En liten kommentar till...Jag har absolut ingen att prata med om detta. Satt och googlade "karriärrådgivning" och kände att jag kanske ska betala för det (så mycket behöver jag få detta ur mig), när jag kom på att jag kan starta en tråd på buke. So here goes...
Jag tog examen i somras från en mycket lång och fin utbildning i utlandet. Jag har flera praktikperioder i olika länder och talar förutom svenska och engelska även tyska helt flytande. Jag är presentabel (hoppas jag) och trevlig att ha att göra med. Min arbetslivserfarenhet är dock ganska spridd; lite banking, lite statistik, lite administration etc etc... Samt en del hästjobb och olika förtroendeuppdrag på universitetet. Det är min profil.
Mitt mål är att göra internationell karriär. Helst vill jag till Schweiz. Jag vill bli riktigt duktig, satsa på karriären, resa (till viss del) i tjänsten och få chefspositioner så småningom. Samtidigt är hästarna det roligaste jag vet i hela världen. Under studietiden de senaste åren har ALL min fritid spenderats i stallet (ingen pojkvän, knappt något umgängesliv utanför stallet, det var bara rida jag ville göra). Jag red både min egen och andras hästar och kunde se att min sits förbättrades och att jag var i begynnelsen till vad jag skulle kunna kalla "duktig" ryttare. Vid sidan om min yrkeskarriär har jag som mål att bli en "duktig" ryttare. Köpa och föda upp fina unghästar, utbilda och tävla dem själv och sälja så småningom. Ha kanske tre hästar i träning samtidigt. Dessa är mina långsiktiga mål. (Familj är inte intressant i mitt fall. En partner vore dock trevligt.)
Jag är i normala fall en ganska självsäker person med god självkänsla och jag vet vad jag vill. I vanliga fall. Dock inte nu. Jag har sedan ungefär ett år haft vad som närmast kan liknas vid en kvartslivskris... Jag vet egentligen vad jag vill; ha ett hästjobb under ett år (till sommaren 2018), suga i mig av all kunskap och utnyttja tiden till att lära mig av kunniga hästmänniskor med mer erfarenhet än mig. Det är min sista chans att verkligen lära mig hästar innan det är dags att börja jobba framför en datorskärm. Så jag tog ett hästjobb i Tyskland. Med unghästar (som jag inte har jättemycket erfarenhet av innan). Hanteringen går bra, jag har känsla och kan läsa hästar (tycker jag själv iaf och har även blivit berömd för min goda timing etc). Ridningen är inte lika självklar dock. Har en bra sits och rider bra men är inte tillräckligt bra för att sitta och skratta när hästar kör rodeo, även om jag faktiskt oftast sitter kvar. Bröt dock foten efter två veckor och är nu sjukskriven till januari. Tyvärr verkar valet på den här arbetsplatsen ganska mycket stå i att antingen rida 15 hästar per dag, eller också är man hästskötare. Tror att ett par hästar om dagen hade räckt för mig och i övrigt se och lära. Bättre ur en säkerhetssynpunkt. Men det är trots allt ett jobb och man kan ju inte alltid kan välja fritt exakt hur man vill ha det.
Hade idag en intervju på skype med en rekryterare på ett multinationellt svensk/schweiziskt företag där jag sökte jobb i somras (varför gjorde jag det när jag ville åka och jobba med hästar i Tyskland??). De kontaktade mig förra veckan då det dykte upp en tjänst i sthlm som de undrade om jag var intresserad av. Företaget är helt fantastiskt. De säljer en produkt jag verkligen brinner för och tror på i min själ. Verkligen ett drömställe för mig. Hon jag pratade med sa att de som de tror kan gå längre inom företaget tar de gärna till sthlm först då det är en viktig hub för företaget. Så det var ju smickrande. Jag sa att jag inte är så sugen på sthlm, och jag märkte att hon försökte sälja in det genom att säga att man kan tänka sig kanske bara ett år i sthlm och att jag sen får gå vidare. Jobbet jag sökte i somras fick jag inte (det var också ett jobb för nyexade men de valde en annan med mer erfarenhet av de specifika arbetsuppgifterna). Ibland tänker jag att det var lika bra, för då behövde jag inte välja, utan kunde bara åka till Tyskland och börja jobba med hästarna. Samtidigt har jag den fruktansvärda panikkänslan att jag kanske inte kan få ett (bra) jobb.
Allra helst önskar jag att jag vågade spela högt; säga att jag vill vänta till i höst (augusti/september) och sen återgå till hästjobbet (eller ta ett annat hästjobb i Tyskland). Och känna tillit till att jag kan få ett sånt jobb jag vill ha till hösten. Jag kan till och med tänka mig att kompromissa och jobba ett år i sthlm om det tar mig ut i världen snabbt igen. Jag får bara sån fruktansvärd ångest vid tanken på att ta ett jobb på ett kontor, inga hästar så långt ögat når (av olika anledningar har min häst skickats till mina föräldrar långt bort från sthlm), och dessutom i tråk-sthlm... Det blir som att jag kompromissar för mycket på mig själv. Inga hästar och ingen utlandsvistelse. Att leva internationellt och att alltid ha hästarna omkring mig är det som ger mig glädje. Jag är rädd att det inte blir något kvar av 'Ozarc', det som gör mig till mig.
Om det är någon som tvivlar med tanke på det jag skrivit, så är det garanterat att jag det är karriärsjobb jag vill ha. Beslutet att inte ha hästar som karriär tog jag redan i tonåren och står fast vid det. Känner mig bara inte "redo" än för karriärjobbet, när jag tänkt att jag ville ta ett års "break". Känner mig mest som ett "pucko" när jag pratar med de flesta om detta. Mamma tror att jag kommer hamna på hemtjänsten om jag jobbar med hästar ett år. Och alla andra har också åsikter om än det ena än det andra. Jag har så svårt att veta mitt värde på arbetsmarknaden. Hur kaxig kan jag vara liksom? Jag kan liksom inte bara fatta ett beslut och stå fast vid det sen. Jag är orolig om jag tar jobb nu att jag kommer bli sjukt bitter och ångra mig djupt. Samtidigt är jag rädda att jag gör mitt livs misstag om jag inte tar det här jobbet. De kanske tröttnar på mig och tycker jag är jobbig om jag säger att jag vill börja till hösten istället. Vad har jag har för förhandlingsutrymme egentligen? Jag har ju inte ense påbörjat min karriär. Även om jag är ganska lovande om jag får säga det själv.
Såååå, ifall att någon har orkat ta sig ända hit. Jag tror egentligen jag letar mer efter andras erfarenheter av "kvartslivskriser". Jag har aldrig varit så här osäker på mig själv innan (nej inte ens som tonåring). Känner inte igen den här oförmågan att fatta ett beslut och sen vara nöjd med det. Hur fattar man stora beslut? Hur vet man vad som är rätt? Har ni upplevt något liknande i min ålder (är 28 nu)?
Usch, den här osäkerheten har hängt över mig som ett tjockt täcke senaste året....Andras erfarenheter får mig alltid att känna mig lite bättre. Så fram med dem!
Om man är väldigt tveksam och velar kan det hända att man inte tar några beslut alls utan låter saker bara hända.
Några år senare ser man att de där besluten inte hade behövt vara livsavgörande. Inget är någonsin hugget i sten.
Det kommer nya hästar, det kommer nya stall och nya tränare.
Men det som inte kommer är ens egen attraktivitet på arbetsmarknaden om man låter en bra utbildning vila. Man är inte lika het efter något år i ett stall som man är som nyexad.
