Sv: Är vi hästvärldens "hippies" ?
Det verkar som om det i tråden nu håller på att bildas en ny grupp för inbördes beundran! ''Veteranerna''...från förra århundradet...som i egenskap av gamla getter tillskriver sig att pga ålder och grupptillhörighet (militären...gamla bönder...) har det som behövs.
Nu är vi ialla fall inne i ett nytt århundrade. 2012. Vattumannens tidsålder. Fritt fram att behålla det man tycker funkar från förr. Och fritt nog att förkasta det som var skit!! Ny teknik, nya möjligheter. Muntlig tradition är bra men numer inte enda sättet att skaffa kunskap. Det var kunskapsbiten. Erfarehet kommer naturligtvis av att göra. Och behöver tid. Men numer behöver det inte ta en halv livstid att få lite erfarenhet. Att ha tillgång till tusentals metoder, filosofier, tankesätt, träningssätt kortar onekligen resan.
Tricket är ju att pussla rätt. Det har med mognadsgrad och medvetande att göra, knappast ålder. Man kan hålla på med samma sak i åtti år och fortfarande uppföra sig som samma gamla dominanta envåldshärskare, och terra omgivningen till skräck!
Sen kan man också utvecklas i en rasande takt om man har mognaden för det, och får input i samma takt.
Hur allt görs beror på vad du är gjord av. Naturligtvis finns det tusentals människor därute som, med exemplet rida sadel- och tränslöst, gör detta med busiga glada odrillade hästar följer minsta kommunikation med glädje och hjärta! Man kan kalla det kontroll, eller samspel. Vilket det är beror på människan som gör det.
Axel har ju helt rätt i att det finns så jäkla mycket NH-skit därute! Jag hörde talas om ett riktigt skräckexempel senast förra veckan, som inte var att leka med! Men skillnaden på dessa två människor, ''NH-tränaren'' och ''NH-tjejen'' var att tränaren trots ålder och år i branschen och sjuttonåringen som hittat sitt sätt genom att läsa diverse NH-filosofier hanterade situationen helt annorlunda. NH-tränaren, frustrerad och överlägsen blev heltenkelt informerad, på ett lugnt och vänligt sätt av tjejen, att det räckte, hon tackade så mycket och åkte hem. Och fortsatte säkert rida tränslöst med sin glada häst. Samspel. Glädje.
Att förneka att det kan finnas utan att drilla och dominera, kan det vara avundsjuka kanske? Inskränkthet? Gammalmodighet? Dömande?
Alla såna här trådar brukar innehålla: ''Det spelar ingen roll vad man sysslar med, det finns skit överrallt!'' Och det finns det ju!! Det finns också briljans överrallt! Beror på vem och hur...eller hur?
Och inte är vi beroende av gama dammiga militärer för att upprätthålla ett sunt hästtänk!!
Vad det gäller ridskolorna tycker jag att det skulle mötas någonstans på mitten...En riktig hästtjej brukar leta tillfällen! Och det är ju vårt eget ansvar att visa engagemang! Men det borde erbjudas och uppmuntras mer på ridskolorna, att vara med och få mer erfarenhet, samt ordnas fler lärotillfällen även i icke ridrelaterade bitar! Så stor som sporten är nu, så har vi vuxna, tränare och ridlärare, ett ansvar att försöka hålla det genuina intresset vid liv, åtminstone ge alla chansen! Många barn och ungdomar kommer till ridskolan idag på lösare premisser än vad man gjorde förr. Med en önskan, kanske ibland bara från föräldrarnas sida, om ett enkelt fritidsintresse, att utöva någon gång i veckan. En del har knappt aldrig klappat en häst förut. Vet inte ens om hur ett hästliv kan se ut, vad som egentligen händer bakom kulisserna, att det finns något ATT engagera sig i...
