Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Hemligaste]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

 

[ainasoja]

Man ska rakt upp och ned bli älskad för den man är och inte behöva ändra på varken sitt utseende, sin klädstil, sin personlighet eller ställa upp på sånt man inte vill i ett förhållande.

Jag ändrar mig inte mer för att min partner ska vara nöjd och ställer inte sådana krav på min partner heller, jag är kär och älskar honom för den han är och inte den jag vill att han ska vara och förväntar mig samma sak tillbaka.

 

[kryddelydd]

Jag tycker inte att det låter som ett bra förhållande.
Din sambo har ändrat ditt beteende och försöker ändra dina framtidsplaner.
Jag tycker att du borde bryta dig loss (även om det är vågat att vara så kategorisk ur ett enda inlägg).

 

[Bison]

Jag hade sagt Tack och godbye för länge sedan.
INGEN bestämmer vad jag ska göra, vilka jag umgås med och hur jag ska se ut.
Vilket töntigt fuckfejs!

 

[Ness]

Dumpa!
Ge inte upp din dröm för ett kontrollerande pucko.

 

[Wysiwyg]

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Det är så obehagligt att jag ryser. Såna personer är värst av dem alla. De som är öppet sura och otrevliga går i alla fall att upptäcka lättare.

Han är en manipulativ och kontrollerande skitstövel. Även om han inte blir våldsam eller hotfull kommer det aldrig att sluta och han kommer aldrig vara nöjd oavsett vad du gör. Han kommer försöka bryta ner ditt innersta väsen och ta ditt jag ifrån dig. Han har redan börjat i och med att du anpassar dig så efter honom.

Lämna honom nu. Förutom risken att han blir våldsam kommer han tvinga dig att kompromissa bort dig själv tills du inte längre vet vem du är.

 

[Sleepy]

@Hemligaste

Solklart Dumpa-fall. Ut med honom. Och glöm alla tankar på om-jag-bara. Ut.

 

[ainasoja]

Det är så obehagligt att jag ryser. Såna personer är värst av dem alla. De som är öppet sura och otrevliga går i alla fall att upptäcka lättare.

Han är en manipulativ och kontrollerande skitstövel. Även om han inte blir våldsam eller hotfull kommer det aldrig att sluta och han kommer aldrig vara nöjd oavsett vad du gör. Han kommer försöka bryta ner ditt innersta väsen och ta ditt jag ifrån dig. Han har redan börjat i och med att du anpassar dig så efter honom.

Lämna honom nu. Förutom risken att han blir våldsam kommer han tvinga dig att kompromissa bort dig själv tills du inte längre vet vem du är.

Det stinker snart medberonde....

 

[starcraft]

Jag tycker inte det låter som ett bra förhållande. Jag tycker att man absolut kan kompromissa lite i en relation, men det ni har verkar inte vara en kompromiss. Han dikterar villkor och får igenom dem genom att vara sur och kontrollerande. Nä, skulle en kille jag hade en kärleksrelation med lägga sig i vad jag har på mig, vilka jag jobbar med eller hindra mina yrkesdrömmar, då skulle mina känslor dö väldigt snabbt.. Jag tycker inte du överreagerar! Fundera på vad du vill ha ut från ditt förhållande och ditt liv - avstå inte saker du vill, för att undvika en reaktion från din kille.

 

[Wysiwyg]

Det stinker snart medberonde....

Vad menar du med det?

 

[zassoo]

Nej det låter inte det minsta okej. Du ska inte behöva anpassa dig efter hans tyckande, älskar han dig inte för den du är så älskar han dig inte. Punkt. Och varför ska du vara med någon som inte tycker om dig för den du är?

Ta hand om dig.

 

[ainasoja]

Vad menar du med det?

Att jag håller med dig i det du skriver och att det TS snart kommer att hamna i klassas som medberonde.

 

[Korven]

Exakt samma scenario i tråd efter tråd, man blir bara så ledsen. Lämna innan det är för sent.

 

[mandalaki]

Inte en enda grej i det du beskriver är okej. Inte en enda.

Dessutom är det HÖG RISK att han kommer att bli farlig på sikt. Sådär börjar de flesta kvinnomisshandlare.

 

[Wysiwyg]

Att jag håller med dig i det du skriver och att det TS snart kommer att hamna i klassas som medberonde.

Det kan vara ett medberoende, det beror lite på situationen. Men framförallt ser jag det som en manipulativ skithög som träffat på en normal person.

 

[Hemligaste]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

 

[Snubbelfot]

Jag tycker inte heller det låter bra alls, men jag vill inte säga "dumpa" rakt av.
Han har börjat reagera och bemöta dig i olika situationer på sätt som inte känns bra för dig - och så vill man inte ha det. Du har börjat anpassa dig till honom på sätt som inte känns bra för dig - och så vill man inte heller ha det. Samtidigt kan det vara så att han egentligen inte vill ha det så heller. Ibland utvecklas, och växelverkar, beteendemönster alldeles oavsiktligt utan att det märks förrän det är långt gånget.
OM du känner (för det är bara du som kan avgöra) att du skulle vilja fortsätta förhållandet om det bara kunde gå att vrida saker åt rätt håll, och OM du inte tror att det är alldeles för sent för det, så skulle jag säga att det är värt att faktiskt ta upp det hela till diskussion. Vid ett bra tillfälle, prestigelöst och lösningsinriktat. Kanske kan en bra familje-/parterapeut hjälpa er att hitta konstruktiva sätt att se på situationen, prata om den, och förändra den. Men då krävs vilja och engagemang från båda sidor.

(Jag tror inte att någon av oss här har förutsättningar för att bedöma sannolikheten att din sambo reagerar våldsamt, om någon kan det så är det du som känner honom. Om så är fallet tycker jag förstås inte att du skall riskera din egen hälsa, inte alls. Då tror jag det är bättre att helt enkelt avveckla förhållandet med så litet konfrontation som möjligt.)

 

[mandalaki]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Du är varken patetisk eller svag. De här männen är fullfjädrade manipulatörer. Han var fantastisk första halvåret, sedan började han montera ner din vilja och personlighet och ökar sedan trycket mer och mer. Det är skickligt gjort.

 

[mandalaki]

Jag tycker inte heller det låter bra alls, men jag vill inte säga "dumpa" rakt av.
Han har börjat reagera och bemöta dig i olika situationer på sätt som inte känns bra för dig - och så vill man inte ha det. Du har börjat anpassa dig till honom på sätt som inte känns bra för dig - och så vill man inte heller ha det. Samtidigt kan det vara så att han egentligen inte vill ha det så heller. Ibland utvecklas, och växelverkar, beteendemönster alldeles oavsiktligt utan att det märks förrän det är långt gånget.
OM du känner (för det är bara du som kan avgöra) att du skulle vilja fortsätta förhållandet om det bara kunde gå att vrida saker åt rätt håll, och OM du inte tror att det är alldeles för sent för det, så skulle jag säga att det är värt att faktiskt ta upp det hela till diskussion. Vid ett bra tillfälle, prestigelöst och lösningsinriktat. Kanske kan en bra familje-/parterapeut hjälpa er att hitta konstruktiva sätt att se på situationen, prata om den, och förändra den. Men då krävs vilja och engagemang från båda sidor.

(Jag tror inte att någon av oss här har förutsättningar för att bedöma sannolikheten att din sambo reagerar våldsamt, om någon kan det så är det du som känner honom. Om så är fallet tycker jag förstås inte att du skall riskera din egen hälsa, inte alls. Då tror jag det är bättre att helt enkelt avveckla förhållandet med så litet konfrontation som möjligt.)

Googletips: normaliseringsprocessen.

 

[Squie]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Det du blir utsatt för är psykisk misshandel.
O ditt beteende tyder på normaliseringsprocess "det är inte så farligt...".

Ta hand om dig. Inse att du är viktigt. Sök hjälp. Våga söka hjälp från nära o kära. O börja söka dig därifrån (Got that t-shirt).