Är jag ensammast i världen..

[_saga_]

Jag vet inte om jag mår så bra, jag känner mig ganska ensam..
Jag är gravid i den 28de veckan, och jag vet inte vad som far runt i huvudet..

Jag är självklart GLAD över att jag väntar barn, det är ju häftigt att jag och min sambo liksom skapat en ny människa, men jag tror inte jag är lika upprymd och glad som alla andra verkar vara..
Tar det mesta med ro, typ allt ordnar sig jag behöver inte stressa om namn eller vad det nu kan vara, men alla andra verkar vara mer glada än mig, tar kort hit och dit, köper saker hela tiden, hela livet kretsar runt barnet i magen..

Jag har inte tagit en enda magbild förutom i mobilen som ingen får se, och bara nån enstaka, jag drömmer inte om barnet särskilt mycket på nätterna och jag tänker inte så mycket mer än att barnet kommer födas, vi kommer vara hemma och de löser sig... typ så. Men såklart att jag tänker på barnet många timmar om dagen, men kan inte riktigt visualisera en person, ett nytt liv..

Har jag svårt att binda mig, kommer jag alltid vara såhär? Då kommer jag ju bli världens sämsta mamma NÅNSIN!

De som mest tar upp tankar är hur jag ser mig framtiden och då mest hur jag ska banta och träna.. Jag tänker mest på mig själv!

kommer jag ändra mig, kommer jag behöva hjälp, är jag ensammast i världen..

Annars är jag en väldigt sympatisk person, alltid glad, alltid hjälpsam och jag bryr mig om alla människor, men varför bryr jag mig inte MER om den som just för tillfället bor i min kropp och som sen kommer bo hos mig i minst 18 år??

 

[Brandgul]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag tyckte heller inte att det var så stort innan vårt barn kom. Inte ens när han kom var det särskilt stort. Jag tyckte mest att det svindlade att vi nu skulle ta hand om honom för resten av livet.

Men sen kom det... Sakta... Nu är han det bästa som hänt mig

Han var inte planerad så jag hade aldrig tänkt på det innan eller förberett mig genom kompisar osv. Det gick på några sekunder från att ha varit det mest avlägsna till att inse att vi skulle bli föräldrar. Det var... både roligt och jobbigt.

Nej jag tror inte att det alltid kommer att vara så för dig. Men var inte orolig över att du känner så just nu. Min kompis skulle aldrig vara hemma längre än sex mån med sit barn. Innan barnet ens var tre månader var det bestämt att hon skulle vara hemma två år Allt tar sin tid och den du har i magen känner du inte ens ännu!

 

[A-K.Eng]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag var heller inte så begigstrad i början. Det kom först i slutet. Inget konstigt alls det du beskriver faktiskt tycker jag.

 

[doris]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Nä, du är inte ensammast

Var själv likadan när jag väntade 1:an. Intresserade mig mer för mitt eget liv och hästarna än för bebis.
Jag tänkte på jobbet, tävlingar, och kroppen när "alla" runtomkring gick och pratade om vagnar, bebiskläder osv...

Bestämde mig tidigt för att vara hemmamax 6-7 månader på heltid, sen skulle vi dela ledigheten mellan mig och pappan.
---> Hur det blev : Jag var hemma tills sonen var 6,5 månader 100%, sen delade jag och pappan 40%-40% och farmor tog 20% så jag började jobba igen, Huuuur skönt som helst

Bestämde mig tidigt för att inte amma mer än 4 månader helt, och sen delvis till max 6 månader. på grund av att kunna komma igång med träning och ridning, och jobbet och att pappan skulle få sin tid med sonen.
---> Hur det blev: Jag helammade i 2 månader, sen gick det inte mer pg olika anledningar, så jag trappade ner och introducerade ersättning fram tills han var 2,5 månader. Därefter fick han bara ersättning. Och det funkade super!! Pappan kunde ta hand om sonen mer, kunde dela nätterna med mig, och jag kunde börja rida ordentligt.

Min syster lägger ner hela sin själ i barn och familj, letar information på nätet - i böcker - diskuterar med alla, om allt. Jag tar det lungt och tar det som det kommer.

Vi älskar våra egna barn lika mycket. Skillnaden är att hon förberedde sig i 9 månader före födseln och hade allt klart. Medan jag tog det som det kom och hade de 4-5 viktigaste sakerna klara innan bebis anlände.

För mig är inte barn = livet, utan barn är en del av mitt liv.
För min syster så är barn = livet.

Det löser sig!! Lycka till med bebis.
Mår du bättre av att fortsätta vara du och inte bli mamma förren barnet är fött så är det ju ditt val och ingen annans.

 

[vindvissla]

Sv: Är jag ensammast i världen..

jag tror typ hälften av alla kvinnor känner som du, och den andra hälften svävar runt på sina rosa moln. du är helt normal och du kommer visst att binda dig och älska ditt barn! fast glöm inte att det är vanligt att man inte känner nån himlastormande glädje första tiden efteråt hjeller.

 

[zask]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag är lite som du. Jag är en vecka efter dig.

Klart jag tänker på barnet och klart jag planerar men det är nog mera min lilla planeringshjärna en att jag är så upptagen av att vara gravid.

Det mest löser sig tror jag!

Jag håller verkligen med om att för mig är barn en del av mitt liv det kommer inte bli mitt liv.
Sen kommer de första 6 månaderna bli intensiva men det är en fas.

Sen kanske jag är naiv men det lär jag få veta i sånt fall.

 

[Armani__]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag tror att det finns jättemånga som känner precis som du. Vissa kan nog bara inte sätta fingret på vad de egentligen känner, alltså få ner det i ord. Många vill nog inte erkänna, ens för sig själv, att de känner såhär.
Kan det inte vara så?

Jag kan också känna så ibland, absolut. Och verkligen undra om vi har gjort rätt. Självklart är jag glad, men när man läser om andras gravid-lycka så känner jag mig rent usel som inte just då känner mig lika glad.

 

[Mabuse]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag vet inte om jag mår så bra, jag känner mig ganska ensam..
Jag är gravid i den 28de veckan, och jag vet inte vad som far runt i huvudet..

Jag är självklart GLAD över att jag väntar barn, det är ju häftigt att jag och min sambo liksom skapat en ny människa, men jag tror inte jag är lika upprymd och glad som alla andra verkar vara..
Tar det mesta med ro, typ allt ordnar sig jag behöver inte stressa om namn eller vad det nu kan vara, men alla andra verkar vara mer glada än mig, tar kort hit och dit, köper saker hela tiden, hela livet kretsar runt barnet i magen..

Jag har inte tagit en enda magbild förutom i mobilen som ingen får se, och bara nån enstaka, jag drömmer inte om barnet särskilt mycket på nätterna och jag tänker inte så mycket mer än att barnet kommer födas, vi kommer vara hemma och de löser sig... typ så. Men såklart att jag tänker på barnet många timmar om dagen, men kan inte riktigt visualisera en person, ett nytt liv..

Tja, jag är likadan, så jag tror inte du är så udda. Däremot kan jag mellan varven tycka att det är rejält jobbigt med det enorma tryck att man måste känna vissa saker, att man ska ha ett arbetsnamn på fostret, man ska känna att man blivit förälder, man ska boa och man ska känna sig helt Uppfylld Av Detta Stora. Att man ska vara fylld av kärlek, att det ska vara härligt att vara gravid och att man ska betrakta barnet i magen som ett underverk och mirakel.

Jag är varken särskild upprymd eller glad, har inte handlat nånting, fostret, om det kallas för något, heter "bebisen sen när den kommer" eller "den". Har inte RUL-bilderna på kylskåpet, tycker inte det är mysigt och härligt när barnet sparkar i magen, har ingen relation till fostret, känner mig inte ett dugg som mamma. Har öht inte mycket känslor för fostret mer än förväntan. Otroligt svårt att älska nån man inte känner och aldrig har sett på riktigt, och som man inte haft mer kommunikation med än några buffar i magen. Jag vet ju inget om bebisen, hur kan jag älska den eller gå helt upp i den?

Graviditeten so far är ett nödvändigt ont för att få ett barn, nånting som jag genomlider mer än njuter av. Ser fram emot att få ha min kropp för mig själv igen, och att den ska fungera normalt igen. Att kunna orka, träna och röra mig som vanligt.

En väldigt vanlig reaktion, som man också ser exempel på här i tråden, är att "Ja sådär kände jag också förut, men sen! När lilla miraklet väl är fött så ändras hela ens liv, nu har jag ändrat allt och varit hemma i X antal år och anpassat allt till världens åttonde underverk därhemma! Man kan inte förstååå hur fantastiskt det kommer bli förrän man själv har barn, då blir ingenting längre som förr och allting förändras! Så oroa dig inte, du kommer bli helt normal och barnfixerad när du väl fött barnet, även om du inte är det nu!" Som att det inte är en fråga om utan när man blir barnfixerad, för barnfixerad blir man.

 

[Tarantino]

Sv: Är jag ensammast i världen..

säkert många som är som du...men de är de super spända mammorna som studsar runt från dag ett som gör sig hörda?..kanske.

jag ska ha barn snart..beräknat till om en vecka drygt...o nej jag sitter inte o klappar mig på magen och tycker allt känns underbart.
Jag känner lika dant nu som under hela graviditeten, att jag ska få barn mer som fakta. Har inte känt mig rörd över det el liknande.
Jag blir glad när barnet kommer ut. men att försöka känna si eller så innan är menlöst jag är inte sån som person.
livet har knallat på precis som vanligt o jag har lika fullt upp som vanligt, det kan inte stanna upp bara för att man är gravid.

o ja jag har upplevt att alla andra verkar tycka så mkt mer...man får ju frågan hela tiden "åhhh hur känns det?".. svaret blir "bra"....sedan kollar dom på en o vill ha en fortsättning....suck.
nä jag föder upp hästar o är mer nervös när det kommer till dom...

tycker du låter sund....varför måste man hoppa runt på små moln för att vissa andra gör det? bättre att vara jordnära o ta det som det kommer.
jag tvivlar inte på att jag kommer bli en dålig mamma bara för att jag inte går in i psykos och ägnar mitt liv till min graviditet.

 

[Oregano]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag känner ungefär som du. Jag tycker att det är facsinerande att det växer en människa i mig som jag och min älskling har tillverkat och jag är nyfiken på vad det är för en individ när den kommer ut. Men jag är inte heller så där lycklig och blev inte alls så där rörd som en del andra av att se bebisen på ultraljudet eller av att höra hjärtljud. Jag avskyr min feta otympliga kropp och verkligen saknar min löpträning och tiden då jag var lätt som en fjäder. Jag tar kort på magen, men egentligen mest för att man "ska" och för att det säkert är intressant att ha efteråt. Om inte för att kunna se att man blir smal igen.

Jag shoppar gärna grejer till bebisen, men det är för att jag gillar att shoppa och för att jag vill ha allt iordning när den kommer ut. Jag har aldrig tyckt om barn och definitivt inte bebisar, är nästan lite rädd för bebisar! Men under graviditetens gång har det där ändrats lite.

Trots allt så känner jag att det kommer att ordna sig. Jag är övertygad om att jag kommer att älska det lilla livet som kommer ut. Inte omedelbart kanske, men inom kort. Det är jag inte oroad för.

 

[Emmah.S]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Tycker som många andra att du inte är nå annorlunda, känner nog lite mer som dig när det gäller bebis. Faktiskt det stället jag skriver/berättar mest om bebisen är här på buke, har lagt upp några bilder på FB men skriver sällan något där om ingen frågar. Självklart som alla andra skriver är det jätte spännande och roligt att jag och den jag älskar har skapat något. Jag ser verkligen fram emot att han ska komma. Har inte köpt ett enda klädesplagg än, eller något öht, vagnen hade vi sedan tidigare, har bara tvättat upp den. Är ju förvisso arbetslös så han kanske inte heller riktigt råd att köpa så mkt än, den enda jag vet säkert att jag ska köpa innan födsel är ett babynest, en skötväska och en skötbordsunderlägg.

Kikar väl runt lite på olika hemsidor och så där ibland men mest för att jag vill hitta ställen där kläder är billigt, man kan ju göra något fynd. Har inte tagit ett enda kort på magen, har funderat på det men nja...känns som inte riktigt jag. Nu tyckte dock BM att jag skulle börja göra det igår när jag var på besök.

Hästen tar väldigt mkt tid och det märkte min BM redan andra gången jag var på besök, och hon tyckte väl mest att det va bra att jag fortsatte hålla igång istället för att bara lägga av som många kan göra. Kan ju tillägga att jag "bara" har en hobbyhäst.

Men det är alltid roligt att åka på undersökning och det pirrar alltid till i kroppen när han sparkar. Har hittills haft en helt underbar graviditet då jag inte märkt av bebis så mkt mer än att magen och brösten blivit större. Har aldrig vart någon träningsmänniska, är normalviktig och har bara gått upp 2-3 kg än så länge, så jag ser inte så många problem utan tar det mesta som det kommer. Men självklart bryr jag mig om knyttet!

Du ska se att din babylycka kommer, själv känner jag faktiskt med och mer för varje dag som går!

 

[No1]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Tja, jag är likadan, så jag tror inte du är så udda. Däremot kan jag mellan varven tycka att det är rejält jobbigt med det enorma tryck att man måste känna vissa saker, att man ska ha ett arbetsnamn på fostret, man ska känna att man blivit förälder, man ska boa och man ska känna sig helt Uppfylld Av Detta Stora. Att man ska vara fylld av kärlek, att det ska vara härligt att vara gravid och att man ska betrakta barnet i magen som ett underverk och mirakel.

En press som iaf gäller kvinnor.
Blivande pappor verkar ha betydligt större utrymme att oberört få vara sig själva utan att någon bryr sig nämnvärt.

En väldigt vanlig reaktion, som man också ser exempel på här i tråden, är att "Ja sådär kände jag också förut, men sen! När lilla miraklet väl är fött så ändras hela ens liv, nu har jag ändrat allt och varit hemma i X antal år och anpassat allt till världens åttonde underverk därhemma! Man kan inte förstååå hur fantastiskt det kommer bli förrän man själv har barn, då blir ingenting längre som förr och allting förändras! Så oroa dig inte, du kommer bli helt normal och barnfixerad när du väl fött barnet, även om du inte är det nu!" Som att det inte är en fråga om utan när man blir barnfixerad, för barnfixerad blir man.

Efter att ha läst några av dina poster på detta fora ska det bli intressant att se om du kommer förändras.

Min generella uppfattning genom studier av min omgivning gör gällande att:
- de som "inte hade några liv" innan barnen inte har det efteråt heller (= meningen med livet och enda prio är familj och barn).
- de som hade annan dedikation i livet innan barn (karriär, hobby) har det även efteråt (= barn och familj är en del av livet där även annat prioriteras).

 

[Cyllene]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, så du är helt klart inte ensam. Magbilder finns inte på världskartan...

 

[Cambrie]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Vad jag blir glad av den här tråden för jag har funderat om jag verkligen är så jädra kall och oengagerad som många säkert anser att jag är...

Jag var ju beräknad till igår, så jag är ju troligen mamma inom någon vecka i alla fall. Under hela graviditeten har jag känt ångest och varit lite deppad. Jag har inte varit glad och hoppat runt på rosa moln under min graviditet kan jag säga. Dels på grund av att graviditeten i sig har varit väldigt jobbig, jag tror faktiskt inte jag har mått bra en enda dag under dessa månader, illamående fram till vecka 17, kraftig migrän och inga mediciner som går att ta, dåliga prover, foglossningar, kass mage... u name it... Jag har ju också ett antal hästar och har varken kunnat rida eller köra under hela perioden vilket annars är mitt liv. Jag rent ut sagt hatar min kropp och så vidare...

Men jag har lärt mig en sak. Man får inte säga att man inte tycker om att vara gravid. Man får inte säga att man när barnet kommer faktiskt vill ha sin egentid. Om ni visste vilka kommentarer jag har fått... Jag ser inte fram emot att få barn för att jag inte vill ta kort på min mage och lägga ut på facebook, jag blir en dålig mamma för att jag faktiskt vill komma igång med träning och tävling av hästarna så fort det går efter förlossningen. Och så vidare. För min del är det så självklart att barnet ska lära känna pappa direkt så han kan ta henne eller honom någon timme medans jag i alla fall får träna min egen häst, det är så självklart att man delar på ansvaret, och jag tycker att man ska lära barnet ta flaska direkt så man faktiskt kan skaffa barnvakt innan de första sex månaderna, det är viktigt för mig med egentid också, jag kommer inte vara någon bra mamma om jag inte får den utan ska ge upp hela mitt liv för barnet. Att det blir en stor omställning och förändring, det förstår jag, men det måste fortfarande finnas lite tid till sig själv.

Och jag fullkomligt hatar alla som talar om i förbigående "var rädd om magen"... Jaha, ska jag bara för att jag är gravid ligga på sängen i tio månader? Men bara för att jag inte vill lägga ut bilder på magen, eller bilder från ultraljudet (vilket jag i övrigt tyckte var skithäftigt) o.s.v så tror inte folk att jag blir en bra mamma. Bara för att jag inte gör som dem, så tror de inte att jag blir en bra mamma... Och det verkar vara helt ok att säga det också. Jag uppdaterar nog statusen på fb om min graviditet ganska mycket, mest för att alla förväntar sig det. Skriver jag väl något annat så får jag bara kommentarer att jag ska ta det lugnt pga graviditeten, eller frågan om jag inte är på bb eller... Ja ni fattar....

Jag svävar verkligen inte på moln för att jag är gravid. Det får andra göra som de vill med, jag tycker jag har fått försaka alldeles för mycket under den här graviditeten, och det står jag för... Och att dessutom lida alla helvetes kval under en förlossning som jag har en fruktansvärd skräck för, även om alla säger att det som väntar är värt all smärta, nä, jag har svårt att vara glad och tacksam just nu ärligt talat...

Men det blir med all säkerhet bra när knatte kommit till världen.

 

[Cyllene]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag svävar verkligen inte på moln för att jag är gravid. Det får andra göra som de vill med, jag tycker jag har fått försaka alldeles för mycket under den här graviditeten, och det står jag för... Och att dessutom lida alla helvetes kval under en förlossning som jag har en fruktansvärd skräck för, även om alla säger att det som väntar är värt all smärta, nä, jag har svårt att vara glad och tacksam just nu ärligt talat...

Det är så skönt att läsa det du skriver, jag känner igen mig i precis allt och kan inte beskriva det bättre själv!

 

[zask]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag instämmer jag med

 

[No1]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Men jag har lärt mig en sak. Man får inte säga att man inte tycker om att vara gravid. Man får inte säga att man när barnet kommer faktiskt vill ha sin egentid.
Jag svävar verkligen inte på moln för att jag är gravid. Det får andra göra som de vill med, jag tycker jag har fått försaka alldeles för mycket under den här graviditeten, och det står jag för.

Jag har rätt många kvinnor i mitt umgänge som uttrycker detsamma som du.
Mycket beror väl på att kakor söker makor, vänner har många gemensamma nämnare. Så här är vi, vi som vet att den biologiskt kvinnliga klockan och urviljan efter moderskap är skitsnack.

De flesta har varit aktiva med häst, sportande och karriär.
Barn har skjutits på framtiden till åldrandet inte längre går att bortse från och då har barn planerats in som ett "nu måste det ske - bit ihop".
Detta är kvinnor som tycker att graviditet varit ett handikapp, ett nödvändigt ont som gjort att de fått försaka sådant de inte villl försaka.

Omgivningen har väldigt svårt för denna spontana och ärliga utsago från kvinnor som tycker graviditet suger och erkänner att de är osäkra på detta med barn.
Fädernas skepsis ifrågasätts inte.

En av mina närmaste jublade av glädje när allt var över inne på förlossningssalen.
Dessvärre råkade hon i sin iver säga "shit vad skönt att bli av med den här vidriga magen nu", vilket gjorde att en sköterska på kvällen hade samtal med henne för att höra om hon ville prata och att hon inte behövde skämmas för sina tankar och känslor.
När hon sedan kom hem efter tre dygn på BB var det första hon gjorde att lämna pappa + barn för en timmes promenad med hunden.
Under promenadtiden hade pappan via samtal blivit uppjagad från förbryllade släktingar om att hon måste ha fått en förlossningspsykos.
Efter sju veckor började hon arbeta halvtid för hon kände att småbarnstiden var värre än vad hon hade väntat sig. Det slog väl spiken i kistan för alla fördomsfulla runtomkring.
Hon har inte haft några problem med att knyta an sitt barn och att där finns kärlek råder ingen tvekan om.
Det är bara det att hon hållt stenhårt vid sin egentid och är man kvinna så ifrågasätts det från många olika håll - inte minst av andra kvinnor.

 

[Hyacinth]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Sen är det ju så att mår man inte toppen under graviditeten, så berättar ganska få det för andra. Jag är typen som svarade ärligt i början när folk frågade, men till slut log jag bara och sa: Finemang, toppen! Det blir så knepig stämning ofta när man inte svarar det förväntade, och särskilt med lite ytligare bekanta orkade jag inte berätta varför jag mådde dåligt, hur dåligt, om jag hade pratat med någon osv... Det var lättare att flina upp sig helt enkelt. Samma sak med förlossningen, Ärlig i början, men folk vill ofta inte veta, det blir lite jobbigt att höra sanningen.

 

[doris]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Sen är det ju så att mår man inte toppen under graviditeten, så berättar ganska få det för andra. Jag är typen som svarade ärligt i början när folk frågade, men till slut log jag bara och sa: Finemang, toppen! Det blir så knepig stämning ofta när man inte svarar det förväntade, och särskilt med lite ytligare bekanta orkade jag inte berätta varför jag mådde dåligt, hur dåligt, om jag hade pratat med någon osv... Det var lättare att flina upp sig helt enkelt. Samma sak med förlossningen, Ärlig i början, men folk vill ofta inte veta, det blir lite jobbigt att höra sanningen.

Håller verkligen med om detta.. Eller, jag menar, att jag själv gjorde likadant.

Svarade man ärligt så blev det så jobbigt att försöka förklara sig, och sen kom det 1000 frågor till de närmsta dagarna om varför tyckte man si och så?? Svarade man som folk ville veta, dvs "allt är så bra så" blev det inte lika jobbigt.

 

[Minna86]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag har rätt många kvinnor i mitt umgänge som uttrycker detsamma som du.
Mycket beror väl på att kakor söker makor, vänner har många gemensamma nämnare. Så här är vi, vi som vet att den biologiskt kvinnliga klockan och urviljan efter moderskap är skitsnack.

De flesta har varit aktiva med häst, sportande och karriär.
Barn har skjutits på framtiden till åldrandet inte längre går att bortse från och då har barn planerats in som ett "nu måste det ske - bit ihop".
Detta är kvinnor som tycker att graviditet varit ett handikapp, ett nödvändigt ont som gjort att de fått försaka sådant de inte villl försaka.

Omgivningen har väldigt svårt för denna spontana och ärliga utsago från kvinnor som tycker graviditet suger och erkänner att de är osäkra på detta med barn.
Fädernas skepsis ifrågasätts inte.

En av mina närmaste jublade av glädje när allt var över inne på förlossningssalen.
Dessvärre råkade hon i sin iver säga "shit vad skönt att bli av med den här vidriga magen nu", vilket gjorde att en sköterska på kvällen hade samtal med henne för att höra om hon ville prata och att hon inte behövde skämmas för sina tankar och känslor.
När hon sedan kom hem efter tre dygn på BB var det första hon gjorde att lämna pappa + barn för en timmes promenad med hunden.
Under promenadtiden hade pappan via samtal blivit uppjagad från förbryllade släktingar om att hon måste ha fått en förlossningspsykos.
Efter sju veckor började hon arbeta halvtid för hon kände att småbarnstiden var värre än vad hon hade väntat sig. Det slog väl spiken i kistan för alla fördomsfulla runtomkring.
Hon har inte haft några problem med att knyta an sitt barn och att där finns kärlek råder ingen tvekan om.
Det är bara det att hon hållt stenhårt vid sin egentid och är man kvinna så ifrågasätts det från många olika håll - inte minst av andra kvinnor.

Fasen vilken härlig brud