Sv: Apropå Barnmorskan som vägrar abort
*kl*
Det finns en professor emeritus i Internationell hälsa vid Karolinska institutet som är väldigt klok, Staffan Bergström heter han. Jag läste nyligen
en intervju med honom som jag tycker är bra. Jag citerar lite av den här nedanför, men summan av kardemumman blir ungefär: man kan moralisera så mycket eller lite som man vill, men följderna av att inte ha fri abort är tydliga: då blir det kvinnorna OCH deras foster som dör, till följd av att ha försökt sticka in spetsiga föremål i sig själva. Det är en tanke som jag tycker känns bra att vila i.
Jag tycker inte att man ska Disneyfiera för mycket heller, merparten av alla aborter i Sverige utförs som sagt medicinskt och mycket tidigt. Då är det inte så mycket mer att tala om än cellklumpar.
Intervju med Staffan Bergström:
- Jag brukar hävda att det inte finns någon väldefinierad biologisk start på en människas liv. Då utbrister folk: ”Men vad säger du!” En älsklingstanke hos kristna är ju att livet startar vid befruktningen. Företrädare för kd och andra hävdar att när spermien möter ägget, då startar livet och då är det heligt. Men om man studerar skeendet i elektronmikroskop när spermien går in i ägget och kromosomomvandlingen börjar, så ser man att det handlar om en process i många steg! Det går i själva verket inte att tala om befruktningen. Konceptionen är ett mikrokosmos.
Själva befruktningsögonblicket är ett mikrokosmos av väl åtskilda ögonblick. Hela tiden hittar man nya stadier i den biokemiska och biologiska process vi kallar konception, och det intressanta är att man inom kort med säkerhet kan identifiera vilken molekyl som gör vad i de olika stadierna. Man kan alltså blockera mellan de olika stegen. När de kristna då talar om mord, måste de först definiera var livet startar i den här långa processen, så att ingreppet kan räknas som mord på ett ofött barn. Du kan till exempel säga att du anser att mellan steg 14 och 15 är det så dramatiskt mycket speciellt som händer – att just här börjar livet. Du kan tro att allting efter detta är mord, och allting före detta kan du acceptera som en preventivmedelseffekt.
Var drar du själv gränsen?
- Jag tror att man måste se det utilitaristiskt. Jag har varit med om tusentals aborter i mitt yrkesverksamma liv och aldrig mött en kvinna som varit lycklig över att göra det. Väldigt många har däremot varit oerhört lättade och mycket aktivt tagit ställning för aborträtt. Ändå tror jag att det alltid är ett större eller mindre sorgearbete. Det finns ett moment av biologisk förlust. Alla djur skyddar sin avkomma. Något finns nedlagt i oss som säger att reproduktion behöver skyddas. Berövas vi reproduktionen av olika skäl, som man inte behöver moralisera över, så är det alltid någon sorts process att gå igenom.
Jag har ingen svårighet med aborter, men däremot respekterar jag människors ambivalens. Ju senare man gör abort desto mer komplicerat blir det. Här väcks den svåra frågan om vad som ska anses vara ”skyddsvärt liv”. Jag har varit med och räddat foster i 23:e veckan och samtidigt aborterat foster i 22:a. Mellan två på varandra följande veckor drar den svenska sjukvården alltså en gräns: före denna gräns kan vi bestämma att genomföra abort, och därefter lägger vi miljoner på att rädda fostret. De barnen överlever med en hygglig prognos. Men det är en knivsudd vi balanserar på när vi drar abortgränsen på detta sätt. Vissa söker abort även senare, ända upp till vecka 25 på grund av katastrofer i samlivet och så vidare.
I själva verket finns det länder som mer eller mindre ser mellan fingrarna med abort upp till vecka 28. I Kina kan man få hjälp med abort långt upp i graviditeten och då tar man faktiskt livet av ett fullt levnadsdugligt barn. I Indien har man ju gått ännu längre med flickfosteraborter. Med hjälp av ultraljud eller fostervattensdiagnostik kan man ta reda på fostrets kön och välja att abortera på grund av det. Man kunde tidigare köpa ett ”paket” – ultraljud för könsbestämning och abort vid konstaterat kvinnligt kön. Har man inte råd att göra undersökningen väntar man till födseln. Det är ”female infanticide” – flickspädbarnsmord – och förekommer fortfarande, till exempel i delar av Indien.
Men inte lagligt?
- Nej, nej. Det är illegalt, men det förekommer och är ett utbrett fenomen. Vi kan se att det finns en brutaliseringsrisk, ett slags sluttande plan där man vetenskapligt kan verifiera att om ett samhälle släpper på bromsarna angående abort, så leder det ibland till att man tar livet av de oönskade. Det är väl dokumenterat till exempel i södra Indien. Dels beroende på fattigdom och kostnader för att ”gifta bort” döttrar, dels beroende på att söner föredras – man måste ha en son eftersom bara män anses kunna tända likbålet vid föräldrarnas bortgång.
Det finns ett sluttande plan när det gäller aborterna, som jag också tror finns när man kommer till aktiv dödshjälp. Börjar vi ta livet av cancersjuka som vill dö, då kan vi också döda de där som ligger utslagna genom att koppla ur respiratorn. Sedan kan vi ta livet av dem som är svårt cp-skadade och bara ligger oss till last.
För mig är just det här brutaliseringsperspektivet så viktigt. Jag tycker att man måste minimera risken. Jag har ofta undrat om inte kritiskt reflekterande kristna som motsätter sig abort och eutanasi i grund och botten är rädda för samma sak. Vi måste vara på vår vakt, men då får vi inte bara säga nej till abort eller eutanasi – det måste finnas en rimlig rationell prövning av argumenten för eller emot. Vi måste ha en öppen diskussion om vad ”skyddsvärt liv” innebär, med uppmärksamheten riktad mot just risken för brutalisering.
Ett vanligt frikyrkligt resonemang är ju att vi snart hamnar där nazisterna var, med så kallade ”barmhärtighetsmord” på handikappade.
- Precis. Då kan jag förstå de kristnas rädsla. Jag delar inte deras motstånd mot abort, men jag delar rädslan för ett samhälle som på ett sluttande plan brutaliseras. Det liknar lite grand diskussionen om livbåtsetiken – det kostar någonting av eftergifter för att komma vidare. Skulle vi må bra av att leva i ett land där man tillät abort upp till vecka 32? Jag tror inte det. Å andra sidan tror jag verkligen att vi brutaliseras av att inte tillåta dödshjälp i helt hopplösa fall, där det är uppenbart att patienten själv inte önskar livsuppehållande behandling. Om vi brutaliseras av vår rädsla för eutanasi, så menar jag att samhället gjort fel.