Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??
Jag var också rädd innan jag fick barn. Mest rädd var jag nog för att spricka... o för att man typ aldrig skulle kunna ha sex igen. Sen var jag ju rädd för att få hängtuttar, bristningar o tjock degmage.
Sa alltid att barn det var inget för mig. Förstör kroppen o ens liv. Sen träffade jag drömprinsen o blev oplanerat gravid...
Förlossningsskräcken gick lite i vågor under graviditeten. Ibland ville jag bara ta en spade o gräva ner mig o ibland kändes det som att det skulle nog gå bra. "Ut kommer den ju på något sätt"
Graviditeten gick som på räls. Inga bristningar, inga direkta matnojor o jag blev inte en stor tjock elefant.
Förlossningen gick också som på räls till att börja med. Vattnet gick hemma i sängen. In på bb o värkarna gjorde jävulskt ont!!!! Vill inte skrämma någon men det är en sjuk smärta. Tur är det väl att man inte kan säga stopp utan det är bara att gilla läget. Värkarbetet gick snabbt o jag hann inte riktigt vila mig mellan värkarna så när det blev dags att krysta så var jag så trött att det tog stopp. Krystade i två timmar innan bm föreslog sugklocka. Jag tjöt av trötthet o av rädsla över att spricka men samtidigt kände jag att de får göra vad som helst bara han kommer ut o det blir ett slut på detta. Läkare kom o sugklocka "monterades" o sen drogs det så det stog härliga till. Men inte kom det någon bebis. Bm sa då att det var nog dags för ett litet klipp.
Fram med lilla saxen o det kändes!!! Sen tog det nog bara ett par värkar så var våran guldklimp ute.
Summa sumarum: Det gör ONT att föda. Tog säkert en vecka innan jag ens kunde tänka mig tanken att göra om det. Det gör ONT efteråt. Jag fick inga hängtuttar eller degmage. Ser precis ut som innan jag vart gravid. O sexlivet blir inte förstört. Tvärtom...
Jag var också rädd innan jag fick barn. Mest rädd var jag nog för att spricka... o för att man typ aldrig skulle kunna ha sex igen. Sen var jag ju rädd för att få hängtuttar, bristningar o tjock degmage.
Sa alltid att barn det var inget för mig. Förstör kroppen o ens liv. Sen träffade jag drömprinsen o blev oplanerat gravid...
Förlossningsskräcken gick lite i vågor under graviditeten. Ibland ville jag bara ta en spade o gräva ner mig o ibland kändes det som att det skulle nog gå bra. "Ut kommer den ju på något sätt"
Graviditeten gick som på räls. Inga bristningar, inga direkta matnojor o jag blev inte en stor tjock elefant.
Förlossningen gick också som på räls till att börja med. Vattnet gick hemma i sängen. In på bb o värkarna gjorde jävulskt ont!!!! Vill inte skrämma någon men det är en sjuk smärta. Tur är det väl att man inte kan säga stopp utan det är bara att gilla läget. Värkarbetet gick snabbt o jag hann inte riktigt vila mig mellan värkarna så när det blev dags att krysta så var jag så trött att det tog stopp. Krystade i två timmar innan bm föreslog sugklocka. Jag tjöt av trötthet o av rädsla över att spricka men samtidigt kände jag att de får göra vad som helst bara han kommer ut o det blir ett slut på detta. Läkare kom o sugklocka "monterades" o sen drogs det så det stog härliga till. Men inte kom det någon bebis. Bm sa då att det var nog dags för ett litet klipp.
Fram med lilla saxen o det kändes!!! Sen tog det nog bara ett par värkar så var våran guldklimp ute.
Summa sumarum: Det gör ONT att föda. Tog säkert en vecka innan jag ens kunde tänka mig tanken att göra om det. Det gör ONT efteråt. Jag fick inga hängtuttar eller degmage. Ser precis ut som innan jag vart gravid. O sexlivet blir inte förstört. Tvärtom...