertygad om att jag INTE hade autism, dels för att de vänner jag hade med autism sa till mig att de fått diagnos för att de hade problem i vardagen och jag fungerade ju så bra på alla sätt. Dels för att när jag läste hur autister uppfattas (allt det här klassiska med att vara helt socialt inkompetent och inte vilja umgås) så kändes det inte som mig. Sedan såg jag ett youtubeklipp om just autism hos kvinnor, där en kvinna med diagnos berättade hur livet var för henne och hur autismen påverkade henne. Och det kändes som att hon berättade om mig. Det gav mig möjlighet att hitta nya källor, läsa vidare och faktiskt då även ta mig till psykolog. Men om jag hade fortsatt med att självdiagnostisera mig så hade det nog bara varit återkommande depressioner, ångest och andra "vanliga" saker utan att riktigt se anledningen till det.
 
Sen slår det givetvis surt att högfungerande ska behöva bortprioriteras. Det handlar ju inte bara om att man får "livet att funka" genom olika strategier, men att man gör det under hög stress och dåligt mående samtidigt som man inte förstår sig själv. Men jag vill verkligen inte behöva hamna i en diskussion där olika låg- eller högfungerande NPF ställs mot varandra, så jag gör punkt där.

Såg detta när jag redan svarat på ditt inlägg.

Jag tycker inte att "högfungerande" ska prioriteras bort, om du med det gör en indelning i "högfungerande" och "lågfungerande" autister. Precis som skrivits tidigare är det en märklig indelning. Hur uppenbara symptom man har visar t ex inte hur svåra besvären är eller hur stor behov man har av en diagnos.
Däremot tycker jag att de med en funktionsnedsättning i vardagen ska prioriteras eftersom de som klarar sig ändå faktiskt inte uppfyller ett av kriterierna för diagnos. Är stressen däremot för hög och det dåliga måendet för svårt får man det ju inte att funka, då blir det som för många kvinnor med NPF - man kraschar gång på gång.
 
Skulle någon kolla på mitt liv utifrån, skulle person ifråga antagligen inte misstänka att jag har någon diagnos. Jag har tagit mig igenom gymnasiet och universitet utan någon större ansträngning, har läst mycket naturvetenskapliga ämnen.

Idag har jag ett samboförhållande sedan sex år tillbaka och jobb som tjänsteman sedan nio år och jobbar heltid.

Ändå fick jag min diagnos som 13 åring, vilket vad jag har förstått är ovanligt för tjejer, speciellt för 20 år sedan. Jag har istället svårt att läsa av sociala situationer och inte haft vänner.
 
Det jag kommenterade var att det är vanskligt att använda en forumtråd som bevis för huruvida diagnosticering och utredning kommit ikapp med forskningen eller ej. Jag är också mycket tveksam till att de gjort det, men det behövs studier för att se om det stämmer. Att kvinnor och kvinnohälsa ofta diskrimineras inom både sjukvården och medicinsk forskning är ett faktum. Just därför tycker jag att det är viktigt att man genomför studier för att se hur denna diskriminering yttrar sig, t ex när det gäller NPF-utredningar. Att bara titta på hur många män respektive kvinnor som utreds säger inte alls tillräckligt mycket.
Har man svårigheter i vardagen som man behöver hjälp med ska man söka hjälp. Hela min poäng är att det är vården som ska avgöra om en NPF-utredning ska göras, det är inget man ska ta tag i själv(även om man förstås ska fråga om man tror att det kan vara orsaken till problemen). Att det inte alltid fungerar är jag fullt medveten om - jag vet folk som fått sin diagnos när de fyllt 60, efter ett liv där både jobb och relationer kraschat. Det är förstås skit när det blir så och det behöver också uppmärksammas, utan att glömma att väldigt många får hjälp.
Men det är inte heller alla som behöver en utredning eller diagnos. Man kan ha tillräckligt mycket av autistiska drag för att ens liv ska fungera bättre om man använder samma strategier som en autist brukar använda, utan att man för den delen själv uppfyller diagnosen.

Men "bevis" var inte min tanke - bara exempel. Givetvis har jag inte påstått att tråden räcker som någon form av underlag. Det finns mycket att läsa kring underdiagnostisering kring NPF bland kvinnor.

Nej, alla behöver inte en diagnos, men har det gått så långt att man tillslut vänder sig till vården så är det ju uppenbarligen något som felar. Jag trodde det var sådana case vi diskuterade, inte random personer som eventuellt befinner sig i spektrat men som inte behöver hjälp. Det säger sig ju lite själv att det inte nödvändigtvis behöver läggas resurser på dessa, men jag kanske missförstår.
 
I mitt län får definitivt personer med autism psykoterapi och de behandlas definitivt på de olika psykiatriska mottagningarna. Det är en väldigt stor andel av de som får vård inom olika delar av psykiatrin som också har autism.
Det som beskrivs låter jättekonstigt. Konstiga lokala rutiner alt att det finns förklaringar som inte framkommer i tråden.

All psykoterapi kan anpassas.
Det du beskriver låter ju som det borde vara tänker jag.
 
Här gjordes en omorganisation för några år sen då de delade in mottagningar i olika diagnoser.
Min huvuddiagnos är Aspergers, har även ADD och ptsd.
Eftersom Aspergers/autism anses vara en ”genomgripande störning” så blir den automatiskt huvuddiagnos. Hade jag inte haft Aspergers så hade nog ptsd varit min huvuddiagnos.
Ångestmottagningen behandlar ångestsjukdomar.
Personlighetssyndrom behandlas på en annan mottagning.
Depression behandlas på affektiv mottagning.
Neuropsykiatriska mottagningen behandlar npf.
Kanske finns några fler mottagningar men minns inte dem just nu.

Ångestmottagningen ”har inte autismkompetens” så de tar inte emot autister. Tror inte de andra mottagningarna tar emot autister heller.

När det gäller psykoterapi så måste man gå minst en gång/vecka men det klarar jag inte av (tar för mycket energi och hinner inte landa inom en vecka) och jag blir inte beviljad terapi pga det.
Jag skulle ev klara av en gång varannan vecka men helst var 3e-4e vecka så jag hinner/orkar med livet också.
Hoppas det var bra svar på dina frågor. :)
Men även autister kan ha ångest osv, det är ju det jag tycker verkar så konstigt. Resonemanget att ha olika mottagningar och strikt hålla sig till det.

Tack för svar! :)
 
Men "bevis" var inte min tanke - bara exempel. Givetvis har jag inte påstått att tråden räcker som någon form av underlag. Det finns mycket att läsa kring underdiagnostisering kring NPF bland kvinnor.

Nej, alla behöver inte en diagnos, men har det gått så långt att man tillslut vänder sig till vården så är det ju uppenbarligen något som felar. Jag trodde det var sådana case vi diskuterade, inte random personer som eventuellt befinner sig i spektrat men som inte behöver hjälp. Det säger sig ju lite själv att det inte nödvändigtvis behöver läggas resurser på dessa, men jag kanske missförstår.

Anledningen till att jag svarade på ditt inlägg var att du skrev:
"Jo, man fortsätter att göra fel. Det framkommer ju även av flera svar i tråden? Kvinnor nekas fortfarande utredning och ges överlag sämre vård i jämförelse med män.".

Jag tyckte att det var märkligt formulerat, eftersom det inte finns något likhetstecken mellan att någon blir nekad en utredning och att vården gjort fel. De personer som nekas kan ju vara just den typen av personer som inte har besvär av den arten att en utredning anses motiverad. Bara att något felar betyder inte att man har en funktionsnedsättning. Och för att vara extra tydlig - livet kan vara skitjobbigt ändå och man kan behöva hjälp av vården, men bedömningen därifrån är att den ges bättre på andra sätt.

Underdiagnosticering av kvinnor är en annan femma. Svårigheterna med att kvinnor kompenserar för symptom och därför inte har lika tydliga besvär utåt kommer ju balansera ut sig först när flickor diagnosticeras i(någorlunda) korrekt utsträckning och lika tidigt som pojkar. Det lär kräva både mer utbredd kunskap om hur NPF kan yttra sig på olika sätt och att mer fokus i allmänhet hamnar på tjejer.
 
Anledningen till att jag svarade på ditt inlägg var att du skrev:
"Jo, man fortsätter att göra fel. Det framkommer ju även av flera svar i tråden? Kvinnor nekas vfortfarande utredning och ges överlag sämre vård i jämförelse med män.".

Därav användandet av ordet även i meningen - dvs det finns också annat som visar på att det fortfarande sker. Det blir inte ett likhetstecken, det blir ett exempel, eftersom ordet även indikerar att det finns fler exempel eller annat underlag än bara svaren i denna tråd.
 
Därav användandet av ordet även i meningen - dvs det finns också annat som visar på att det fortfarande sker. Det blir inte ett likhetstecken, det blir ett exempel, eftersom ordet även indikerar på att det finns fler exempel eller annat underlag än bara svaren i denna tråd.

Ja? Och jag tycker inte att det blotta faktum att personer nekas är något exempel eller underlag alls.

Jag har väl aldrig anklagat dig för att hävda att denna tråd skulle vara det uteslutande beviset för att diskriminering existerar inom vården?
 
Ja? Och jag tycker inte att det blotta faktum att personer nekas är något exempel eller underlag alls.

Jag har väl aldrig anklagat dig för att hävda att denna tråd skulle vara det uteslutande beviset för att diskriminering existerar inom vården?

Jag gör skillnad på exempel och underlag. Men okej, då missförstår jag. Om man t ex pratar om vård för förlossningsskador, som ju också varit kraftigt på efterkälken, och några livmoderbärare skriver i en tråd om deras egna upplevelser kring detta där vården fallerat - är inte det exempel, då? Vi kanske tolkar orden olika.

Du skrev att det var vanskligt att använda tråden som "bevis" och jag menar att jag inte har gjort det.
 
Jag gör skillnad på exempel och underlag. Men okej, då missförstår jag. Om man t ex pratar om vård för förlossningsskador, som ju också varit kraftigt på efterkälken, och några livmoderbärare skriver i en tråd om deras egna upplevelser kring detta där vården fallerat - är inte det exempel, då? Vi kanske tolkar orden olika.

Du skrev att det var vanskligt att använda tråden som "bevis" och jag menar att jag inte har gjort det.


Ja, du missförstår. Det som är vanskligt är att använda berättelser om folk blivit nekade NPF-utredning som exempel på diskriminering inom vården, eller ens att vården gjort fel.
Det är inte huruvida de är exempel på något eller ej som jag ifrågasätter, det är om exemplen visar vad du anser att de visar.
Om en person nekas NPF-utredning, är det ett exempel på att vården inte fungerar? Om en kvinna nekas NPF utredning, är det ett exempel på diskriminering inom vården? Jag anser att det inte går att dra så enkla slutsatser, eftersom det behöver göras en bedömning om en NPF-utredning kommer fylla en funktion. Det behövs mer information om vad som ligger bakom denna bedömning för att avgöra om dessa händelser faktiskt är exempel på vad som hävdas.
 
Senast ändrad:
Ja, du missförstår. Det som är vanskligt är att använda berättelser om folk blivit nekade NPF-utredning som exempel på diskriminering inom vården, eller ens att vården gjort fel.
Det är inte huruvida de är exempel på något eller ej som jag ifrågasätter, det är om exemplen visar vad du anser att de visar.
Om en person nekas NPF-utredning, är det ett exempel på att vården inte fungerar? Om en kvinna nekas NPF utredning, är det ett exempel på diskriminering inom vården? Jag anser att det inte går att dra så enkla slutsatser, eftersom det behöver göras en bedömning om en NPF-utredning kommer fylla en funktion. Det behövs mer information om vad som ligger bakom denna bedömning för att avgöra om dessa händelser faktiskt är exempel på vad som hävdas.

Jag tror att du lägger mer i det än vad som var tanken. Men hursom, så gynnar väl inte denna diskussion TS, så jag sätter punkt där.
 
Flera tester som fortfarande används (också inom adhd) är lite riktade mot de klassiska adhd-dragen som många kvinnor ofta maskerar. Så det krävs en bra pstkiater/psykolog som förstår detta då man gör testerna.

Jag har både inom mitt arbete samt med mina egna psykologer diskuterat detta under de senaste åren.
 
Kl jag har äntligen inlett första delen av min utredning och fick sjukt mycket poäng för adhd. Halvvägs genom testet sa psykologen att jag redan rejält överskridit testets totala maxpoäng för adhd. :laugh: inte undrapå att jag blir utbränd och far omkring tills jag stupar alternativt kommer inte igång alls.

Tillägg: på tal om att maska som kvinna. Jag har svårt utmattningssyndrom och alla bara "va, det skulle man aldrig tro! Det märks inte alls på dig" och gällande adhd så fattade inte mamma heller först. Det tog några dagar innan hon reflekterat tillräckligt och insett att vi alla anpassat oss hela livet (min pappa är garanterat också add/adhd och de har varit tillsammans sedan de var tonåringar. Jag är som han så hon har aldrig tänkt att det kunde vara adhd)
 
Och jo, man bör sätta tilltro till vården, dock vara beredd på att det inte blir som man hade tänkt sig alltid och att det tar tid att hitta rätt.
När det gäller kroppen, visst.

När det gäller knoppen brukar dom bara slänga antidepressiva åt tills man ger upp och går hem. Det är min erfarenhet iaf. Men vi får se, jag har ansökt om att få en läkartid så kan hålla er uppdaterade om hur det går :).

Jag gör ett försök, men har inga större förhoppningar. Brukar få höra "men du ser ju frisk och pigg ut" oavsett vad jag sökt för. Tack, det kallas smink...
 
Jag vet inte om jag förstår dig rätt? Menar du att du tycker att man inte ska behöva uppfylla de kriterier som krävs i nuläget för att kunna få en diagnos?
Eller menar du att en diagnos sätts lite slumpvis beroende på dem som utför utredningen?
Kritierierna tolkas hejvilt, och "verkar man normal" (till exempel har hittat socialt acceptabla sätt att utföra repetativa beteenden, har lärt sig att ta ögonkontakt fast det dränerar och tar emot) så vill många läkare inte sätta diagnos.

Det är en hjärnvariant, inte en sjukdom. Det gör det svårt för läkarna, som bara ska sätta diagnos på sjukdomar. Så yttrar det sig inte "sjukligt", så är du inte sjuk, ingen diagnos. Trots att den som kamouflerar kan vara precis lika autistisk som den som inte gör det.

Det är ca 4 män per 1 kvinna som får diagnosen, och det misstänks vara så pga att kvinnor är bättre på kamouflage.
 
Naturligtvis kommer fel fortsättas göras, det är oundvikligt. Det är säkert också så att flickor och kvinnor fortfarande utreds mer sällan än pojkar/män för att besvären yttrar sig på andra sätt. (Forskningen tycker jag dock har hunnit ikapp rätt bra, och att sociala svårigheter kan maskeras av inlärda strategier står t ex med i diagnosmanualen DSM-5).

Men det är lite farligt att använda det faktum att vissa i en forumtråd inte får en utredning som något slags bevis. Det kan förstås vara en felbedömning av vården, men huruvida någon ska utredas för NPF eller inte kan inte bedömas eller bestämmas av patienten. Det är också rätt rimligt att lägga resurserna på de som har uppenbara problem i vardagen, inte de som trots att de har det svårare än andra ändå klarar sig själva. Att personen är så begränsad att det innebär en funktionsnedsättning är ju trots allt ett kriterium för att sätta diagnosen.

Allmänt: Jag är rätt skeptisk till självdiagnosticering. Just när det gäller NPF är det också viktigt att tänka på att det inte är svart eller vitt, utan ett spektrum. Man kan ligga nära en diagnos men inte uppfylla den helt, samtidigt som man ändå har stor nytta av de strategier som hjälper de som har diagnosen.
Ja, det är här det blir knasigt med autism. Dels för att det fortfarande är en aktiv debatt i hur autism ska betraktas, själva grundfrågan är folk inte överens om.

Såhär ser jag på det:
Autism är inte en funktionsnedsättning i hjärnan. Det är snarare en funktionsökning, och ett annat "mode" för inlärning och minnesinlagring. Autister finns på hela IQ-skalan. Det går inte att medicinera. Det är inte en enkel genmutation. Det är inte något som tar kål på några celler. Det finns inget "botemedel". Det är helt enkelt inte en sjukdom.

Själva "nedsättningen" uppstår i socialt kontext, alltså mot samhället. Det blir betydligt mer synligt hos de med lägre IQ, de som haft otur under uppväxten, och de som har flera diagnoser.

För mig märks det i att det är så dränerande och svårt att klara av det som förväntas av mig som "normal vuxen". Jag är jättebra på att tänka och läsa vetenskapliga artiklar, men 8 timmar i kontorsmiljö får mig att gråta pga för mycket intryck. 8 timmar dag ut och dag in på vilken arbetsplats som helst sliter oerhört på mig, till sist klarar jag inte av vardagen hemma längre och måste ta "ett uppehåll". Utan inkomst alltså. Jag vet inte hur jag ska hitta ett jobb jag klarar heltid, arbetsuppgifterna är aldrig ett problem, det är allt runtomkring som är problemet. Jag tycker inte att det är något fel på mig egentligen, men jag måste ju försörja mig själv? I ett samhälle som inte erbjuder utrymmen där såna som jag får skina, bara ställen som nöter ner oss och ger oss psykologiska problem (utbränning, depression, panikångest).

Orkar inte skriva mer men här är en bra wikisida tycker jag :).

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Autism_rights_movement
 
För mig märks det i att det är så dränerande och svårt att klara av det som förväntas av mig som "normal vuxen". Jag är jättebra på att tänka och läsa vetenskapliga artiklar, men 8 timmar i kontorsmiljö får mig att gråta pga för mycket intryck. 8 timmar dag ut och dag in på vilken arbetsplats som helst sliter oerhört på mig, till sist klarar jag inte av vardagen hemma längre och måste ta "ett uppehåll". Utan inkomst alltså. Jag vet inte hur jag ska hitta ett jobb jag klarar heltid, arbetsuppgifterna är aldrig ett problem, det är allt runtomkring som är problemet. Jag tycker inte att det är något fel på mig egentligen, men jag måste ju försörja mig själv? I ett samhälle som inte erbjuder utrymmen där såna som jag får skina, bara ställen som nöter ner oss och ger oss psykologiska problem (utbränning, depression, panikångest).
Jag upptäckte tidigare i år att det där med att plugga på distans fungerade jättebra för mig. Just för att jag då kan kontrollera miljön, kan sitta i ett tyst och lugnt rum med för mig fungerande belysning, temperatur m.m.

Nu när jag söker jobb så letar jag efter antingen deltidsjobb, jobb med varierande uppgifter eller jobb där man åtminstone delvis kan jobba hemifrån. Ett problem där blir att många verkar tänka ungefär "Ah, hon vill jobba hemifrån för att hon är lat och vill smita undan arbetsuppgifter!", och det är delvis det som jag tänker att nog kan bli lättare om jag får en diagnos. Att kunna säga att nej, jag är absolut inte lat, men jag behöver andra förutsättningar och en annan miljö för att kunna prestera bra.

Tex så när jag pluggat så har det varit tänkt att vara heltidsplugg. De flesta av mina klasskamrater la ner motsvarande tid. Själv satt jag med skoluppgifterna totalt kanske 2-3 dagar i veckan, och fick ändå högsta betyg i det mesta, just för att i fungerande miljö så blir jag rysligt effektiv. Hade jag däremot suttit i klassrum, då hade jag troligen fått kämpa som en tok för att öht klara av att få godkänt (och troligen inte fixat ens det).
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Avlivning älskade katt
  • Muddypaws 24/25
  • Hemlösa hundar ökar

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp