Sv: Årgång 2011 del 5
*KL*
Idag kunde jag skänkt bort min skitunge till ponny. Jag tog honom till kiropraktorn, jag ville ha honom kollad inför att han ska börja jobba/det ska krävas något. Bara onödigt de felbelastar eller har låsningar som tar emot liksom.
Och vad säger man. Fy f*n så han betedde sig :S Han började med att slå så det visslade bara kiron skulle lyfta bakbenen. Samma ponny som brukar få rabatt av hovslagaren för han är så snäll och lätt att ha att göra med. Sen när det skulle rättas så han slog så det visslade, bockade, stegrade, försökte meja ner folk, högg osv. Kiron lånade honom ett tag för att ha ett litet samtal, ett sånt där "hörru, jag har gått kursen, nu sköter du dig med mig med". Jo tjena, ponnyn svarade med "skit ner dig och dö gubbjävel". Och man kan tycka att det är en liten ponnyplutt, men en sån kan vara nog så besvärlig även för en vuxen karln om den blir pissed. De hade regelrätt krig och det var inte någon "lätt match".
Jag stod mest med hakan vid knäna och dels funderade på hur mycket korv man kan få ut av en B-ponny, och ville sjunka genom jorden. Sådär beter sig inte mina hästar, det är inte okej nånstans!
Han hade en ganska rejäl låsning i ryggen och var sned i korset, så välbehövligt besök. Nytt om tre veckor, och jag bävar redan...
Dessutom var han, ironiskt nog, för första gången i sitt liv hingstig. Och för er som inte vet det så kastrerades han för snart 3 v sedan. Men han vrålade och skrek, hummade, piaffade, rantade runt i boxen, stegrade, vrålade. Jättecharmigt..
Som pricken över i:et skulle han inte gå på när vi skulle hem (han har alltid varit jättelätt att lasta). Där försvann den sista lilla skärva tålamod jag hade kvar. Det var inte vackert, men på kom han. Hemma lastade jag ur och på, ur och på, ur och på. Han funderade på att krångla första på - men det räckte med att jag morrade, sen gick han så fint så.
Men en sak är säker, jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Och aldrig blivit så förvånad ang hästbeteende heller. Han har ju fasiken varit dumsnäll hitills, och så kommer det där humöret fram
Men nu är det kadaverdisciplin, nolltolerans och provokation som gäller. Han FÅR INTE bete sig sådär, det är aldrig någonsin okej att svara upp mot människor. Ever. Och det här var ingen dålig dag, eller jo uppenbart men det var inte så att det "bara var en dålig dag", just för han svarade upp. Utan det här humöret har funnits där hela tiden, men inte märkts eftersom han helt enkelt varit okej med allt under alla år. Men det behöver "tas ur" honom. Så jag roade mig med att vara Sveriges jävligaste matte när vi kom hem, och kräva att han inte ens rörde en min när jag var och kände på skapet och tvättade och pillade. Normalt så han tillåter det men kan slå mot skapet (inte mot mig), och jag har haft viss förståelse. Han brukar sluta när man sagt till ett par ggr. Men idag krävde jag han helt skulle låta bli, och när han slog så slog jag tillbaka. Då fick jag se en glimt av humöret - och såg till att kväsa det. Kände mig usel, men det är ju tyvärr ett måste...
Tyvärr kände jag att svullnaden som är kvar har blivit stenhård, så med min tur måste man öppna igen - vi som strax var i mål =/
