Hjälp jag har autism

Jag tog mig till psykolog förra våren för att se om det kunde vara aktuellt med en utredning. Det var... intressant. Jag resonerade som så att det inte fanns någon anledning att vara annat än brutalt ärlig i mina svar på alla frågor, sedan skulle psykologen få bestämma om det var lämpligt med utredning för någon NPF-diagnos eller om det var något annat som var fel på mig. För att min hjärna är "felprogrammerad", det har jag varit helt övertygad om så länge jag kan minnas. (är 32 nu)

Psykologen gav mig en miljard frågor om allt möjligt. Om olika personlighetsdrag och hur jag uppfattar olika situationer och så skulle jag svara på om det var något som kommit på senare tid, bara fanns när jag var ung eller som alltid varit en del av mitt liv. Jag svarade, svarade och svarade. Det var för mig inte speciellt märkvärdiga frågor heller. Det var om sådant som jag tog för givet att var en naturlig del av allas liv.

Efter mycket om och men så konstaterade han att det inte fanns någon som helst tvekan på att jag skulle få en diagnos om jag valde att gå vidare, han kunde dock inte säga exakt vilken eftersom det inte var hans jobb att göra det. Det lutade åt autism men stämde inte helt på det heller. I efterhand har jag konstaterat att det nog rör sig om både autism och adhd.

Jag har dock inte fått tid till någon ordentlig utredning än, däremot träffat fler psykologer och svarat på fler frågor och får ständigt höra att jag ska skickas vidare till utredning senare :meh:

MEN det jag ändå kunnat göra, som hjälpt mig oerhört mycket, är faktiskt att titta på youtubekanaler som handlar om autism och då höra hur det kan vara, få tips på hur man klarar av olika situationer m.m. Framförallt har det också varit skönt att höra andra beskriva sin verklighet, och känna att det faktiskt finns folk som förstår hur jag fungerar. Det är inte längre att jag är en ensamt felkonstruerad alien. Det finns fler som mig och det går att få saker och ting bättre, och det är en väldigt skön känsla.
 
Jag misstänker att jag har autism. Har alltid känt mig lite udda och upplevt svårigheter i min vardag men har kämpat och slitit för att passa in och klarat mina utbildningar bra så jag tror jag lyckats dölja mina svårigheter bra. Jag är dryga 50 och på senare år fungerar saker och ting sämre och sämre och jag känner att det nog kommit till en gräns där jag behöver insikt och hjälp att förstå hur jag ska hantera mina problem. Men hur gör man för att få hjälp med en utredning? Vart vänder jag mig? Är utredning något alla har rätt att få göra?
 
Jag misstänker att jag har autism. Har alltid känt mig lite udda och upplevt svårigheter i min vardag men har kämpat och slitit för att passa in och klarat mina utbildningar bra så jag tror jag lyckats dölja mina svårigheter bra. Jag är dryga 50 och på senare år fungerar saker och ting sämre och sämre och jag känner att det nog kommit till en gräns där jag behöver insikt och hjälp att förstå hur jag ska hantera mina problem. Men hur gör man för att få hjälp med en utredning? Vart vänder jag mig? Är utredning något alla har rätt att få göra?
Man kan antingen vända sig till sjukvården och då kan du få en utredning om man bedömer att din funktionsnedsättning är tillräckligt stor och om man bedömer att det skulle vara lämpligt att utreda. Man har inte rätt att kräva en utredning från sjukvården utan man söker i så fall för sina svårigheter och så är det sjukvårdens ansvar att bedöma vilken väg man ska gå framåt. Det är tyvärr generellt långa väntetider på många ställen.
Du kan antingen gå via vårdcentralen eller skriva egenremiss till psykiatrin.

Om man vill kan man betala för utredningen själv från en privat psykolog. Finns flera företag som gör sånt och då är man ju betalande kund. Tror inte de nekar en utredning när man betalar. Däremot kan man såklart inte påverka resultatet.
 
Jag fick min diagnos Aspergers syndrom ( som man sa då ) när jag var ungefär 13 år gammal. Har även drag av ADHD men mest tydligt är Asperger. Fick bra hjälp som barn att förstå vad jag kunde göra, hur jag skulle tackla saker osv. Som vuxen gjorde jag om utredningen det året jag fyllde 20. Fortfarande samma resultat men att jag hade lärt mig en hel del längs vägen. Som vuxen har jag inte haft speciellt mycket hjälp utan jag har fått lära mig tackla saker själv. Är 31 år idag och för det mesta klarar jag allt jag vill göra så länge jag gör det på mitt eget sätt.

Har dock fortfarande svårt för den sociala biten den tröttar ut mig psykiskt.
 
Om man vill kan man betala för utredningen själv från en privat psykolog. Finns flera företag som gör sånt och då är man ju betalande kund. Tror inte de nekar en utredning när man betalar. Däremot kan man såklart inte påverka resultatet.

Det ser nog lite olika ut. Min mor, privatpraktiserande psykolog, intervjuar alla men fullföljer inte med utredning om hon inte bedömer det motiverat. Nu har hon sin egen firma och kan styra efter eget huvud. Det kan säkerligen variera mellan företag.
 
Framförallt har det också varit skönt att höra andra beskriva sin verklighet, och känna att det faktiskt finns folk som förstår hur jag fungerar. Det är inte längre att jag är en ensamt felkonstruerad alien. Det finns fler som mig och det går att få saker och ting bättre, och det är en väldigt skön känsla.
Alltså detta!

"Jag är inte en ensamt felkonstruerad alien"

Det har varit den största insikten för mig den här sommaren. Det är ju inte alls något "mystiskt konstigt fel" på mig. Jag är bara en annan sort. En sort det faktiskt finns många andra av, som förstår vad jag säger. Och tar jag hand om mig själv på ett sätt som passar den sorten, så minskar min ångest och oro med typ 90%...
 
Det är knappast någon hemlighet att vården utgår ifrån om man är funktionsnedsatt i arbetslivet (främst där, är min erfarenhet) och/eller vardagen i övrigt, och endast då kanske kan sträcka sig till att sätta en diagnos. Många autister flyger under radarn om de har lärt sig att maskera från tidig ålder, och det är speciellt vanligt bland kvinnor. Det betyder inte att de är mindre autistiska för det, eftersom det rör sig om att hjärnan är programmerad annorlunda, oavsett om det försvårar för en i livet eller ej. Jag tycker tvärtom, att om någon har gjort sin research och känner sig hjälpt av etiketten så varför inte.
Men...va? Har jag skrivit något annat? Jag skrev att man kanske inte ska sätta en diagnos på sej själv, det finns en anledning att det är en ganska omfattande utredning. Man bör söka hjälp för sina problem man har och sen får man se vart vården leder en. Anser dom att det behövs en utredning så gör dom, anser dom det inte så går det att få hjälp på andra sätt.

Och vadå mindre autister? Det finns autister i alla möjliga former. Du behöver inte förklara för mig vad autism är, är ganska så insatt i det sen väldigt väldigt väldigt många år tillbaka. Autism är ganska så komplext.
 
Jag är ej utredd, men jag har landat i att jag ganska sannolikt att jag skulle ha fått en diagnos om jag var barn idag så att säga. Jag har en notering om misstänkt autistiska drag en journal när jag kortvarigt var i kontakt med psykiatrin och ett flertal personer som visserligen inte är psykologer, men som jobbar mycket med målgruppen så att säga, har oberoende av varandra varit rätt övertygade om saken. Och då är jag betydligt mer normalfungerande som vuxen än som barn.

I dagsläget har jag ingen orsak att faktiskt bli utredd. Jag har kunnat anpassa mitt liv så att jag fungerar tillräckligt väl ändå.
En diagnos skulle inte tillföra något.
 
Men...va? Har jag skrivit något annat? Jag skrev att man kanske inte ska sätta en diagnos på sej själv, det finns en anledning att det är en ganska omfattande utredning. Man bör söka hjälp för sina problem man har och sen får man se vart vården leder en. Anser dom att det behövs en utredning så gör dom, anser dom det inte så går det att få hjälp på andra sätt.

Och vadå mindre autister? Det finns autister i alla möjliga former. Du behöver inte förklara för mig vad autism är, är ganska så insatt i det sen väldigt väldigt väldigt många år tillbaka. Autism är ganska så komplext.

Tja, när du säger att man inte ska sätta diagnos på sig själv så ger det faktiskt det intrycket. Inte för att jag är något fan av patologisera minsta avvikelse så som gärna görs nuförtiden men det är en tankevurpa att sätta såpass stor tilltro till vården och deras utredningar, speciellt när flera andra redan tagit upp att man på många håll inte får någon diagnos allt om man är för Välanpassad Enligt Normen. Det gör att många som skulle behöva hjälp hamnar i kläm.

Ja, mindre autistiska, som i "ingen är mer eller mindre autistisk än någon annan eftersom det är ett spektrum, och det står eller faller inte med Officiell Diagnos". Det var hela poängen. Jag har inte sagt något om din personliga erfarenhet, trist att du tydligen tog det så. Allt jag skrev var inte heller riktat direkt till dig utan mer allmänna funderingar, så som man brukar ha här på Buke. Det är inte första gången det krockar mellan oss kring detta ämne så jag sätter punkt för diskussionen här, jag tror helt enkelt inte att vi kommer att förstå varann.
 
Tja, när du säger att man inte ska sätta diagnos på sig själv så ger det faktiskt det intrycket. Inte för att jag är något fan av patologisera minsta avvikelse så som gärna görs nuförtiden men det är en tankevurpa att sätta såpass stor tilltro till vården och deras utredningar, speciellt när flera andra redan tagit upp att man på många håll inte får någon diagnos allt om man är för Välanpassad Enligt Normen. Det gör att många som skulle behöva hjälp hamnar i kläm.

Ja, mindre autistiska, som i "ingen är mer eller mindre autistisk än någon annan eftersom det är ett spektrum, och det står eller faller inte med Officiell Diagnos". Det var hela poängen. Jag har inte sagt något om din personliga erfarenhet, trist att du tydligen tog det så. Allt jag skrev var inte heller riktat direkt till dig utan mer allmänna funderingar, så som man brukar ha här på Buke. Det är inte första gången det krockar mellan oss kring detta ämne så jag sätter punkt för diskussionen här, jag tror helt enkelt inte att vi kommer att förstå varann.
Men..va? Det enda jag inte tycker är på topp är att diagnosticera sig själv, det var allt jag skrev. Däremot är det bra om man inser att man inte kanske är som alla andra och att det finns en orsak till det.

Och jo, man bör sätta tilltro till vården, dock vara beredd på att det inte blir som man hade tänkt sig alltid och att det tar tid att hitta rätt.

Jag förstår för övrigt inte vad det är jag inte håller med dig i, förstår faktiskt inte ens vad det är du skriver. Bara en enda röra, men det blir väl så när du plötsligt även skriver till någon annan..trots att du svarade på mitt inlägg.
 
Ja alla problem skylls på autismen, när jag hade varit med om en bilolycka och hade svinont en längre period efter, så erbjöds jag antidepressiva eftersom att jag enligt dom inte alls hade ont utan var deprimerad pga min autism.
Det där är vansinne, hur fungerar man som människa med den synen och okunskap?
 
Det ser nog lite olika ut. Min mor, privatpraktiserande psykolog, intervjuar alla men fullföljer inte med utredning om hon inte bedömer det motiverat. Nu har hon sin egen firma och kan styra efter eget huvud. Det kan säkerligen variera mellan företag.
Ja så är det säkert! Jag har rätt dålig koll på detta, för mkt i regionbubblan😉
 
Tja, när du säger att man inte ska sätta diagnos på sig själv så ger det faktiskt det intrycket. Inte för att jag är något fan av patologisera minsta avvikelse så som gärna görs nuförtiden men det är en tankevurpa att sätta såpass stor tilltro till vården och deras utredningar, speciellt när flera andra redan tagit upp att man på många håll inte får någon diagnos allt om man är för Välanpassad Enligt Normen. Det gör att många som skulle behöva hjälp hamnar i kläm.

Ja, mindre autistiska, som i "ingen är mer eller mindre autistisk än någon annan eftersom det är ett spektrum, och det står eller faller inte med Officiell Diagnos".

Jag vet inte om jag förstår dig rätt? Menar du att du tycker att man inte ska behöva uppfylla de kriterier som krävs i nuläget för att kunna få en diagnos?
Eller menar du att en diagnos sätts lite slumpvis beroende på dem som utför utredningen?
 
Jag blev utredd för något år sedan när jag var 35 pga jag pallade bara inte med min vardag längre och det gick ut över mitt jobb. Gick till VC och sökte för typ stress, träffade en skitbra psykolog som skickade mig vidare till en skitbra utredning, fick en autismdiagnos och en skitbra arbetsterapeut på habiliteringen. Supernöjd! Mitt liv är så mycket lättare redan även om jag har svårigheter med massor varje dag. Jag hade velat hitta en psykolog jag matchade med som är insatt i NPF men har inte riktigt kommit vidare där ännu.
 
För mig har aspergerdiagnosen varit både en fördel och en nackdel. Fördelen är att jag slapp fortsätta försöka hålla ihop och ”vara normal”. Har aldrig klarat att jobba/plugga tillräckligt länge.
Den största nackdelen är att om man har autismdiagnos så anses ofta alla ens övriga psykiska/psykologiska och till viss del även fysiska problem bero på det.
Jag blev nekad att gå på en ångestmottagning för min ptsd eftersom jag har autism och de behandlar inte folk med autism. Är hänvisad till en neuropsykiatrisk mottagning som inte är specialiserad på ptsd och trauma. Klarar inte av att gå i psykoterapi då den inte får anpassas för mig.
Har försökt få hjälp på hab men det kändes inte som rätt väg för mig.
Är 44 nu, fick AS och ADD-diagnoserna när jag var 33.
Förlåt för att jag frågar, men jag vet inte och har läst här andra som skrivit liknande som du gör. Varför får inte psykoterapi anpassas efter dig? På vilket sätt behöver den anpassas? För mig är det ju något som är självklart, det borde ju gå att anpassa till alla, alla är ju inte... lika, diagnos eller ej. Och varför behandlar inte ångestmottagningen personer med ångest om de råkar ha en autismdiagnos, även en person med just den diagnosen kan väl ha ångest?

Hoppas att du itne tar illa upp av mina frågor! Det är inte illa menat.
 
Jag tror jag också hamnar inom autismspektrat men nu har jag en fungerande tillvaro och ett jobb jag klarar förvisso bara på halvtid så jag ser inte att jag behöver en utredning
Jag fick också diagnosen depression efter en trafikolycka och hemskickad med antidepressiva
Ingen uppföljning eller psykologkontakt utan bara medicin utav en mycket avfärdande doktor och sen dess gör jag mitt bästa för att inte kontakta vården
 
Senast ändrad:
Förlåt för att jag frågar, men jag vet inte och har läst här andra som skrivit liknande som du gör. Varför får inte psykoterapi anpassas efter dig? På vilket sätt behöver den anpassas? För mig är det ju något som är självklart, det borde ju gå att anpassa till alla, alla är ju inte... lika, diagnos eller ej. Och varför behandlar inte ångestmottagningen personer med ångest om de råkar ha en autismdiagnos, även en person med just den diagnosen kan väl ha ångest?

Hoppas att du itne tar illa upp av mina frågor! Det är inte illa menat.
I mitt län får definitivt personer med autism psykoterapi och de behandlas definitivt på de olika psykiatriska mottagningarna. Det är en väldigt stor andel av de som får vård inom olika delar av psykiatrin som också har autism.
Det som beskrivs låter jättekonstigt. Konstiga lokala rutiner alt att det finns förklaringar som inte framkommer i tråden.

All psykoterapi kan anpassas.
 
Jag misstänker att jag har autism. Har alltid känt mig lite udda och upplevt svårigheter i min vardag men har kämpat och slitit för att passa in och klarat mina utbildningar bra så jag tror jag lyckats dölja mina svårigheter bra. Jag är dryga 50 och på senare år fungerar saker och ting sämre och sämre och jag känner att det nog kommit till en gräns där jag behöver insikt och hjälp att förstå hur jag ska hantera mina problem. Men hur gör man för att få hjälp med en utredning? Vart vänder jag mig? Är utredning något alla har rätt att få göra?
Jag sökte psykologhjälp via VC pga ett personligt trauma.
Väl hos psykologen började vi diskutera ev npf-diagnoser (var jag faktiskt som tog upp det) och jag fick göra flera självskattningstest. Det var test både för depression (pga traumat) och ADHD/autism.

Vid första besöket var psykologen ganska skeptisk till ev npf-diagnos, han var ganska säker på det enbart handlade om depression, men ändrade ganska snabbt åsikt efter han sett resultaten från testerna. Absolut att jag hade en lättare depression pga omständigheterna, men det som stod ut mest var resultatet på ADHD där jag låg i toppskiktet (något test hade jag typ 39/42 :cool:).
Sen har vi fortsatt arbeta utifrån att det är just ADHDn som ställer till det i min vardag. Det är dock svårt få tid till en utredning som så pass gammal vuxen, men jag är beredd göra det privat om jag blir nekad.
 
Förlåt för att jag frågar, men jag vet inte och har läst här andra som skrivit liknande som du gör. Varför får inte psykoterapi anpassas efter dig? På vilket sätt behöver den anpassas? För mig är det ju något som är självklart, det borde ju gå att anpassa till alla, alla är ju inte... lika, diagnos eller ej. Och varför behandlar inte ångestmottagningen personer med ångest om de råkar ha en autismdiagnos, även en person med just den diagnosen kan väl ha ångest?

Hoppas att du itne tar illa upp av mina frågor! Det är inte illa menat.
Här gjordes en omorganisation för några år sen då de delade in mottagningar i olika diagnoser.
Min huvuddiagnos är Aspergers, har även ADD och ptsd.
Eftersom Aspergers/autism anses vara en ”genomgripande störning” så blir den automatiskt huvuddiagnos. Hade jag inte haft Aspergers så hade nog ptsd varit min huvuddiagnos.
Ångestmottagningen behandlar ångestsjukdomar.
Personlighetssyndrom behandlas på en annan mottagning.
Depression behandlas på affektiv mottagning.
Neuropsykiatriska mottagningen behandlar npf.
Kanske finns några fler mottagningar men minns inte dem just nu.

Ångestmottagningen ”har inte autismkompetens” så de tar inte emot autister. Tror inte de andra mottagningarna tar emot autister heller.

När det gäller psykoterapi så måste man gå minst en gång/vecka men det klarar jag inte av (tar för mycket energi och hinner inte landa inom en vecka) och jag blir inte beviljad terapi pga det.
Jag skulle ev klara av en gång varannan vecka men helst var 3e-4e vecka så jag hinner/orkar med livet också.
Hoppas det var bra svar på dina frågor. :)
 
Jag misstänker att jag har högfungerande autism. Problemet där jag bor är att såna som jag (som fungerar hjälpligt med jobb, sysslor i hemmet, ekonomi etc) inte utreds. Däremot erbjuds man stöd ifrån Närvårdsteamet och det har jag fått ett tag nu (lång kö dock, tog över ett halvår från första kontakt tills jag fick prata med någon). Tycker det gett väldigt mycket ffa när det kommer till att förstå varför jag reagerar på vissa sätt i olika situationer. Stödpersonen har dock kommenterat att jag kommit dit "lite för sent" då jag redan själv skaffat mig en massa system för att klara av min vardag. Jag är född 1982.

Rent jobbmässigt har jag äntligen ett jobb som passar mig och en chef som, trots avsaknad av diagnos, anpassar mitt jobb så mycket det går utifrån vad jag har för behov.

Men visst hade jag gärna velat ha det på papper, om inte annat så som en förklaring till mig själv varför jag tänker annorlunda än många andra och ser/hör/luktar/känner saker som andra inte märker av.
Samma här. Behövde hjälp och stöd när jag pluggade, fick beskedet att jag va alldeles för välfungerande för att få hjälp eller ens bli inställd till en utredning igen. (har varit inställd till en utredning innan, men fick avslag då jag hade en svår depression och dom då inte ville utreda.) Behövde extra tid vid tentor och andra grejor, men kunna inte få beviljat detta utan diagnos på papper- som jag då inte kunna få då jag klarade av att plugga och ha ett jobb etc. :cautious:

Kul svar att få från vården.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Katt i påse
  • Avlivning älskade katt
  • Muddypaws 24/25

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp