F
Fruentimber
Naturligtvis kommer fel fortsättas göras, det är oundvikligt. Det är säkert också så att flickor och kvinnor fortfarande utreds mer sällan än pojkar/män för att besvären yttrar sig på andra sätt. (Forskningen tycker jag dock har hunnit ikapp rätt bra, och att sociala svårigheter kan maskeras av inlärda strategier står t ex med i diagnosmanualen DSM-5).
Men det är lite farligt att använda det faktum att vissa i en forumtråd inte får en utredning som något slags bevis. Det kan förstås vara en felbedömning av vården, men huruvida någon ska utredas för NPF eller inte kan inte bedömas eller bestämmas av patienten. Det är också rätt rimligt att lägga resurserna på de som har uppenbara problem i vardagen, inte de som trots att de har det svårare än andra ändå klarar sig själva. Att personen är så begränsad att det innebär en funktionsnedsättning är ju trots allt ett kriterium för att sätta diagnosen.
Allmänt: Jag är rätt skeptisk till självdiagnosticering. Just när det gäller NPF är det också viktigt att tänka på att det inte är svart eller vitt, utan ett spektrum. Man kan ligga nära en diagnos men inte uppfylla den helt, samtidigt som man ändå har stor nytta av de strategier som hjälper de som har diagnosen.
De svar som framkommit i tråden var ett exempel på ett påstående som, efter hur jag tolkade det, handlade om att även diagnosticering och utredning skulle ha kommit ikapp. Det har det ju inte. Det innebär inte heller att jag skulle uppmuntra till att folk ska sitta och självdiagnosticera sig, men jag har samtidigt förståelse för att det finns de som helt enkelt inte orkar ta tag i det stora maskineri som en utredning innebär, där man dessutom riskerar bemötas riktigt dåligt av vården. Jag säger inte heller vad som är rimligt eller inte vad vården sätter sina resurser på. Vården är i många fall inte tillräcklig, varken vad gäller resurser eller kompetens, och givetvis ska det belysas? Jag invänder mig mot att @Invicta skulle ha en "ton" gentemot vården, eftersom det helt enkelt är faktum, även vad gäller kvinnohälsa i stort.
Sen slår det givetvis surt att högfungerande ska behöva bortprioriteras. Det handlar ju inte bara om att man får "livet att funka" genom olika strategier, men att man gör det under hög stress och dåligt mående samtidigt som man inte förstår sig själv. Men jag vill verkligen inte behöva hamna i en diskussion där olika låg- eller högfungerande NPF ställs mot varandra, så jag gör punkt där.