Casteloro
Trådstartare
Jag kan väl inte vara den enda som aldrig blir eller känner mig nöjd med livet? Tycker att det är sorgligt faktiskt, att jag (och andra) ska behöva känna på det här viset. Mitt liv skulle kunna vara så fantastiskt, men i stället känns det bara tragiskt. Jag känner mig otillräcklig och helt obetydelsefull, som att resten av världen hatar just mig 
Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig är nöjd. Var förra veckan i Spanien där jag bodde på en ranch med min bästa vän sedan små barnsben, vi red runt i Andalusierna, galopperade på stranden och hade en helt fantastisk tid tillsammans. Det borde vara ett fint minne, men det känns inte alls så. Min väninna sa att man jobbar för att kunna göra det man vill på fritiden, något som är roligt och det man mår bra av.
Men om det aldrig är något som känns direkt roligt eller känner att det är tillräckligt? Om man aldrig kommer ihåg de här roliga stunderna i livet utan hela tiden minns det som är/var dåligt?
/ Lite förvirrade tankar så här på kvällskvisten.
Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig är nöjd. Var förra veckan i Spanien där jag bodde på en ranch med min bästa vän sedan små barnsben, vi red runt i Andalusierna, galopperade på stranden och hade en helt fantastisk tid tillsammans. Det borde vara ett fint minne, men det känns inte alls så. Min väninna sa att man jobbar för att kunna göra det man vill på fritiden, något som är roligt och det man mår bra av.
Men om det aldrig är något som känns direkt roligt eller känner att det är tillräckligt? Om man aldrig kommer ihåg de här roliga stunderna i livet utan hela tiden minns det som är/var dåligt?
/ Lite förvirrade tankar så här på kvällskvisten.