Här finns mycket att säga, om förebyggande arbete, om statistik, om synen på brotten genom tiderna, men när vi talar lagar och regler är det också intressant att notera att fram till år 2018 var det fullt lagligt i Sverige att exempelvis våldta någon som reagerade med passivitet, för fram till i år saknades det lagligt skydd kring något så grundläggande som samtycke. Sverige anser sig ofta ligga i framkant när det gäller jämställdhet men dröjde med att kriminalisera en form av våldtäkt som flera andra länder redan hade kriminaliserat.
När det gäller våldtäkt och sexuella övergrepp i allmänhet talar vi om en patriarkal struktur som finns överallt, i vissa regioner är patriarkala strukturer starkare än andra eller tar sig specifika uttryck, när det gäller just sexualbrott sker det i en sådan omfattning och av så skilda gärningsmän/personer att det är viktigt att identifiera och problematisera den patriarkala strukturen i sig. Dit hör också utmaningen med att nyansera bilden av den stereotypa våldtäkten, den stereotypa gärningsmannen och det stereotypa brottsoffret, vem som kan våldta och vem som kan våldtas, något som den här trådstarten inte direkt hjälper till med men kanske illustrerar.
En av fördelarna med att vi generellt talar om "patriarkal" kultur eller struktur, snarare än om en "svensk" kultur (även om den trots allt också får betraktas som fortsatt patriarkal) eller någon annan specifik sådan, är att vi konstaterar att grundproblematiken varken är unik för vårt land eller något som definierar vårt samhälle som sådant (om man nu av någon anledning känner för att definiera det). Lagstiftningen som före år 2018 innebar att en ganska stor andel våldtäkter var lagliga, bland annat eftersom passivitet är vanligt som instinktiv reaktion och eftersom det inte heller togs någon hänsyn till oaktsamhet, definierade oss inte. Det är ett ständigt pågående arbete för förändring.
