Är lärare verkligen så dumma?

Det gäller helt andra elever, väldigt sällan de som har lätt att ta in det som skall läras ut.
Nja det håller jag inte med om, jag undervisar som sagt dels elever som har väldigt lätt och dels elever som är normal begåvade men högpresterande. Det är betydligt lättare att lägga sig på rätt nivå 1-1 än 1-5 eller ännu värre 1-96 elever. En elev kan behöva hjälp med att förstå instruktionen eftersom det är dennes svårighet medans en annan ser hela arbetet framför sig och vill diskutera hur slutsatsen ska formuleras medans en tredje undrar över vilka bedömningskriterier som kommer att användas. Två får då höra svar som de inte är intresserade av och har då tappat fokus eller riskerar att störa.
 
Jag frågar igen. Kan du nu i efterhand förstå att läraren kan ha upplevt det som förolämpande och otrevligt? Fast du inte menade det så?

Jag frågar inte för att kritisera eller "sätta dit" dig utan för det har enormt stor betydelse för både den här diskussionen och din undervisning.
Ja, jag förstår att hon gjorde det (i efterhand genom min mamma), men hade önskat att hon skrev det så hade jag kunnat förklara.
 
Ja, jag förstår att hon gjorde det (i efterhand genom min mamma), men hade önskat att hon skrev det så hade jag kunnat förklara.

Det är jättebra att du förstår nu efteråt.
Kan du använda det för att minska risken dert blir lika i en annan situation?

Folk talar sällan om att de blev sårade. Än mindre i ett första möte, i en yrkesroll eller till någon man vet har särskilda utmaningar att förhålla sig till. Men även om det inte sägs påverkar det. Det är en av de absolut svåraste sakerna för många som inte fungerar efter normen, förstå och tolka tyst kommunikation. Men det kan vara bra att försöka ta med sig vetskapen om att man utan att mena det kan uttrycka sig sårande och det utan att folk påpekar det.

Om man efteråt inser att man kanske sårat så är det jättebra att söka upp personen, förklara att man funderat och insett att man kanske omedvetet sårade personen och ber om ursäkt om man uttryckt sig så. För förlåta har folk oftast väldigt lätt för om man bara ber om ursäkt.
 
Jag har lämnat in få uppgifter utanför lektionstid, även om jag gjort ganska många.

Jag upplever inte att det fungerat speciellt bra innan vilket skolan vet.
Ja du ser vad som passar dig bäst, men skolan måste förhålla sig till vad som fungerar för dig, vad de har rätt att göra för anpassningar, se till att de har ett rättssäkert underlag för att göra en bedömning av dina kunskaper, försöka ge dig möjligheter att producera ett underlag för bedömning, försöka se att du kan utvecklas ut från din komfortzon och lära dig nya saker på nya sätt. Läs gärna @Elo inlägg igen, det finns mycket bra i det.
 
Jag ifrågasatte inte hennes kompitens som lärare till de allra flesta. Det här är inte första lektionen, men jag har aldrig träffat henne.

Skolan försöker, men inte utefter vad som sagts flera gånger. De chansar vilt, och det hjälper inte när vi påpekar det och ber de lyssna.
Hon lyssnade visst, men resonerade inte på samma sätt som du (gjorde inte som du ville) vilket du ser som att hon inte lyssnade. Att lyssna är inte samma sak som att lyda vilket du säkert förstår.

Om du skrev så som du citerat i ditt första inlägg ( Jag frågar om hon har rätt inställning och kunskap för det.) så tolkar de allra flesta det som att du ifrågasätter lärarens kompetens. Det är synnerligen svårt att se det på något annat sätt oavsett om du ser det på något annat sätt.

Som lärare skulle jag uppskatta en ursäkt för ett så plumpt uttalande.
 
Jag hade kunnat be om ursäkt, om jag visste att hon inte uppfattade vad jag menade.

Det tycker jag dock gäller läraren med, och jag tar inte illa upp för att någon frågar när den inte förstår. Hon förstod helt uppenbart inte vad jag menade, då är det bara bra att fråga

Men du och läraren är inte jämbördiga. Givetvis ska läraren försöka få till din undervisning så bra som möjligt men som du uttrycker dig så läser jag dig som att du anser att du är den som står högst och läraren ska dansa efter din pipa och så är det inte. Läraren är utbildad pedagog (och om det är en speciallärare en lärare med en verkligt gedigen utbildning och intresse för att lära sina elever något). Att vifta bort hennes utbildning och kunskap som du gör är inte en vettig väg framåt.

Rent ut sagt, du behöver visa mer ödmjukhet för att det finns andra än du som har kunskap och att du kommer inte alltid att få saker exakt som du vill.
 
Känner nog att det här kanske är lite av en föräldrafråga också. TS är 14 år - borde hon inte fått det där grundläggande med att respektera folk med sig kan man ju tycka? Min son har också hög IQ sägs det, han har precis gjort klart sexans mattebok och programmerar egna dataspel fast han bara är nio - men han kan åtminstone behandla människor trots viss avsaknad av social kompetens med respekt. Blir så trött på människor som tar diagnoser som en ursäkt för att behandla andra illa, att ha någon form av bokstavsdiagnos är banne mig inget argument för att vara otrevlig och respektös gentemot andra. Klarar inte personen av att förstå det själv måste hon eller han få hjälp med det. Företrädesvis av en förälder.
 
Känner nog att det här kanske är lite av en föräldrafråga också. TS är 14 år - borde hon inte fått det där grundläggande med att respektera folk med sig kan man ju tycka? Min son har också hög IQ sägs det, han har precis gjort klart sexans mattebok och programmerar egna dataspel fast han bara är nio - men han kan åtminstone behandla människor trots viss avsaknad av social kompetens med respekt. Blir så trött på människor som tar diagnoser som en ursäkt för att behandla andra illa, att ha någon form av bokstavsdiagnos är banne mig inget argument för att vara otrevlig och respektös gentemot andra. Klarar inte personen av att förstå det själv måste hon eller han få hjälp med det. Företrädesvis av en förälder.
Jag ser inte en diagnos som en ursäkt till att bete sig illa. Men det blir en skillnad i vad man anser vara att bete sig illa. Jag skrev vad jag menade och frågorna var för att jag undrade, inte för att försöka reta läraren
 
Vem har kategoriserat dig som 2e? Har det gjorts något typ av test eller har någon utanför din familj sagt det?
Det finns enormt många barn/ungdomar vars familj och de själva anser att de tillhör 2e och en ganska liten andel av dem som säger sig ha ett 2e-barn har det. Det är i själva verket väldigt ovanligt så det är mest därför jag undrar.
Min erfarenhet är att de som verkligen är 2e-barn inte käftar emot utan de genomför uppgifterna fort och visar därigenom att de redan kan och är redo för nya uppgifter.
De som tjafsar om hur mycket de kan är ofta inte alls så duktiga som de själva upplever.
En gång var jag med om ett sådant barn med föräldrar. Barnet var hela tiden motsträvigt och drygt, lite som din attityd och främst pappan eldade på med att såga skolan och berätta för mentorn hur under hans barns värdighet det var att göra så simpla uppgifter. Vi kontrade med att om barnet gör sina uppgifter först så kommer det klurigare uppgifter därefter. Barnet hann aldrig göra grunduppgifterna. Enligt pappan berodde det på att barnets intresse dog pga för låg nivå på uppgifterna. Jag gjorde snäppet svårare uppgifter och barnet hade inte en susning Om vad som skulle göras. Jag gjorde alltså inte taskigt svåra uppgifter utan bara c/b-uppgifter. Det var helt enkelt så att barnet var inte särbegåvat, det var bara familjen som trodde det.
Nu menar jag inte att det är så i ditt fall utan poängen är att om du nu är särbegåvad så är det enklast för dig att bevisa det genom att snabbt och effektivt göra uppgifterna som alla ska göra och därefter be om mer stimulerande extrauppgifter. Det kommer att göra din skolgång trevligare och gynna dig själv i längden.
Att vägra göra basuppgifter och dryga sig är inte ett bevis på kunskap eller hög intelligens.
Förlåt för TS men vad innebär att en person är kategoriserad som 2e? Har aldrig hört uttrycket förut. 🙂
 
Förlåt för TS men vad innebär att en person är kategoriserad som 2e? Har aldrig hört uttrycket förut. 🙂
Det är att man har både en funktionsnedsättning och en IQ över 125 :)

Det finns fler som är mycket mer kunniga här men jag svarar ändå
 
Jag ser inte en diagnos som en ursäkt till att bete sig illa. Men det blir en skillnad i vad man anser vara att bete sig illa. Jag skrev vad jag menade och frågorna var för att jag undrade, inte för att försöka reta läraren
Du skriver förut att förra läraren var bra och att nuvarande borde veta att det fungerade, men sen att det inte alls fungerat bra tidigare?
Det är inte heller säkert att din nuvarande ens pratat med den förra. Dels kan arbetsbelastningen göra att de inte hinner ha överlämning av varje enskild elev, dels kan det hända att de inte ens haft kontakt, tex att gamla slutat redan innan nya anställdes.

Er ordväxling som jag uppfattar den:
- är det här verkligen nödvändigt?
-ja. Repetition är viktigt.
- då vill jag inte prata mer med dig.
- men jag fortsätter gärna lektionen. Kan vi inte gå vidare?
- det har jag redan svarat på. Är du verkligen kompetent nog? Du har fel inställning.

Förklarade du att du ville byta räknesätt, tappade motivation, ansåg dig kunna det eller liknande?

Att ifrågasätta nåns kompetens är alltid otrevligt, oavsett om man har rätt eller inte.


Jag tycker det kan vara klokt att nästa gång be om ursäkt och även be läraren att fråga/påpeka om hon upplever dig otrevlig igen.
 
Jag ser inte en diagnos som en ursäkt till att bete sig illa. Men det blir en skillnad i vad man anser vara att bete sig illa. Jag skrev vad jag menade och frågorna var för att jag undrade, inte för att försöka reta läraren
Du ursäktar ditt pissiga beteende med din diagnos. Varken mer eller mindre .
 
Det man inte får glömma bort är att också skolan har ett ansvar och i det här fallet låter det som att undervisningen inte fungerar och det kan man inte lägga enbart på eleven. Matematik är dessutom ett ämne som är väldigt enkelt att anpassa efter förmåga.
Jag håller med. Det är verkligen inte ok att en skola envisas med att undervisa en särbegåvad tjej, när man vet om just detta, med så grundläggande matte. Och när läraren blir ifrågasatt med det, så blir man arg och går till rektorn. Som lärare måste man förstå bättre än så. Faktiskt.

Det omvända, att en lärare undervisar en särskoleelev varje dag år ut och år in, som ligger högt över deras Max, hade varit en kränkning. Detta är snudd på samma sak.

Men det Gör ju inget om man som elev framför det på ett bra sätt. Men jag förstår att man blir trött och irriterad.
 
Jag hade kunnat be om ursäkt, om jag visste att hon inte uppfattade vad jag menade.

Det tycker jag dock gäller läraren med, och jag tar inte illa upp för att någon frågar när den inte förstår. Hon förstod helt uppenbart inte vad jag menade, då är det bara bra att fråga

Att kunna be om ursäkt för att man förolämpat någon även om den andra också gjort något fel är en väldigt bra sak att öva på. Om det inte var meningen att vara otrevlig tycker jag att du ska säga att det var synd att du utryckte dig på ett sätt som hon uppfattade som otrevligt.

Matte har alltid varit ett provocerande ämne för mig. Avskyr att repetera sånt jag kan. Men nu när jag läst gymnasiematte i vuxen ålder har jag haft lättare att se hur uppgifterna är uppbygda.
Säger inte att det gäller dina uppgifter men jag utgår ifrån att det gäller även de som provocerade mig på högstadiet.

Du lär dig en princip, och gör sen, låt säga 20st uppgifter på temat. Efter 3st tycker du att du kan det du behöver. Men det finns kanske 10 olika små twister på metoden. Om du har fattat instruktionen så kanske du har lätt för att få alla rätt. Men din hjärna behöver fortfarande ta sig egenom alla alternativen för att skapa en grund för nästa steg.

Edit (råkade posta för tidigt):
Stämmer det att uppgifterna är för enkla, se det som att du behöver öva på att bara göra uppgifterna och se vart det leder. För du KOMMER stöta på matte där du faktiskt måste nöta uppgifter, som känns tråkiga, förr eller senare.
Stämmer det jag tror, alltså att de är uttänkta för att mata din hjärna med alla steg som behövs och att din lärare vet mer om mattepedagogik än du, så tjänar du också på att göra dem.

Men mitt bästa tips när skoluppgifter känns meningslösa: gör det till en övning i sig. En övning i självkontroll och att odla förmågan att (när du vill/väljer) anpassa dig till andra utan att bli bitter.
 
Senast ändrad:
Du ursäktar ditt pissiga beteende med din diagnos. Varken mer eller mindre .
Nu är det här en lite överdriven, men tydlig liknelse. Skulle du säga likadant till någon som inte har ben och blir irriterad över att bli tillsagd att gå upp för trappan?

Eftersom att jag har just 2e och inte bara npf kan jag oftast kompensera så att det inte märks, men inte alltid.
 
Blir så trött på människor som tar diagnoser som en ursäkt för att behandla andra illa, att ha någon form av bokstavsdiagnos är banne mig inget argument för att vara otrevlig och respektös gentemot andra. Klarar inte personen av att förstå det själv måste hon eller han få hjälp med det. Företrädesvis av en förälder.
Att behandla någon illa förutsätter att det finns en intention eller åtminstone insikt att det man gör får den effekten.
I detta fall så förstår jag den efterföljande diskussionen som att TS inte haft någon intention och (åtminstone till stor del?) inte helt förstod hur det hon sa kunde uppfattas av läraren? Då är det snarare tal om en kommunikationsmiss och annat än respekten som brister hos den personen.

Viktigt att hålla isär de två. Om man med uppsåt eller insikt gör något så kan man tala om att ursäkta sig med diagnosen.
Men annars är det ju ett symptom på den faktiska svårigheten och något som man behöver få hjälp/vägledning/förklaringar för att ha möjlighet att förändra/kompensera för. (Och ibland av någon mer professionell än en förälder i t.ex. habilitering)
 
Du ursäktar ditt pissiga beteende med din diagnos. Varken mer eller mindre .

TS är minderårig och med en npf-diagnos. Det finns bättre formuleringar för att framföra det där budskapet.

Nu är det här en lite överdriven, men tydlig liknelse. Skulle du säga likadant till någon som inte har ben och blir irriterad över att bli tillsagd att gå upp för trappan?

Eftersom att jag har just 2e och inte bara npf kan jag oftast kompensera så att det inte märks, men inte alltid.

Jag tycker inte formuleringen var bra eller korrekt.

Men en bättre jämförelse är någon med nedsatt muskelfunktion som måste träna hårt för att lära sig att kunna gå.
Men som när den uppmuntras att träna blir irriterad och tycker "men jag kan inte gå"

Du saknar inte ben. Det är inte kört. Du behöver träna dem mer och i viss mån annorlunda än de flesta andra. Men du har utvecklingsmöjligheter som minskar påverkan av dina funktionsvariationer.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har köpt hus och flyttar in om några veckor och det har varit långdraget med massor av strul och oro. Jag kollade på huset 20 mars...
6 7 8
Svar
141
· Visningar
9 920
Senast: Inte_Ung
·
Ridning Jag har letat efter en medryttarhäst sedan i somras men hittar ingen. Det är ett problem jag aldrig har haft förut och då har jag varit...
2 3
Svar
51
· Visningar
9 470
Senast: Magiana
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok För knappt ett år sedan så var jag på fullaste allvar på väg att säga upp mig från det jobb jag då nyligen hade börjat på. Orsaken var...
Svar
0
· Visningar
387
Senast: cassiopeja
·
Övr. Barn Hallåjj! Jag har en son, fyller sju om några dagar, som alltid varit svag i sin impulskontroll. Han var sen i talet, och uttryckte...
2 3 4
Svar
65
· Visningar
8 153
Senast: Basilika
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Evolve
  • Atletix
  • Vi som letar häst II

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp